Omtapetsering på Gästis

Det är inte så illa som det låter. Rummen står sig bra, men det var dags att ersätta de vissnande påskliljor och penséer, som har gjort vårtjänst. Idén med tapetrabatt är från förra seklets början. Meningen är att det ska vara en prunkande färgklick, med växter av olika höjd som ligger som en bulle på gårdsplanen. Jag tycker ordet tapetrabbat är ganska illustrativt.

Det går åt många plantor för att heltäcka vår ganska blygsamma rabatt med en radie av 1,5 meter. Som ersättare har vi nu planterat massor av Magueriter. Nere hos Åbergs i Öja (http://www.abergsgarden.nu/) fick vi tag i sådana som inte var kemiskt preparerade, vilket innebär att de sätter igång omedelbart att växa och buska sig. Kjell Åberg själv engagerade sig i projektet. Tillsammans packade vi Peugoten full med nämnda Margueriter, blå Daggsalvior och och blå Verbena, som enligt Kjell är treårig. Redan tidigare hade vi en perenn vinröd buske, som ska få rosa vippor, i mitten. Jaghar glömt vad den heter. Blir den fin ska jag ta reda på det. Vi lastade in plantor så det skulle räcka, om några blev över var det bara att returnera, förutsatt att jag skötte vattningen av krukorna.

Efter flera timmars jobb stod rabatten klar. Jag som, i vissa fall, underordnar mig givna direktiv planterade med 30 cm plantavstånd, med viss förtätning. Varenda planta gick åt. Nöjd efter ansträngningen gick jag, med förväntan om beröm, in och hämtade gästgivarinnan. Hon sågade rabatten jäms med rottrådarna. Jag försökte påpeka att det såg lika fånigt ut i rabatten när vi nyplanterat påskliljor och penséer. Detta imponerade föga! Den som går vidare från gräsmatta på rulle till färdiga rabatter att rulla ut kommer att ha en stamkund i gästgivarinnan. Själv tror jag att rabatten kommer att bli fin om några veckor. Då kommer jag inte att säga: Vad var det jag sa! (Men väl tänka det.) Det enda jag är litet besviken på var att jag inte fick tag i dubbla Margueriter, men det var för sent på säsongen. De hade endast en planta kvar hos Åbergs, och då förstår ni själva vad gästgivarinnan skulle sagt.

Regeringsrätten dömer till Gästis fördel.

Jag har haft en liten batalj med kommunen. Jag tycker inte att kommunen ska syssla med verksamhet som konkurrerar med vad andra företag sysslar med. Den kommunala turistbyrån tar duktigt betalt för att sälja weekendpaket. Deras diskutabla modell var, den är ändrad nu, att begära in pris för övernattning och en trerätters meny. Så uppmanade de oss som är med i erbjudandet att ge vårt normalpris minus 11% till turistbyrån. Ut mot kund la turistbyrån på de 11% och fick på så vis en rejäl provision. Jag ville inte ge dem ett rabatterat pris utan menade att de fick väl lägga på vad de "vågade" mot kund. Detta ledde till att jag hamnade i onåd och anvisningarna till Hammenhögs Gästis, gick från 45, via 8 til 1 anvisning 2008. För mig kändes det inte rimligt att en helt kommunal verksamhet kunde agera så självrådigt. Jag begärde ut statistiken över hur gästgiveripaketen fördelats i kommunen, som enda gästgivaregård kan det tänkas rimligt att vi skulle få fler gäster via turistbyrån.

