Vi människor med nydiagnosticerad canser är nog inte så roliga att ha att göra med. På kort tid krymps vårt liv ned till mikrokosmos med vår sjukdom i centrum. Vi piggas upp med gryningsraider av sjukvårdspatruller för provtagning och kontroller, där blodtryck, syreupptagningsförmåga, puls, temp med mera, noggrant noteras plus att vi tappas på blod så laboratoriet får sitt. Jag har fullt förtroende, vördnad, för detta. Ett förbättringsområde till oss patienter är återkoppling och information. Vi har ett gemensamt mål i att vi patienter ska bli bra. Jag avskyr information av typen att ditt XYZ-värde är 100. Jag vill veta vad värdet mäter och normalvärde. Annars har jag ju inget att relatera till. Men ändå mycket bättre än dåligt och har man mål i mun får man fram information. Jag inser att min märkliga sjukdom är en process och att behandlingen därmed också är en process, när vi nu krympt våra liv för att klara av en besvärlig livssituation behöver vi mycket information och delaktighet, inte machoinformation á la Victor Muller - allt löser sig på tisdag. Vi behöver inte tröst vi behöver kraft. För bakslag kommer - delaktighet via information ger styrka. De sk ronderna är huvudkanalen för för informationsutbyte. Ett inslag i ronden, inte alltid, är att det svansar med en präst från svenska kyrkan. Som kronisk, förhärdad atteist ser jag det som kränkande!
Så kom den glada permissionen efter 14 dagar mellan lakan och en droppställning som närmaste sällskap, ja Roger också, som jag delar rum med.. Jag blev väldigt glad. Stora delegationen hämtade. Julius (4 år i november) hade fått ett par skor som har lysande lampor under gång och var med rätta ganska upptagen av dem, men han trodde att de fanns även i min storlek.
Vad ljuvligt att komma hem till sitt RUT-avdragsrena hem. Provsitta favoritfåtöljen. Sängen med en läslampa som går att ställa in.
Kvällsmaten var förbeställd. Osttallrik från Vilhelmsdal och en munfull vin därtill.
K.H. beklagade att det var så mycket bokat på Gäsits så hon måste jobba en hel del. Det gladde jag mig åt - att Gästis rullar på som kanske aldrig förr. Dessutom måste jag vila en hel del.
Ursäkta sjukhusköket, men min otrohet mot er matsedel fortsatte. Jag hade börjat känna av "Äggakakeabstines".
På söndagskvällen återvände vi litet molokna permitenter till det trista betongblocket i Lund.
Fortsättning följer
Härligt att läsa din upplysande och ordentligt beskrivande blogg om detta skeende i ditt liv och med viktiga fakta. Kunskapsspridning! Ett par undringar: Permis i fin hemmiljö är ju underbart att se fram emot. Sedan njuter man permisen intensivt, familjeatmosfären, syner, dofter, känslan, utsikten, ompyssling, samtal med människor som känner en. Men. Är det sedan dubbelt jobbigt att landa i sjukhusmiljön efteråt? Landar man helt? Eller får man sådan styrka att man snabbt kan lägga ett filter över den på flera sätt sterila miljön och fokusera på att bli frisk snabbt och på nästa permis?
SvaraRaderaSedan undrar jag: Vilka gadgets får du ha och använda där? Egen TV (hörlurar)? PC? Finns bredband? WiFi? Du kan ju uppenbarligen blogga, så Internet kommer du åt, via 3G? Men får du ha telefon"sändaren" igång? Ni är ju flera på salen.
Svar till nyfiken, som vill skingra dina tankar en stund. Om du vill.
De mjuka delarna har jag tänkt blogga om i nästa inlägg. Här är så vitt jag kunnat utröna överhuvudtaget inga andra tekniska restriktioner än att man inte får köra kolsyresnö, och diskolampa efter 22.
SvaraRaderaHär finns WiFi. Problemet var att ingen i personalen kände till det. En alert nattsköterska blev min min medbrottsling genom att snatta en instruktion från en grannavdelning.
Genom en kortlösning betalar man antingen 15 för 1 dygn eller 50 för 5, beroende på hur man bedömer sitt hälsoläge.