En plump på Ystads lasarett.

Man kan inte säga att det är tråkigt att vara sjuk, jo det kan man nog. Man kan inte säga att det är händelsefattigt! På måndagsnatten var det dags igen. När immunförsvaret är nerkört är det inte främst yttre fiender, som ställer till det. Man undviker offentliga miljöer med massor av folk, snuviga barnbarn och andra uppenbara smittkällor. Nej det är den egna kroppen som uppträder falskt och svekfullt. Små svampar och bakterier, som i vanliga fall har en liten uppgift eller är för obetydliga för att överhuvudtaget märkas, tar tillfället i akt att mopsa upp sig ordentligt. Det var sannolikt vad som hände mig natten till tisdagen. Med diarré, kräkningar och en temperatur på 39,7 är mina instruktioner entydiga - ring ambulans. Nu var jag inte jag inte i stånd att utföra detta, men kära hustrun som befann sig i händelsernas centrum bistod.

Jag medger gärna att jag var ganska förvirrad och borta under övningen. Ambulansfolket kom med sedvanlig pondus och kontroll över situationen, satte vätskedropp, och snart låg jag på båren, i bilen till akuten i Ystad. Det börjar bli en dålig vana. Eftersom vi hade boende gäster for jag ensam, någon måste laga frukost och den minst lämpade var jag. Annelie skulle sluta upp när hon klarat av hotellplikterna. Strax efter fem blev jag mottagen på bästa sätt av en sjuksköterska och placerad på en brits i ett kalt undersökningsrum. Han gjorde sedvanliga kontroller och tog alla tänkbara prover. Min venport skyr de som vore den smittad.

Sista gången jag såg en levande människa på eget initiativ i mitt rum var när en läkare kom in vid åttasnåret. Jag kommer faktiskt inte ihåg om han gjorde någon undersökning, men vi kommer överens om att det var viktigt att han plockar ihop mina mediciner, i synnerhet pockar den smärtstillande på. Jag har tidigare på hematologen i Lund tagit reda på hur de ser på medicinering. De vill helt hålla i den när man är inlagd där, för att ha kontroll. Jag tycker mig ha anledning att tro att det samma gäller för sjukhusvård inom region Skåne. I vilket fall som helst fick den aktuelle läkaren klart för sig att jag inte hade medicin med mig och jag hänvisade till journalen avseende vilken medicin jag skulle ha. Jag vill nämna att jag inte fått några som helst restriktioner eller andra anvisningar som jag skulle hålla mig till under min vistelese på akutmottagningen.

Jag påstår att jag är en mycket tålmodig människa, en numera välutbildad och erfaren patient, med största förståelse för att det kan vara stressigt och att saker glöms bort. Jag ligger på min brits och står ut.   Vi 11-tiden, sex timmar efter ankomst, kommer klagomål från blåsan. Jag kravlar mig upp för en expedition till toaletten, som gick bra att besöka tidigt i morse. Bakom en fyrsidig disk sitter 5-6 personer väl skyddade mot patienter. Vad de sysslar med har jag ingen aning om, jag vet i vart fall att de inte stör mig med att kontrollera om jag lever och har det bra. Så kommer ett kommando från en bakom barrikaden: "Håll dig på ditt rum!" Jag blev på en gång en mycket liten pojke, fullständigt ställd, osäker och förödmjukad. Försiktigt mumlar jag fram att jag skulle behöva gå på toaletten. Någon i personalflocken, som troligen känner det absurda i situationen och förstår övertrampet, upprepar: "Han behöver gå på toaletten." Innan kommandoran hinner fysiskt hindra mig, om hon nu hade sådana planer, smiter jag in på toaletten som ligger närmare mig och låser, det känns som man bör göra det där. Medan jag utför det jag måste blir jag så oändligt ledsen och besviken - känner mig helt utelämnad. Jag samlar mig för en ordnad reträtt. Jag närmar mig den befästa disken och hör igen: "Gå in på ditt rum." Jag tror inte mina öron. En människa, som inte ens presenterat sig kommenderar mig som om jag var en fånge, en hund eller jag vet inte vad. Jag får ur mig att jag skulle vilja ha den medicin jag är beroende av och kanske det skulle vara möjligt att få en bit mat.

