Inte bara en skitsak.

På sensommaren var vår gode vän Claes från Göteborg på besök/visitation. Han är en stilsäker designfreak som varit på krogen mer än en gång. Vi bjöd honom på en god middag med gott vin. Sedan frågade jag vad han tyckte om helheten. Sanningen att säga frågade jag inte, Claes delger gärna sina åsikter utan att ha blivit tillfrågad, och det har jag inget emot. Han tyckte att restaurangen blivit perfekt. Mycket av atmosfären i den över 300-åriga krogen sitter i väggarna, och det har vi bevarat. Belysningen, som är så viktig, tyckte han var utomordentlig. Det fanns en svag punkt! Gästtoaletten var steril och institutionsaktig. Det gick liksom inte att polemisera i den frågan - helt rätt! Även om vi kanske inte hade viktat det så tungt.

Efter de två föregående åren kändes detta som ett litet hobbyprojekt. Ut med linoleum mattan, bredspackla de glasfiberklädda 80-talsväggarna. Enligt vårt valspråk "tradition och förnyelse" tog vi en funderare på hur vi skulle göra det. Som tur är har vi alla tre samma smak. Inte särskilt svårt att komma fram till en gemensam bild. Utgångspunkten var att vi skulle fixa det själva.

Det ovanliga när man ger sig på gamla hus - inga egentliga obehagliga överraskningar. Ett hårt och slätt undergolv fick små klinker. Schackrutigt på diagonalen. Vi satte upp en bröstpanel i pärlspont. Det var litet problematiskt att fästa. Trots att vi lånade ett instrument var vi inte duktiga på att hitta reglar. Jag antar att det var skit bakom tangenterna alternativet är att det inte finns några reglar. Vi valde att limma och panelen avslutas med en smal hylla runt om.

Vi hade en diskussion om vi skulle ha olika nyanser på färgen på bröstpanelen. Vi valde att ha samma, kalkvitt. Nu blir det ändå en brutning mellan vägg och bröstpanel. Beroende på skuggor och olika struktur. I övrigt bytte vi endast en blandare. Ny spegel införskaffades på Ohlssons Bazar i Ystad. Kitchig men klädsam. En superdesignaad toarulleshållare från Flügger Färg

Jag måste säga att Jonas inte bara är en mästerlig kock, han är faktiskt lika duktig som hantverkare. Vi har hittat rätt arbetsfördelning, jag grundmålar så färdigstryker han. Golvet fick han naturligtvis lägga själv.

Voila! Nu kan man inte bara äta i lyxklass på Hammenhögs Gästis.

Vad en liten gumma kan gno.

Inget känns klart, men om en dryg vecka öppnar vi. En gång per år gör vi en rejäl storstädning. När gästgivaregården är igång blir det inte utrymme till annat än underhållsstädning. Vid storstädningen går vi verkligen på djupet.

Ett gammalt ställe som vårt hämtar sin charm och atmosfär i att det är brukat och nött. Men det får absolut inte vara ofräscht och smutsigt. Jag har erfarit att de flesta är duktigare än jag på att städa professionellt.


Varje år är det likadant, aktivitet in i det sista. Allt ska vara klart men varför göra något i tid när man kan vänta till sista minuten. I år har det varit en del småsjukdom i vägen.

Det är detsamma med menyn. Jag tjatar och vill ha den i god tid för att kunna marknadsföra den. Hittills har jag aldrig lyckats få den med marginal. Att sätta meny är en kreativ process. Det är mycket funderande och förlösningens tid kommer sent. I år har Jonas varit i Göteborg och jobbat ett par dar på "Kock och Vin". Det har gett sena impulser till justeringar i menyn.

Lika säkert som att köket kommer att vara färdigt för matlagning kommer menyn att var klar när vi på lördag den 5 mars äntligen öppnar för säsongen.

Det jag sett av matsedeln säger mig att tyngden på närproducerat och lokalinspirerat blir större än någonsin. Det ser väldigt kreativt, jordnära och spännande ut.

Rummen får en motsvarande grundlig städning. Systrarna Anna och Ella går fram som tornados.

