Du är vad du läser.

En Facebook-kompis skrev och jublade över Anne Svärds andra bok Kvicksand. Jag hade inte hört talas om henne. Så läste jag om Anne Swärd i den ambitiösa, men något spretiga, kulturtidskriften På Österlen. Hon bor och arbetar i Simrishamn. Mina tankar for iväg och jag funderade över hur och vad jag läser. Jag är nog i det avseendet lika spretig som På Österlen. Jag läser skönlitteratur varje dag och det har jag gjort i hela mitt liv. Nu förtiden läser jag helt för upplevelsen. Bildning och kunskapsuppbyggande har jag helt lämnat bakom mig.  Jag tycker om att blanda. Efter en något tyngre bok kan suget efter  lättsmält sträckläsning vara lika oemotståndligt som jordnötter till en pilsner.

Ett är klart, svensk thrillerproduktion har svårt att attrahera mig! Oavsett om huvudpersonen har svårt att få ihop "livspusslet" med man och barn eller är en överviktig, alkoholbegiven misantropisk operaälskare.

Utifrån vad jag läst på senare tid är mönstret svårtolkat. Shantaram en tusensidig kloss av Gregory David Roberts, gav jag mig på eftersom jag ville ha en längre relation. Jag tycker illa om när en bra bok tar slut. Vad som tilltalar mig med Shantaram är miljöskildringen från livet i Bombays slum. Närvarokänslan är oslagbar.

Ytterligare en  miljöbok är "Mäktiga vänner" av Donna Leon. Som deckare inte särskilt lysande, men jag tycker om Venedig. Framför allt tycker jag att det är spännande att läsa hur "verklighetens folk" försöker leva i denna turistfälla på jorden. Dessutom skildrar Donna Leon det vardagskorrumperade italienska samhällssystemet, på ett okommenterat sätt.

"Sirila gentlemän sökes" är också en miljöbok av Karin Brunk Holmqvist. Hon är en Österlenförfattare och boken kan närmast beskrivas som en skröna, en skälmroman, med pensionärer i huvudrollen. Den sociala miljöskildringen, gamla människors sätt att tänka, skildras mycket trovärdigt. Kul och underhållande!

"Tusen strålande solar" av Khaled Hossein gör mig fortfarande upprörd över hur folk, särskilt kvinnor, har/hade det i Afghanistan under talibaner och andra fanatiker.

Anders Roslund & Börge Hellström skriver mer sociala reportageböcker än deckare och de gör det väldigt engagerat och engagerande. "Flickan under gatan" är inget undantag.

"Min son fäktas mot välden" av Björn Ranelid. En mycket Ranelidsk berättelse från Österlen. Bra men jakten på metaforer är som kvällspressredaktörens jakt på rubriker.

"Vägen" av Cormac McCarthy är en nattsvart dystopi som väcker hopp. Kärleken mellan far och son under flykt är väldigt gripande.

"Boktjuven" av Markus Zusak är en skildring av en flicka under nazismen. Hon blir besatt av böcker. En gripande berättelse, ett minus är konstgreppet att göra Döden till berättare.

Jag fullkomligt älskade "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón. En bok från Barcelona med mystik och ett starkt episkt driv. Och just nu har jag, på nattygsbordet,  hans "Ängelns lek" som också är en stor läsupplevelse.

Stämmer det att man är det man läser så är jag en ganska splittrad person! Men vad gör väl det  - bara man får läsa.

Valborg med Sara Lindh

I höstas kontaktades vi av en artist som heter Sara Lindh. Hon vill gärna komma och spela hos oss. Ärligt talat hade jag inte hört talas om henne. Då är det bara att gå till kunskapens källa, Internet. Jag fick bra många träffar på Sara Lindh. Efter att ha lyssnat på några prov var det ingen som helst tvekan om att detta var en kvalificerad och rutinerad artist. Hennes sånger från 30- och 40-talet och vår autentiska matsal från samma tid var som gjorda för varandra.

