Turen går till Kåseberga.

Ingen kan ana hur tungt 30 kilo motsträvig Airdaleterrier kan var - det måste upplevas. Vår Doris är utled på bypromenader i Hammenhög. När vi kommer i höjd med prästgården sätter hon gumpen i trottoaren, man skulle kunna tro att hon hade en sugpropp i ändan. När man tar bilnyckeln drar hon däremot iväg som en vinthund. För att både hon och jag skulle få litet omväxling i promenarandet bestämde vi, mest jag, att vi skulle titta till Kåseberga i höstdräkt.

Även om det så här års går bra att köra ända ned till kajen., parkerade vi uppe vid landsvägen. Det blir en lagom promenad att gå genom byn, över kullarna, ut till stenarna och ta vägen via hamnen tillbaka. Det är bra att man anlagt en stor parkering för att undvika det kaos det tidigare var nere på hamnplan. Dessutom finns det en husvagnscamping i anslutning till den. Jag har bara en invändning. Man har på gångstigen till byn lagt ett Saharagult grus, som känns mycket främmande. Det är ännu gulare än vad som framgår av bilden.

Eftersom Kåseberga är ett gammalt fiskeläge bifinner jag mig på Kåseberga, enligt det lokala språkbuket. Man går grusgången fram och tar höger i byn. Det finns massor av pitoreska hus. Nu delar Kåseberga med de andra fiskelägena att ha blivit uppköpt av stadsfolk för sommarboende.

Mestadels består bebyggelsen av små stugor med ett och annat mer pampigt hus, där man kan anta att någon sjökapten bott.

Kåseberga ligger inte direkt vid havet där är en naturvall mot sjön. Det ger ett skydd mot höstens och vinterns vindar.

Ett och annat fult hus finns det också. Jag har kraftiga aversioner mot vissa byggnadsmaterial:

1. Eternit (kan passera som tak).
2. Mexitegel (vitt något bättre än rosa).
3. Liggande träpanel.
4. Plåt som fasadbekladnad (däremot som tak, en favorit)

5. Omålat tryckimpregnerat.

Jag känner mig litet som en förrädare som dissar mexitegel. Mannen som körde ut från mexitegelvillan vinkade så vänligt och jag blev glad. Men man får inte låta sig vänskapskorrumperas!

Vägen upp till Ales Stenar går genom böljande betsängar. De är omgärdade av elstängsel, så det hade faktiskt funnits en möjlighet att släppa Doris lös. Jag slog bort tanken för att inte hamna i samma situation som Åke Svanstedt - man ska vara snäll mot djuren.

Så själva stenarna. Detta är ett av Sveriges mest välbesökta turistmål, 600 000 årliga besökare enligt SCB 2002. Knappt hälften av de som besöker Bo Ohlsson i Tomelilla varje år, enligt kommentar till ett tidigare inlägg. Av detta kan vi sluta oss till att 700 000 handlar så mycket på Boan att man åker hem och packar upp kassarna medan 600 000 fortsätter till Ales Stenar.

Av Riksantikvarieämbetet har detta beskrivits som en skeppssättning medan en stridbar amatörforskare vid namn Bob Lind (inte Lindeman) med engagemang hävdat att så är det inte alls. Hans polemiska alternativinformation har retat gallfeber på Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Konflikten nådde i somras parodiska höjder. Bob Lind och hans affischer bedömdes som ett brott mot naturskyddslagen och han ålades mot vite att plocka bort sina skyltar. Men Bobban körde på och när han var uppe i ett par hundra tusen i vite, undanröjdes föreläggandet av högre instans.

Oavsett syfte kan man konstatera att 67 stenblock på vardera ca 5 ton har inte kommit dit av en slump, det är ingen som tömt skon.

Nästan lika betagande som stenarna är utsikten, för dagen höljd i mjölkig dimma. De som byggde monumentet valde palts med omsorg.

Vår fortsatta promenad går ner till hamnen. Den ligger på en mycket lägre nivå och stigen ned är terasserad. Sommartid blir man naturligtvis sugen på något att äta.

På Ahls Rökeri kan du inköpa en nystekt sill på kavring eller pappskiva.

Är du hungrigare än så, och det är sommar, kan du sätta dig på Vendels uteservering och beställa något från grillen. Är du sugen på en större upplevelse och vid god kassa går du in på hans Diningroom. Väl värt pengarna! Dessutom har han startat ett surdegsbageri med läckert bröd. Det ska bli spännande att se hur det går när de nu lämnat Mötesplatsen i Löderup och ersatt det med det kapsejsade skeppet "Rätt vid havet" i Kåsebergas hamn. Ystad kommun har snyggat upp hamnområdet och parkeringen så det ser riktigt fint ut.

Här ligger ett vackert skepp på slip intill sjöräddningsmuséet. En äkta maritim miljö. Doften av ruttnande tång är så intensiv att man nästan får tårar i ögonen. Det är en antidoft som samtidigt är vidrig och behaglig eftersom den väcker doftminnen.

Vi tar backen upp mot byn. Här finns byns andra bra krog Skafferiet. Den har öppet åtminstone på sommaren. Oklarheten om öppethållande beror på att Daniel och Gina har dragit igång en restaurang i Ystad, av samma höga klass, Östergatan. Ystad behövde verkligen ett anständigt matställe.

Är Skafferiet stängt kan ni ju alltid åka till Hammenhögs Gästis, det är inte långt.

Avslutningsvis kan jag inte avstå från att visa en bild på mitt favorithus i Kåseberga. Det är pyttelitet och alldeles nyrenoverat.