Själv grubblar jag över informationen från kommunen angående ny alkohollag. De talar om att den nya dryckeskategorin "annan jäst alkohlodryck" - en alkoholdryck som framställs genom jäsning av frukt, bär eller andra växtdelar och som inte är vin eller öl (cider). Det jag grubblar över är: Vilken?

Jag går ut och genomför den årliga hamlingen av pilträdet! Kanske det skyndar på våren.

En konsthistoria.

Vi är med i ett nätverk Skåne Sydost, tidigare hette det Besök Skåne Sydost. Det blev en tråkig förkortning av det. Den tråkiga förkortningen ingår nu i ett deprimerande riksdagsparti med idén att till varje pris förhindra att främlingar kommer hit. Vårt lilla nätverk har precis motsatt affärsidé, vi vill locka så många som möjligt att komma till Österlen.

Hos varje medlem finns ett ställ med alla de andra medlemmarnas visitkort. Det är en utmärkt service till besökare. Ofta frågar de om det finns något trevligt att besöka. Då kan man plocka ut några väl valda visitkort. Det bygger på att man känner till företagen bakom visitkorten. En gång om året brukar Skåne Sydost hyra en buss och åka runt och titta på olika ställen. Det brukar vara så trevligt att se allt engagemang och de drömmar som ligger bakom varje ställe. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att vara med de senaste gångerna.

En depå för visitkort ligger i Peppinge, det kära Galleri Peppinge. Vi har luckor i vårt ställ, kort har gått åt och det har kommit nya medlemmar i nätverket. Därför åkte vi till Åsa i den före detta folkskolan. Jag vet få ställen som har en så god känsla. Byggnaden, en gammal byskola, påminner om tiden när jag själv gick i skola på landet. Det var så kallad b-klass, årskurs 1och 2 sammanslaget liksom 3 och 4. Sedan började jag i läroverket, häftigt namn eller hur? Ett retroaktivt inlägg i den pågående debatten om kunskapsskola.

Det är inte bara byggnaden, den gamla skolan, utan också Åsa och systern Malin, deras personligheter och deras konst som gör Galleri Peppinge till ett ställe som utstrålar värme, inspiration och harmoni. När vi kom dit brottades Åsa med problemet att hon ville hänga upp en målning i monumentalformat, som hennes bror målat 1985. Inte helt lätt att hitta väggyta till den. Tavlan är riktigt häftig, behöver plats och kunna ses på avstånd för att komma helt till sin rätt.

Galleriets är välfyllt med Åsas och Malins konst. Åsas tavlor som är drivna till en abstraktionsnivå som fångar kärnan i Österlen, havet, stranden och ljuset.

Ansiktsskulpturerna som föds i en strid ström. Alla med sitt uttryck och olika monteringar! De borde tilltala samlare, jag tror att man skulle kunna ha hur många som helst utan att tröttna.

Jag har tidigare berättat om en stor önskan i mitt liv, att hitta bärnsten. Jag har burit hem massor av stenar från stranden som i vått tillstånd övertygat mig om att de är bärnsten. Ingen, jag säger ingen sten, har klarat av att torka och fortfarande vara bärnsten. Fortfarande vackra men inte bärnsten. På en fönsterbräda stod ett fat fullt med bärnsten! Entusiastiskt frågade jag Åsa var hon hittat dem. Hon förklarade att det var beroende av hur vinden låg. Nästa gång vinden ligger rätt ska hon ringa mig. Får se om det blir så, eller om bärnstenshittare är lika hemlighetsfulla som kantarellplockare.

I ett hörn såg jag en spännande bild. Åsa berättade att det var en handmålad bioaffisch. Tyvärr målad på billigt omslagspapper med mycket syra, den gammelrosa färgen på bakgrunden har från början varit sammetsröd. Ofta stod recensioner längst ned på affischen.

Filmen "Kvinnan från Moskva" är från 1928. Ställ denna hantverksmässiga affischkonst och med nödvändighet lokala marknadskommunikation mot dagens Photoshop och Internet. Var sak har sin tid!

