Enligt Wikipedia: Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.
Det radikala 70-talet var en viktig tid. Vi som var med (deltog i) samhällsdebatten lärde oss mycket av kritiskt tänkande och ifrågasättande. Mycket var naturligtvis också rent åt helvitta. Det är upp till oss var och en att förpacka våra erfarenheter och gå vidare med det vi har nytta av, i bagaget. Musiken och parkfester var en del i vår livsstil och det var stora upplevelser i stunden. Men det var ju inte Mozart, Bach eller Albinoni som var ute på gig. Därför är jag inte så våldsamt imponerade av dessa mina jämnåriga som stapplar upp på scenen och framför sina gamla mästerverk. Jag kan tycka det vara underhållande att lägga på en cd med Hoola Bandola, Nationalteatern eller Nynningen. Likaväl som jag kan tycka det vara roligt att höra en gammal Edward Persson-låt eller en sjömansvals med Lasse Dahlquist. Särskilt tunga inslag av nostalgi kan jag inte identifiera i detta.
Att man inte är hemfallen åt nostalgi betyder inte att man behöver vara ointresserad av det förflutna. Detta vill jag ge några exempel på från närtid och i närmiljö.
I måndags var k.h. (kära hustrun) och jag i Ystad. Vi kände ett starkt behov av att göra något. Valet stod mellan ett kulturföredrag på Blåherremölla och en Beatlesföreställning på vackra Ystad teater (gammal).
Med andan i halsen via Bröderna M, en alldeles utmärkt gourmetpizza som rekommenderas varmt, flängde vi in på den anrika teatern. Virrade runt för att hitta våra platser. Att första raden i själva verket är ganska långt bak och parkett längst fram tycker ja är förvirrande och dumt, här tycker jag att EU borde gå in och styra. Hur som helst, och utan handgemäng, hittade vi våra platser. Publiken, klassificerad efter hårfärg, skulle kunna betecknas som fem nyanser av grått. Gossarna som skulle uppträda kallade sig Cavern Beatles. Som av en tillfällighet var de från Liverpool. De som sjöng mest hette faktiskt Paul och John, sologittaristen George och, tro det eller ej, vid trummorna Ringo. Vi sjöng alla med i de kända låtarna och hade tillsammans med våra årsbröder och systrar en helafton.. Bara surkartet från Ystad Allehanda tyckte att de härmade Beatles, men var sämre. Drog liknelser med Madame Taussads vaxkabinett. Alla vi andra förstod att det var just en imitation och en bra sådan.
Ett annat exempel på att det var bra också förr, och ibland vackrare, är halmtak. Grannens vackra uthus, byggt i kosvirke och flisblock, har ett halmtak. Han la om taket för inte så länge sedan. Uppenbarligen ett fuskjobb. Takåsen hade inte nätats och fåglarna har varit skoningslösa.
Nu har jag sett ett par mogna män utöva sitt gamla hantverk. Vackert blir det.
Jag drömmer inte om att man ska lägga halmtack i miljonprogramshusen. jag är inte nostalgisk.
Häromdagen ville jag ta en bild på en vacker blomma som k.h. fick på sin födelsedag. Givetvis har jag glömt namnet (på blomman alltså).
På bilden fick jag med en sten från en som tydligen också hade dåligt minne eftersom han fick ta i så till den milda grad. Han var kollega till mig mellan 1842 och 1853, sedan tog hustrun, som kanske var av segare virke, över 1853-1860.
På stenen står att läsa:
Minne
av
Gästgifvare
Lasse Månsson
uti Hammenhög
och hans hustru
Hanna Tufvesdotter
o kära dotter Anna
född 6/4 1840
Vad detta är för en sten har jag grunnat en del på. Var det den tidens Post It-lappar? Eller blev han så glad när dottern föddes att han gick ut och högg sig en sten? Eller är det så enkelt att stenen bärgats från kyrkogården när gravplatsarrendet löpt ut?
Är det någon som kan berätta för mig hur det hänger ihop? Jag är intresserad men inte nostalgisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar