Resa till Nice II

Så kom vi till Nice. Efter ett personrån, som kallas frukost, på Kastrup flygplats var vi utsvultna. Med kommunal buss tog vi oss till Claes lägenhet, belägen i en stadsdel där vanligt folk bor. SMSen låg som ett tak över staden i strävan att få kontakt med Ola, Lisa och Morris. De hade flugit från Arlanda och hade en egen lägenhet i gamla stan. Vi fick så småningom deras aktuella positionen i änden av Saleya, den brömda marknadsgatan. Morris hade akututfodrats med crépe, eller som han föredrar pannkakor, men vi andra var i plågsamt behov av näringsintag. Morris var den enda som hade en genomarbetad agenda för dagen. Han skulle äta glass, bada och känna på en palm. Efter en förhandlingsrunda kom vi fram till att glassanskaffning skulle kunna kombineras med inköp av medtagbar föda. Glassen var med beröm godkänd, men baguetterna vi fastnade för köper du bättre i gången på tunnelbanan i Stockholm. Butiksmannen talade litet svenska, vad det nu var för bra med det. Det hade varit bättre om han kunnat göra goda baguetter. I Sverige kallar vi ofta baguett för Pain Rich. Förklaringen lär vara att när Tore Wretman drev restaurangen Riche i Stockholm lanserade han baguetten i Sverige, Pain Riche dvs bröd från Riche.

Stranden på Rivieran är lång, lång, lång, men det är den också på Österlen. En stor skillnad är att stranden vid Medelhavet är stenig och vattnet blir snabbt djupt. Min kontakt med stranden får mig att tänka på en gammal vits från min barndom: Var ligger man illa (Manilla)? Den ivrige besservissern svarade snabbt utan tvekan: Fillipinerna. Rätt svar var naturligtvis i detta fall: I ett stenrös. Nu gällde det att hålla ett öga på gästgivarinnan som har en samlarvurm för fina stenar. Med tanke på att vår dyrt inköpta bagagebiljett på flyget endast medgav 20 kilo såg jag framför mig hur vi nesligen skulle ertappas med en kraftig övervikt, vid incheckningen på hemresan.

På strande la vi märke till en man som utan avbrott arbetade hårt med att samlade stenar i en stadig bärkasse från Carrefour. När han fyllt så mycket han orkade bära tömde han dem i en hög en bit upp på stranden. Detta pågick hela tiden vi var där. Kanske var det en variant Nicoise av Amit Sens konstprojekt i Hammenhög, "För konsten I Tiden"? Den unge manen som slet på stranden hade kanske av en fransk konst- och kulturnämnd fått ett anslag på 150 000 Euro över tre år, för att utröna hur sortering av stenar på en strand stärker och utvecklar en fransk stad och dess invånare som inte tidigare kommit i kontakt med kultur.

Morris grubblade inte över syfte och mening. Han insåg snabbt att högarna var till för att sitta på.

Odiskutabelt vann stranden i Nice i ett direktavgörande avseende. 22 grader i vattnet under senare delen av oktober. Har vi det under senare delen av juli är det anmärkningsvärt.

Sammantaget blev det en klar seger för Rivieran som badstrand, åtminstone i oktober.

Nu återstod för Morris endast att känna på en palm.
Vi drog oss upp mot staden och våra lägenheter.

Svenskarna äter mest godis i världen. Vi fick förklaringen till att det inte är fransmännen. 300 kr kilot för lösgodis!

Ett mellanspel i Göteborg.

Understundom tar jag mig en tur ut i den stora världen och till det gamla livet som expert på offentlig upphandling. Denna gång var det Göteborg, tisdag och onsdag. Vårt tåg från Smedstorp hade väntat på mötande godståg och Öresundståg så till den milda grad ,att jag rätteligen skulle ha missat Göteborgståget. Men någon tågklarererare i detta land höll ögonen på  dilemmat och höll mitt tåg, tills jag under kontrollerade former funnit min plats. Tåg är ett mycket civiliserat sätt att resa. Det ger plats åt både kropp och tanke. Kunde de sedan få någon slags logisk ordning i sina prismodeller; ska jag boka i sista minuten eller månader i förväg!