Jag såg ytterligare en gammal affisch. Åsa började berätta om sin morfar; Harald Skogsberg. Han är patriarken i en konstnärsdynasti, vad jag vet tre systrar och en bror som lever på sin konst.


Skogsberg var en konstens grovarbetare med tusen järn i elden för att kunna försörja sin stora familj. Förutom en strid ström av affischer till Palladium producerade han under 30 år en liten bild hämtad från vardagslivet. De publicerades varje söndag i Göteborgsposten. Åsa plockade fram ett litet album med vykortsstora bilder, exempel på GP-tavlorna.

Albumet är rena minnesarkivet. Släkt och vänner dyker upp bland motiven. Porslin och inredningsdetaljer från mormor och morfars hem har lånats till den strida strömmen av vardagsbilder.

Till detta var Åsas morfar  teckningslärare. Familjen och umgänget var stort och även om man levde sparsamt men generöst skulle pengarna in.

Åsa: "Morfar lärde oss att leva på konsten och mormor lärde oss att leva på ingenting."

Harald Skogsberg, som den högproduktive konstnär han var, kunde knepen att med enkla medel få saker att se prydligt pampiga ut. Ett bra exempel är ramen. Vanliga brädor, mönster utskuret i linoleum placerat i hörnen och tunt rep limmat runt om! Färdigt för Nationalmuseum.

Harald Skogsberg dyker med jämna mellanrum upp på kvalitetsauktioner.


Så sitter jag och väntar på Att Åsa ska ringa och säga: Nu är det bärnstensvind!
                                                                              

Till alla badgäster.

Vintern är envis och biter sig fast på Österlen. Jag tänkte att jag kunde visa vinterbilder från alla sommarbesökares favorit, Kåseberga.

Det är gott om parkeringsplatser. Ahls rökeri har inte öppet och glass är uteslutet. Vendel håller inte bara grillterassen stängd utan också restaurangen.

Vattnet är fortfarande öppet och jag antar att fiskarna, och då menar jag sådana som drar upp fiskar ur vattnet, gör sitt jobb. Det är tuffa gossar. Visserligen gillar jag att åka båt, men jag skulle inte vilja byta. SMHI har börjat komplettera sina väderrapporter med "köldeffekt" där man tar hänsyn till vind. Skulle tro att vi ligger i paritet med Svalbard.

Det finns en framtid! Senaste veckan fick vi ljust en halvtimme längre. Mot söderväggen på vårt hus blommar vintergäck och inne i häcken gömmer sig blyga snödroppar. Den 5 mars öppnar vi!

Tjyvsamhälle!

Igår när jag drack mitt kvällste slötittade jag på Plus. En förskräcklig historia om Fabriksoutlet presenterades av den härligt ettriga kvinnan, som är en av programledarna. Företaget, helt utan skrupler, säger sig sälja märkeskläder har på en snygg sida och har fått en hel del affärer utan några som helst planer på att leverera. Genom systematiskt stöld av identiteter har man sopat igen alla spår. Det är egentligen inga fel på lagstiftningen, men alla fel i brottsbekämpningen.

Det talas mycket om att organiserad brottslighet ska bekämpas. Detta är, enligt mitt sätt att se, organiserad, och välorganiserad, brottslig verksamhet. Företag utsätts kontinuerligt och systematiskt för olika försök att luras att betala för obefintliga eller odugliga tjänster. Jag har råkat ut för massor av försök, som leder till oro och framförallt en massa besvär. En viktig del i att denna brottslighet är framgångsrik är att vi, med rätta, är så hysteriskt rädda att få en betalningsanmärkning, med de möjliga negativa konsekvenser detta kan medföra i framtiden. Ett systemfel i sammanhanget är att kreditupplysningsföretagen hämtar uppgifter redan vid ansökan hos Kronofogden om betalningsföreläggande. Om jag bestrider fordran hos Kronofogden, och får rätt, har skada redan skett.

Är man ny som företagare eller i branschen är man väldigt utsatt. Man översköljs av erbjudanden och påbud, som faktiskt i en stressad situation kan vara svåra att värdera. Jag ska lämna några exempel från min egen erfarenhet, och hur jag hanterat dem.

