"Red light district" i Hammenhög.

När jag var ute och  promenerade Doris mötte jag Sven-Ingemar, som kom körande i sin Peugeot Partner. Han vinkade in mig på en tvärgata. Rasande tryckte han upp mig mot väggen... Nej det gjorde han verkligen, Sven-Ingemar är en hygglig och fredlig man, men jag tyckte att det skulle pigga upp med dramatik. Folk är ju som tokiga i Camilla Läckberg.

Sven-Ingemar hade en del klargörande angående mitt blogginlägg "Påsktraumatisk stress". Han förnekade bestämt att nuvarande Broadway var en produktionsplats i den då oreglerade tjänstesektorn. Detta tillsammans med att jag åberopade Sven-Ingemar som trolig källa. Jag hade sålunda minst två fel, research värdig den samlade kvällspressen! Det ger en impuls till att försöka reda ut hur prostitutionen fungerade i Hammenhög. För det första kan ifrågasättas om det rörde sig om regelrätt prostitution, dvs utförda sexuella tjänster mot betalning. Det finns ett otal beteckningar på tjänsteleverantörerna, lätt på foten, lösaktig, pilsk m.m. Jag tror att det var lätt för en kvinna att få stämpel på sig utan att på något sätt vara professionell.



Fortfarande enligt Sven-Ingemar, är "red light district" inte adekvat för Hammenhög. Verksamheten var decentraliserad på sätt som jag ska  återkomma till.Gatuprostitutionen var obefintlig.   Aktörerna hade delat upp marknaden utifrån kundernas ålder, segmenterat marknade skulle en utvecklingsbyråkrat säga. Om vi börjar med de äldre herrarna, eller ska vi kalla dem gubbarna, fick de dra sig bortåt flisbrottet, i den östra delen av Hammenhög. Entreprenören ifråga lär haft rötter i Polen. Om det är ett uttryck för den ultimata
reningen vågar jag inte säga, men huset för gubbetjäningen låg där simbassängen ligger idag.

Flisen är dess sydliga granne. Där bröts en gång sten i en inte alldeles obetydlig omfattning. När brytningen upphörde, vattenfylldes stenbrottet, Flisgraven. Enligt hörsägen bosatte sig en säl där. Lika otippat som den dök upp, försvann den utan att iaktta sedvanliga uppsägningsregler. Detta är emellertid en helt annan historia och har inte ett dyft med osedlighet i Hammenhög att göra. Möjligen löper
sälar som hundar och någon i grannskapet kanske hade en säl av motsatta könet. Jag ska pressa Sven-Ingemar på information och möjligen återkomma i ärendet.

I city skedde den skumma trafiken i ett litet hus på Ystadsvägen. Idag är huset nyrenoverat och istället för att hyras ut per timme har det varit till att hyra per vecka. Idag är huset till salu, utan att en kulturhistoriska proveniensen lyfts fram. Det borde vara intressant att äga ett hus med en historia.

Min källa uppger att byns västra delar, pinsamt nog, betjänades från gästgivaregården. En gång när gästgivaren var bosatt på annat ställe än själva gästgivaregården blev den anrika anläggningen ett nav i sedeslösheten. En servitris. som gemenligen kallades Anna [huna] (på äran och hjältarnas språk: Höna), bodde i ett rum som vi idag kallar 4:an. Det ligger längst åt öster, med utsikt mot den gamla prästgården. Anna var euppenbarligen en företagsam dam, som byggde upp en liten rörelse på lediga stunder. Kanske hon sin skötte marknadsföring genom att placera en
röd lykta i det charmerande lilla runda fönstret. Allting hände ju långt innan internet.

Tillgängligheten var inte i närheten av vad som krävs idag. Att gå innervägen genom gästis var otänkbart. Min kunskapskälla uppger att en stege låg gömd i häcken. Den kroppsövning det innebar att att släppa fram stegen och i mörkret äntra rum 4, krävde den unga mannens krafter och drifter. I byn fanns ett klientel av ännu yngre gossar, som inte var i närheten av kunna/vilja  bruka Anna Hunnas ekivoka tjänster. Däremot gavs tillfälle till hyss och rackartyg. De små odågorna tog sig för att sabotera stegen; jag antar att de sågade stegpinnarna nästan av, vilket var svårt att upptäcka i nattligt mörker för brukaren.

Om det var värt att utsätta sig för risker och nattliga prövningar har jag ingen aning om. Nu är rum 4 ett trevligt och gulligt rum och liksom till himlen får man ta hunden med sig!

Att vi byggt en ytterst rejäl utvändig trappa utanför rum 4, har inte ett dugg med historiska osedligheter att göra. Skälet är 100% knutet till brandsäkerhet.

Från plattformen har man en fenomenal utsikt över de öppna vidderna.