Denna gång hittade jag till den firma jag har uppdrag för, utan att behöva ringa och begära lots. I och för sig tycks jag aldrig lära mig att gå på känsla i Göteborg. Det underlättas inte av gatorna heter ungefär detsamma, Östra Hamngatan, Västra Hamngatan, Lilla Tvärgatan, Stora Tvärgatan osv. Det skulle bli större problem senare när jag skulle träffa min vän Claes och återlämna nyckeln till lägenheten i Nice, som vi fått nyttja förra veckan.  Vi kom överens om att ses på Avalon, där jag bodde. Det är ett stenkast från Kungsgatan som jag utgick ifrån. Jag lyckades förirra mig. Jag ringde Claes som installerat sig i baren med ett glas vin. Nu visade det sig att han, göteborgaren, inte heller kunde namnen på gatorna. Så plötsligt var vi två som inte visste var jag var. Claes visste i alla fall att Avalon låg vid Kungstorget. Då var problemet i princip löst, genom att fråga en dam på gatan fick jag instruktioner som tog mig till målet. Om man inte vet var man är, är det i alla fall bra att veta vart men ska.

Avalon är ett nybyggt designhotell, Feng Shui, Arne Jacobsen och modern konst i ett behagfull blandning. Förra gången jag bodde där hade jag ett badkar mitt i rummet. Denna gång var inredningen mer måttfull och mer synlig i detaljer som fyrkantig toastol och ett skohorn som såg ut som en högklackad damsko. Tre huvudkuddar per säng må ifrågasättas.

Frukosten är en stor behållning. Ett bra utbud på egenbakat bröd. Färskpressad apelsinjuice, men äppeljuicen är inte i närheten av den lokala, med fruktkött, som vi serverar på Gästis. Apropå äppeljuice har jag funderat på skillnaden mellan juice och must. Jag har frågat vår leverantör. Han kliade sig i huvet och försökte med att till must är inget tillsatt. Jag godtar inte den förklaringen eftersom man kallar även nypressad apelsin för apelsin juice. Personligen tror jag att must är ett gammalt svenskt ord  för fruktsafter, som efterhand ersatts av det anglikanska juice. Kvarstår problem med jul- och påskmust. Kanske någon vet? Perfekta ostar. Egen youghurt och mussli. Gott kaffe. Bra tidningar.

Jag tog en liten promenad. Det är fina omgivningar, en stenstad som skiljer sig från Hammenhög i allt. Tillfälle gavs att fylla på bokförrådet i en Pocket Shop. Jag snuddade skamset vid tanken att jag är en usel bibliotekskund. Under drygt fem år på Österlen har jag inte satt min fot på ett bibliotek. Jag blev påmind om detta när kommunen hotade att lägga ned bibblan i Hammenhög, det är ju svårt att bli rättmätigt idignerad över nedläggning av något man aldrig använt, även om jag tycker att folkbiblioteken är en omistlig kulturbärare. Nu vet jag att vårt bibliotek är räddat åtminstone ett år, det är ju valår nästa år Hursomhelst har jag en rejäl påse med god litteratur, inte en deckare eller thriller. Rakt utanför hotellet ligger saluhallen. Ljuvligt med dessa kött- och delikatessdiskar, som för tankarna tillbaka till Nice. Även om jag nyss lämnat frukostbordet var jag tvungen att slå mig ner bland de andra gubbarna med keps och ta en kopp kaffe vid en bardisk i saluhallen.

Plötsligt på en myllrande gata i Göteborg ser jag ett par bekanta ansikten. Håkan och Charlotte, krögarna på Ingelstorp, stretar målmedvetet gatan fram. De visade sig att de tillsammans med med halva Ingelstorp var på väg mot en buss till Oslo. De skulle åka på konsert med Jahn Teigen. Även om han inte syns så ofta i Sverige är han i Norge en ikon. I vårt land är han kanske mest känd för att i schlagerfestivalen kommit sist med noll röster. I sitt hemland är han en folkkär entertainer. Han är numera bosatt i Ingelstorp, därav denna till synes oförklarliga folkomflyttning från en liten by på Österlen till Oslo.

Jag genomförde mitt affärsmöte och bejakade min akuta längtan hem till min lilla värld. På stationen blev jag varse att den biljett jag investerat i inte var ombokningsbar. Eftersom man ska hushålla med jordens resurser slog jag mig ned på en träsmaksgenererande träsoffa och läste i min bok. Nu läser jag "Min son fäktas mot världen" av Björn Ranelid. Den utspelar sig på Österlen. Jag tycker att den tyngs en aning av en kraftig överdosering av metaforer.