Jag kommer ihåg ett hygienföretag i Lund, jag kan inte minnas namnet. De skickade ett erbjudande som till formen såg ut som en faktura. Jag identifierade att detta var ett totalt falsarium och kontaktade företaget - resultatlöst. I övrigt gjorde jag inget annat än att skicka ut en varning till alla mina e-postkontakter. Detta ska inte polisanmälas eftersom det är ett brott mot marknadsföringslagen, inte brottsbalken. Däremot bör man skicka en kopia till Svensk Handel och deras Varningslistan.

Varningslistan är oerhört värdefull när det gäller att bekämpa blufföretag. Svensk Handel samlar in uppgifter från drabbade företag. De gör en analys av det möjliga blufföretaget och om det finns fog för det publiceras uppgifter om företaget. Min uppfattning är att man aldrig behöver betala till ett företag som meriterat sig för att komma med på Varningslistan. Detta innebär inte att man kan strunta i att hantera ärendet på ett formellt riktigt sätt. Det är viktigt att besvara och bevara all korrespondens.

När vi för snart åtta år sedan övertog Hammenhögs Gästis, var detta med kataloger fortfarande en stor sak. Företagsfakta var den stora aktören som ofta lierade sig med kommunerna, vilka i sin tur belönades med ett kommunalt företagsregister. Det var vanligt att det dök upp företag som kallade sig något snarlikt, eller något som påminde om den gamla telefonkatalogen. Jag gick på en sådan på grund av stress, bristande uppmärksamhet och erfarenhet. Jag hade inte kraft och energi att bråka utan betalade snällt för ingenting, jag grämer mig fortfarande. Efter att ha ögnat varningslistan ser jag att denna typ av brottslighet uppenbarligen fortfarande är vanlig. För min del är jag nuförtiden inte med i någon katalog eller databas som kostar något. Senast avvecklade jag Eniro och finns nu med endast med gratistelefonnummer. Jag har svårt att tro att någon sitter och planerar sin semester med hjälp av Eniro eller Hitta. Det är nästa poäng, tänk alltid noga igenom, har jag någon nytta av varan eller tjänsten. Ytterligare har jag kommit fram till att inte köpa något per telefon. Ringer en telefonförsäljare ber jag dem maila över information, i det fall det verkar intressant.

En erfarenhet var en pushig säljare som sade sig ha information om ett företag som försökt registrera vår webbadress, men med en avvikande ändelse. Normalt brukar dessa webbar, enligt honom, användas för spel och porr. Jag vet inte hur jag tänkte, troligen inte alls. Jag sa ja eftersom priset för att registrera vår webbadress med annan ändelse endast var 990 kronor. Döm om min förvåning när de hade lyckats leta upp tio ändelser och fakturan hamnade på över elva tusen. Stress och hjärtklappning! Detta skulle jag inte betala! Jag protesterade omedelbart hos såväl företag som det finansbolag som fakturerade. Inget svar! Jag kollade på varningslistan, jomän först av alla ståtade AP-factoring. Det blev ingen betalning och inte ett ljud från de inblandade företagen. Jag vill understryka vikten av skriftligt förfarande. Ett telefonsamtal med ett skojarföretag har inget värde. Man måste hela tiden agera utifrån att detta ska kunna hamna i domstol och då är det en fråga om att kunna bevisa.

Den svåraste nöten att knäcka jag råkat ut för var ett schweiziskt företag, Tourist Directory - Nova Channel AG, Landenbergstrasse 36 P.O.Box 3570, 6002 Lucerne Switzerland. De skickade ut ett dokument med förifyllda uppgifter. Deras grafiska profil var mycket inriktad på att framstå som ett EU-organ. De skickade samma dokument gång på gång, men av tidsskäl och annat blev jag inte färdig att skicka in korrigeringar. Så bestämde jag mig att det måste vara korrekta uppgifter. Jag ändrade och skrev under och tyckte att jag varit duktig. Nu bröt helvetet lös. Jag fick en faktura på 1099 Euro. Jag fattade ingenting. De menade att jag genom min underskrift lagt en order - tjo flöjt! Men se det ville jag inte alls gå med på. Vi utväxlade minst 20 brev där jag kategoriskt vägrade att gå med på att jag gjort en beställning. De skickade en CD med någon slags förteckning över turistföretag - tänka sig en CD en bra bit in på 2000-talet.

