Livet har också sina mörka stunder.

Livet som gästgivare är inte bara Rock´n Roll, om någon trodde det. Klockan kvart i fyra på morgonen den 8 november sitter jag inne på gästis och bloggar. Vid ett bord, där det för några timmar sedan satt ett sällskap och åt gås och drack gott vin, sitter jag i det dämpade ljuset från en Strindbergslampa och försöker hitta tangenterna. Dess förinnan, har jag läst ut min bok av Ranelid, noggrant läst min DN, som kommer redan halv tre, druckit en kopp kaffe, en Coca Cola samt ätit en skål blandade nötter.

Uppe i rummen sover femton fridfulla själar och då kan man undra varför själ nummer sexton sitter och gnäller i en öde och stängd restaurang. Jo - det är den förbannade pelletsanläggningen, som med statistiskt säkerställd precision ,när den väljer att krångla, gör det under helg. Rummen fulla - och antagligen alla potentiella sevicetekniker också. Vi har en stor anläggning med ackumulatortankar, för varmvatten, på 1 500 liter. Slocknar panneländet tar det flera timmar innan man märker det, och sedan tar det flera timmar innan den har värmt upp 1 500 liter igen. Så långt är det egentligen enbart en molntuss på en i övrigt blå himmel. I normal fallet är det bara att uppmana köket: Inga brulépuddingar den närmaste kvarten! Ta brännaren, ut i pannrummet och tända på. Denna gång var det betydligt värre, den automatiska matningen av pellets fungerade inte. Antagligen är det en optovakt till en givare, som lagt av. Låter proffsigt? Från min sida är det endast papegojkunskaper. Däremot har jag lärt mig hur man trycker fram pellets när givarna strejkar. För säkerhets skull bad jag köksmästaren att köra hem efter fyra påsar från hans privata pelletsförråd, om nu också plan B skulle fallera.

Så - vad ska en fattig flicka göra? Denna kväll behövde jag inte stämpla ut. Det var att ställa in kroppen på vaka. Nattens övning består i att en gång i kvarten gå ut i pannrummet, trycka på en knapp och hålla den intryckt tillräckligt länge. Om någon gäst så mycket som antyder att hon har frusit litet, så kommer jag att le vackert och knyta handen stenhårt i fickan. Vad värre är, om inget kommer i vägen, kommer jag att sova bort årets största dag - Fars dag. Bättre lycka nästa år! Årets julklapp känns klar, ett automatiskt larm som skickar ett SMS i det fall pannan slocknar, helst skulle det gå till någon rapp servicetekniker, gärna utan familj och med ett stort intresse för att jobba helger och nätter.

Klockan sju kommer ljuset i mitt liv, frukostvärdinnan. Då ska jag försöka övertala henne att förutom bullbakning, ägg- och kaffekokning m.m., även överta den kvartliga knapptryckningen. Då kan jag krypa i säng - utan att borsta tänderna.