Turen går till St Olof.

När jag var ung trodde jag att jag kunde ändra världen. Så kom jag på att det enda jag kunde ändra var mig själv. Nu är det färdigändrat och jag nöjer mig med att tala om vad jag tycker. "Ingen kommer undan politiken" , som halvproggare Marie Bergman sjöng i mitten på 70-talet. Men idag ger Doris och jag "fan i polemiken" för att citera samma låt. Idag ska vi på reportageresa till St Olof. Vi styr rakt norrut rakt in i "Hillbilly-bältet".

Tätorten hyser drygt 600 själar (om jag tolkar s´SCBs statistik rätt). Det är inte lätt att peka på vad som definierar St Olof. Kanske ödslighet och att det var bättre förr, eller någon annan stans. Jag ser en liten pojke som i sitt anletes svett försöker behärska konsten att åka inlines. Kanske ska det ses som en strävan att kunna ta sig därifrån. Från början hette byn Lunkende - passande namn. Så associerades byn med Sankt Olof. Olof började som viking, den tidens Hells Angels, och jobbade sig upp till helgon. Därför har man en imposant kyrka från 1100-talet som man byggt till efterhand.

Jag såg en arbetsklädd man, kyrkvaktmästaren, slinka ut ur kyrkan och in i ett uthus. Efter en stund dyker han upp, nu i svart kostym. Hela tiden talar han för sig själv, kanske rabblar han dagens bibelord. I de, för kyrkligheten, kärva tiderna rycker han kanske in även för prästen. Kristenhetens Fawlty Tower.

Bland alla gravstenar ser jag några vackra smideskors. Det stora för pappa och de mindre för söner som dött som barn.


En gravsten ytterligare visar att välståndet och det goda livet på Österlen är en tämligen sen företeelse.

Kyrkvärden och lantbrukaren Per Mårtensson som levde under 1800-talet fick begrava fyra söner som dog i späd ålder.

Man kan undra om de inte föddes flickor, eller om det inte fanns skäl att omnämna dem på gravstenar.

Kyrkan är väl värd ett besök, troligen den enda större sevärdheten. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att gå in. Församlingen sysslade med sitt, det församlingar nu gör en söndagförmiddag.

Jag strövade runt i denna del av byn. Här finns många vackra gamla hus och gårdar. Grönt och lummigt! Som gjort för att rasta hunden.

Nog passerade vi en del modulhus som inte just förskönar.
Jag brukar påstå att det som gör Österlen så vackert är att det inte finns några modulhus. Jag får modifiera mitt uttalande till, att de syns i allmänhet inte från vägen.

Vi kom till en vacker och välhållen mölla. Det slår mig vilken konstig modern debatt vi har, att vindkraftverken skulle fördärva landskapet och Österlens skönhet. Undrar om man sa det samma när det byggdes vindmöllor.


Nu vänder vi mot byns kommersiella
centrum. Vi passerar en gammal industrianläggning. Nu huserar Packarna i Skåne där och pysslar med förpackningslösningar.

Jag lägger märke till en ovanligt vacker tegelfasad. Anledningen till att jag stannade var det karaktäristiska brummandet av en bisvärm, där drottningen slagit sig ned vid de gamla elisolatorerna.
Det är murat med skånskt förband (vartannat varv helsten och vartannat halvsten). Rundade fönster och alldeles onödig konstmurning under. Kun for lyst.

Jodå det finns en liten matbod. Nu trycker 32 kilo Airdaleterrier rumpan i trottoaren och tycker att vi kan Sankt Olof. Det är faktisk mycket svårt att övertyga henne om att hon har fel. Doris har nämligen fått en väldigt fri uppfostran, långt från Jeppe Strids och andra hunddomptörers fascistoida metoder.

Efter en stund bestämmer hon sig för att ge byn en andra chans.

Nisses Beklädnadsaffär hade öppet. På en handtextad skylt stod "Tänk globalt, handla lokalt". Efter en titt i skyltfönstret insåg jag att jag knappast skulle kunna villfara denna önskan.

Vi fortsatte bygatan utan att på något sätt besväras av infödingar. Väldigt dött. I kyrkan var de inte, hade vi konstaterat. Inget smatter av gräsklippare eller häcksaxar.

Plötsligt och taget ur sitt sammanhang, som ett slagord i valrörelsen dyker det upp en friskola. Offensiv står det under loggan. det låter litet vänster för att vara en friskola.

Stor och präktig är den. De måste nog hyra in ungar för att fylla den. Förutom inlineyngligen har jag inte sett ett enda barn.