Med en dåres envishet höll jag fast vid att deras sätt att lura till sig en underskrift, med en form av omvänd logik, var medvetet bedräglig och att jag hade inga som helst avsikter att betala dem ett korvöre. De hade en betydande organisation och uthållighet. När det gått någon månad och jag trodde att de gett upp dök det upp ett nytt kravbrev, denna gång i skärpt ton från deras "legal department". Vid något tillfälle erbjöd de att jag skulle komma undan med att betala något mindre. Jag avvisade naturligtvis även detta.

Jag spanade på nätet och såg att det fanns massor av företag världen över som blivit lurade. Någon driftig man i Smålandsstenar erbjöd till och med brevmallar och konsultstöd för att hantera Tourist Directory.
Detta Nova Channel drev inte bara Tourist Directory utan ett tiotal andra liknande humbugdatabaser. Numera är de i huvudsak stoppade efter en gryningsraid av den schweizizska polisen.

Häromdagen fick jag under mina ögon ett erbjudande igen. Det är exakt detsamma som det gamla Tourist Guide, till och med papperskvalitén. De har en fullt trovärdig hemsida. Tro dem inte, det är det gamla skojarföretaget som sedan 2009 driver databasen och lurar företag över hela världen på stora pengar. Varför ska det inte gå att få stopp på sådant? Får ni ett erbjudande riv det - stoppa det i kaminen!

Naturligtvis har vi fått ett otal försök från någon med en fin titel, som Med Dr, intresserad av att hyra in ett större antal medarbetare hos oss under en längre tid. De frågar alltid om vi tar kortbetalningar. De vill betala i förskott, och då en summa större än den verkliga kostnaden och mellanskillnaden ska av oss sättas in på ett angivet konto. Nu är det bara så att det inte finns någon täckning för betalningen alltså blir du blåst på de pengar som verkar vara ett överskott. Jag kan inte reda ut hela processen. De är oftast lätta att identiferas eftersom Med Dr, vid det ansedda universitet skickar sina mail från en hotmailadress. 

Sweatlag.

Ofta talas om jetlag, nästan som en ny folksjukdom. Den uppträder vid förflyttning i sidled. Jag lider av den mindre omtalade sweatlag, som slår till vid vertikal förflyttning. Efter sju timmars försening, fem timmars compact sitting och 30 graders temperatursänkning, skrapandes bilrutor på det stolta Malmö Airport, eller Sturups flygplats, som vi  verklighetens folk säger, klockan två på morgonen, kände jag hur sweatlaggen slog till med full kraft. Inget får mig längta hem till Sverige i februari, så får kronan bli hur stark den vill. Det är inte köpkraften som är problemet - det är temperaturen!

Ulf Lundells oartikulerade gapande på bilradion är knappast mer välkomnade.

Bortsett från dessa påtagliga men små stämningssänkare finns det ju de som har det värre, de som inte haft möjlighet att resa bort och ha det gott i sol och värme.

Charterresande är för oss, som inte jagar upplevelser och geografiska troféer, och dessutom inte har tiden, kraften, energin och lusten att planera, en förpackad välsignelse.


Charterarrangörerna gör ett bra jobb när det gäller att pressa lokala hotell ut mot anständighetens gräns. Vi resenärer kan vara tämligen säkra på att få valuta för pengarna, god hygien, anständig standard och rimlig service. Den som är lagd åt det hållet kan dessutom pressa en ung ansvarstagande och underbetald reseledare att göra allt för att uppfylla dina rimliga och orimliga krav. Jag överhörde ett diskussion mellan två damer i min ålder, där den ena med en viss självbelåtenhet berättade att hon bytt rum tre gånger.