Sara är sommarboende på Österlen och vår första tanke var att vi skulle sätta upp en föreställning under sommaren. Efter detta fick Sara ett engagemang på Marsvinsholm. Vi var fortfarande helt överens om att vi måste ha ett framträdande på Hammenhögs gästis. Valborgsmässoafton! Vårens, romantikens och förhoppningarnas egen afton.

Vi tänker oss en krogshow, som de har i stan, med skillnaden att maten är lika viktig som artisten. Vi bygger upp stämningen i  matsalen med  mörka, nästan svarta, tapeter, vita dukar, tygservetter, kandelabrar och levande ljus. Vi serverar en kulinarisk tre rätters meny, gott vin. Lagom till kaffet kommer Sara och hennes medmusikanter. Ljuva toner lyfter dig till drömmarnas värld, en helafton romantiken och nostalgins tecken på Österlen.

Skaffa barnvakt! Ta din älskade på en oförglömlig upplevelse för gom och själ. Vi har några rum kvar för de som inte bor i grannskapet.

Supé och musikföreställningen kostar 650:-. I mån av palats kommer vi att ha barbiljett för 200:-

Välkommen våren - påsken!

I fredags fick vi gudomligt väder, 15 grader och solsken. Det gick inte att hålla tillbaka odlarlusten. Jag tog landsvägskryssaren till Glemmingebro handelsträdgård.

200 dvärgpenséer, buskiga som inte revar sig och blir så förtvivlat fula en bit in i juni, och 14 krukor minipåskliljor, formatet för att bättre stå mot vinden. Penséerna fördelades lika mellan vita och tre nyanser av blått.

Nu var jag rustad att ställa tapetrabatten i samma skick som förra året. Det blev en så fin färgklick. Detta första arrangemanget ska vara till strax före midsommar. Sedan är det dags att tapetsera om.

Nu är det bara att vänta och låta vädrets makter och naturens kraft göra sitt!

Turen går till Fyledalen

Doris tyckte att Peugot 207 var för liten. Nu har hon bytt upp sig till en Peugot (vi bor ju i Hammenhög) 5008. Nu har hon det utrymme som denna drottning bland hundar kan kräva. Naturligtvis ville hon omedelbart på utflykt.
Vår 207:a går nu in i bilars kretslopp. Förhoppningsvis ersätter den en avgasstinkande Volvo av gammal årsmodell. Det har sagts mig att vår nya bil inte drar mer än cirka halvlitern diesel per mil. Då är det säkert så, för vem vill väl lura en bilointresserad man i 60-årsåldern? Men den är stor, på ett nästan amerikanskt sätt.

Eftersom Doris inte ville sanda ned i nya bilen, avstod för en gångs skull havet. I stället ville hon åka inåt landet. Hon föreslog Fyledalen, några kilometer väster om Tomelilla.

Det var vårkänning, även om solen inte riktigt orkat bryta genom dimslöjorna. Fyledalen stavas med ett "L" och i botten rinner Fyleån.

Meterologiskt sätt har vi vår i Skåne, men växtligheten ligger ännu i vänteläge. Jag har inte tänkt på hur vackert det är med de återhållna färgerna. Landskapet blir skulpturalt, stiliserat.

Fyledalen har ett mikroklimat någon grad varmare än omgivningarna. Detta gör att rovfåglar i större omfattning övervintrar här. Fyledalen är ett Mecka för fågelskådare. Man behöver inte vara fanatiker för att fascineras av fåglar. Vi såg två kungsörnar och mäktiga är de. De var vita på vingarnas undersida.

