Välkomna till Österlen.

Det kan bli bakslag, men det går inte att stå emot den invällande sommaren. Dofter, syner och minnen kommer över en utan att man hinner sortera - men varför sortera bara njut. Jag brukar alltid tänka att jag ska fotografera den tidiga sommarens blomsterprakt, men lika ofta blir det inte av. När jag står där med kameran är redan tulpanerna vissna.
Jag frågade en kurs i naturfotografering, som vi haft i maten några dagar, om det var bra ljus för fotografering. Litet för skarpt sa de. Vi var ute klockan 3. Kyss Karlsson tänkte jag., gick ut och plåtade hästkastanjen. Om någon frågade mig skulle jag säga att de mäktiga blomklasarna hängde nedåt, men de gör de ju faktiskt inte.

Gullregnet har precis lämnat startblocken. Även om jag inte levt i ständig skräck för gullregnet så har jag sedan barnsben hört att det är giftigt. En del sådant visar sig vara skrönor - dock ej denna. Oh yes, gullregn är riktigt giftigt. Det innehåller det  ämnet cytisin.

Den andra huvudaktören i Hjalmar Gullbergs berömda dikt, syrénen. Jobbar enligt tidsschemat. Vår mörkt lila sort är ganska sen, men då varar den ju längre.

I Olof Lagercrantz dagboksanteckningar, utgivna med titeln "Vid sidan av." Framgår att Lagercrantz hade en ganska ambvivalen inställning till Gullberg. Lagercrantz bjuder  intressant skvaller innan bloggarnas tid. Vansinnigt spännande att läsa vad en gigant inom litteraturkritiken, privat tycker om all de stora de stora diktarna från 40- till 70-tal, tycker jag.

Vi har ett ständigt problem att hinna med att odla vår trädgård. Vi får nog acceptera den litet vilda looken. Gabriella Dahlman, fotograf och trädgårdsskribent har i Hammenhög, har gett ut Den vilda trädgården, vi får upphöja den till husbibel.

I år har vi "friserat" lusthuset. Vi rev skärmtaket med korrugerat plåttak. Det var fult och fördärvade proportionerna på det lilla lusthuset. Utbyggnaden rymde en grill. Vi har kommit fram till att grillar gör man hemma - på restaurang äter man kökslagad mat.

Doris matintresse går ett steg längre. Enligt henne behöver den inte ens vara lagad. Vi håller henne kopplad, inte för att hon ska springa bort utan för att hon inte ska springa in. Hon vet så väl att hon inte får, men har lyft ögontjäneriet till mästarnivå.

Jag undrar just om min vän Olle blivit färdig att skaffa hund när han nu blivit pensionär. Jag får nog följa upp det med ett telefonsamtal.

Ormbunkarna på den karga grusgången är fascinerande. Där står en klump förtorkad stubb och bara någon vecka senare har de exploderat och de skira bladen ger en frodig grönska, som står så vackert mot huset och grusgången. Ingen vård och tillsyn behöver de! Man klipper dem jäms med marken på hösten.

Guldpilen som för tre månader sedan stod som en avskalad pinne och gav fingret åt ett kallt  och ruggigt Österlen i mars, har redan fått sin karaktäristiska gröna boll. Grenarna växer ungefär en och en halv meter under en säsong.

I bakgrunden Katsuran som är så exotisk. I år står den särskilt vacker mot den knallgula rapsen. Det är första gången på sju år, som bonden odlar raps.


Trädgårdsmöblerna är på plats, vi har haft dagar då trädgårdsserveringen varit väl använd.

Vi får vara alerta med vatten och trasa. Råkkolonien  i grannens höga bokträd växer för vart år. Kommunjägaren har varit här och beskattat beståndet, men det svarar knappast mot bristen på naturliga fiende. För varje år, som går, tycks de bli allt mer urbana. Kära råkor - vad är det för fel på skogen?

Häromdagen hade vi boende gäster från Australien. Vi såg att de satt och fnittrade förtjust. De hade inte sett Grythyttanstolar förr, och trodde att de bara hade två ben, och det, får man hålla med om, är värt att fnittra åt.

Innan någon stal trädgårdstraktorn harvade jag singeln på framsidan. Det såg så prydligt herrgårdsaktigt ut. Får vi en bra säsong ska vi  investera i en ny traktor.