Rummen var fina och fräscha. Ett visst misstroende kunde man ana från hotellets sida, eftersom sängarna var utrustade med ett madrassöverdrag av plastad frotté. Det var skinande rent, även om jag skulle önskat att de bytte ut en kemiska städhjälpmedel mot modernare mer miljöskonsamma produkter.

Tage var mest tillfreds med telefonen och hade många samtal att hantera.

Vi bodde Grand Canarias sydkust "den finare delen" av Maspalomas, Melaneras.

På vårt hotell, som bestod enbart av små bungolows, men många. Det stora antalet finländare överraskade mig.

En liten nackdel var att det inte fanns sandstrand, men å andra sidan hade vi en magnifik stenlagd strandpromenad, där vi och alla andra flanerade om aftonen på väg till någon restaurang.
På strandpromenaden märkte vi att det fanns många spanjorer som semestrade i Maspalomas. Deras klädsel, som anpassad för fjällresa, avslöjade dem. Att de skulle vara bofasta är uteslutet - i Maspalomas, liksom i flera andra orter, finns bara hotell, restauranger och butiker. Jag kunde inte ens se en kyrka och ännu mindre en kyrkogård på platsen. Turister utövar inte religion och skulle de avlida forslas de hem.

Går man promenaden österut kommer man till Faro, som jag från andra språk vet betyder fyrtorn. Här börjar restaurangkvarteren. Inkastarna är bara rimligt pushiga. En av dem tappade definitvt fyra hungriga gäster genom att väcka Tage.

Det är inte alldeles lätt att vaska fram en bra restaurang. Skenbart är alla lika. Tyvärr präglas utbudet av platsen. Kompromisser för att passa så många som möjligt. Ett negativt urval var lätt att göra. Alla krogar med "prator" med bilder på maten gick bort. Att se fotografier på pommes frites är inget som lockar mig, men uppenbarligen andra eftersom väldigt många näringsställen anslutit sig till denna estetik.

Vi hamnade på ett ställe som kallde sig Bodega. Något oegentligt eftersom bodega står för grönsaksbutik eller vinlager.

Jag och k.h. åt dilammskotletter och ungdomarna åt paella. Gott men...

Kvällens höjdpunkt var utan tvekan vinet en Rioja så mild och rund utan att vara inställsam, och ändå en typisk Rioja som passade så bra till lammet. (Glorioso Rioja 2006). En kypare bjöd på getost som hans mamma gjort (ej verifierat och egentligen utan betydelse).
Enbart för vinets skull kan jag tänka mig att komma tillbaka hit.

Ovaggade somnade vi i den trygghet som förbeställd frukost ger. All inclusive är inte vårt koncept, men frukosten kan med fördel ingå.

Jag har nämnt att vi inte var på upplevelseresa, men någon liten utflykt måste vi göra. I den summariska planeringsfasen hade Puerto Mogan varit uppe som ett boendealternativ.

Efter en skräckfärd med buss, Tage hyterisk och Emma åksjuk, ingen luftkonditionering, inget vatten och slingriga vägar. Vattenbristen åtgärdades genom att vigga av en norrman, som generöst erbjöd alternativet konjak, vi avböjde artigt det senare alternativet, då varken Tage eller Emma gav intryck av att efterfråga denna gudadryck.

Väl framme gick återhämtningen snabbt och den lilla infödingsbyn var värd strapatserna. Det är skönt se att turismen inte ätit upp allt. 

Vrider man blicken österut möts man av en vy, som gör att strandskyddsdebatten i Örnahusen/Norrekås framstår som väldigt viktig.

Vi vandrar genom hamnen. Det är främst en fiskehamn. Det finns också ett litet varv som är specialiserat på att rusta och reparera mindre båtar som ska segla över Atlanten. Det slår en att området, som faktiskt är en arbetsplats är helt öppet för flanörer. Vi möter en kock som kommer med en korg nyfiskad fisk, direkt från båtarna. Undrar om fiskebåten har ett kassaregister med en svart låda.

Vi vandrade ytterst ut på piren. Där låg en restaurang väl placerad. Perfekt för lunch! Tapas baserad på vad havet ger, självklart!