Kanske bussar de barn. Det låter konstigt eftersom det pågår en kamp att behålla byskolorna.

Det finns många vackra hus i Sankt Olof, ofta lite luggslitna med eftersatt underhåll. Men bättre det det än de fulrenoverade. T. ex. ett gult hus med plåtfasad. Varenda färg- och materialval känns fel på ett ursprungligen vackert hus.

Ett annat har fått proportionerna helt förryckta genom att taket dragits ut och dessutom täckts med imiterat taktegel.
Tänk vilken nätt liten villa med ett vackert plåttak detta kunde varit.

Prisskillnaden mellan fult och vackert är marginellt eftersom arbetetskostnaden är betydligt större jämfört med materialkostnad.

Vid osäkerhet om vad som är fult, vackert, tidstypiskt och rätt, ring Husberg Arkitekter. Timkostnaden för arkitekt är inte så mycket högre än vad du får betala för en kvalificerad hantverkare. Lägger du några tusenlappar har du igen det många gånger, om inte annat, om du ska sälja.

Min svaghet för tegelhus har redan framskymtat. Litet lyxmurning får mig på kroken direkt.

Den som  planerar att köpa hus ska absolut titta i byar som Sankt Olof. Stadsbon får en behaglig känsla av "köp två betala för ett". Eller den som köper ett hus kan lägga ned lika mycket på renovering, och fortfarande göra en bra affär.


Det finns exempel på hus som gått stärkta ur en omfattande renovering, med själen i behåll. Lägg märke till, som jag tycker, det vackra taket. Ok om man nödvändigtvis  vill ha balkong, så tycker jag att det är rätt att bygga på en avskalad funktionell, som lättare smälter in.

Som i alla byar på landet är det inte en utbredd vana att gå på lokal. "After work" är ett svårt och okänt begrepp bland folk med oregelbundna arbetstider. Alltså är man i denna näring i första hand, och nästan uteslutande, beroende av turister.

Sankt Olof är inte en turistmagnet. Det fick en förhoppningsfull stockholmare, för några år sedan, erfara när han köpte värdshuset. La ner sitt kapital och sinadrömmar i att rusta det. Det gick käpprätt! Nu såg jag att någon håller på att renovera det igen.

Geysir driver bar och vandrarhem. Det stället har bytt ägare några gånger under vår tid på Österlen. Hoppas att det går bra nu.

Sankt Olof har också sitt "miljonprogram". Fult - javisst! Plåtfasad och grälla balkonger. Men rabatter och gräsmattor är skötta med kärlek och engagemang.

Jag vet inte vilka, som bor i hyreslägenhet i Sankt Olof.

Vi strövar vidare och finner det i  Sankt Olof, som får mig att gå i spinn.

Vi har här ändhållplatsen i den fantastiska museijärnvägen som går till Brösarp.

Ett rejält stationshus och en väl tilltagen plan. Man kan tänka sig när det vimlade av folk och hästskjutsar. Man hade fått järnväg! En förbindelse med den stora världen. Tomelilla, Simrisham och, svindlande tanke, Kristianstad!

Man kan förstå vilket enormt uppsving det var att få en järnväg och en järnvägsstation.

Godsmagasin och stickspår visar omfattningen på förändringen, för att inte säga revolutionen, inom transport och industri det måste varit.

Visserligen gjorde järnvägen gästgivargårdarna överflödiga, men många av oss har ju ändå hittat ett sätt att överleva. Det är litet spännande att tänka tanken att gästgivargården under hästtransporternas tid var litet av vad stationshusen var under järnvägseran.

När jag var barn tillbringade jag somrarna i göingebygden. I en by, så liten att den knappt syntes, Kärraboda, bodde vi i ett torp i skogen. Där fanns en järnvägsstation. Med stins, spade och flagga som vinkade av tågen. Jag kan känna koldoften från ångtågen.

Det är en bragd och en kulturgärning att hålla järnvägen mellan Sankt Olof igång. Jag har läst att de har samma krav på säkerhet från Järnvägsstyrelsen, ja jag vet att det heter Transportstyrelsen nu men det låter inte lika fint, som på de kommersiella järnvägarna. Det kan inte vara alldeles lätt att leva upp till.

Den som är på Österlen sommartid får inte missa en tur på museijärnvägen!

Sammanfattningsvis är Sankt Olof en bra illustration av landsbygdens avfolkning. Goda möjligheter för husspekulanter. En magnifik kyrka och sist men mest järnvägen.

Jag ger Sankt Olof två och en halv råka.