Glädjande nog ser det nu ut som buxbomsplanteringen, som vi flyttade för två år sedan nu tagit sig ordentligt. Den ska klippas innan midsommar och jag tror att vi ska ha en rundad häck.

Tapetrabatten gjorde vi om förra året. Vi insåg att tiden för ans och tillsyn var knapp under sommaren. Vi har nu gjort den perenn . Små buskrosor varvas med lavendel.

Trots att en snöröjare körde rakt över rabatten denna förfärliga vinter tycks växtligheten klarat sig bra. Jag ser fram mot blomning.

Även en del inre tjänst har utförts. Jag berättade om vår förfärliga påsk. För att undvika nya diskkraschar bestämde vi oss för att investera i en ny diskmaskin. En söt liten smäll på 35 000 kronor. Så nu uppmanar jag alla gäster att smeta ner sina tallrikar ordentligt så vi får valuta för pengarna.

Det goda i sammanhanget var att Diskteknik och Jonathan hade vid leverans  en osedvanligt rejäl pirra till hjälp. Så nu är den unika 1600-talskistan på plats.

Sommarens behov av Bäsk är nu tillredd. Ingen gästgivaregård på Österlen är värd att kalla sig gästgivaregård om den inte har sin egen Bäsk. I  år är det två nyheter. Det sker lagligt, efter ändringar i alkohollagen. Den andra nyheten är en liten justering av receptet. Eftersom man vid anmälan till kommunen ska ange recept på sin hemkryddade snaps, kanske man måste skicka in nyamälan. Nej - jag gör som kommunen brukar göra - jag säger att det är sekretessbelagt, affärshemlighet.

Alla har sin variant av regionaldrycken Bäsk. De infödda vill ha den så bitter som möjligt. Systembolaget har inte lyckats alls. Vi föredrar att bryta av beskan en aning och låta den dyka upp efter en stund.

Jag har lovat sommarboende fru Brolin receptet:
På Bartolomeinatten skördar du din malört, häng bunten upp och ned, låt torka.
Tag ett stort kaffefilter, fyll det med malört som du repar av kvisten, se till att få med mycket blommor.
Filtrera fyra flaskor Brännvin special, fyra gånger.
Efter sista filtreringen tillsätter du en dessertsked Muscvadosocker (för att få en mörkare färg).

Klar att dricka!

Integrationsproblem på Österlen.

Traditionella integrationsproblem brukar bestå av stor invandring till ett område, dålig språkkunskap, fattigdom, sorg, arbetslöshet och utanförskap - armodsproblem. På Österlen har vi ett omvänt integrationsproblem. In flyttar folk med god ekonomisk ställning, hög utbildning, bra jobb och stort intresse, kunskap och engagemang i samhällsfrågor. Många är företagare, ofta inom media, besöksnäring och kultur.

Unga människor flyr Österlen inte minst för att skaffa utbildning och bättre jobb, än vad man kan få på hemmaplan. Att se och upptäcka andra världar är naturligtvis en del av förklaringen till rörligheten. Detta är både förståeligt och bra i det individuella fallet, men för regionen är det förödande. Man byter ungdomen - framtiden - mot föredettingar, om uttrycket ursäktas. Allt annat oförändrat, är i en sådan situation, endast vård och omsorg en framtidsbransch.

Det som mildrar övergången till ett rent pensionärssamhälle är en inflyttning av yngre, barnfamiljer som söker en bra boendemiljö för sig och sina barn. De infödda österlenborna ser rent praktiskt att det är en god utveckling. Man får behålla affären, bankomaten och i bästa fall skolan. Dessutom håller det i rimligt igång en marknad för småhus och, faktiskt, händer det spännande saker runt de nyanlända.

De största problemen uppstår i mötet mellan nyinflyttade och de gamla maktstrukturerna, politikerna/kommunen. Det finns ett generellt problem i de minsta kommunerna att klara kompetensförsörjningen. Uppgiften och lagstiftningen är densamma för en storstad och den minsta landsortskommun. Den stora kommunen har möjlighet att anställa, betala och sysselsätta kvalificerade specialister. Detta   finns inte på samma sätt möjlighet till i de minsta kommunerna. Skulle man få tag i en toppkraft brukar det inte relationen bestå så länge. Det blir ofta friktion med politiker och organisationen.