Äntligen på tåget! Jag ångrar att jag inte valt tyst kupé. Att barn blir störiga när de blir trötta, har jag stor förståeelse för, men jag behöver för den skull inte gilla det. De som sitter och tittar på film i dator utan hörlurar har jag ingen förståelse för. Det som jag ogillar allra mest är de som i mobiltelefon ohämmat sitter och babblar i evigheter om trivialiteter som är gosiga i den privata sfären, men rent provocerande i en fullsatt tågvagn. I det avseendet tycks utvecklingen i Frankrike kommit längre. När någon blev uppringd på tåget, fick de bråttom att lämna sin plats för att hitta en korridor eller liknande där de kunde tala ostörande.

Resa till Nice I

Efter en vecka på Rivieran är vi nu tillbaka i rusket, med vintertid , ett extrasprång in i mörkret, som bar blir värre en tid.

Vår resa till Nice var upplagd så vi fick en aning, men bara en aning, bättre komfort än vår sprängfyllda resväska. Men det är en gammal sanning att man får vad man betalar för, vi fick betala för bagage, men gamblade genom att inte betala extra för platsbokning. Hustrun är så flygrädd att hon helst vill sitta ifred under resan Den lyckan hade hon inte hon fick mig vid sin sida, jag vet att föra mig i flygsammanhang, och detta utan att vi betalat extra. Detta var det enda ögonblick resan stod på ekonomiskt plus.

Vi bor ju numera ganska centralt i Europa, lokaltåg till Kastrup. Men tidtabellen var lagd för fakirer, inte dygnsvridna gästgivare. Man ska inte plåga sig i onödan, så vi hade beställt rum på flygplatsen, minst sagt, närbelägna Hilton. Det planerade intaget av en rimligt förädlad köttprodukt , på Malmö Central , hann vi inte med. De har ju ställt till en röra bland spåren till följd av arbetet med den nya citytunneln.

På Kastrup fick vi en efterlängtad pölse, inte röd men tjock Till detta delade vi en plastbägare ljuvlig pilsner, antagligen Carl Special, vilken anbefalles för törstiga danmarksresenärer. Inte många steg till Hilton. Stram, korrekt personal i svarta kostymer med logga diskret broderad på bröstfickan. Kanske en klädkod för Gästis? Vi hade vissa manövreringsproblem med hissen. Det finns fyra alternativ hur man kan stoppa ett kort i en springa, lägg till detta att man har alternativen att dra ut kortet eller låta det sitta kvar (4 upphöjt med 2=16) och då har vi inte ens börjat välja våning. Tur att vi kom i god tid. Undrar om Hilton har stora problem med tjuvåkning och annat eventuellt missbruk av hissar. Med konkurrentens ogenerösa ögon konstaterade vi att det bara fanns en morgonrock och dessutom fläckiga gardiner. Inte för att vi tänkt använde vare sig det ena eller det andra i större utsträckning, men rätt ska va rätt… Å andra sidan fanns det massor av roliga prylar, som syset, schampo, bodylotion, badmössa, neskaffe, socker, skoputsargrejor, strykjärn, kaffekokare mm. Nu behöver vi inte åka till Bo Ohlsson i Tomelilla på länge.

Efter att vi använt så mycket så mycket som möjligt av faciliteterna, zappat genom TV-kanalerna och studerat utbud och prislista för spaanläggningen (vissa paket kostar mer än att åka till Rivieran), kände vi en våldsam hunger. Köpenhamn – vi testar nya Metron! Skit blev det med det, den går till Nörrebro och dit ville inte vi. Vi tog tåget till Hovedbangården. Vi promenerade förbi Tivoli, som hade säsongsavslutning . Över Rådhuspladsen, eller som en släkting till mig, i rakt nedstigande led, kallde den ; Rövholspladsen. Det var naturligtvis i hans ungdom – nu är han oerhört mycket mer mogen. En liten bit på Ströget, upp till vänster till Gråbrödratorvet. Där hittade vi efter litet sökande ett ställe som såg trevligt ut. Jag tror at det hette Pavé. Vi åt en anständig trerätters med ett par glas vin. Priserna är ungefär som i Sverige, bara ett litet aber, de använder danska pengar som är orättfärdigt dyra för oss svenskar.