Offentlighetsprincipen är till för att vi medborgare ska få insyn i vad de offentliga i sin upphöjda visdom pysslar med. Men si - det gick inte som det borde och jag tänkt. Kommunen sekretessbelade informationen. Det finns möjlighet att sekretessbelägga handlingar om det finns särskild anledning att befara skada för enskild, och då måste man visa detta. Personligen kan jag inte se att någon annan, än möjligen turistbyrån, skulle kunna lida skada, och i så fall endast om de myglat. Kommunen visade inte på vilket sätt skada skulle kunna uppstå, utan menade bara att så här har vi alltid gjort. När jag hade ett möte med dåvarande turistchefen i litet allmänna diskussioner i god anda avslutade jag vårt möte och tackade för att hon gett sig tid, men jag ville ha informationen i vilket fall som helst och avsåg att få det rättsligt prövat om så behövdes. Hon menade då om jag mot förmodan skulle få rätt, kunde jag då vara litet diskret och komma upp till dem och titta på handlingarna. "Det är ju inte bra om sådant sprids." För att tala nusvenska - det finns anledning för kommunen att arbeta med värdegrunden. Dessutom skulle en del kompetenshöjande punktinsatser inte skada.

Jag drev ärendet till prövning i Kammarrätten. Till min förvåning och besvikelse dömde de rakt av till kommunens fördel. Som potentiell rättshaverist och principryttare hade jag svårt att svälja detta. Konsekvensen skulle bli att kommunen skulle kunna driva vilken affärsverksamhet som helst och dessutom genom sekretessbeläggning förhindra insyn. Så är det inte och kammarätten hade kanske en dålig dag. Jag begärde och fick prövningstillstånd i Regeringsrätten. I dag fick jag domen där Regeringsrätten upphäver kammarättens dom och förordnar att kommunen lämnar ut begärda handlingar till mig.

Jag kan säga att grunden till att jag drev ärendet är att jag har ett genuint intresse av samhällsfrågor. Jag menar att vi företagare och medborgare har att följa det regelsystem som gäller. Dessutom har samhället lagt på oss plikten att känna till gällande regelverk. Då är det rimligt att vi ska kunna ställa motsvarande krav på myndigheter.

Affärsmässigt är frågan utagerad. Vi får så många anvisningar från turistbyrån som man kan förvänta sig och begära.

Igår kom sommaren till Österlen.

Som snäll växthuseffekt kom sommaren till Österlen. Det var första kvällen då trädgårdsserveringen väcktes till liv. Man märker att man inte är riktigt van. Vi har en besvärlig trappa och en svagt sluttande gräsmatta. Ovanan avsläjas när man ska balansera en fatöl ut till en törstande gäst.
Bortsett från ovanan, så är det härligt när folk kommer ut ur sina iden. Några från byn, en del delårsboende och turister gjorde att den härliga sommarkänslan dök upp. Det gick att sitta ute och se solnedgången över de böljande fälten.

Gästgivarehunden är inte längre sjukskriven. I morse njöt både hon och jag av att gå Norregårdarundan på drygt 3 km. Hon orkade bra och var inte utslagen efter.

I helgen skrev DN snällt om oss och Fr Östergrens Café.

Lise & Gertrud showar på Gästis den 31 juli och 1 augusti.

I september kommer Träd, Gräs och Stenar, det gamla proggbandet som släppt en skiva efter 1000 år, till Hammenhög.

Hammenhögs Gästis ska bli filmstjärna. BBC-versionen av Wallander, med Kenneth Branagh i huvudrollen, kommer att filma på Gästis i början av juli.

När vi bybor gick igenom detta i trädgården i går kväll sa "Hårfrisörskans make", (som ursprungligen kommer från Mörrum): "Allt detta händer här - i Hammenhög!!"

Ja livet är inte bara en strid på kniven, utan också en dans på rosor.

Ny färg på Hammenhögs Gästis

Då är vi klara med ommålningen av fasaden på Gästis och på Krögarvillan. Målarna har plockat fram sina målarpytsar mellan regnskurarna. Vi har levt bakom plastade fönster, inte för att det gjorde så stor skillnad mot det gråväder vi dragits med.

Idag ringde brodern till den förrförre ägaren, han är bosatt i byn. Han ville säga att att han tyckte om vårt färgval och att han blev glad över att vi rustat gamla Gästis. Det värmer verkligen! Tack för det.