När det gäller den politiska nivån ser jag två huvudproblem. Det saknas visioner i de traditionella partierna. Man ser inte de snabba förändringarna som sker i samhället. Uppgiften att utveckla vår region förefaller vara en  ren hushållningsfråga. Se till "att de som byggde landet" är nöjda, håll skatten låg och håll ekonomin under kontroll. Varje punkt är i och för sig ok, men det förutsätter ett samhälle utan förändringar. Man försöker lösa morgondagens problem med gårdagens verktyg!

Det andra problemet, vilket från demokratisk synpunkt är allvarligare, är samspelet mellan politiker och tjänstemän. Politiker bestämmer sig, och tjänstemän får ta fram underlag som passar till det beslut man vill ha. Tydligt i samband med den för stunden framgångsrikt genomförda skolstriden. Tjänstemän nedlät sig till att ställa samman underlag, åberopande forskningsresultat, som man använde i de delar som passade nedläggning av byskolor. Fy på sig! I ett annat fall tar tjänstemän inom Miljöförbundet ställning mot besprutning, eftersom vattnet uppvisar tydliga föroreningar. Där väljer politiker att gå emot sin anställda expertis. Politik är att vilja, sa Olof Palme, men var det detta han menade?

Simrishamn ligger i topp när det gäller antal företag per invånare, jag tror ca 2 500 på drygt 19 000 invånare. Hur kommer det sig att en så företagartät kommun ligger i botten i Svensk Näringslivs mätningar av företagsklimat, 248 (och sjunkande) av 290, efter oss ligger norrländsk glesbygd och liknande? Om jag ser detta från vårt snäva perspektiv så är det inte så svårt att vara gnällig. 5 500 i tillsynsavgift för att få sälja alkohol, 7 000 per år för ett besök vart fjärde år från Miljö och hälsa, 15% i provisionsavgift på varje bokning som går via Turistbyrån, avgifter till brandförsvar för att inte tala om sophantering. Man känner sig inte som en parasit på samhällskroppen. Nu tror jag att det finns djupare sittande förklaringar. Jag har redan talat om bristen på visioner från politikerna. Men också en arrogans och okunnighet hos de traditionella partierna. Det kan inte bara vara en gudruneffekt att 8,9% röstade på F!.

Jag tror att den huvudsakliga förklaringen ligger i de många företagen. I det antalet ryms många, för att inte säga majoriteten av dem som flyttat in. De känner sig frustrerade, inte sedda och lyssnade på, dessutom försöker man dra in på utbildning som redan är eftersatt. Det som visar sig i Svenskt Näringslivs mätning är inte, tror jag, bara en mätning av företagsklimat utan i stor utsträckning hur man upplever det politiska klimatet i Simrishamns kommun.

Nu finns det ljuspunkter på en grå himmel. Kommunen bjuder in allmänheten till en Framtidsverkstad inför kommande översikts och visionsarbete. Det bör vi alla som har möjlighet anmäla oss till.

Turen går till Gladsax.

Min nytrimmade vapendragare, Doris Airdale, är kungligt trött på att traska Hammenhögs gator fram och tillbaka. Opatriotiskt men hon är ju bara en hund. När jag skramlar med bilnycklarna blir det fart på flickan. Jag tycker att det är fult att luras, så utflykt får det bli. Ärligt talat är jag också i ett akut och stort behov av utflykt efter att suttit flera dagar och bokföringsmässigt reparerat skadorna av påskens kassahaveri. Dessutom har jag skändligen försummat bloggen.

Jordbruksbygden är betagande under rapsblommningen,men maskrosorna ligger inte efter i lyskraft. Det är litet svårare att hitta avsättning. Till nöds kan man tänka sig litet maskrospesto. Med den nya alkohollagen lär det vara tillåtet igen att göra maskrosvin. Vilket leder tankarna till en av de mest enfaldig insändardebatter jag tagit del av på YAs insändarsida. Det nya förslaget om att tillåta t ex vingårdar att sälja vin på plats har upprört nykterister. Framförallt skulle det leda till ökat ungdomsfylleri.

