Medborgare i Cancerlandet

Nuvarande behandlingsfas består i att stimulera tillväxt av stamceller. Den inleddes med ett par dagars inläggning med en ordentlig kur cellgift. Efter detta var jag hängigare än jag brukat vara. Man kan fundera på varför. Kanske är de så enkelt att det är den trettonde cellgiftstillförseln. Inte så att jag är skrockfull, jag menar att det har någon slags aggregerad effekt. Det kan också bero på att det är en annan sorts cytostatika. Eller också kan det bero på akut blodbrist, detta ska jag åka in och kontrollera idag. Varje gång jag får blodtransfusion får jag akut dåligt samvete. Jag har aldrig donerat en droppe blod, huvudsakligen beroende på rädsla för sprutor. Jag har varit på blodcentralen för undersökning för att bli blodgivare, men tuppat av eller blivit mer än lovligt blek om nosen.  Min skräck för sprutor kan nog härledas till barndomen, när jag skulle gått i andra klass, Jag hade troligen hjärnhinneinflammation, men innan de kom fram till det låg jag isolerad under flera  veckor, på sjukhus. Naturligtvis innebar det många skräckupplevelser för en liten kille att vara så utelämnad. Sprutorna fick stå för mycket av skräckupplevelsen

Det är inte alls länge sedan jag uppfattade dagliga sprutor, som det kanske värsta med diabetes. Idag sitter jag och skjuter i mig sprutor till frukost utan något som helst obehag. Min sprutskräck är totalt bortsopad. Visst är det fantastiskt hur rationell man är när det verkligen gäller.

Sjukvården har en del andra trumfkort att spela ut mot oss som inte räds sprutor. Härom dagen hade jag den oangenäma upplevelsen att stifta bekantskap med magnetröntgen. För att invagga en i säkerhet fick man redan i receptionen välja musik från en lista, det var inte precis min tio i topplista, men jag valde Sahara Hotnights. Röntgenassistenten fick mig bekvämt på plats på en brits, till och med en dyna under benen. Ljudvolymen provas ut och ett par öronproppar monteras dessutom, redan där borde jag anat oråd. Instruktionen är att ligga alldeles stilla för att få skarpa bilder. Sahara Hotnights trallar igång på behaglig musacvolym. Så rör sig britsen långsamt in i ett rör. Jag bedömer frigången till 7,5 cm. Projektidéer som att klia sig på näsan kan skrinläggas omgående. Så stannar britsen, vad jag förstår drar själva röntgandet igång. Det ackompanjeras av varierande artificiella ljud. Första plåtningen åtföljs av ljudet från en backande lastbil, man väntar bara på att en galning ska komma backande i tunneln. Varje sekvens varar olidligt länge. Nästa fotografering får mig att fundera på om jag glömt spänna fast säkerhetsbältet. Så kommer glassbilen. SOS, jag låter den pågå en god stund, för att föra in ett spänningsmoment bestämmer jag mig för att börja räkna, jag slår vad med mig själv att det  kommer att sluta innan jag räknat till 20. Jag förlorade och fortsatte räkna till 240. Mitt val av musik var fullständigt bortkastat, jag hade lika gärna kunna välja Christer Sjögren för det hördes ändå inte ett ljud. Jag funderade på att stanna och lyssna på Sahara Hotnights, men insåg risken att något skulle var litet suddigt. På med kläderna och lomma iväg fortast möjligt!

Det fantastiska höstvädret på Österlen fortsätter, förra året vid den här tiden var vi väl inne i den värsta snövintern i mannaminne - måtte vi slippa lindrigt undan i år -, jag brukar ta vara på tillfället. Att sitta i glasverandan ger litet sommar även i november. Den speciella, litet fräna, doften av pelargoner hör till. När jag satt i min tänkarvrå kom jag att fundera över detta med cancer. Till för knappt tre månader sedan hade jag lyckats hålla detta ifrån mig på ett fullkomligt fenomenalt sätt.