Återfärd till förorten. I Hiltons lobby finns en bautarestaurang och en hisklig bar. Vi äntrade baren för att överblicka natt livet på Hilton. Sippande på varsin Carl Special konstaterade vi att vi har fler gäster på Hammenhögs Gästis, och bättre tryck i baren, en vanlig lördagskväll på hösten

Arkitekturpris i Simrishamn.

Som alla läsare av min blogg föstår så är det, med tanke på mina goda relationer med kommunen, en ren formsak att skicka in en anmälan till årets arkitekturpris. Men ni vet ju också att jag vill att allt ska gå rätt till så därför:

FÖRSLAG TILL ARKITEKTURPRIS 2009.

Det kan förefalla oortodoxt att föreslå vårt eget bygge, men det är ju inte vi utan den gamla kulturbyggnaden Hammenhög Gästgivaregård som vi vill uppmärksamma. Framförallt ska det lyckade resultatet tillskrivas den unga arkitekten Anna Steurmer, verksam i Hammenhög, och på Österlen. Hon har sett möjligheter i den befintliga miljö och successivt funnit lösningar inom givna ramar.

På platsen har drivits gästgivaregård sedan 1693. För att kunna bevara en verksamhet som ligger nära den ursprungliga krävs en kontinuerlig och känslig följsamhet mot förändringar i samhället. Från att ha varit en institution för resande, till att bli en mer lokal företeelse har det idag åter blivit en anläggning för resande – turister.

Detta betyder inte att byns befolkning saknar intresse för ”sin” gästgivaregård, jämte kyrkan är gästgivaregården ett landmärke i byn. Det finns ett kontinuerligt och aktivt engagemang bland bybor för gästgivaregården.

För ombyggnaden fanns snäva förutsättningar som måste uppfyllas:

- Säkerheten måste lyftas till dagens krav, avseende brand, el och vatten.

- Tid för ombyggnaden var begränsad till 1 jan – 9 april, anpassat till verksamheten.

- En fast budget.

- Arbetet skulle utföras av lokalt verksamma hantverkare.

- Standarden och bekvämligheten för gäster skulle lyftas.

- Den unika miljön och atmosfären fick inte försämras.

- Utemiljön, gårdsplan och fasad skulle återställas till en klassisk skånsk prägel.

Med avslutat projekt kan punkt efter punkt utvärderas och konstateras uppfyllda.

Vi är idag ett trestjärnigt hotell med fler rum än tidigare, alla med helkaklade badrum. Den gammaldags atmosfären har lyfts fram ytterligare. Vi har fått stort erkännande från lokalbefolkning för färgval på fasaden, hur vi frilagt den pampiga byggnaden och övriga förändringar i utemiljön.

Genom den genomförda ombyggnaden och renoveringen har vi fått en ökad omsättning och därmed stärkt gästgivaregårdens överlevnadsmöjlighet. Vi har fått positiv press. B la skrev Expressen:

14 häftiga hotell i Sverige
Ett hotell kan vara så mycket mer än en sovplats.
Vi har rest runt i Sverige och testat hotell som inte är vanliga standardhotell. Vi har sökt upplevelser, charm, själ och natur.
Varsågod - här är 14 hotell, betygsatta efter upplevelse och inte hårtorksstandard

...

14. Hammenhögs Gästgivaregård, Hammenhög.

För den som vill ha en genuin, gammaldags skånsk upplevelse. Bitvis ett kulturhistorisk museum. Trevlig personal och rofylld lantlig stämning.
Läge: Tolv kilometer väster om Simrishamn.
Pris: Dubbelrummen 1 120 kronor, enkelrummet 850. Inklusive frukost.
http://www.hammenhogs.nu/

Inredningen andas nostalgi
Ett ställe med anor. Det här klassiska skånska gästiset är "still going strong" sedan 1693. Matsalen har intakt 40-talsinredningen "Vip"-rumet och sidobar har jukebox och röda vinylmöbler anno 1958.

Rummen är alla nyrenoverade för i år och med gammaldags romantiskt lantligt stuk tack vare Laura Ashleytapeter, mässingssängar och vita trägolv. Sängarna är mycket sköna. Att rummen saknar tv är helt medvetet (tv-rum i bottenvåningen).