De friterade mikrobläckfikarna var utan konkurrens de mest smakliga. En iskall San Miguel! Det var ungefär 1000 år sedan jag drack öl ur sejdel.

Kaffe sparade vi till ett annat ställe inne i byn. Vi tog plats på en rar trottoarservering. Det är mycket folk/turister i rörelse. Jag reflekterar över deras åretrunt säsong och jämför med den korta högsäsong vi har på Österlen. Även om vi alla sliter för att förlänga säsongen går det liksom inte att förneka klimatets betydelse.




Det blir dags att åka "hem". Bussfärden lockar inte. Vi kommer på den goda tanken att ta båten. Vi har läst om glasbottenbåt och det låter verkligen lockande. Det ganska vågigt, men sjösjuka och bussjuka kan gå på ett ut. En besättningsman delar ut syrliga godisklubbor. Syrligheten dämpar illamående. Nu blev ingen sjösjuk.

Det fans två tittshakt mot botten. Det kändes spännande att kunna se livet under ytan.

En jämn ström med människor gick fram och tittade. De stannade förvånansvärt kort tid.  

När jag själv gick fram för att kika stod det helt klart varför ingen stod kvar och njöt av utsikten. En fullständigt statisk ljusturkos ruta var den totala upplevelsen. Jag vet att researrangören hade denna båtutflykt i sitt utbud av utflykter. Undrar hur många nöjda kunder de fick på den?

Det är alltid trevligt att åka båt, men glasbottentillägget är sannolikt en av de större kalkonattraktionerna jag stött på. Man hade lika gärna kunnat stå och kika ned i bassängen på hotellet eller ordna snorkelsafari i den kommunala bassängen i Hammenhög.

Appropå ökenupplevelser var vi på ökenvandring i egen regi. Mitt inne i smeten hade de en "stadsöken", belägen mellan Maspalomas och Playa del Ingles.

Den senare platsen var ett riktigt skitställe. Ett förslummat turistgetto. Karuseller, spelhallar, ölbarer och dåliga matställen, kommers och skrålande musik.Det levde upp till alla mina fördomar om charterturism, jag är glad att vi inte hamnade där när vi valde basläger.

En kväll när vi var ute och gick stötte vi på en vithårig herre i min ålder. Vad som gjordeatt det såg att han stack ut var att han åkte rollerblades, gjorde piruetter och sjöng "Oh happy days". Jag, en småborgare från Hammenhög, blev en aning provocerad av detta och tyckte i klartext att det såg larvigt ut.


Dagen efter dyker samme man upp på stranden som Michael Jackson. Platådojor, hörlurar med mikrofon (ej inkopplad) pulsade han stranden fram och tillbaka och markerade jacksondans. Då insåg jag att något var nog litet rubbat, och tänkte på vad mina barnbarn skulle tycka om farfar gick på stranden i sådan utstyrsel och viftade på ändan.

Kanske är det tredje och sista steget i den spanska jobb- och utvecklingsgarantin för långtidsarbetslösa. 

Tillbaka till den riktiga öknen och dromedarerna som verkar helt ointresserade av jobbgarantin. De förfaller utomordentligt nöjda med en avslappnad vilostund utan krav och uppgifter.

Vi  ägnad en hel del tid  vi åt poolliv på hotellet. Tage visade sig ha utvecklats till en veritabel "bad boy" (badpojke). Eftersom vi var fyra vuxna kunde en punktbevaka honom, medan övriga kunde läsa och dåsa i solen.

Jag hann med Sofi Oksanens Utrensning, som är en fantastisk bok - läs den. Dessutom läste jag en "Woodstock, tre dagar som förändrade världen" av Elliot Tiber. Intressant efterssom Elliots motiv för att dra dit festivalen var att rädda sitt nedgångna motell. Personligen tyckte jag det där var för mycket skildringar av sadomasochistiskt bögsex, det var liksom inte det, som fick mig att skaffa boken.

Vi åtog oss att passa Tage för att de unga skulle kunna gå ut och äta på tu man hand. 

