Jag trodde jag hade blivit populist.

I media diskuteras den viktiga frågan om hur vi ska förhålla oss till SD och andra populistiska rörelser. Göran Hägglund gorde ett utspel om "vanligt folk", som brännmärkts som populistiskt. Jag märkte att jag påverkades av Göran Hägglunds debattartikel och satt och smånickade för mig själv.

Jag inser att SD är ett traditionellt populistiskt parti, som bygger upp en organisation och en doktrin för långsiktig överlevnad. Detta skiljer dem från de tidigare pellejönsarna i Ny Demokrati. Jag har inga som helst sympatier för någon av dem utan har alltid betraktat dem som den lede fienden.

Jag har heller aldrig känt en starkare dragning åt Kristdemokraterna. Ett parti som har problem med abortfrågan och homoäktenskap är inte mitt parti. Det störde det mig därför att jag satt och hummade med när jag läste artikeln i DN. Jag insåg att jag sannolikt inte omedvetet gått och blivit kristdemokrat - men kanske jag utan att ha förstått det gått och blivit populist.

Etiketter är alltid luriga och begreppet populism är ju lika negativt laddat som svininfluensan, Anna Anka och miljöförstöring ihop. Alltså finns det goda skäl att förutom att ta populism på allvar, ta reda på vad det betyder. I den ansedda tidskriften Forskning och Framsteg hittade jag, om inte definitionen, karaktäristiska för populism. Det är en professor emeritus som står bakom kriterierna:

Populisten
- argumenterar utifrån ett vi och dom-perspektiv (den vanliga människan mot politiker och byråkrater),
- förhåller sig skeptiska till representativ demokrati och till exempel förespråkar fler folkomröstningar,
- förordar enkla lösningar på komplicerade problem,
-gärna hänvisar till ett mytiskt idealtillstånd (på engelska kallat heartland), oftast i det förflutna, som kontrasteras mot den nutida verkligheten.

Vid en ärlig och nogrann rannsakan av mig själv mot dessa kriterier fann jag att jag bara ställde upp på ett. Det första stämmer på mig litet för bra. Men de andra tre är mig helt främmande. Jag är således 25% populist. Till mitt försvar ska anföras att jag har en gedigen erfarenhet som byråkrat innan jag blev småföretagare. Byråkratens oinskränkta övertygelse om att kunna administera fram allas välfärd har efterhand förbytts till den ständiga kampen för överlevnad.

Kanske är min avoghet mot byråkrater och politiker väldigt lokalt grundad. Idag upprörs jag över att min husleverantör av kultur i Hammenhög, Kulturum inte får en krona i stöd av kommunen. Ideellt arbetande människor, som själva betalar för lokal, levererar kontinuerligt teater, utställningar, konserter för alla från förskolebarn till pensionärer. Jag har fått mig relaterat att argumentet är att man inte stödjer nya verksamheter "för att man inte vet hur det blir". Nu kan ju invändas att man inte heller stödjer gamla verksamheter eftersom "man vet hur det är", med tanke på att man vill stänga biblioteket i Hammenhög.