Sågning.

Ibland har jag funderat på när man talar med folk, både på formella möten och mer vardagligt. Ofta inleder man med: Jag tycker hemskt mycket om XXX som person.
Sen kommer det, en sågning jäms med fotknölarna. Det är som om man efter en allmän deklaration hur högt man värderar en människa, så kan man ösa ur sig.
Är det inte rimligt att man uppskattar och värderar de flesta, utan att behöva deklarera det, men tycker illa om något de gjort? Eller att man har en annan uppfattning i en sakfråga?
Rensa ut den manifesta konflikträdslan.