Nu har jag inte stämt av örnobservationen med min fågelguru, Nisse i Vallby (352 kryssade). Men jag känner mig tillräckligt säker. Det var slarvigt att inte rådfråga, eftersom Nisse och hans Ingela var på Gästis i går kväll.  Däremot kan jag nu meddela en kunskapstörstande allmänhet: Om fågelhannen och fågelhonan ser helt olika ut, som till exempel domherren och domhonan så generer detta ingalunda två kryss - en art ett kryss. Har någon gjort fel i detta avseende så vill jag att ni rättar till det omedelbart. Tack!
Dessutom kan jag informera om att svanar sträcker, liksom gäss. Knölsvanen sträcker längs kusten medan sångsvanarna är mer målinriktade i sin förflyttning mot norr. (Se Nils Holgerssons underbara resa, av Selam Lagerlöf). Nu ville jag kolla upp med Nisse om jag hade sett knöl- eller sångsvan. Detta var uppenbarligen trivialt, så det tog Ingela hand om, och hon är ju bara medberoende fågelskådare. Knölsvanen hör man endast vingslagen av medan sångsvanen trumpetar som ett gäng huliganer på väg till fotbollsderby.

I botten av Fyledalen går en nedlagd järnväg. Sommartid kan man åka dressin. Kontakta närmaste turistbyrå, eller 118 100, nummerupplysningen med svar på allt. Det finns rastplatser längs spåret som är en dröm för den som medför matsäck.

Vi förvånades litet över att markägaren uppenbarligen var ett oövertäffat surkart. Stättor som inte gick att öppna och taggtråd bidrog till att man skulle känna sig ovälkommen.

Doris fick syn på Fyleån, och kom på att det i rasbeskrivningen för Airdaleterrier klargörs att den ursprungligen avlats fram för utterjakt.
I ett huj stod hon till magen i Fyleåns porlande vatten.

Besviket konstaterade hon att inte heller där fanns det några uttrar.

Vi vandrade längs den gamla banvallen. Vårt förtroende för SJ och Skånetrafiken har denna vintern utsatts för påfrestningar. För säkerhets skull var vi en aning observanta så det inte skulle dyka upp ett felväxlat Pågatåg.

Så småningom kom vi fram till grevens marker, Carl Piper alltså med godsen Högestad och Christinehof (kanske fler). Vad jag skulle komma till är att här stod det "välkommen till fots". Det är andra tongångar än hos den andra gringubben.

På hemvägen köpte vi fikabröd på Reimans Bröd & Café AB. Kammar smakrika som oblater! Ska Tomelilla bli huvudstad i det nya matlandet Sverige, får man skärpa sig på brödfronten. Annars röstar jag på Borrby!            

Vem ska man tro på, tro på, tro på...

Vi har verkligen engagerat oss i att försöka navigera i träsket av definierade och odefinierade begrepp som rör sig bland matskribenter och initierade. Krav, närodlat, ekologiskt, rättvisemärkt, terroir, hållbart, miljöneutralt, etiskt, god djurhållning, rödlistat ... Vi vill liksom de flesta i detta land leva upp till detta. Men vi måste också se till, leveransförmåga, kvalitet, logistik, ekonomi och inte minst att det smakar bra.

Det blir inte lättare när marknadsförarna skrupelfritt laddar sina varumärken med de värdeord som gäller för dagen. Ett riktigt dåligt exempel hittar jag här på Österlen. Kiviks Musteri säljer apelsinjuice med fruktkött, tillverkat på extrakt - hm,  från hjärtat av Österlen. Man får tydligen ge sig ut och leta upp apelsinlundarna, det måste vara väldigt vackert. Kanske kommer vi att få Apelsinfesten i Kivik efter Äppelfesten, det talas ju om att förlänga säsongen. Hur fan kan de skriva så, hur dumma tror de att vi är? Vi har hittat en ärligare, lokal producent. Östra Sönnarslövs musteri, egen frukt blir till en underbar äppelmust med fruktkött. De levererar i större förpackningar, vilket är väldigt praktiskt för restauranger och storkök. Det finns också konsumentförpackningar.