Tdigare var huset ljust gul. Ingen dum färg i och för sig. Men målar man om vill man ju att det ska bli en tydlig skillnad. Ännu tidigare har fasaden varit nästan militärgrön - det var inte ett alternativ. Vi hade mycket diskussioner i "skönhetsrådet". Vi strök upp flera färgprover på den västra gaveln. Ingen var alldeles perfekt. Utifrån proven kunde vi ändå dikutera fram att vi ville ha gått med en nyans av grönt. Ny kontakt med Spectrums färgdrottning Lotta. Uppstrykning, beslut och verkställighet.

Regn och rusk på Österlen.

Nu har vi under flera dagar haft ett ruggigt väder på Österlen. Har det inte varit dagsregn så har skurarna kommit så tätt att man inte hunnit ut. Nu är jag inte någon svuren fiende till sommarregn. Jag kommer väl ihåg min barndoms somrar i ett torp i de djupa Göingeskogarna. När det regnade kunde man ligga inne i bäddsoffan och läsa veckotidningar, och då menar jag riktiga veckotidningar, med serier i. Inte de obegripliga tidningar vi hade hemma Idun och Veckojournalen som sedermera slog ihop. Jag gillade Pigge och Gnidde som gick i Hemmets Veckotidning. Jag gillade däremot inte de krävande serier där all text stod under bilden. Prins Valiant är ett sådant avskräckande exempel. Det fanns också skämtteckningar som, var mer eller mindre begripliga för en yngling i lågstadieåldern. Mellan skurarna kunde man gå ut i den naturligt vuxna granskogen och leta kantareller, plocka smultron, hallon eller blåbär. Vaksamt spanande efter huggormar, inte för att jag såg många men i min fantasi var det ormgropar överallt.

På gästis har vi buntvis av gamla veckotidningar ända från 30-talet och framåt. Mångfalden är viktig, att man kan sitta och blada genom årtionden och se hur ämnen, annonser, tryckkvalitet och grafisk form förändras. Vi har några stammisar som upptäkt vekotidningsskatten och alltsom oftast slinker in och tar en pilsner och bladar några tidningar.

Intresset för serier har egentligen följt mig hela livet. När jag var liten var det inte tillåtet i mitt hem med serietidningar, troligtvis betraktades det som obildat. Nu hade jag dessbättre massor av obildade kamrater som hade oändliga serietidningskällor att ösa ur. Det byggde på att man lånade av varandra. Mitt dilemma var att jag inte hade några egna att låna ut. Det löste sig, även om jag inte kommer ihåg hur, jag hade god tillgång till lånade serietidningar. Kanske fick de låna Idun/Veckojournalen av mig.

Jag minns flera favoriter, många insomnade, men inte glömda. Än i dag uttalas alla serier på svenska och fonetisk, även om jag sedermera inlärde en anständig engelska. Tdigt blev jag förtjust i en figur som hette Röda Pilen. Precis som många andra superhjältar hade han en praoelev att hunsa med, dessvärre kommer jag inte ihåg vad lillpilen hette. De gossarna hade egentligen inga superkrafter. Däremot var de välbyggda och vältränade ynglingar som varken rökte eller sprang efter fruntimmer. De var gudabenådade bågskyttar och hade dessutom ett oändligt antal specialpilar att användas i kniviga sammanhang. Jag kommer ihåg nätpil, som kunde skjutas efter flyktande skurkar för att i rätt ögonblick utlösa ett nät. Där låg skurkarna som kassler i nät, färdiga för transport till kurran. Serien upphörde dessvärre ganska tidigt, rimligen på grund av att författarens fantasi för utveckling av special pilar tröt.

Stålmannen, Läderlappen m. fl. var förbrukningsvara. Passerade utan djupa spår även om Ståmannen och hans problematiska förhållande till kryptonit var ganska fascinerande. Dessutom var det häpndsväckande att Louise Lane, som trånde efter Stålis, inte begrep att den mesige Clark Kent i själva verket var Stålmannen.

