Året vid havet.

Detta väderanarkistiska år, med  en vinter som chockade lågskofolket men måste vara en fullträff för näbbstövlar, mardröm för kollektivpendlare och bilister men drömmen för snöröjare. Inte hjälpte det till att förlänga säsongen som vi i besöksnäringen kämpar för. I år har väghållarna rustat bättre, redan nu i september har de satt upp de plastöverdragna bambupinnarna där vägarna brukar ha sin gång under drivor och fykande snö, några dagar

om året. Ska vi tro på den nordiska mytologins fimbulvintern  har vi ytterligare en vinter  i nivå med de två senaste att vänta. Och varför inte litet asatro när så  mycket annat hokuspokustroende redan är etablerat på Österlen. 

I senare delen av mars vandrar ett par förvirrade grågäss på istäcket, man får anta att de ha helt andra pllner; dra täcket över huvudena, gosa och tänka på reproduktionen. 

En månad senare verkar de stackars gässen kommit igång med huvudsyftet med resan norrut. 

Jag tor inte att vi kan räkna med att turisterna är lika tålmodiga med att få gå och lägga sig. 

Men osvuret är bäst i ett antal inspirationsmöten anordnade av fancy utvecklingsbyråkrater har vi fått insikter i hur man gjort i andra regioner. Särskilt har man lyft fram Åre som ett föredöme. Det är väl bara att börja bygga fjäll. 

Vi flyttar en månad fram till senare delen av maj, då får inte hunden Doris och hennes kollegor beträda stranden ens i kopplat tillstånd. 

Däremot får badgäster och andra besökare mer än gärna sitta i vår underbara trädgård, äta, njuta och till med "ta hunden med sig in i himlen".

Detta får bli vårt hav under maj-augusti.

Den 30 juni  är min födelsedag. K.H., Julius och jag bestämde oss för en tur på stranden.. Först gjorde vi en riktad inköpsresa för inköp av badleksaker, företrädesvis för stranbruk. Julius är något återhållsam med att vistas i det trots all ganska svala vattnet.

Födelsedagsgubben tog ett något prestationsinriktat premiärdopp, över 22 grader är önsketemperatur men några grader lägre acceptabelt. Detta var knappt acceptabelt. 

Govädret höll sig en bit in juli, men lagom till de stor semesterruschen fick vi skitväder med en och annan soldag insprängd.

Även om kusten består av mycken vit sandstrand, fredad från hundar, för alldel även hästar, men inte vattescootrar,  till badgästernas fromma, finns det massor av fina havsmiljöer. Promenad eller cykel anbefalles.

Doften av ruttnande tång är rustik för att inte rent av säga äcklig ibland.

 Så fick vi en tidig Brittsommar, som jag längtat efter; nästan utlovat. K.H. och Fröken Östergren hade serverat en buss internationella gäster äkta Skånsk Äggakaka till stor förtjusning.

Efter detta hundpromenad på Borrby strand. Soligt och vindstilla så konvalecenten lockades med på sin värsta kroppsövning på en månad. Jag brukar säga att om man undrar varför man bor på Österlen: "Ta en promenad på stranden".

Fröken Östergrens Hilda håller mig sällskap, medan Doris, som är matstrateg, har slagit följe med fröken Östergren. (Det är kanelbullens dag snart och Helena gör de bästa!)

Doris rekord är sju kanelbullar, framdukade för fika, men då var hon valp. Hon har inte haft tillfälle att pressa rekordet eftersom vi blivit ryggmärgsstyrda i vår beteende för att begränsa tillfällena.

De fyra damerna traskar vidare medan jag för att citera en Mah Jong- term: "Sitter på en sten".

Sämre kan man ha det!