Turen går från Baskemölle till Vik.

Inga boende gäster - ingen frukost och städning. 18 grader varmt och nästan vindstilla. Det är som gjort för utflykt. Doris är trött på lokal promenader och redan vid prästgården, granntomten, parkerar hon sin dynamiska tyng så lågt det är möjligt. Jag lockar och drar. Halsen blir girafflång, pinsamt med bilarna som kör förbi och rätt, som det är, får jag väl djurförbud. Men se bilnyckeln kan hon inte stå emot. Hon skuttar upp med spänst och iver och blygumpen är borttrollad.
Jag rustar reseredaktionen, det vill säga kamera och solglasögon. Detta med solglasögon är lurigt.
Bilkörning utan radio är som kaffe utan grädde. Jag råkade väl komma åt något och plötsligt var radion tvärtyst och mörk. Allvaret i ett sådant fel kan jämställas med punktering. Jag la om kursen mot Peugot. Radion i en ny bil ska väl inte bara lägga av! Dessbätre lyfte jag på solglasögonen innan jag svängde in till verkstaden. Plötsligt lyste de röda siffrorna och tecknen igen och ljudet strömmade ut i kupén. Jag körde nonchalant förbi verkstaden. En lärdom - solglasögon släpper inte igenom det röda ljuset. Tur att det inte finns trafikljus på Österlen.

Vi ser en liten fiskesmäck omgiven av trutar. Nu vet jag inte vad den plockar upp ur vattnet. Annars finns runt Österlen ett av världen bästa vatten för havsöring. 

Det vet danskar och tyskar de kommer med trailers med gigantiska skepp. De ska utöva trolling. På min hembygds tungomål hete det slöjta, jag har hört en mer rikssvensk beteckning: ro drag. Då var det jämlika villkor, man fick ro som en galning.

Att köpa en kryssare för hundratusentals kronor, starta motorn och slänga ut reven känns liksom inte som en sport.

Nu ska i sanningens namn sägas att det finns miljövänliga små människor i sjöstövlar som står i närheten av land och kastar på gammalt hederligt vis.

Stranden är omväxlande och dramatisk jämfört med på den södra kusten som bara består av fin sand. Klippor och sten, men också små badvikar.

När jag står hemma i den del av matsalen vi kallar verandan, brukar jag ljuga för gästerna inför den betagande utsikten över det öppna landskapet. Jag säger, att jag saknar inte vatten. Eller ljuga - jag saknar inte det vatten som stått i pannrummet, innan den lovande vvs-montören Jerry Håkansson  rensade stenkistan.

Jag kan väl älska havet utan att jag för den skull älskar det böljande åkerlandskapet mindre? Till skillnad från modern TV-dramaturgi är det fullt möjligt att leva livet utan att välja bort.

Landskapet är omväxlande. Vid förbifart Tjörnedala (terminologi för att stockholmare ska förstå) ligger fagra blomsterängar, för att citera psalmen. Det slår mig att det varit bättre att börja vandringen i Vik. Promenaden tar ungefär en halv timme.  Då hade det varit lagom att gå upp till Tjörnedalagården för att fika.
Präktiga sjöbodar minner om kustfiskets betydelse. Idag är nog sjöbodarna mer välhållna än fisket. Om man nu kan kalla präktiga små hus, murade i natursten, för bodar.

Sjömärken, eller heter det landmärken när de står på land, är ytterligare tecken på sjöfartens betydelse i en tid innan GPS.

De väl betade ängarna omväxlar med lövträddungar.

Doris visade ett generande intresse för kospillning. Vilket föranledde mig att koppla henne. Men också eftersom det fanns en hel del turister på stigarna. De som äger sin tid själva har upptäckt Österlen på hösten. Doris stora människokärlek kan, inser jag, vara en aning besvärande för folk med hundskräck.