Jag ser framför mig hur ungdomarna i Hammenhög tar EPA-traktorn och kör till Köpingsbergs vingård och köper vin för en hundring flaskan. Den som tror på det kan inte vara nykter.

Framme i Gladsax, inte Gladsaxe för det ligger på Själland, parkerar vi vid kyrkan. Vid parkeringen finns en gräsplätt stor som en tennisbana. Där har man känt sig nödgad att sätta upp, inte en, utan två skyltar om att ridning inte är tillåten. Man undrar om det är på förekommen anledning. Jag tror att stenhögen i fonden är resterna av Gladsaxehus.

Vi traskar Gladsax byväg norrut. Det är inte så länge sedan de dryga hundratal, som bor i Gladsax, fick namn på sina gator. En heter enligt byns hemsida Anders Ands väg. Då är det litet bra att det inte är Gladsaxe, eftersom Anders And är motsvarigheten till Kalle Anka på danska.

Vem har sagt att nya hus behöver vara fula? Plötsligt kommer vi till en mindre klunga nyuppförda hus. Intressant arkitektur, förnämliga proportioner, perfekta materialval och snygga färger!

De fulaste husen är varken nya eller gamla. De byggdes företrädes på 60- och 70 talet. Fulländad fulhet uppnås med mexitegel på fasaden och fejktegel på taket.

Inne i villaområdet cyklar en liten flicka ikapp os. Hon hälsar artigt och frågar vad Doris heter och av vilken ras hon är. Flickan förundras över att vi är ända från Hammenhög och vill ha besked om vad jag fotograferar.

Gladsax har en lång och storslagen historia. Går man in på Riksantikvarieämbetes beskrivning av byn ser det svårt ut att ta sig fram för alla fornlämningar, problemet finns inte i "real life", annat än möjligtvis som att det begränsar möjligheten att färdas till häst på gräsplätten vid kyrkan.

Österlens museum har plockat ut Gladsax och några byar till ett pilotprojekt "Forntid i Österlens byar". Riktigt spännande tycker jag som gillar sådant. Det enda jag är frågande för är en delmotivering av valet Gladsax; de har en fin hemsida. Jag skulle vilja påstå att de har en förfärlig hemsida! Den duktiga webbdesignern Munkawebb som har sitt säte i byn borde förbarma sig över den.

Den finns en liten rest av den medeltida borgen Gladsaxehus. Detta leder till Ide Pedersdatter Falk. Rik som ett troll gav hon stora donationer till kyrkan och behövande. Hennes filantropiska verksamhet verkar haft en feministisk profil. Hon hade också  utmärkta kontakter, bl a var hon polare med drottning Margareta. När Ide, som blivit änka och barnen hade dött ifrån henne, bestämde hon i sitt testamente att hennes sätesgård skulle bli ett nunnekloster. Redan på den tiden kunde politiker svika, och trots att hon varit vännina med drottning Margareta blev det inget av med nunnekloster i Gladsax.

En nutida feminist som bor i Gladsax är Gudrun Schyman. Hon gör ett fantasitskt renhållningsarbete i kommunpolitiken, och, inte minst, fungerar hon som mentor och inspiratör för många  yngre kvinnor nyengagerade  i politiken. F!, en stor folklig vrede och sociala media hade stor betydelse för att, åtminstone tillfälligt, rädda byskolorna och gymnasiet kvar i Simrishamn.

I den förra byskolereduktionen 2003 tömdes genom politiska beslut den praktfulla skolbyggnaden från 1928.
Märkligt att dessa frågor alltid tycks komma året efter ett val. Spekulerar man i att väljarnas minne räcker högst tre år?

Som sig bör, högt belägen, mitt i byn, en praktfull kyrka. Ursprung från 1100-talet med successiva förändringar.Kalkmålningar från mitten av 1400-talet, som tillskrivits Nils Håkansson.

Ett collage av gravstenar visar, tydligare än något annat, vad som var huvudnäringen i bygden. Undrar vad det kommer att stå på stenar i framtiden; webbdesigner, freelansskribent, kulturarbetare, personlig assistent...