Min pragmatiska slutsats är att utvecklingen inte kommit längre än att man måste leva med kompromisser. Vår huvudinriktning är att öka andelen närproducerat, och då menar vi verkligt närproducerat.  Så får man plocka ihop producenter efter hand som man hittar dem. Vi har fått ihop en anständig bukett, och letar ständigt fler. Till exempel är vi nöjda med Walters kaffe, ekologiskt och rättvisemärkt (dock ej närodlat). Kaffe brukar annars betraktas som en miljöbov. Vi köper nu ägg från närsprättande hönor.

Det finns vinprovning, ölprovning, whiskeyprovning, chokladprovning och säkert fler. Jag har funderat över varför det inte finns matprovning, i alla fall har jag inte sett det. Lamm från olika ställen tillagade på samma sätt. Eller samma mat tillagat och kryddat på olika sätt.

Tomelilla - mathuvudstaden!?

Så kom han då kungen (eller som jag föredrar presidenten) i Sverige - det  nya matlandet, Eskil Erlandsson. Han kom till huvudstaden, Tomelilla. Vi var ett 50-tal som inbjudits till Sparbanken Syds vackra paradvåning vid det ödsliga torget i Tomelilla.

Eskil Erlandsson är  inte den mest karismatiska av våra politiska ledare. Han är en trägen arbetare i vingården. Hans vision om Sverige - det nya matlandet är bra, mycket bra. Med sifferexercis ville han visa hur långt vi kommit. Det är väl bra med skridskor, bara det blir is, som en vardagsfilosof jag känner brukar säga.

Lars Ottosson, som är initiativtagare och entusiasten, presenterade sin lokala idé med betydligt mer esprit. Proffsigheten i kampanjen är hög. Han och fästmön har sådant, som jobb, och kan sitt hantverk. Det har varit stort genomslag i media. All uppmärksamhet är välkommen.

Vi är väl en hel del som höjer lätt på ögonbrynet vid valet av Tomelilla. Ingen förknippar Tomelilla med matkultur; en korvaluda, en thairestaurang och ett mediokert stadshotell. Går vi till Stortomelilla tillkommer ett par bra restauranger. Nu är det kanske inte detta som är poängen. Men om vi gör jämförelsen med undret i Åre, vilket brukar vara populärt, så har Åre åtminstone fjäll.

Jag har inte gjort min läxa och läst på vad Tomelilla - mathuvudstaden egentligen innebär. Jag har fått fått en positiv impuls att göra det.



  

Vi går mot ljusare tider

Innan säsongen tar riktig fart är det lätt att hemfalla åt negativt tänkande. Det kommer nog inga till Hammenhögs Gästis. Kostnaderna har man men intäkterna är närmast en markering. Så ringer det någon och bokar och man känner sig litet gladare. Så ringer en till och berättar att det stått om oss i Metro. Så kommer det ytterligare en bokning. I Hammenhög finns ingen distribution av Metro, vad det nu kan bero på. Vi slog en signal till sönerna i Stockholm, och de hade sett det båda två. Ola skickade ett MMS med en bild på notisen. Det var kärt men oläsligt. I den digitala världen är ingen i periferin. Nätet - Metro - pdf, heureka!

Där var vi med bild och allt. Annika Goldhammer hade hittat oss och tyckte att vi var att rekommendera. Jag tycker att hon borde få Guldspaden i år. Jag beklagar bildkvaliteten, men jag tror att den beror på att Adobe vill att det ska vara dålig kvalitet för oss som inte köper deras dyra programvaror, eller också beror det på att jag brister i kompetens.

Som ytterligare en fantastisk slump rekommenderade samma välsignade Annika Goldhammer Lyckhem Skärgårdspensionat. De som driver det var hos oss någon gång på hösten, de behövde nog vila sig litet efter allt slit under sommaren. . De, som vi, skriver en blogg över vedermödor och glädjeämnen, vi har haft bloggkontakt. Jag gläder mig för deras skull nästan lika mycket som för egen del.