Maten är en stor attraktion - köket sätter en ära i det genuint skånska som råka, gås och äggakaka. Mat-priser erbjuds.

För den som vill ha en genuin, gammaldags skånsk upplevelse. Bitvis ett kulturhistorisk museum. Trevlig personal och rofylld lantlig stämning.

Läge: Tolv kilometer väster om Simrishamn.

Pris: Dubbelrummen 1 120 kronor, enkelrummet 850. Inklusive frukost.

Ett ställe med anor. Det här klassiska skånska gästiset är "still going strong" sedan 1693. Matsalen har intakt 40-talsinredningen "Vip"-rumet och sidobar har jukebox och röda vinylmöbler anno 1958.

Rummen är alla nyrenoverade för i år och med gammaldags romantiskt lantligt stuk tack vare Laura Ashleytapeter, mässingssängar och vita trägolv. Sängarna är mycket sköna. Att rummen saknar tv är helt medvetet (tv-rum i bottenvåningen).

Maten är en stor attraktion - köket sätter en ära i det genuint skånska som råka, gås och äggakaka. Mat-priser erbjuds.

I citatet från Expressen har jag alltid undrat vad som avses med "Mat-priser erbjuds." Men något ska man ha att fundera på när vinden viner och dagen blir kortare än natten.

På lördag far gästgivarinnan och jag till sammans med en av stockholmssönerna, med familj, till Nice, En systematisk jämförelse mellan Österlen och Provence utlovas vid återkomsten till Hammenhög och
bloggen. Bon soir!

Tredje statsmakten.

Dagstidning är en del av mitt liv. En frukost utan tidning ger mig samma darriga oro som när snuset är slut. För närvarande prenumererar vi på DN. En rikstidning med intresse för våra gäster, en koppling till ett tidigare liv och information om vad som händer i den stad där två av våra söner bor med sina familjer. Ibland när Svenskan har extraerbjudande brukar vi nappa på det. Mitt främsta skäl är att de har ett så bra korsord på fredagar.

Tidigare hade vi lokaltidningen Ystads Allehanda (Småborgerligt lokal). Jag tyckte att det kunde vara ett trevligt komplement för att ge litet av vad som sker i granskapet och vad folk talar om.

Efter att ha haft den något år tyckte jag att det var nog, främst på tre goda grunder:

1. Inget grävande och ifrågasättande av makthavarna och deras beslut. Som jag ser det är det en av lokaltidnings främsta uppgifter att med journalistisk kompetens följa politiker och tjänstemän i kommunerna. Allting är inte vad det synes vara!


2. En kulturredaktör som ägnar sig åt att beskriva sitt kosthåll och matvanor. Jag är måttligt intresserad vad han handlar i Ystad, eller i sin lilla stad, som han säger i sina trevna små kåserier. Jag bryr mig heller inte om hur han tillagar det. Lika litet intresserad är jag av de återkommande utflykterna till Madrid, och diverse syltor i staden och den prisutveckling som varit. Detta är inser jag en smaksak och det går alltid att hoppa över. Men för mig blev måttet rågat i samband med turbulensen runt utsiktstornet i Kiviks Art Center. "Riv möget!" Så kan jag möjligtvis säga som privatperson. Inte en kulturredaktör som har till jobb att beskriva, analysera och problematisera företeelser i konst- och kulturvärlden.


3. I samband med att vi genomfört den största renoveringen av Gästis på 100 år bjöd vi in till en pressvisning. Sk D med ett mycket större täckningsområde kom intresserat, beskådade, fotograferade och intervjuade. Ystadsallehanda med tre lokalredaktörer i Simrishamn 13 km bort orkade inte masa sig ut till Hammenhög. Gamle möbelhandlare Jeppsson, har enligt egen uppgift, rent personligen läxat upp dem för det vid två tillfällen. Tack för det Lennart.

Nu sitter jag med ett utskick från YA. För endast 49 kronor får jag prova på i två månader. Som de säger: "Det är ungefär som att betala för vart tionde ord". Det uppfattar jag som en juste prismodell, för det är vad jag uppskattar att jag läser. Man vill ta del av skvallret och allt har sitt pris, så jag slår till för två månader.

Sociala media.