En figur som satte djupa spår var magikern Mandrake. Han var iklädd slängkappa och hög hatt och på överläppen hade han en trådsmal mustasch. Han levde i ett i för serievärlden lika ovanligt som stabilt parförhållande med Narda, som, om jag minns rätt hade börjat sin karriär som prinsessa. Tredje hjulet under vagnen var en kraftfull svart man som lystrade till namnet Lothar. Han var klädd i idrottsshorts och på överkroppen hade han ett linne av leopardskinn. (Antagligen skräddat innan leoparden fridlystes. Man kan ju inte misstänka Lothar för tjuvjakt.) Understundom bar Lothar fez. En märklig förändring av Lothars utseende ägde rum. Från att ha haft omisskännliga drag av den store tungviktskungen Joe Louis, bytte han skepnad och blev till en exakt kopia av Cassius Clay (Mohammed Ali). Mandrake var hypnotisör och man kan knappast klandra skurkarna för att de blev konfysa när han förvände synen på dem. Mandrake lyfte hypnosen till nivåer man aldrig skådat förr. Han skulle utan tvekan ta en ledande roll i New age-falangen på Österlen.

Så kommer vi till den störste - Fantomen. Dragos sa snobbar som läste Svenska Dagbladet. Diskussionerna var ändlös om var han egentligen höll till. Bengali påminner mycket om Bengalen. Äventyren innehöll ofta maharadjor. Detta talade för Indien liksom tigrar. Å andra sidan talade lejon, zebror och schimpanser för Afrika. Det avgörande är Fantomens vasaller, pygméerna - finns bara i Afrika. Det är märkligt hur mycket man hängde upp sig på autencitet i miljöskildringen, samtidigt som man svalde vilka fantasier som helst i handlingen. Jag kan fortfarande köpa mig en bunt Fantomen på ett loppis och läsa med förtjusning.

Av magasin måste Seriemagasinet och Agent X9 nämnas. De innehöll främst deckarhistorier med Steve Roper, Kerry Drake och så småningom Modesty Blaise. Däremot har jag aldrig varit någon vän av västern-, krigs- och kärleksserier. Enda undantaget är det lilla fickmagasinet Vilda Västern, med den präktige kapten Micky och fylltrattarna Windy (trapper) och Salasso (doktor).

Jag har faktiskt en merit i serievärlden. Jag skrev juläventyret i Bamse 1984. Jag förärades, delvis därför, en orginalteckning föreställande Bamse, av dåvarande chefredaktören på min 50-årsdag. Denna hade jag hängande på mitt kontor när jag var IT-chef i en större kommun i Stockholmstrakten. Den fungerade som ett motgift när förtretade kommdelschefer och andra potentater skulle läsa lusen av mig för att jag var en fantasilös teknokrat. Tja vad skulle de säga till en som deltagit i uppfostran av den svenska nutidsmänniskan. Men det är en helt annan historia.

Lise & Gertrud till Hammenhögs Gästis.

Nu är det alldeles klart Lise & Gertrud pustar ut efter sin 10-års jubileumsshow på Södra teatern . De lägger in en krogshow på vårt Gästis. Det är tredje året de besöker Österlen och oss. Det visar att de tycker om vår publik och miljö (och mat?)

Gästgivarinnan och jag var uppe i Stockholm och såg deras nya show i januari. Den var minst lika bra som det vi sett tidigare. Vi råkade ut för dramatiken att brandlarmet gick redan innan vi kom in på Södra teatern. Även det kan vi numera matcha på Gästis. I påskas när vi fått vårt brandkårskopplade larm nyinstallerat, fick vi inte mindre än två utryckningar, med sirener och allt. Byn kokade av exaltation! Det visade sig att installatörssnillena hade monterat en värmedetektor ovanför ugnen. Den är numera flyttad(detektorn alltså). - Så Lise & Gertrud får utan konkurrens stå för dramatiken när de är här.

