Vi talar om väder

Ett av svenskens viktigaste samtalsämne är vädret. Vi är inget undantag i Hammenhög. På Gästis är vi riktigt påverkade av väder, eller åtminstone oväder och en del avbokningar har vi redan drabbats av. Jag har haft en favoritklyscha: -det kan ju inte bli värre än förra året. Några, som jag tyckte, olyckskorpar har istadigt påstått att denna vintern skulle bli ännu värre. Det verkar som de får rätt. Snön vräker ned, dag in och dag ut. Halv sex väcks jag av Potatismats och hans hjullastare. Säsongens första röjning av gården! Potatismats heter i direkt tilltal något helt annat, nämligen Mats. Vårt namn på honom kommer från när vi var alldeles nya på Gästis och man hade svårt att lära sig vem alla var. Mats odlade amadinpotatis och fick följdaktligen arbetsnamnet Potatismats. Plötsligt förstår jag detta med att den moderne bonden arbetar över ett vitt fält. 45 minuter senare är han färdig med vårt vita fält. Jag är rädd att vi kommer att se honom igen innan dagen är slut.

Igår fick vi ingen tidning. Det blev att pulsa bort till Johnny på macken, vår nedläggningshotade diverseservicestation. Tidningsbudet hade deponerat en bunt Ystads Allehanda där. Han gör så när vädret ligger före snöröjningen.

Jea Jonsson, reporter på Simrishamnsredaktionen har varit ute och gjort ett ordentligt reportage från oss. Dessutom har hon skrivit en personlig krönika. Jag gillar hennes jämförelse med pensionat, som det var förr, när både jag och Jea var unga. Det har varit en vision för Gästis, hur vi vill att det ska kännas att komma till oss. .

Nu när Potatismats och hans hjullastare dragit vidare tror jag att jag går upp och knyter mig en stund till!

Insnöat på Österlen.

Igår var så många rotarymedlemmar så till den milda grad insnöade att mötet fick ställas in. Det finns för vår del en hel del inre tjänst att utföra. Jag har sedan länge tänkt göra något åt bilder på hemsidan.

Den fantastiska vinterbild, som Andreas Hylthén tog för några år sedan börjar bli litet av "finn fem fel". Träden är inte kvar, huset har målats om, buxbomshäcken har flyttats dram från huset och det saknas adventsstakar i fönstren.

 Jag tog en bild, men jag tycker att det fortfarande är för ljust. Det blir lagom att gå och handla litet. Efter det är nog ljusförhållande bättre, dvs sämre.  Doris, som normalt är så uttråkad när det gäller promenader i Hammenhög att hon sätter sig när vi kommer till prästgården, tyckte att vädret var tillräckligt vidrigt för att  med förtjusning villja gå en riktigt rejäl promenad. Så fick det bli!

Nästa bild blev följdriktigt för mörk, även om jag tycker att det är litet sug i nattbilder. Det går inte att backa tiden. Jag får göra ett nytt försök i eftermiddag. 

 Vädret är fortfarande vintrigt i överkant. På fejan (Facebook) spyr folk ut sin förtjusning över ett vitt advent. Jag vill ha regn! T ex fick jag ingen tidning idag, så jag kan lika gärna hoppa över frukosten.

Helgen innebar julbordspremiär. Pepparkaksbyn blev ännu trevligare när det kom mat runt. En del "saknar" sina hus och vi saknar en del husägare. Så är det med representativa urval.

Jukeboxen har fått sin plats i baren. Vacker är hon!

Vi har kvar en del intrimning. Det låter inte bra med stereoskivor och det har smugit sig med en och annan sådan modernitet.

Dessutom "durrar" högtalarna vilket antagligen är en transportskada från i lördags. De halvplogade vägarna var delvis som en tvättbräda.

När kommunen leker affär.

Ursäkta om jag plumpar  mot den goa adventsstämningen. Allt kan inte vara idyll, man måste få vara litet förbannad också.

I sin passion för trycksaker har Simrishamn kommit på ett fiffigt sätt att producera dessa på andras bekostnad. På kort tid har jag snubblat över två exempel.