Vår strategi var att om han inte somnar köper vi med litet mat till hotellrummet och om han somnar äter vi ute.

Ett allmänt folknöje är att fotografera solnedgångar. 18.50 dyker solen ned i havet och visst är det vackert. Färgerna är rödare än hemma på Österlen.

Det verkar som Tage bestämt sig för att sova runt. Vi börjar ställa in oss på restaurang.

Spanjorerna har tillgång till fantastiska råvaror. Möjligtvis har det gjort dem 

litet bekväma. De tillagar en köttbit eller en fisk och därmed nog. Tillbehören är mediokra och smakkombinationerna underutvecklade. Tapas är bra då komponerar man sin egen måltid.

Vi har tidigare scoutat en italiensk restaurang. Vi gillar det italienska.

Vi bänkar oss på Ciao Ciao. Tage snusar och böljorna rullar in och vi hör det goda ljudet av stenar som rullas fram och tillbaka av vågorna.

Vi beställer en risotto med havskräfta och jordgubbar. Det kallar jag att våga kombinera smaker. Fantastiskt gott med ett glas vin till.

Så går vi hem mätta och glada och Tage sover vidare. Inte är det så besvärligt att vara barnvakt!

Dags för hemresa. Via SMS fick vi besked om att vårt flyg till Malmö var ungefär 7 timma försenat.

Vi var nöjda med att det var vårt flyg och inte de ungas till Stockholm som var sent. För oss är det enklare att hitta en lugn plats, även om de bästa går först, och vänta.

Jag hann att komma riktigt in i Selma Lagerlöfs, Gösta Berlings saga. Kul att läsa, men den har inte riktigt stått emot tidens tand.

Två på morgonen kom vi till Sturup, som då var fullt med folk som skulle resa till Damaskus. Riktigt skönt att vi hade bilen på långtidsparkeringen.

Natt och dag i Hammenhög på Österlen:

Vart är vi på väg?

Härom natten hade vi ett strömavbrott, inte så länge ändå. Jag upplever att vi på senare år fått en mycket ökad stabilitet i elförsörjningen, nuförtiden är det ovanligt med avbrott. Vid förmiddagskaffet talade vi om hur sårbart man lever. Hur länge skulle man klara sig utan el?

Med lätt dystopisk ton undrade någon, om vi hade tänkt på hur mycket IT och Internet påverkar oss. Det medgav jag att jag hade, och en hel del till och med.

Det brukar vara mycket vojne vojne vid radikala förändringar. Särskilt förfasar vi oss över ungdomen. Det största hyckleriet av alla är när vi ondgör oss över facebook. Visst är det ytligt, men helt ärligt hur många "riktiga" kontakter hade vi innan.

Jag kan inte låta bli att citera från Populär historia:

Nu var inte 1800-talets tåg något stillsamt och mjukt färdmedel, utan ett för kroppen rätt så fysiskt krävande moment, oavsett klassbiljett. Skakningar, vibrationer och oväsen var industrialiseringens kännetecken. Järnvägens barndom vimlar av beklagande över hur slitsamt trött man har känt sig efter resan. Läkarkåren instämde och förklarade att det var metallens vibrationer som fortplantade sig in i kroppen och åstadkom ett fysiskt tröttande nötande – ”omfattningen, snabbheten och plötsligheten i järnvägsvagnens rörelse utövar en konstant påfrestning”. För mycket resande på tåg kunde därför få allvarliga biverkningar, varnade expertisen. Värst av allt var, enligt en propagandaskrift mot tågtrafik, oväsendet, ”som kommer att förstöra hörseln på folk, ty lokomotivet far fram med sitt avgrundslarm och alla skall bli döva och aldrig mer höra”. 

Jag vet i alla fall vart jag är på väg. I morgon kl 04.00 stiger jag upp och far till Kanarieöarna, för att umgås med delar av familjen. Det ska bli så skönt. Eftersom jag körde 2010 års sandaler på övertid, och lämnade dem i Toscana, har jag införskaffat 2011 års. Redo att köras in!


Jag lämnar bloggen utan tillsyn under en dryg vecka.