Vi kommer att ha två förställningar; fredagen 31 juli och lördagen den 1 augusti. Vi har ett supé- och showpaket men vi kommer också att sälja ett antal "barbiljetter".

Läsare av vår blogg har möjlighet att boka redan nu efter denna prelansering.

Ord.

Det finns "dålig människosyn" och "taskig kvinnosyn". Varför finns inte "taskig manssyn"?

Skydda mig från utveckling!

Egentligen är jag inte motståndare till utveckling. Vad som gör mig frustrerad är dessa utvecklingsbyråkrater som ska hjälpa oss och regionen till utveckling. Så skydda mig från utvecklare är kanske en bättre rubrik.

Först inventeras styrka och svagheter i en SWOT-analys. Inslagen av självklarhet är lika given som att påven har en konstig hatt.

Sedan arrangeras ett gigantiskt inspirationsseminarium, där menigheten med hängande haka får ta del av hur Götakanalbolaget, ett statligt bolag med en 50-miljonersbudget fått ett kulturarv att bli en turistisk framgång. Eller hur Göteborg med ännu större budget ska bli Europas eller världens (jag kommer inte ihåg vilket) eventhuvudstad. Så får vi veta hur Åre, med lokaliseringspengar och hotellinvesteringar i omfattning, som hade räckt till att köpa Österlen, förvandlas till en åretrunt destination.

Sedan startas "utifrånstyrda" projekt". Det ena flummigare än det andra. Utvecklingsbyråkraterna investerar prestige i dessa projekt och pengarna kanaliseras dit. De företag som tagit sig orådet för att tänka på egen hand, göre sig icke besvär. Projekten optimeras för att vara bidragsberättigade och en födkrok för projektarbetare. Det finns ett antal företeelser i utvecklingsprojektdjungeln som retar mig särskilt mycket:

1. De stora ska dra de små. Varför? På Österlen är vi i allmänhet mikroföretag, mindre än 5 anställda, det finns inga stora. Det är just det som är styrkan och möjligheten. I norra Sverige investeras massor i småskalig turism. På Österlen finns den. Den frejdige utvecklingsbyråkraten talar då om för oss att det behövs en konferensanläggning med några hundra rum och gärna en multiarena.

2. Målet är tillväxt. Så kan den säga som aldrig tagit en affärsrisk. Som inte behöver bekymra sig om att ha till löner den 25e. Som aldrig behöver fundera på att förändrade regelsystem kan leda till stora kostnader. Jag säger att vi, de små företagen har inte tillväxt som mål, vi har överlevnad. Om vi säkrar vår överlevnad genom tillväxt - ok.

3. Kvinnligt företagande. Det startas projekt och nätverk öppna endast för kvinnor. Vilken befängd tanke på Österlen. Här finns massor av odlare, B&B, kaféer och restauranger. Alla jag känner drivs av man och hustru, eller motsvarande, i ett hårt arbete långt utöver vad arbetstidslagen rekommenderar. Om de idoga projektkreatörerna som spottar fram nya projekt insåg hur utomordentligt fånigt det är att erbjuda projekt öppna endast för kvinnor. Dagligen funderar vi på hur vi ska utveckla vår verksamhet. Att vi inte kommit längre måste naturligtvis bero på att sonen och jag är män och endast hustrun kvinna. Nu är hon bjuden till informationsmöte för hur man ska förlänga säsongen med julmarkander och annat skojsigt. Ibland kan det vara nyttigt att testa jämställdhetsnivån genom att kasta om förutsättningarna. Hur politiskt korrekt vore det att bjuda in endast män?

Snälla samhället - vi behöver inte inspireras. Vi går på inspiration, den enda fria produktionsresurs vi har.
Snälla samhället - vi behöver inte hjälp med kreativiteten. Problemet är inte att hitta på, det är att genomföra.

Nyförvärv till Gästis.