Av tradition har kommunerna gett ut en turistinformation som heter Guiden. I år, när alltfler överger trycksaker, storsatsar man med att utöka formatet till ett magasin. Jag har tidigare bloggat om detta. Kritisk är jag fortfarande. Idén är att Arkivbild designar magasinet och kränger annonser på längden och tvären: Turistbyråerna förser den med innehåll. Vi som träffar turisterna under en längre tid, har en relation, har inget, och då menar jag inget, inflytande och påverkansmöjlighet när det gäller det stolta magasinet. Vi förväntas köpa annonser, billigt säger turistbyrån, men det beror på att de inte känner marknaden.

Det andra exemplet är när det gäller turistkarta. Ett företag som heter Kartguiden ringde upp mig och ville sälja en annons på tavlan som visar kartan och tillhandahåller karta på olika ställen i Simrishamn. Nästa steg är väl att man kan få köpa annons på färgburken, man använder för att måla tavlan där kartan ska sitta. Eftersom jag redan annonserar i en karta producerad av några som kallar sig Kartverket, blev jag litet nyfiken och började gräva.

Att Kartguiden erbjöd mig att vara med i "kommunprojektet" gjorde mig litet lurig. När jag avböjde annonsering informerade säljaren om att jag använde den digitala kommunkartan på min hemsida, eftersom jag inte köpte annons uppmanades jag att ta bort den. Jag ber honom skicka information om "kommunprojektet".

Här läser jag med skräckblandad förtjusning ett rekommendationsbrev från kommundirektören Staffan Tellman. Där talar han om att de skrivit ett 5-årigt samarbetsavtal. Han uppmanar oss företag att kontakta Kartguiden för att köpa annonser.

Förutom att kommunen gör sig till säljare av Kartguiden ger man dem monopol på att exponera sina kartor på  Turistbyrån. Det känns inte så juste gentemot oss som valt att medverka i andra kartor.

Det kan ju verka smart! Men nu är det inte kommunens uppgift att vara smart utan att hantera våra skattepengar på riktigt sätt och till rätt saker. Detta regleras i en mängd lagar, främst kommunallagen och Lagen om Offentlig Upphandling, som är medborgarnas skydd mot korruption och godtycke.

Mina främsta invändningar är:

• Båda tjänsterna ska upphandlas i konkurrens. Det har ingen betydelse om eventuellt kommunen får tjänsterna "gratis". (Även direktupphanling är en upphandling som ska vara dokumenterad.)
• Kommuntjänstemän bör inte skriva rekommendationsbrev, som används i marknadsföringen. 
• Ett femårigt avtal är exceptionellt långt avtal. Huvudregeln är 3 år med möjlig förlängning.
• Om man har ett samarbete om kartor, borde man ha förhandlat fram rätten att använda den digitala kartan även om man inte vill köpa annons av Kartguiden.
• Det finns likvärdiga alternativ till Kartguiden, dessa borde få samma rätt att sprida sina kartor via Turistbyrån.

Jul för rastlösa.

I vår bransch börjar julen tidigt, endast handlen ligger litet före. Ystad ligger litet före Simrishamn. Å andra sidan ligger Stockholm före Ystad. Jag misstänker att det finns en korrelation mellan storlek och julstart.

Granen i Ystad hade en massa ledlampor.  Bra för enegiförbrukningen antar jag, men jag vill ha vanliga stora glödlampor i offentliga julgranar. Tänk på traditionerna!

Det var inte helt lätt att hitta gran till Gästis. Det är väl bra i sig att man inte börjar sälja i november. Slutligen hittade vi en i handelsträdgården i Glemminge. Flickan som sålde bleknade en aning när jag bad att få den inslagen. Glad igen när jag sa att jag skämtade.

Ingela vår favoritdekoratör tog sig an våra krukor vid vägen och hände ett par kransar på dörren. Vill ni ha en aning nedtonade, moderna och stilsäkra juldekorationer är Ingela rätt.

Nu har vi en favorit dekoratör, en favorittatuerare och en favoritleverantör, Bondens Skafferi.

Eva och Jonas har lagat mat så det finns ingen gräns. Skinkan är klar. Sillarna är inlagda, rebensspjäll, Janssons, knäck, skinka, rostbiff, bröd....

Så kom snön! Jag är kluven. Visst är det grant! Men även om det är sommarväglag på de större vägarna så tycks det finnas en komplott med SMHI och media som huvudaktörer. Klass 2-varningar och katastrofreportage om gravida kvinnor och bandvagnar. Det är klart att det håller folk från vägarna.

Vi har mat, vi har öl och brännvin (kan skada hälsan och är vanebildande), vi har gemyt och stil, vi har jukebox och vi har rum med sköna sängar.

