Tålamod.

Kris är ett begrepp som dyker upp i många sammanhang. Katastrof, krishantering, krisgrupper, samtalsterapapi osv! I tidningar, radio och TV hör vi mediatränade kommunikatörer  tala om hur kriser, olyckor och katastrofer "administreras" på ett erfaret, medvetet och beprövat sätt. Skönt tycker vi - att de tar hand om det på ett så bra sätt!

Kanske skulle man stanna upp en stund och reflektera - vad är det som händer. När du åker på en käftsmällscancer, som jag gjort, då har du din kris och det är den du måste förhålla dig till. Det finns inte färdiga krisgrupper att slå upp i vårdguiden, ringa och anmäla sig till. "Krishantering for Dummies" är inte skriven.

Jag uppfattar mig själv, som en rationell människa. Eftersom jag är tokateist och anser att själen är en konstruktion som hör religionen till så har jag en ganska ren spelplan. Jag lägger ingen tid på att fundera på varför just jag drabbats och lika litet på varför. Nu är det så här - hur gör jag då! Visst förstår jag, om man i en situation som min kan känna oro, för att inte säga ångest. Tar den okontrollerade rädslan för framtiden  över är tillståndet panik. Det gäller att få stopp på ekipaget och backa tills man igen står på fast mark.

Generellt har jag en hög "systemtilltro". Med det menar jag att jag litar på att saker fungerar, som det är tänkt, människor gör det de ska och att folk vill mig väl. Allt kan bli bättre, men det är en annan fråga vid ett annat tillfälle. När kroppen mår dåligt är jag övertygad att den svenska sjukvården är fullt kapabel att ta hand om den. Om det händer saker runt Gästis, när jag är sjuk, hyser jag ingen som helst tvivel om att k.h. och Jonas kan hantera det minst lika bra, som jag själv skulle gjort. Skulle det uppstå problem i övrigt, får man väl tala om att tyvärr jag var dödssjuk och kunde inte göra något åt det - så får man väl reda ut konsekvenserna när tid gives.

Min huvuduppgift i ett utdraget ställningskrig mot en vidrig sjukdom, med ett odiskutabelt mål att bli frisk, är att ta hand om  känslor och psykiska effekter, som naturligtvis följer i spåren. Nysjukdom kan paradoxalt nog var litet spännande men efterhand övergår det i slentrian och tålamod måste mobiliseras. Tvivel smyger sig in. Det är nödvändigt att gå in i sin sjukdom och respektera effekterna av den. Samtidigt är det lätt att bli väldigt trött på att hamna bredvid ett riktigt liv. Känna sig självupptagen, sjåpig och gnällig! Driften att lägga sjukdomen bakom sig kan leda till att man för tidigt pressar sig att "vara frisk", vilket skapar besvikelse och upplevelse av bakslag när man, naturligt, under behandlingen, mår litet sämre. En annan viktig uppgift är att hantera den information man får, och inte övertolka de brister i informationen man råkar ut för. Till exempel betyder "dåliga njurvärden" att njurarna fungerar sämre än på en helt frisk människa. Det betyder däremot inte, att det är bestående, att jag behöver dialys och i värsta fall transplantation. Övertolka inte torftig information. Ställ kompletterande frågor till läkaren. Förbered gärna läkarkontakterna genom att skriva ned dina frågor.


Det viktigt och stimulerande att ha kontakterna utanför sjuktillvaron. Jag märker att min blogg har riktigt många läsare för närvarande och en hel del kommentarer.

Särskilt roligt är det att hålla kontakten med barnbarnen. Morris, som häromdagen blev storebror till en liten Frans, producerade en pärlbricka när han var som jag sjuk, efter en vaccinering.  Även om han befarar att jag tycker den är ful, för det tycker han själv, hoppas han att jag blir glad. Visst blev jag det och inte var den ful! Tyvärr har brickan kommit på avvägar för närvarande och jag kan inte lägga ut bildbevis på att det är en "normalpälbricka" tillverkad av en 5-åring.

Julius har en dragning åt glamour. När han var och hälsade på inne i Lund såg han i Pressbyrån ett extravagant vykort. Dubbelvikt och format som en muffins. Pricken över i - glitter!

Just hemforslad från hospitalet låg jag i soffan och hörde hur Julius planerade för utspelet av sitt trumfkort. Språkligt är han noga och älskar pompösa formuleringar. Jag hörde hur han gav exakta direktiv, utan tvekan och stakningar, om vad som skulle stå på kortet. Så stormade han in till mig och "läste upp" exakt och ordagrant, det som stod på kortet. Kan man bli annat än lycklig?

I helgen hade vi besök av det tredje barnbarnet, av numera fyra, Tage. Den sötaste och gladaste unge, som tänkas kan i den härliga tvåårsåldern! Med förvåning noterar jag hur Julius och Tage leker tillsammans, i princip alldeles fritt från konflikter.

Ett extra plus med barnbarnskonceptet är att man får tillfälle att träffa deras föräldrar också. Visserligen har Erik varit på besök, men det känns som det var evigheter sedan jag träffade Emma.

Den som rattar vädret hade bestämt att ge oss en fantastisk höstdag i lördags. Det var som gjort för utflykt. Jag kände mig pigg och, förutom mina sjukresor, kommer jag knappt ihåg när jag var utanför Hammenhög.

Eftersom vi var småbarnstidigt igång bestämde vi Kivik. Fortfarande drar äppeltavlan mycket folk till hamnplan.

Äppeltavlan byggs upp av 35 000 äpplen. Faktiskt ungefär lika många som det finns åretruntboende på Österlen. Det var i sista stund vi kom iväg. Äpplena börjar ruttna. - Så kan det gå!