Det har sagts att det som skiljer pojkarna från männen är priset på deras leksaker. Hm... Hur som helst har vi införskaffat en trädgårdstraktor. Huvuduppgift ska bli gräsklippning och krattning av gårdsplan. I matlagningen har vi inte funnit någon konkret användning, vilket inte hindrar att kocken tar en provtur.
Vi gjorde en noggrann marknadsanalys. Stiga är nog bättre på bordtennisrackets än gräsklippare. Partner hade fräck design, bra pris -men är nog samma smäck som Stiga. Framförallt avskräckte Jula som marknadskanal. Med en 15-hästars Huskvarna är man någon att räkna med.

Sonsonen Julius har med ålderns rätt ett ganska torftigt ordförråd. Bland det första han införlivade i sin sparsmakade ordskatt var "traaktoor", uttals med långa vokaler och jämn betoning på stavelserna. Han placerades i farfars knä för en provtur. Succén uteblev helt! Modern fick frälsa den skrikande traktorföraren in spe. Jag räknar dock kallt att min investering ganska snart ska innebära ett ordentligt avancemang på popularitetslistan.

Förutom harv och gräsklippare har en liten vagn anskaffats. Denna visade sig mer i nivå med Julius riskbenägenhet.

Tillsammans med kusin Jasmin visade sig att stillsam färd i kärra vann gillande.

Till höger i bild ses malört som är den dominerande kryddan i Bäsk. Österlens nationaldryck. Förra året hade vi missväxt och skörden uteblev helt. Det ser betydligt bättre ut i år! Julbordssnapsen skall kunna serveras närodlad.

Gästgivarehunden sjukskriven

Vår Doris har inte varit sig själv på länge. Hon är normalt sprängfylld av energi och tar en massa initiativ, som man normalt försöker hindra men nu saknar. Det var länge sedan hon öppnade kylskåpsdörren och åt upp ett halvkilo smör. Det saknar man nu. Liksom de dagliga promenaderna.

Vi upptäckte att hon plötsligt var så oförklarligt trött. Först trodde vi att hon mognat. Eller att det var effekter av att hon löpt. Men snart nog insåg vi att så mogen blir aldrig en Airdaleterrier. Vi kontaktade de mobila veterinärerna som kom ut, tog prover och konstaterade fästingfeber. Förskrev en dunderkur antibiotika. Men Doris ville inte återkomma i gammal fin form. Hon blev snarare allt sämre. Hon bara låg och inte kunde det gamla matvraket behålla maten. Till sist kunde vi inte fresta med de läckraste av godbitar från Gästis. Hon slutade till och med att dricka. Detta är normalt en av hennes bättre grenar. Är det inte färskt vatten i skållen skäller hon uppfordrande. Sedan sörplar hon i sig ett par deciliter och skägget är dyngsurt.



När hon blev allt sämre och njurvärdena var minst sagt kass, tog gästgivarinnan Doris till djursjukhuset i Malmö. Hon var då uttorkad och orkeslös. De lade in henne.

Vi började ställa in oss på att hon inte skulle klara ut det här. Vår oro och sorg byggde upp en allt tyngre klump i magen. Gästgivarinnan hade bokat en resa till Stockholm för att uppvakta barnbarn på 3-årsdag. Den resan bokades av.



Vi fick besked från djursjukhuset att Doris med stor sannolikhet led av Addisons sjukdom. Den gör att binjurarna inte fungerar enligt instruktionsboken. Konsekvensen blir en rubbning av saltblanser, och symptomen oförklarlig trötthet, ofta kräkningar och diarré. Efter dag två på sjukhuset, med dropp, medelades att hon var pigg, uttorkningen var hävd och njurvärden normala. De dåliga njurvärdena berodde på uttorkningen; ingen vätska - inget blod till njurarna. Vi blev mycket glada över beskedet om en obotlig sjukdom, som går att leva med genom medicinering.



Gästgivarinnan tog nattåget till Stockholm. Och vi ser fram mot att vår Doris repar sig, kan ta oss på promenader och vittja kylskåpet på läckerheter igen.