Turen går till Ö Tommarp.

Denna tur genomfördes under sensommaren. På grund av den sjukdom jag råkade ut för har den varit odokumenterad tills nu. Det känns, som en hederssak att flytta den från surdegslistan till "Österlens mest personliga karta".

Inspiration är en konstig sak. Man kan jobba på ren inspiration och man kan inspireras av vad man jobbar med. Det finns ytterligare en kategori som saknar kontakt med begreppet inspiration -  transpiration! Att bädda och städa hotellrum är en ack så viktig transpirationssyssla. Problemet är att det tar mycket tid och energi. Varken tid eller inspiration har räckt till att skriva i bloggen.

Då jag en dag av nödvändighet lämnat Gästis för att besöka tandläkaren, tog jag en liten promenad i det turisttäta Simrishamn. På torget tittade som vanligt på bokbordet. Torghandlaren John har numera också öppnat Johns Antikvariat i Ystad. Jag köpte "Att skriva reportage" av Stig Hansén & Clas Thor, Ordfronts förlag. Boken var signerad: "Till min älskade Tove." - Den enda i rätt ålder jag känner, som heter Tove, var en växelföretåndare i Huddinge kommun men det är med stor sannolikhet inte hon som avses.

Boken var ganska intressant, om än väldigt pre-Internet. Det är uppenbart att nätet måste ha revolutionerat reportageskrivande. Det utfärdas en generell varning för att skriva intuitivt - det duger inte. Tråkigt tyckte jag och la boken åt sidan.

Stärkt och påläst packar jag Doris i bilen för att klä av Östra Tommarp (intuitivt). Detta var en betydande dansk stad under medeltiden, tills klostret brann och Hansan vuxit sig stark. Simrishamn med sitt läge vid havet övertog Östra Tommarps roll. Efter detta har fler dråpslag drabbat byn; omdragning av landsvägen och nedläggning av tågstation.

Detta med ortsnamn kan vara litet förvirrande. Östra Tommarp - var ligger Västra Tommarp? Var ligger Stora Edet? Östra Frölunda och var ligger Herr Alstad? Så funderar jag ofta när jag ser en viss typ av ortsnamn.

De flesta av oss som har hus, hund eller häst på Österlen har besökt JHL, Järrestads Härads Lantmannaförening.

Den inte särskilt vackra exteriören rymmer en ytterst välsorterad diversebutik för livet på landet.

Eftersom jag varit en tämligen stor byggherre under renoveringen av Gästis har jag nyttjat annan byggvaruleverantör, eftersom JHL tycks tro att rabatter är endast något man odlar tulpaner i. Men för stöd- och nödköp är JHL oöverträffat.

Öppettiderna är litet säregna om man ska tro på skylten, men det ska man nog inte.

Man kan tänka sig att JHL med tanke på vädret haft en lysande sommar. I vanliga fall drar de oändliga sandstränderna folk, men i år kan man ants att folk lagt tid på sina hus och trädgårdar. Sommaren med alla delårsboende är en bra tid för byggbranchen. Då ska allt som borde gjorts vid, för länge sedan, åtgärdas.

Medan vi står där och filosoferar, Doris och jag, dyker JHLs stjärnsäljare upp. Bengt Borg har svårt att skiljas från sin arbetsplats trots att han uppnått pensionsåldern.
Det är alltid kul att slå käft med Borg. Med sitt smorda munläder och ofta litet spets i repliken, blir han sällan svaret skyldig.

Eftersom klockan är 19 och arbetskamraterna sedan länge gått hem får Borg den ansvarsfulla uppgiften att låsa grinden.

Jag häcklar honom med frågan om han jobbar långsammare än de andra eftersom han är så mycket senare.

Svaret blir, svar får man alltid: Här ser du en som slutför arbetet innan han går hem!
Tro det!!