Jag har funderat en del över det där med sociala media - ett slaskord i tiden. I stunder kommer jag fram till att det skulle heta asociala medier. Twitter med utrymme för 142 tecken: "Jag mår bra, solen skiner, far ror och mor är rar." Återgång till läsebok för folkskolan. Facebook är litet kul för det fiskar förr eller senare upp kompisar från förr. Men se upp, kommentera inte. Risken är att din e-post utsätts för en veritabel mailbombning i form av varsel om alla andra som kommenterat samma fåniga sak. You Tube klarar jag mig bra utan.

Bloggen gillar jag, inte främst för dess sociala sprängkraft, men det ger en kanal för olika sorters skrivklåda. Jag delar med de flesta riksdagsmän att graden av dialog är minimal, få kommentarer. Mig plågar det inte men för riksdagsmännen, torde det vara besvärande. Som duktig folkvald måste du ha en blogg, och det är klart att om den potentiella valmanskåren möter riksdagsmannens åsiktsproduktion med iskall tystnad är det ett bekymmer. Ännu mer bekymmersamt blir det när tidningar systematiskt går igenom och räknar kommentarer på riksdagsbloggar.

Jag är ändå glad att jag de senaste dagarna fått uppmuntran, i mail:

Ps tack för bloggandet mycket roligt, lärorikt och underfundigt – en högtidsstund i ensamheten på prästgården!
Såg att det skulle bli något på tv ikväll om BBC – Wallander – spännande

Att det var ett PS till ett mail som klargjorde för mig att jag inte betalat, som jag skulle, får man ta. Tack för komplimangen och skicka en faktura på resterande 750:- för företagsmedlemsskap.

Detta andra kommer från min vän och forna kollega Olle P. Högst den samma som i ett tidigare blogginlägg karaktäriserats som bildad:

Dina skriverier om ert grannskap är väldigt trevliga och har bra spets Staffan. Keep walking som mannen i Brasilien brukar säga till mig ibland.

Nu har Olle alltid haft en tendens att sitta på utvecklingens släpvagn, avseende informationsteknik. Därför har han bifogat i Word en kommentar till mitt inlägg om populism, lär dig skriva kommentarer i systemet. För denna gång klipper jag in din kommentar:

"Kanske bara 10 procent populist!?

Hägglund tror jag däremot är ute och virrar ordentligt med ett enkelt uppsåt, att raka åt sig 4 procent i kommande val. Men han verkar befinna sig på en farlig stråt där han kan gå sta och hjälpa mörkare krafter på traven.

Är han ute efter fyra procent är det ju samtidigt besynnerligt att han lutar sig mot Svensson.

Svenssöner är vekliga, tycks han mena. Men det är ju bara 3,5 procent av Sveriges efternamnsinnehavare som heter Svensson, en alldeles för liten minoritet. Jag, som själv heter Pettersson, tillhör en ännu mindre minoritet på 2,2 procent. Den lilla gruppen Sundströmare utgör bara 0,3 procent.

Skall Hägglund få gott om fisk i sina nät borde han satsa på Johansönerna. De är flest.

Detta får man klart för sig genom att nyttja statistik från en bra liten byrå, Statistiska centralbyrån som försöker hjälpa oss alla att hantera verklighetens alla vinklar och vrår.

Ta till exempel Salvador Dali: Förmodligen är det fler Svensöner än Hägglundar som läst hans berättelse om sitt Hemliga liv.

Det var en lycka att kunna knalla in på biblioteket i Västerås på tidigt 60-tal och utan några särskilda procedurer låna hem den boken, ett hyfsat underlag för att hålla sig på gott humör här i livet.

Jag känner en liten oro för att Hägglund är för ängslig för Dalis eventuella overklighet och att det med för många Hägglundar finns en risk att inköpsvanor i det offentliga kan gå sta och ändras.

Om en klokt ilsken antibyråkrat med god byråkratisk erfarenhet mellan varven ilsknar till över lokal oväld och dessutom så rättrådigt att regeringsråden ger dig rätt verkar inte särskilt populistiskt!

Men det är klart – läser du för mycket Guillou, som i sitt sommarprogram menade att en som har Keith Jarret i cd-hyllan är en fisförnäm högridande typ, så befinner du dig väl i en riskgrupp.
Olle Pettersson "

Även min son Erik har triggats igång av Göran Hägglund. Han har på Facebook lagt ut en länk till en artikel i tidskriften Fokus. Precis som Olle ovan lutar den sig på SCB.

