Den dåraktiga dualismen.

Från barnsben indoktrineras vi av antingen eller. I lekar och ramsor ställs ett mot ett annat. I min barndom tvingades jag ta ställning till Elvis eller Tommy, hur någon annan än Bildjouranlen skulle komma på tanken att ställa dem mot varandra. indianer och cowboys, Stones eller Beatles, Djurgården eller AIK, Röda och Vita Rosen, kolera och pest, är man inte med är man mot. Exemplen är otaliga. Jag tror att vi har ett stort behov  att förenkla komplicerade frågor, att reducera alternativen till två, välja ett av dem och tro att vi vet och tagit ställning. Men vem har tagit ställning när sammansatta problem och samband reducerats till svart eller vitt?

Under den just passerade valrörelsen har vi sett den politiska dualismen i alliansen mot de röd-gröna. Detta har passat media som hand i handske. Det är naturligtvis mycket enklare att bevaka en valrörelse med två alternativ.
Det har gått oerhört snabbt för oss medborgare att ta till oss antingen- ellerlogiken. Detta leder till en ytlighet, historielöshet och en infantilisering. I årets valrörelse är de rödgröna, och framförallt socialdemokratin offer för den politiska dualismen. Deras strategi har i stort sett varit att vara emot de alternativ som förts fram av alliansen.

Ett exempel är sjukförsäkringen. Om vi går tillbaka tror jag att de flesta är överens om att vi inte hade råd med de sjukförsäkring vi hade. Dessutom ledde tillämpningen att vi statistiskt fick ohälsotal som gjorde oss till världens skröpligaste folk. Socialdemokratin inledde uppstramningen. Att lämpa över en stor del av kostnaden för korttidsfrånvaron på arbetsgivare och att införa karensdagar "löste" korttidsfrånvaron. Sjukpensionering och långtidssjukdom kvarstod som problem. Alliansens fortsatta arbete med detta har lett till  både goda och dåliga effekter. De röd-gröna har lyft fram flera fall av oacceptabla konsekvenser av nya regler. Men frågar jag mig vad är röd-grönas alternativ? Jag har inte sett eller förstått det. Det hade varit acceptabelt att inte ge alternativ i det fallet att det var bra innan, men det var det inte.

Ett annat område är skolan. Man behöver inte tro på Björklunds idiotier för att vara bekymrad för skolan. Huvudproblemet för skolan är dock inte Björklund, även om det kan bli det. Skolans nedgång började för länge sedan och har helt andra förklaringar än att ungarna har kepsen på och talar i mobiltelefon. Denna skola byggdes av socialdemokratin! När björklund lanserar sina i stycken populistiska förändringar, undrar man hur ser alliansens alternativ ut. Vi har problem med skolan och att bara säga nej till Björklunddoktrinen är ett ickealternativ.

Dualismen och valstrategisk lojalitet leder till att tunga frågor tenderar till att försvinna i det politiska samtalet, i synnerhet om inte heller media intresserar sig för området. Detta kan leda till att nya gruppering söker gehör för sina hjärtefrågor, enfrågepartier växer fram. Detta behöver inte vara negativt, men kan vara det, mycket negativt.

Junilistan som dök upp i EU-valet och fick stor framgång hade som sin fråga att vara EU-skeptiker. Junilistan är med årets val i praktiken utagerad och utraderad.

Fi har med sin feminism- och jämställdhetsideologi börjat tillföra en ny dimension i svensk politik. Nere hos oss blir de en kraft att räkna med i lokalpolitiken. Nu tror jag kanske inte att Simrishamn är mer feministiskt än riksgenomsnittet. Men Gudruns aktiviteter, att det skapats en lokal partiorganisation och att man är genuint trött på ett visionslöst gubbvälde har gjort Fi till Simrishamns tredje största parti. Fi har deklarerat att man stödjer det rödgröna blocket. Detta skiljer sig från Miljöpartiet, som vid sitt bildande slog fast att man inte skulle tillhöra något av blocken. Man undrar om Fi inte har tillräcklig tro på feminsísmen som en kraft att bygga det framtida samhället på? Är det också på det sättet att en feminist som i övrigt har borgerliga värderingar aldrig blir en "riktig feminist"?

Så har vi detta valets verkliga problem, SD. Dessa välorganiserade, skolade och vattenkammade gossar kommer nu att ta plats i finrummet. För mig är detta avskyvärt och skrämmande. Jag är samtidigt rädd att kampen mot SD kommer att räcka till för att definiera de etablerade partierna som invandrarvänliga. Jag vill påminna om att den svenska flykting- och invandrarpolitiken var usel också  innan SD.  En förbättring av invandrarnas villkor och förutsättningar är en viktig uppgift som har ett mycket brett folkligt stöd. Bevara oss från den utveckling vi sett i Danmark där de stora partierna anpassat sin politik till det främlingsfientliga Dansk Folkeparti.

Den svenska demokratin och samhället skulle vinna på om debatten mer handlade om vilket samhälle vi vill ha. Visioner och ideologi i stället för lösryckta sakfrågor som drivs in absurdum. Handlar inte ledarskap om helheten och vägen till ett bättre tillstånd och handlar inte politik om ledarskap?