Man kunde vara sämre insnöad! Insnöning är force marjeure och kan jämställas med semester. Det finns sämre ställen att vara insnöad på.

Årets julbordsdesigners är Husberg Arkitekter, som har sitt kontor här i Hammenhög- Ett fantastiskt jobb
nedlagt - men vilket resultat. Stort tack till Anna, Lina och Lillemor.

Inspirerat av Hammenhög flera "karaktärshus". Litet omflyttat, litet mixter med skalorna, men nog vet man var man befinner sig!

En annan värld.

Vårt jukeboxäventyr har inte bara varit negativt. För ett år sedan, utan föregående skraltighet lade hon av, vår älskade jukebox. Kulturbäraren!

Vi fick kontakt med Dr Spiros. En genomsympatisk man som fixar allt som har med ljud att göra. Jag körde in den krassliga till Malmö och Spiros hade röjt i sitt garage, precis så mycket att vår jukebox gick in. Vi fick successiva besked om att tillståndet var allvarligt men stabilt.

För några månader sedan fick vi chockbeskedet - vår maskin var bortom all räddning.

Spiros skötte avvecklingen och gav oss adressen till Johnny Christensen, slotmachine collector. På bilden poserar han vid en gammal klenod, jukebox för stenkakor. Den säljer han inte.

Sommartid har han museum och café, Café Bally.

Både Johnny och Spiros får mina tankar att gå till Jan Lööfs underbara bok, Skrotnisse. Jag vet inte hur många gånger vi läste den för våra pojkar när de var små.

Vänliga herrar i sina bästa år som lever i en egen värld, som samlare, fixare och älskare av mekanik. Var och en specialiserad på sitt. Tillsammans renoverar de gamla jukeboxar. Spiros ordnar så att det låter som det ska och Johnny ordnar resten. Markandskanalerna är Blocket och mun till mun eller möjligen tvärt om.

Mängden av enarmade banditer var i nivå med en finlandsfärja. Det fattades bara tanter med handväska och rör av 25-öringar.

Jag frågade om Johnny läst Åke Edwardssons "Jukebox". Det hade han naturligtvis och påpekade att huvudpersonen, liksom han själv, hette Johnny. Skillnaden är att roman-Johnny åkte runt och servade jukeboxar när de höll på att gå ur tiden. "real life"-Johnny befinner sig mitt i en period som inte har något slut.

Så stod hon där!
My precious - gnydde jag, som Gollum i Sagan om ringen.

Så vacker!
Köpslåendet gick utmärkt och snabbt. Mycket pengar men ett utomordentligt pris. Man kunde köpa många platt-TV för dem, men vem behöver det när det finns jukeboxar i originalskick?

Så gick Johnny igång på riktigt! Fatta mig rätt, han är så  långt från en pushig säljare, som man kan tänka sig. Han påminner mer om en seriös hunduppfödare som vill försäkra sig om att valpen hamnar i rätt händer.

Ett bra val! En Wurlitzer 1956, jubileums maskinen. (Fabriken som dessutom gör orglar hade 100-årsjubileum 1956, om ni inte visste det.)

Det finns massor av maskiner ute, gott om reservdelar, de nytillverkas till och med.
.
Vilket ljud. Fyra 12-tums högtalare och diskant! Han öppnade och gick igenom insidan. Ny transformator! Motordrivet myntinkast - kommer att gå på enkronor.

104 låtar! Han berättade att det finns 50, 100 och 200. Men USA är USA därför har jubileumsmaskinen 104, enbart för att slå de andra.

På www.cafebally.se finns en länk till en web med etiketter till jukeboxen. Jag kan knappt hålla mig!

The "slotmachine collector" hade inte varit slotmachine collector om han inte varit angelägen att visa sina samlingar.

En maskin där man spelar på hästar. Över 100 år, nu elektrifierad. Den har en gång stått på Tivoli i Köpenhamn.

Hur många enarmade banditer som helst från olika tidsepoker. Dock inga Jack Vegas och slika nymodigheter.

Ett fantastiskt fotbollspel! Spelarna är klädda i virkade tröjor. En inbyggd kulram för att hålla reda på målen.











En varuautomat precis som den som fanns utanför J.A. Gustafssons Eftr., butiken i det lilla samhället Rosenholm i Karlskronas utkant, där jag växte upp.