Jag trodde jag hade blivit populist.

I media diskuteras den viktiga frågan om hur vi ska förhålla oss till SD och andra populistiska rörelser. Göran Hägglund gorde ett utspel om "vanligt folk", som brännmärkts som populistiskt. Jag märkte att jag påverkades av Göran Hägglunds debattartikel och satt och smånickade för mig själv.

Jag inser att SD är ett traditionellt populistiskt parti, som bygger upp en organisation och en doktrin för långsiktig överlevnad. Detta skiljer dem från de tidigare pellejönsarna i Ny Demokrati. Jag har inga som helst sympatier för någon av dem utan har alltid betraktat dem som den lede fienden.

Jag har heller aldrig känt en starkare dragning åt Kristdemokraterna. Ett parti som har problem med abortfrågan och homoäktenskap är inte mitt parti. Det störde det mig därför att jag satt och hummade med när jag läste artikeln i DN. Jag insåg att jag sannolikt inte omedvetet gått och blivit kristdemokrat - men kanske jag utan att ha förstått det gått och blivit populist.

Etiketter är alltid luriga och begreppet populism är ju lika negativt laddat som svininfluensan, Anna Anka och miljöförstöring ihop. Alltså finns det goda skäl att förutom att ta populism på allvar, ta reda på vad det betyder. I den ansedda tidskriften Forskning och Framsteg hittade jag, om inte definitionen, karaktäristiska för populism. Det är en professor emeritus som står bakom kriterierna:

Populisten
- argumenterar utifrån ett vi och dom-perspektiv (den vanliga människan mot politiker och byråkrater),
- förhåller sig skeptiska till representativ demokrati och till exempel förespråkar fler folkomröstningar,
- förordar enkla lösningar på komplicerade problem,
-gärna hänvisar till ett mytiskt idealtillstånd (på engelska kallat heartland), oftast i det förflutna, som kontrasteras mot den nutida verkligheten.

Vid en ärlig och nogrann rannsakan av mig själv mot dessa kriterier fann jag att jag bara ställde upp på ett. Det första stämmer på mig litet för bra. Men de andra tre är mig helt främmande. Jag är således 25% populist. Till mitt försvar ska anföras att jag har en gedigen erfarenhet som byråkrat innan jag blev småföretagare. Byråkratens oinskränkta övertygelse om att kunna administera fram allas välfärd har efterhand förbytts till den ständiga kampen för överlevnad.

Kanske är min avoghet mot byråkrater och politiker väldigt lokalt grundad. Idag upprörs jag över att min husleverantör av kultur i Hammenhög, Kulturum inte får en krona i stöd av kommunen. Ideellt arbetande människor, som själva betalar för lokal, levererar kontinuerligt teater, utställningar, konserter för alla från förskolebarn till pensionärer. Jag har fått mig relaterat att argumentet är att man inte stödjer nya verksamheter "för att man inte vet hur det blir". Nu kan ju invändas att man inte heller stödjer gamla verksamheter eftersom "man vet hur det är", med tanke på att man vill stänga biblioteket i Hammenhög.

Hösterlen

Ser man tillbaka på september månad kan man konstatera att vi år fått en extra sommarmånad. Jag brukar säga att får man välja själv, bör man åka till Österlen antingen i maj eller september. I maj blommar äppelträden men september är det varmare och man kan äta äpplena. Det känns som alltfler upptäcker detta och framförallt ser vi en ökning av gäster från vårt rika grannland Danmark. Vi har haft boende nästan alla dagar under september och fullt i helgerna.


I helgen kom hösten - regn och storm. Nu har det mojnat och himlen är blå. Hög och fin luft. Under oktober har vi huvuddelen av våra besökare på helger. Det betyder att det blir tid till annat som under sommaren fått stå tillbaka för den dagliga fälttjänsten.

Hustrun pikade mig för att jag brukar skrodera för våra gäster och säga att på 1,5 timme är man på Rådhus-pladsen i Köpenhamn. Piken bestod i att vi knappt lämnat Österlen på ett halvår.

Vår utfärd gick till Ikea, den lille mannens vän. Där var stökigt värre. De ska snart flytta till Svågertorp.

Lägg märke till gästgivarinnans alienerade min!

