Bokfrosseri.

Jag har fortfarande lindriga biverkningar av den tuffa behandlingen. Det mest påtagliga är en trötthet och en rastlöshet på samma gång. Sömnen är inte så god, max tre timmar per natt. Det ger litet extra tid.

Detta oväntade tillskott av tid har drivit mig ut i allvarlig kriminalitet. Son Erik har äntligen fått gehör för sitt entusiastiska propagerande för den amerikanska kriminalserien "the Wire", som utspelar sig i Baltimore. Jag har blivit fast och har klarat av drygt två säsonger, och har tre kvar. Oerhört välgjord och trovärdig. Samhällskritiken är förödande. Tur att man inte är född amerikan!

Som storkonsument av litteratur, som dessutom fått massor av tid att läsa, kan det ibland vara knepigt att få tag i något läsbart just när man behöver. Jag är en usel bibliotekskund. Mina huvudsakliga försörjningskällor är pocket och antikvariat. Ibland går vi med i en bokklubb, de brukar ha suveräna välkomstserbjudande.

Haken med bokklubbar är att man måste vara aktiv - avbeställa. Någon gång missar man naturligtvis detta. På så vis kom oönskat ett par deckare i min brevlåda.

Mons Kallentoft, Den femte årstiden.
På omslaget presenteras han, som den nye svenske deckarkungen. Ibland får jag litet ruelse över att jag dömer ut hela kriminalromansgenren, men om denna spretiga dynga, med inslag av magi och kvasifilosofi, ger rang av deckarkung behöver jag inte ha spader för det!

Viskleken av Arne Dahl var bättre. Jag har inte läst något av honom tidigare, av någon anledning har jag förväxlat honom med K. Arne Blom (en herre i min ålder som skrivit ointressanta deckare i lundensisk studentmiljö).  Nog skulle jag placera Dahl betydligt högre än Kallentoft i tronföljd. Jag tyckte kanske att det var litet för mycket om organisation och hinder i europeiskt polissamarbete, men kör för det.

Charlotte, som städat bokhyllan, kom med en bunt böcker. Hon gick i god för Arne Dahls böcker om A-gruppen, totalt tio. Jag litar på Charlottes omdöme. Jag har nu läst fyra av dem och håller med. De är välskrivna med bra personskildringar. De innehåller en hel del välformulerad samhällskritik. Arne Dahl är en bildad man och jag uppskattar hans små utvikningar och fördjupningar om t ex grekisk mytologi, tunnelbanans struktur eller bakgrunden till Röda bergens bebyggelse. Att jämföra med Sjöwall Wahlöö får stå för dem, som marknadsför böckerna.