Hammenhög Tattoo.

Under ett anfall av personlig lössläppthet, sommaren 2010, beställde  Jonas en tid för mig hos favoritgaddaren Stina i Ystad.Hon har av talang och skicklighet lyckat bygga upp en rejäl kö av människor som är beredda att ställa sin kropp till konstens förfogande. Eftersom vi är Stinas favoritkrog, fick jag en priviligerad tid.

Motivet är klassiskt , men inte Woody Woodpecker (Hacke Hackspett) Det är Mr. Horsepower. En tecknad maskot, idag skulle vi säga logga, en dragracingens ikon, som användes av den 1931 etablerade bilfirman Clay Smith Custom Camshafts. Woody Woodpecker föddes 1940.


Att jag valde bilden beror att jag redan som liten tyckte att den var urfräck. Kombinationen med Hammenhögs Gästis lever upp till vårt motto: "Tradition och förnyelse". Nu ska väl avslöjas att mitt tilltag inte suportats fullt ut i den allra närmaste omgivningen. Själv har jag varit smygnöjd hela tiden, och exponeringen har varit smakfullt återhållsam.

Plötsligt har mitt lilla stolleprov blommat ut för fullt. Inlagd på sjukhus och objekt för intensiv vård uppträder man i stort halvnaken. Jag har fått full cred för den axelapplicerade konsten. Dessutom en "osökt" koppling av samtal om vårt fina Gästis. Dessutom ser jag nödvändigheten av att bli återställd, för att få en ekonomiskt försvarbar avkastning på gjord investering.

Igår var jag åter i Lund för att bli förbättrad och förgiftad. 05.40 var sjuktransportlimousinen framkörd och patienten nytvättad och nyfastad för operation. Den dryga timmen till Lund ger tillfälle till kartläggning av transportsystemet inom sjukvården. Jag vet nu att drygt 500 bilar är kontrakterade för att köra färdtjänst och sjuktransporter i Skåne. Det är inte svårt att se kopplingen mellan taxibrist på landsbygden och upphandlade transporttjänster. Jag förstår taxiföretagen - säker inkomst möjlighet att lägga vettiga scheman osv. Hur ska vi lösa transporter för andra? Jag tänker, som krögare! God mat, underbar atmosfär och ett gott vin. Så ber den nöjda gästen oss att ringa efter en taxi. Väntetider! Framkörningavgifter som är högre än en varmrättspriset. Kanske man skulle kunna klassa krogbesök, som sjukdom berättigad till sjuktransport. God service och subventionerade priser, mindre rattonykterhet. Nåja - jag vill inte medverka till ytterligare kris i sjukvårdsekonomin, jag kan till och med betala litet mer i skatt. Vad jag kan rekommendera våra gäster: Boka ett rum hos oss, ät gott, drick gott och njut en frukost. Eller utse en chaufför i sällskapet. Man kan förbeställa taxi. Eller flytta till Hammenhög, så kan du gå hem!

Förbättringen! Efter en period av sönderstuckna, hala, sinande små skitvener i armarna har jag nu uppgraderats till en riktig proffspatient. Jag har fått en venport. Det är ungefär som guldmagistern (med emalj) för simmare.

Enkelt uttryckt kopplas en kateter till en centralven, på halsen. Katetern leder till en ursnygg trekantig dosa i lila färg. Övergången mellan dosan och katetern har en sofistikerad slussanordning som att man kan distribuera läkemedel ut i blodet och hämta blod när man är sugen på det. Jag var litet sur att jag inte fått en venport för länge sedan, men efter att fått klart för mig att den är alldeles avgörande för att kunna genomföra kommande stamcellstransplantation så är jag helt nöjd med det. Detta hade tagit en stund för evolutionen, du Darwin!

Tyvärr är hela grannlåten inopererad under huden. Jag fraktades upp till en operationssal där jag möttes av en hel flock trevliga människor i fåniga, gröna, men sterila, mössor. En frågade mig om jag ville sova. Eftersom jag inte har större machobehov, bad jag honom att släppa kemin loss. De noterade min vackra tatuering och berättade att de mer än en gång fördärvat heltäckande framsidestatueringar, men min var helt utanför berört område. Så vaknade jag när de höll på att fästa några trådar.

Nu är jag kanske inte en bättre människa, men definitivt en bättre patient. Sköterskan, eller annan som kan och vill, får sticka genom ett membran som klarar upp till 2000 penetreringar och kan göra tjänst upp till åtta år. Normalt plockas inplantatet ur när behandlingen slutförd, vilket jag hoppas är innan åtta år ha gått. Påfrestande grävande i i småvener är slut, pang på rödbetan.

Jag utrustats med flera bevis på min nya status. Ett legitimationskort till min venport, kan vara bra om man får problem vid säkerhetskontroll vid flyget det är ju inte lika trivialt, som att vifta med hålfotsinläggen, ett armband av gummi (sådana som lanserades som bevis på att man köpte grejer solidariskt från tredje världen, gäller nog inte i och för sig inte venportar) och dessutom är jag nu utrustad med ett frikort för sjukvård fram till den 26 augusti 2012. Litet förvånad blir man när man inser att sjukvårdens IT-system för betalning inte med automatik genererar en bevakning av hur mycket patientavgift, som betalats och när fri sjukvården blir kostnadsfri.

Jag nämnde också förgiftning. Redan en timme efter venportens montering provtryckte de anläggningen med antibiotika och cellgift. Helt utan problem! Det var den tredje etappen av fyra. Förra kuren bröt helvetet lös just här. Jag tar tempen och håller tummarna för att klara denna perioden när immunförsvaret är totalt i botten. Än känns det ok. Jag är på benen, promenerar och försöker leva så normalt, som möjligt.

Jag måste berätta om det konstiga kortisonet. Som en del i behandlingen får jag höga doser av kortison, som är ett kroppseget hormon. Jag hittar inga riktigt bra beskrivningar på Internet, relaterat till min sjukdom, Myelom. Kortison är så allmänt använt och de flesta referenser är relaterat till helt andra tillämpningsområden. Det har effekten att det, liksom cytostatika, dödar cancerceller - välkommen i tjänst. Det är bekant att en biverkning är att man binder vätska och vid lång användning omfördelar fettet. Det jag märkt mest av, hittills, är funktionen som har med kroppens stresshantering - kamp eller flykt- att göra. Det är rena "uppåttjacket", mental hyperaktivitet. Tusen tankar, nästan euforiska, håller kroppen igång. Inte så att jag utför så mycket av tankarna, men känslan av att jag skulle kunna om jag ville är angenäm. Samtidigt tröttas kroppen av cellgiftsbehandlingen. Kroppen är svag medan själen är rastlös. Dessutom får jag en våldsam aptit och försöker därför vara noga med vad jag stoppar i mig, regelbundna måltider och nyttigheter däremellan, när suget sätter in.

I eftermiddags ringde det på dörren och ett blomsterbud lämnade en så vacker höstbukett och en liten chokladask till den kortisondopade. Ingen avsändare och adresserad till Staffan "vet ej", Hammenhögs Gästis. I buketten ett kort: "Bli bättre, det är en order!"

Rörd och lycklig att någon tar sig ett så snällt besvär! Det är spännande - även om jag blir vansinnigt nyfiken. Tack så hemskt mycket - rara människa!