Vi bestämde oss att lämna storstaden Malmö för den något mindre storstaden Lund. Lunch på Stäket, mediokra köttbullar men anständig fisk. Det var drygt 30 år sedan förra gången, med ograverade studiemedel i ryggen. Som så mycket annat gäller för Stäket; det var bättre förr.


För att säkra hunden Doris välbefinnande slog vi en signal och rekvirerade en bajsrunda för damen ifråga. Det gav tidsmässigt utrymme för shopping. Till min hög av "ännu ej lästa " införskaffade jag Jan Guillous kritikerrosade, även om det ibland sitter hårt åt, Ordets makt och vanmakt.

Hemkomna till Hammenhög konstaterade vi att Doris mådde fint men hundvakten Julius hade vikt ned sig i TV-fåtöljen. Jag förnekar bestämt att det är något han lärt av farfar.


Annan lågsäsongsaktivitet är totalrenovering av köket. Inte lika spektakulärt som rum och fasad, men minst lika nödvändigt. Vi håller på med förprojektering och det stora problemet är att göra smarta avgränsningar. Mardrömmen är att hamna i situationen att man efter något år tvingas säga: Varför gjorde vi inte det när vi ändå höll på?


I den övriga renoveringen är sista handen lagd. Vi har fått ett nytt fönster monterat i hörnan bakom flygeln. Det gamla var helt uppruttet och det är inte snutet ur näsan att fixa ett nytt, som ligger vid sidan om alla nu gångbara standardmått. Med litet snickeri och fiffighet har vi nu ett välisolerat kasettfönster som ser ut som original. Analogt med golvet får det inte se nytt och avvikande ut. Det är skönt att gästis inte är K-märkt, så det blir utrymme för praktiska lösningar. I praktiken är det ju K-märkt - men av oss själva.

Simons Måleri, som jag varmt kan rekommendera, har lagt sista handen vid fasaden mot gatan. De förr svarta fönstersnickerierna är nu vitmålade . Vi har fått full erkänsla av "gubbarna" i Rotary för detta och det känns fint. Det är konstigt hur denna lilla detalj så radikalt kan ändra helhetsintrycket. Någon sa: "Ni har gjort det så fantastiskt fint så det lyfter hela byn, men sånt får man väl bidrag till?" Ja alla bidrag är välkomna men hittills har vi inte fått några!

Matrundan Höst

Idag drar Matrundans höstversion igång. Det är något färre som har öppet jämfört med under våren. Vi restauranger har egentligen hala tiden varit mer intresserad av hösten. Då är det skördetid och tillgången på härliga lokala råvaror är betydligt större. Hela programmet för Matrundan Höst finner du på matrundan.se

I morse när jag gick och pysslade med frukosten fick jag besök av Radio Kristianstads flygande reporter. Vi pratade matrunda och gästis. Det blev riktigt trevligt om jag får säga det själv. Länken till programmet: Radio Kristianstad på Gästis.
Stå ut med nyheterna i början och någon melodi, låt det bli lokalfärg, sedan kommer substansen.

Beowulf

Tänk att här i vår lilla by kan man gå på teater. På mycket produktiva Kulturum i Hammenhög sätter man upp en folksaga, Beowulf. Det är ett omfattande diktverk från någon gång mellan år 70o och 1000, som utspelar sig i södra Skandinavien. Av någon anledning har det blivit ett engelskt nationalepos.

Ensemblens ambition är att ta det tillbaka också till oss. Bearbetningen är vaken och pedagogisk utan att ta bort spänning och dramatik. Inledningen med en liten illustration av hur man lärde sig mastodontepos innan de nedtecknades var både rolig och lärorik. Uppläggningen som en rap är ju hur bra som helst, och begriplig för såväl skolbarn som gubbar. Allitrationen som minnesknep har jag inte haft klar för mig även om det känns självklart när någon berättar.

Scenografin är kongenial och multifunktionell, fungerar som hall för gille, ryttare, utsiktshöjd, säng osv. Det kan inte vara helt enkelt att få till i den lilla lokalen, som inte alls är anpassad för teater.

Att händelserna utspelar sig i södra Skandinavien illustreras av växling av dialekt (språk) mellan skånska, danska och göteborgska. Det blir dessutom väldigt kul. Och tänk att båda skådespelerskorna bor här Hammenhög.

Jag kan inte recensera, men jag är glad att jag fick komma på genrepetet och hade väldigt kul.

Hammenhög - kulturens by.