Man kan kanske tro att vi varit förskonade i släkten, men så är det inte. Mina svärföräldrar dog bägge i cancer på 70-talet. Två av mina systrar har haft cancer. Min fru har haft bröstcancer och min svägerska genomgår nu behandling av en annan sorts cancer. Man kan nog påstå att vi haft en väldigt hög cancerfrekvens i släkten. Trots detta har jag inte knutit an, för att tala barnpsykologispråk. Vad detta beror på kan man bara spekulera i. När hustrun fick sitt cancerbesked var vi alldeles nedbrutna, satt vi köksbordet grät och höll varann i handen. Sönerna informerades och blev lika förkrossade. Visst insåg och förstod vi allvaret, men ändå tog vi inte det riktigt till oss. När Annelie blev frisk, fanns cancer inte mer.

När jag blivit sjuk går det inte att hålla cancern, som företeelse, ifrån sig. Vi ska inte gör det till en jämställdhetsfråga! Myelom och dess behandling är mer omfattande och framförallt tar den mycket längre tid att behandla. För vår del, i vår nuvarande livssituation, påverkar den så mycket annat. Det går inte att hålla ifrån sig en sjukdom som har livshotande påverkan på olika organ, medför ca 8 veckors inläggning på sjukhus, ca 20 dagvårdsbesök, minst 6 månaders konvalescens och som tar bort en arbetskraftsresurs från Gästis. Det är helt klart att jag blivit och förblir medborgare i cancerlandet.

Cancerns eller kräftans historia och utveckling förefaller inte helt kartlagd och beskriven. Detta beror kanske på att den inte varit lika dramatisk som de stora pandemierna, som pesten eller den ödesdigra beteckningen digerdöden, spanska sjukan och lungsot (TBC) som slog ut stora delar av befolkningen. Cancern är inte smittsam. Man ha påvisat cancer hos egyptiska mumier. Sannolikt har den låga medellivslängden medverkat till att att omfattningen inte varit så stor, i allmänhet tar det mycket lång tid att utveckla en cancersjukdom. Diagnostik och behandling tog inte riktig fart förrän under 1900-talet. Idag är cancer den näst vanligaste dödsorsaken, efter hjärt- kärlsjukdomar. De tre vanligaste cancerformerna är prostatacancer, bröstcancer  och cancer i tjock- och ändtarmen.

Cancerfonden är en ideell organisation som samlar in massor av pengar till forskning om cancer. Deras webbplats är informativ. Trots att man kommit väldigt långt med behandling av cancer förefaller man inte vara överens om orsakerna till cancerns uppkomst. Både livsstilsfaktorer, som föroreningar, och genetiska orsaker nämns som orsaker. Den sena genforskningen har hittat tydliga samband mellan ärftliga genförändringar och cancer i bröst och livmoder. Jag har naturligtvis ingen uppfattning om den orsaken eller den andra, men har funderat på om det inte är fel att klumpa ihop ett otal cancerformer under ett sjukdomsbegrepp.

Med att jag blivit medborgare i Cancerlandet menar jag att jag på ett direkt och djupt sätt kommer att leva med cancer även efter det att jag blivit frisk. Jag kommer att ha en förståelse för hur cancern drabbar den enskilde och familj, som jag saknat tidigare. Jag kommer att ha ett intresse för cancerforskningen utveckling och resultat, som jag inte haft på samma sätt tidigare. Cancer har blivit en viktig del av mitt liv och kommer att påverka mitt sätt att tänka.

Jag har haft några riktigt jäkliga dagar då jag knappt tagit mig ur sängen. Telefonkontakt med hematologen i Lund känns tryggt, men alternativet med akuten i Ystad, som tidigare ingick i tryggheten känns efter förra veckans erfarenheter inte som ett självklart och attraktivt alternativ till att ligga hemma i den egna sängen och må dåligt. Som skattebetalare och patient blir man upprörd att de får sköta sin uppgift så illa och att arbetsledningen inte tycks bry sig om saken. Efter min erfarenhet läste jag om den patient, en ung man, som förvägrades röntgen och blev liggande 20 timmar och sedermera tragiskt avled på Lunds lasarett.

Jag tittar ut genom fönstret från min skrivarhörna och gläds åt en vacker solnedgång. Nog kan man glädjas åt att vara född i ett västland, som är vackert som en hötorgstavla och dessutom har den mest avancerade sjukvård man kan tänka sig.