Det kan inte nog betonas vad en järnvägsförbindelse betyder för landsbygden. I detta avseende tillhör Ö Tommarp förlorarna. Hållplatsen är nämligen nedlagd. Spåret klyver byn. Det gamla stationsområdet består i dag av ruffiga silos och betongmagasin. En del gamla stationsområden med faluröda godsmagasin är vackra och nostalgiska. Ö Tommarps är bara ett sår!

Stationshuset har renoverats och verkar vara en privatbostad. Det ser prydligt ut, om än inte lika monumentalt, som de gamla präktiga tegelhusen på stationerna i de andra byarna längs järnvägen.

Jag nämnde att landsvägen dragits om och det präglar byn i stor utsträckning. Här finns massor av fina gamla hus och bymiljöer, konverterade affärer och välskötta trädgårdar. Jag får intrycket av att en de bofasta dominerar.

Jag tycker att det är fascinerande att stöva runt och fundera över hur livet var i by, som denna när den gick för fullt.
Kan vi föreställa oss revolutionen när telefonen kom till byn?

En lokal växel med en dam, som var spindeln i nätet, inte bara tekniskt utan även socialt. Jag kommer ihåg från min barndom, när man högtidligt begärde "240". - Nej dom är inte hemma. - Var är dom.

Jag hittade ingen Bredbandsgata!

Lantbrukets dominerande betydelse är inte att ta miste på. Gamla Mejeriet är ett praktfullt hus från tiden  innan producentkooperativen och centraliseringens tid.

Jag har en liten anmärkning mot typsnittet i skylten. Det känns inte autentiskt.

En grafisk designer hade kunnat ge ett gott råd.

Om nu designern drog ut i fält så har jag ännu ett uppdrag i jordbruksnäringen.

Jag vill nog tro att Doris skulle bli väldigt akut sjuk innan jag bemödade mig att dechiffrera skylten och uppsöka praktiken.

Jag skulle rekommendera en snygg snygg skylt från Skillinge Emalj.

Medan Hammenhögs Frö har schabblats bort (ja jag blänger surt på Lantmännen),  har Skånefrö en tung etablering i Ö Tommarp. Hur många anställda man har har jag inte enkelt kunnat luska ut. Däremot gläds jag att man satsar mycket på miljöinriktat utvecklingsarbete. Revansch för Lantmännen!
Innan vi lämnar Ö Tommarp måste vi vi gå  år tillbaka i tiden till 1955. Då stod Tumavallen rustad och klar. En präktig Art Deco-inspirerad portal står redo att möta publiken inför helgens hemmamatch.

Man tänker på de gamla brukssamhällena, Degerfors och Åtvidaberg där idrottsplatsen var hjärta i samhällena och fotbollen religion.

För egen del kommer jag ihåg hur jag, som engagerad pojklagsspelare i Nättraby GOIF på fredag cyklade till anslagstavlan i centralorten och kollade om jag var uttagen (1 mil enkel resa), sedan samma tur till match på söndagen, så den efterlängtade matchen. Konditionsträningen var inget större problem.


I Ö Tommarp verkar man nu för tiden inte kunna få ihop ett fotbollslag. Idrottsplatsen är omgjord till eller kompletterad med en hundkapplöpningsbana.

"Anorektiska vinthundar jagande en tygtrasa i den fasta övertygelsen att det är en kanin. Hur dum får man vara?" - undrar Doris, och vägrar gå ur bilen.

Själv kan jag tänka mig att det är en litet spännande upplevelse, en speciell atmosfär. Jag är osäker på om det är tillåtet att spela på hundar - även om jag inte känner något som helst sug efter att göra det. Å andra sidan har jag aldrig i mitt liv spelat på hästar heller.

På området ligger också Bygdegården. Där uppförs årligen den lokalt världsberömda Tommarpsrevyn. Vad jag förstår är det en genomarbetad och uppskattad föreställning.

Amatörensemblen stärks upp med något proffs, över åren ser jag namn som Beatrice Järås, Tommy Juth, Michael Neuman och Berit Carlberg.

En del i den parkliknande anläggningen utgörs av vatten. Vackert, men skulle som mycket annat, i det offentliga rummet, må bra av litet ans och underhåll