Åter hemma.

Nästan 4 veckor har gått sedan jag abrupt gick från att vara en möjligtvis något utarbetad gästgivare, till en väldigt sjuk människa. Jag ligger på den välbäddade sjukhussängen och läser i Guillious nya brobyggarna. Med ett halvt öra lyssnar jag efter ronden. En något anakronistisk företeelse där en hel skock vita rockar radar upp sig vid sängens fotände, som om kvantitet skulle kunna ersätta kvalitet, djup och kontinuitet i informationen.

Luttrad från tidigare och litet vidskeplig har jag inte vågat ta på några civila kläder. Jag vet att mina värden är ok och utvecklas åt rätt håll. Dessutom har jag varit feberfri i 24 timmar och bristen på vårdplatser är kronisk. Jag hör slamret i dörrar - ronden är här! Efter den artiga frågan om hur jag mår, får jag veta det - bra! Kriterierna för hemgång är uppfyllda. När man mår akut bra och ligger på sjukhus är risken stor att den passiviserande tristessen tar över. Dessutom är möjliga infektioner farligare på sjukhus än hemma hos de flesta av oss. Sängen behövs till en olycksbroder (Myelom drabbar främst mogna män, 500-600 per år).

K.H. är varslad och på väg. Utskrivningsprocessen är inte alldeles klar och entydig, men doktor Stefan överlämnar en väldigt lång medicinlista. Cytostatikan skjuts inte med lasersikte. Den går vilt fram och dödar inte bara små äckliga cancerceller, utan också hederliga och stävsamma nyttoceller. Därför får man en massa förebyggande mediciner - rädda vad som räddas kan! Jag går till sjusköterskan och kollar om allt är klart inför min avfärd. Jag får ett C4 kuvert smockfullt med piller, tre dagars behov. Recepten aktiverar vi i det lilla apoteket i Borrby. Handla lokalt!

Bland de små påsarna medskickad medicin hittar jag, som absolut inte står på medicinlistan, "Choklad till kaffet". Jag blir litet rörd. De sköterskor jag mötte imponerade så mycket på mig. Professionella, kunniga, hårt arbetande, tuffa arbetsscheman, alltid vänliga, på gott humör och alerta. Tänk vilken trygghet det ger när man ligger sjuk och utelämnad. Är det någon mer än jag, som tycker att sjuksköterskor har litet för dåligt betalt?


Jag upptäcker att det hunnit bli höst medan jag krigat med min sjukdom. Det gör inget när man kan vara hemma igen. K.H. och Jonas har hämtat tavlan, som vi köpte av Karin Anker i somras och dessutom hängt upp den. Nu är det litet sommar i ett hörn!

Det är svårt att helhjärtat gå in för sin sjukdom så här på hemmaplan. I morse åt jag frukost inne på Gästis. Jag tänkte att jag få ta de typiska italienska "pensionatssignorinorna" som förebild. Man ser dem sitta på en stol, göra ingenting, förutom att nådigt nicka åt gästerna.

Doris är påtagligt nöjd att hennes lilla flock är samlad igen. Då kan hon ligga i sin favoritsoffa och drömma om nästa måltid.

Jag har "ledigt" ända till måndag. Då är det dags för nästa cellgiftsomgång. Det är en speciell situation att man bygger upp sig och när man börjar känna sig ok är det dags för en ny pärs. Samtidigt känns det så angeläget att köra på med behandlingen.

Jag har fått en Dosett. Är det någon, som vet hur många vuxenpoäng det är på det?