Någon offrades att gå in till den besvärlige. Jag vinnlade mig om att inte låta min ilska och frustration gå ut över den flickan, som rimligen inte hade större ansvar för händelsen än vad alla har när man ser att det begås övergrepp. Jag fick en kopp ljumt kaffe och en torr limpsmörgås, som naturligtvis efter sex timmar gick ned. Nu kunde jag inte undvika att försöka analysera den fullständigt obegripliga händelsen, med en kvardröjande skräck att jag skulle vara i deras händer framöver. Hur är det möjligt att ha en så ohyfsad, opolerad och omdömeslös person placeras i en offentlig position, och varför stoppas inte ett så grovt verbalt övergrepp av kollegorna? Jag hade som sagt inte fått några som helst restriktioner om att jag var isolerad, inga anvisningar om vad fick och inte fick göra - jag hade haft överhuvudtaget inte talat med någon i det skift som gick på på morgonen. Kvinnan som kommenderar mig skämmer ut sig, kollegorna skämmer ut sig genom att inte ingripa och man skämmer ut sjukvården i Ystad. Jag bävar för att ha med dem att göra igen - dessvärre är sannolikheten stor att det ändå blir så. I samma veva får jag ett SMS från Annelie: "Vad är det som händer?"

Snart ljusnar horisonten. En vanlig civilcerad, vänlig människa, som jag vant mig vid att de är inom vården, kommer för att lotsa mig till akutvårdavdelningen. Jag får en isoleringscell, höll jag på att säga, och kan pusta ut. Efter en stund kan Annelie ansluta. Jag får höra historien om hur samma förfärliga människa, på gränsen till handgripligt, hindrat henne från att gå in till mig på akutmottagningen (vilket inte varit något som helst problem vid tidigare tillfällen). Resignerat bad hustrun om en hälsning till mig att hon var utanför, av någon fullständigt obegriplig anledning var det ingen som framförde det till mig. Jag vill säga att hela upplevelsen vid akuten i Ystad är så totalt skild från mina erfarenheter av andra delar av sjukvården, ja egentligen från akuten i Ystad också, att jag antar att detta är ett rent personproblem. Effekterna är förödande och problemet borde åtgärdas snarast. Jag överlåter det med varma händer till vem som helst. Själv har jag fullt upp med egna problem.

På vårdavdelningen fick jag två välbehövliga påsar blad, eftersom mina blodvärden var usla. Natten förlöpte utan några incidenter och jag kunde skrivas ut på tisdagsmorgonen.

Jag ringde hem till Annelie. Hon behövde litet tid på sig. Det passade utmärkt eftersom jag fått ett SMS från optikern att mina nya glasögon var klara. Jag promenerade genom Ystad. Väl hos optikern kände jag att nog varit en aning övermodig. Kallsvetten bröt fram! Då kom tanken att det skulle inte vara så förtjusande att tuppa av i glasögonbutiken och vakna upp på akuten. Jag satte mig på en stol, lät några gå före mig och andades djupt. Efter en stund återfick jag kontrollen och fick mina glasögon tillpassade och betalda.

Sedan över 10 år kanske 20 har jag haft oinfattade glasögon och trivts väldigt bra med det. Denna gång tyckte jag ändå att det skulle vara trevligt med en båge för omväxlings skull. Jag hittade ett par av min favoritdsigner, Sand.

Är gubben fåfäng? Javisst! För säkerhets skull köpte jag även ett par oinfattade.

I morgon bär det av till Lund igen och inläggning till lördag om allt går enligt plan.