Det var en allmän sanning, att om man drog i två luckor exakt samtidigt kunde bägge öppnas för samma peng. Jag lade mycket tid på detta, utan att någonsin lyckas. Mig veterligen var det ingen annan som lyckades heller. Så det får nog avfärdas som en myt - en vandringssägen.

En årskamrat! En Lincoln 1947. Två såldes i Sverige varav detta är den ena.

Ogärna, men det är dags att lämna. Vi tar upp leveransfrågan. Det visar sig att Johnny helst vill ombesörja leveransen själv. Samtidigt vill han gå igenom en del driftfrågor.

Till helgen!

Jukeboxbalen till nyår är räddad. Jag kommer att rapportera när kulturmaskinen är installerad, laddad och klar. Jag lovar.

Nu byggs det på Gästis - igen.

Trots vissa brister i byggsamrådet och en utebliven bygglovshantering startades ett stort byggprojekt på Gästis på tisdagen.

Rustade till tänderna med inspirationsmaterial och skisser anlände Husberg Arkitekter kvinnogrant.

Baren blev kontor och köket verkstad. Jonas hade, förutseende, på förhand gjort en stor, och då menar jag jättestor, sats pepparkaksdeg.

Arkitekt Anna ritar för brinnande livet. Det ska vara färdigt på fredag!

Julius sitter i biblioteket, på sin nya favoritleksak - en trappstege, och tittar på  Byggare Bob. Trappstege tänker vi men Julius hittar betydligt fler användningsområden, idag är det stol. Igår var det en talarstol: "Mina damer och herrar, tillåt mig presentera. Stegen!" En djup bugning och våra varma applåder.

Arkitekt Lina jobbar för tillfället närmare hantverkarna t. Den sure gubben bredvid är Jonas. Det är helt rätt en byggjobbare ska vara sur när han träffar arkitekter.

Jag kan känna förtröstan att allt utvecklas väl.

  Jonas skulle kanske ha vit mössa när han bakar, så gör det inget om han får mjöl på den.

Två ritande arkitekter och en pedantisk kock är ett utmärkt kombination om man ska bygga en pepparkaksstad.

Jag frågade Anna hur stort det skulle bli. - Så mycket vi hinner.

Jag undrade också vilken skala det var. Där hotade jag nog yrkeshedern och fick svaret att det inte var något exakt, men inspirerat av Hammenhög.



Rätta mig om jag har fel, men det nästan färdiga huset verkar väldigt inspirerat av Gästis.

Far och son?

Mannen på tavlan heter Waldemar. Efter framgångarna med skälmromanen Pettersson & Bendel, tog han sig efternamnet Hammenhög. Hans förfäder hade någon koppling till byn, medan Waldemar aldrig lär ha satt sin fot här. Romanen blev en stor framgång. Jag läste den för något år sedan och tycker att den håller än. Hasse Alfredsson gjorde filmen P&B baserad på boken. Allan Edwall  och Stellan Skarsgård spelade huvudrollerna.

Målningen är utförd av mångsysslaren Ewald Dahlskog, kanske mest känd för sina intarsiaarbeten.
Han har även gjort takmålningarna på Östra Station i Stockholm och väggmålningar i Stockholms stadshus.. Tavlan hittades av gamle möbelhandlare Jeppsson i samband med möblering av en lägenhet i Stockholm. Släktingarna till Waldemar, som ägde målningen, var inte djupt fästa vid den. Lennart Jeppsson övertygade dem om att de borde deponera den i Hammenhög, och nu hänger den på Gästis.

Mannen till vänster heter Peter Lundin från Simrishamn. Han är inte deponerad utan anställd. Han har ett bra handikapp i golf, men är i övrigt inte just känd för något. Möjligtvis kan man nämna hans utveckling av "bilfluff". Produkten framställes genom att låta Ahlgrens bilar lösas upp i grädde (utan kokning). Detta vispas och används t ex till tårtor. Peters minderårige son Elliot, har tagits som sanningsvittne om bilfluffens smaklighet. Gästis har för närvarande inga planer att använda den i sin matlagning. Möjligtvis kan den komma att ingå i beställningssortimentet.

Anledningen till presentationen är att otroligt många gäster, som sett Peter som servitör, och Waldemar, som tavla, insisterar på att Waldemar måste vara far till Peter. Frekvensen av dessa påstridiga påstående har blivit så hög att Peter nu bestämt sig för att börja släktforska.