Regn och rusk på Österlen.

Nu har vi under flera dagar haft ett ruggigt väder på Österlen. Har det inte varit dagsregn så har skurarna kommit så tätt att man inte hunnit ut. Nu är jag inte någon svuren fiende till sommarregn. Jag kommer väl ihåg min barndoms somrar i ett torp i de djupa Göingeskogarna. När det regnade kunde man ligga inne i bäddsoffan och läsa veckotidningar, och då menar jag riktiga veckotidningar, med serier i. Inte de obegripliga tidningar vi hade hemma Idun och Veckojournalen som sedermera slog ihop. Jag gillade Pigge och Gnidde som gick i Hemmets Veckotidning. Jag gillade däremot inte de krävande serier där all text stod under bilden. Prins Valiant är ett sådant avskräckande exempel. Det fanns också skämtteckningar som, var mer eller mindre begripliga för en yngling i lågstadieåldern. Mellan skurarna kunde man gå ut i den naturligt vuxna granskogen och leta kantareller, plocka smultron, hallon eller blåbär. Vaksamt spanande efter huggormar, inte för att jag såg många men i min fantasi var det ormgropar överallt.

På gästis har vi buntvis av gamla veckotidningar ända från 30-talet och framåt. Mångfalden är viktig, att man kan sitta och blada genom årtionden och se hur ämnen, annonser, tryckkvalitet och grafisk form förändras. Vi har några stammisar som upptäkt vekotidningsskatten och alltsom oftast slinker in och tar en pilsner och bladar några tidningar.

Intresset för serier har egentligen följt mig hela livet. När jag var liten var det inte tillåtet i mitt hem med serietidningar, troligtvis betraktades det som obildat. Nu hade jag dessbättre massor av obildade kamrater som hade oändliga serietidningskällor att ösa ur. Det byggde på att man lånade av varandra. Mitt dilemma var att jag inte hade några egna att låna ut. Det löste sig, även om jag inte kommer ihåg hur, jag hade god tillgång till lånade serietidningar. Kanske fick de låna Idun/Veckojournalen av mig.

Jag minns flera favoriter, många insomnade, men inte glömda. Än i dag uttalas alla serier på svenska och fonetisk, även om jag sedermera inlärde en anständig engelska. Tdigt blev jag förtjust i en figur som hette Röda Pilen. Precis som många andra superhjältar hade han en praoelev att hunsa med, dessvärre kommer jag inte ihåg vad lillpilen hette. De gossarna hade egentligen inga superkrafter. Däremot var de välbyggda och vältränade ynglingar som varken rökte eller sprang efter fruntimmer. De var gudabenådade bågskyttar och hade dessutom ett oändligt antal specialpilar att användas i kniviga sammanhang. Jag kommer ihåg nätpil, som kunde skjutas efter flyktande skurkar för att i rätt ögonblick utlösa ett nät. Där låg skurkarna som kassler i nät, färdiga för transport till kurran. Serien upphörde dessvärre ganska tidigt, rimligen på grund av att författarens fantasi för utveckling av special pilar tröt.

Stålmannen, Läderlappen m. fl. var förbrukningsvara. Passerade utan djupa spår även om Ståmannen och hans problematiska förhållande till kryptonit var ganska fascinerande. Dessutom var det häpndsväckande att Louise Lane, som trånde efter Stålis, inte begrep att den mesige Clark Kent i själva verket var Stålmannen.

En figur som satte djupa spår var magikern Mandrake. Han var iklädd slängkappa och hög hatt och på överläppen hade han en trådsmal mustasch. Han levde i ett i för serievärlden lika ovanligt som stabilt parförhållande med Narda, som, om jag minns rätt hade börjat sin karriär som prinsessa. Tredje hjulet under vagnen var en kraftfull svart man som lystrade till namnet Lothar. Han var klädd i idrottsshorts och på överkroppen hade han ett linne av leopardskinn. (Antagligen skräddat innan leoparden fridlystes. Man kan ju inte misstänka Lothar för tjuvjakt.) Understundom bar Lothar fez. En märklig förändring av Lothars utseende ägde rum. Från att ha haft omisskännliga drag av den store tungviktskungen Joe Louis, bytte han skepnad och blev till en exakt kopia av Cassius Clay (Mohammed Ali). Mandrake var hypnotisör och man kan knappast klandra skurkarna för att de blev konfysa när han förvände synen på dem. Mandrake lyfte hypnosen till nivåer man aldrig skådat förr. Han skulle utan tvekan ta en ledande roll i New age-falangen på Österlen.

Så kommer vi till den störste - Fantomen. Dragos sa snobbar som läste Svenska Dagbladet. Diskussionerna var ändlös om var han egentligen höll till. Bengali påminner mycket om Bengalen. Äventyren innehöll ofta maharadjor. Detta talade för Indien liksom tigrar. Å andra sidan talade lejon, zebror och schimpanser för Afrika. Det avgörande är Fantomens vasaller, pygméerna - finns bara i Afrika. Det är märkligt hur mycket man hängde upp sig på autencitet i miljöskildringen, samtidigt som man svalde vilka fantasier som helst i handlingen. Jag kan fortfarande köpa mig en bunt Fantomen på ett loppis och läsa med förtjusning.

Av magasin måste Seriemagasinet och Agent X9 nämnas. De innehöll främst deckarhistorier med Steve Roper, Kerry Drake och så småningom Modesty Blaise. Däremot har jag aldrig varit någon vän av västern-, krigs- och kärleksserier. Enda undantaget är det lilla fickmagasinet Vilda Västern, med den präktige kapten Micky och fylltrattarna Windy (trapper) och Salasso (doktor).

Jag har faktiskt en merit i serievärlden. Jag skrev juläventyret i Bamse 1984. Jag förärades, delvis därför, en orginalteckning föreställande Bamse, av dåvarande chefredaktören på min 50-årsdag. Denna hade jag hängande på mitt kontor när jag var IT-chef i en större kommun i Stockholmstrakten. Den fungerade som ett motgift när förtretade kommdelschefer och andra potentater skulle läsa lusen av mig för att jag var en fantasilös teknokrat. Tja vad skulle de säga till en som deltagit i uppfostran av den svenska nutidsmänniskan. Men det är en helt annan historia.