Vi drar oss ned mot stranden igen. På stenarna utanför sanden har en stor mängd fåglar hittat en behaglig uppehållsplats.  Det är flera sorter. Jag kan inte identifiera alla, man är väl inte Nisse i Vallby, men jag känner igen havstrut och den förhatliga skarven.

Jag vet inte varför jag tycker illa om skarvar på ett känslomässigt plan. De har ett reptilartat urfågelutseende. Jag får tankar till de stygga fåglarna i Sagan om ringen. När de sitter på stenarna och torkar vingarna ser de ut som nazistsymboler. De lär "flyga" under vattnet och det låter litet häftigt. Det skulle för min del kunna vara en bra lösning om de höll sig där.

Jag kommer till en rishög med Stenshuvud i fonden. Den ser uråldrig ut. Kanske är det en falsk vårdkase, tänkt att lura in skepp mot land och få dem att stranda mot sandbankarna. För att ortsbefolkningen skulle pigga upp vardagens tunga slit med litet plundring? Kanske kom länsman när de skulle fjutta på? Eller också regnade det så till den milda grad att det inte ville ta sig.

Eller också är det så att de samlar ihop grenar när de vårdar skogsdungarna.

Vi befinner oss i äppelriket och en och annan äppellund passerar vi. Det är i skördetid. Denna vecka är det äppelfestival i Kivik. Det ligger en ljuvlig doft av mogna äpplen över trakten. Den slår den fräna doften av svinpiss, som understundom drabbar oss som bor i åkerkanten.

Vi hälsar på ett par från Kungsbacka som funderar på att sälja huset och flytta till Österlen. Flytta till Ö Hoby uppmanar jag dem. Där är husen billiga, det har jag läst i Österlenmagasinet. Alla kan ju inte bo i Hammenhög, tänker jag.

Nu närmar vi oss civilisationen, eller civilstationen som jag trodde att det hette när jag var en liten glytt och läste äventyrslitteratur (mest serier). Vad det betydde hade jag endast en diffus aning om, och det gäller  fortfarande.

Som ett tydligt tecken ser vi ett badrocksskärp. Borttappat av en sommarens badgäst. Det var bra att det var grönt, så det smälter in i naturen!

Vi närmar oss nu Vik, en idyll som jag ska besöka vid ett annat tillfälle. Vid förra besöket, var batteriet i kameran urladdat. Nu har jag försett mig med reservbatterier och har därmed radikalt graderat upp katastrofberedskapen. Kom ihåg: PÅ VIK.

I utkanten av Vik ligger en idyllisk liten fotbollsplan. Jag får tankar åt Åshöjden BK. Men vem kan spela fotboll med en sådan utsikt? Å andra sidan har Mjällby Strandvallen i Hällevik som hemmaplan. För dem har det gått skapligt.

Vi närmar oss nu det verkliga målet för utflykten, Prästens badkar. Detta är unikt i världen. Vi har haft boende geologer som kommit till Österlen enbart för detta.

För mig har det tagit sex år att ta mig hit.
Det har sin förklaring. Mina söner, har visat sig inte vara det minsta geologiskt orienterade. De har hånat och förlöjligat detta Prästens badkar så till den milda grad, att jag inte övervägt att åka dit, ens på natten.

Jag håller inte med dem ett enda dugg. Det är oerhört vackert och imponerade, både själva kratern och omgivningarna.

Jag tror faktiskt att sönerna inte hittade dit, för litet trixigt kan det vara, även om det finns anvisningar uppe vid fotbollsplanen.

PS. I Ystads Allehanda står idag att läsa att Hammenhögs frö upphör för gott. En epok går i graven. 29 personer står utan jobb. Detta pekar, tycker jag, på relevansen i mina två inlägg om turismen. Om man hade haft en annan ägare, som mer haft synen att man också var en del i besöksnäringen, hade det sannolikt varit en strålande affärsidé att kombinera växtförädling, blomsterfält och butik. 2,2 miljoner besökare från Sverige, Danmark och Tyskland och ett trädgårdsintresse som aldrig förr. DS