Strax söder om kyrkan ligger den praktfulla  Karossgården. I en gammal karosserifabrik är det idag ett fyndställe, någonstans i gränstrakterna mellan antikaffär och loppis. Om du hittar något är bara en fråga om tid och fokus.

Själv har jag bland annat ett fyndat en motbok, från tiden då alkoholen var ransonerad och krogarna hade mattvång och fick servera två vita och en brun, dvs två snapsar och en avec.

Vi traskar vidare och ser en skylt, som pekar mot idrotssplats och Medborgarhus. Strax, och litet otippat, dyker en välskött och spännande lekplats upp. Midsommarstången står kvar!


På byns hemsida läser jag att det finns en Lekplatsförening. Till det facila priset av 50 kronor kan man bli medlem. Om du är inbiten föreningsmänniska, varför inte gå med i Gladsax Lekplatsförening.

Själv kandiderar jag idag på årsmötet i Vallby Konsertföring till posten som revisor.


Tänk om vi alla skulle gå med i en liten förening som verkligen driver verksamhet. Vad skulle hända då i vårt samhälle?


Idrottsplatsen i Gladsax ligger i nuvarande skick en bra bit under gärdsgårdsserien. Den enda möjliga användningen just nu - kreatur i lösdrift.
Det är ett stort behov av att bilda Gladsax Idrottsplatsförening. 

Mitt i byn ligger en gammal gård. Några

köpte den och projekterade ett hyfsat omfattande seniorboende med mycket gemensamhetslokaler. Arkitekt Lillemor Husberg, som är nationell auktoritet på boende för äldre, var inblandad i att ta fram en plan. Projektet blev väl mottaget i byn. 


Det hela stoppades av kommunen. Så kan det gå! Stor skandal tycker jag.
Nu lär det finnas öppningar för en ny omgång, hoppas att det går vägen denna gång.

Gladsax känns välkomnande inbott. Gamla trädgårdar med uppvuxen buxbom och andra parkambitioner har tillåtits förvildas en aning. 


Det känns äkta att folk också har annat att göra än att ansa sin trädgård. Litet trädgårdsförslumning piggar alltid uppe, inte minst med tanke på vad vi själva hinner med och orkar på Gästis.

I princip ligger hela byn längs med den gamla landsvägen. Husen är lagom välskötta och mycket pittoreska.


Ännu vackrare blir det när stockrosorna skjuter upp ur ingenting mellan gatstenarna och rosorna blommar.

Tio tillstånd av lycka.

Jag såg i något magasin "Vad gör dig lycklig Carl Bildt". Jag läste inte artikeln men kunde inte släppa tanken. Även en, vad det verkar, knastertorr träbock känner lycka. Den enda gång jag kan påminna mig Bildt något personlig,  var när han besökte Bert Karlsson på skivbolaget Marianne och sjöng "Fyra bugg och en coca-cola". Det gjorde mig inte lycklig men väl glad.

En annan episod som jag kom att tänka på är från Nöjesmassakern, tror jag. Sven Melander intervjuar en liten flicka och frågar vad hon önskar mest av allt i livet. Den stackars flickan kommer med det ena förslaget efter det andra. Dock ej det Melander tänkt sig.

Den gjorde mig också glad, eftersom jag tyckte den var rolig. Glad kan jag också bli om det går åt pipsvängen för någon som jag tycker är dum, uppblåst och beskäftig, det kallas skadeglädje. Något som jag inte är stolt över men heller inte förnekar.

Glädje uppfattar jag som relaterat till en händelse.

Vad är då lycka? Jag ser det det som ett tillstånd. Något man själv genom värderinga och erfarenheter genererar. Definitionen är hemsnickrad, medges, men jag söker en skillnad mellan att vara glad och att vara lycklig. Å andra sidan kan man bli glad av att vara lycklig - jag ger upp.

Jag funderade vidare. Vad är det som gör mig lycklig. Det är kanske inte så lätt att komma på tio saker som verkligen gör mig lycklig. Ordet är slitet och missbrukat. Jag menar ett kortare eller längre tillstånd av djupt välbefinnande. Här kommer de helt utan inbördes ordning, som de säger i Let´s dance, utan att jag förstått vad de menar.

1. Sitta i trädgården med k.h. Se solen gå ned en sommarkväll. Ett glas vin och något enkelt men delikat att äta till. Varför inte några ostar från Vilhelmsdal.
En vacker soluppgång är inte heller att förakta, men sammanhanget är annorlunda. Inget sällskap inget vin och på väg till plikter. Sammartid är det dessutom en tecken på sömnrubbningar.

2. Umgås med sönerna och deras familjer. Nu lever vi ett exeptionellt liv; alltid något att passa på Gästis. Därför bör umgänget kombineras med en resa. Jag har kommit på att charter är den ultimata lösningen. Ingen onödig planering, kvalitetssäkrat boende och organisation att ta hand om oss om det skulle hända något! I övrigt inget deltagande i arrangemang, men frukost ska alltid ingå.


3 Varje dag under hela mitt liv har jag  läst skönlitteratur. De dagar jag jag avslutat utan att läsa ett stycke är lätt räknade. Jag känner lycka när jag hittar en bok där jag mellan läspassen går och funderar på det jag tidigare läst och längtar till nästa tillfälle att läsa vidare. En bok som gör mig lycklig slutar inte när jag läst ut den.

4. Jag blir lycklig och ett välbefinnande griper mig när jag kommer till en vacker plats. Det kan vara en glänta i skogen, en vacker strand - en naturmiljö, som det finns så gott om på Österlen. Det kan vara en stadsmiljö, en bymiljö eller en byggnad. Jag tycker mycket om att komma in i ett vackert galleri med tavlor som tilltalar mig.

5. Jag har en närmast pervers dragning till projekt. Jag kände lycka när jag för drygt tjugo år sedan sa upp mig från anställning och öppnade eget. Att våga  mot bättre vetande utan att fega ur!

Ett annat exempel är att lämna en trygg tillvaro för att bli gästgivare och ihop med familjen långsamt och målmedvetet utveckla verksamheten.


6. Att få uppskattning för det vi gör. När man gör saker av engagemang och övertygelse har man också stunder av tvivel och tveksamhet. Hotell- och restaurangbranschen är "här och nu". Jag känner stor lycka när gäster tycker om vår mat, älskar miljön och är intresserad av vår och Gästis historia.

7. Världen är fylld av sådant, som jag ännu inte upptäckt. Jag tycker så mycket om att komma till en by och gå runt och fundera över hur folk lever här, hur var det förr, varför gjorde man så och hur blir det sedan. Komma  till en plats och med sin fantasi fritt fylla i det som fattas! En dimension till är att dokumentera med hjälp av kameran och att skriva på bloggen. Under åren på Österlen har det blivit en hel del stunder av lycka.

8. Jag vet inte om ni har erfarenhet av att vakna i vargtimmen och börja fundera över ett problem. Jag försäkrar att jag har det och sämre tillfälle för problemlösning finns inte. Allt blir problem och inget är för litet att förstora upp. Att någon timme senare sitta med en kopp nybryggt kaffe, nybakat bröd med en god ost och hemkokt marmelad och konstatera att det jag grubblade över i natt är inget problem. Allt är löst eller åtminstone under kontroll. Hur kunde jag hetsa upp mig så för det? Det är en stund av stor lycka - kort men intensiv..

9. Jonas brukar säga: När jag bodde i Stockholm hade jag ingen koll på vädret!

Nu lever man i väder och vind och har en intensiv relation till årstidens växlingar. Jag har funderat på hur det skulle vara att leva på spanska guldkusten. Spela golf och dricka cock-tails. Det är nog inget för mig. Jag älskar våra årstider. Jag studerar hängivet tidningarnas tabeller över solens uppgång och nedgång.
Ljusets och värmens återkomst fyller mig med stor lycka.

10. Ludwig XIV var en oöverträffat matvrak, tolv rätter till frukost under rituella former. (Märkligt nog blev han inte särskilt fet, beroende på att han var utrustad med exceptionellt stor magsäck och extralånga tarmar. Detta upptäcktes vi obduktionen.) Så långt vill jag inte gå för egen del. Men en välkomponerad, vällagad måltid med  minst tre, gärna sex, rätter ser jag som en kulturell höjdpunkt. Till detta ett komponerat vinpaket, en grappa för matsmältningen, kaffe och en liten avec i världsklass. Trevligt sällskap och gott om tid. Det är lycka!