Resa till Nice II

Så kom vi till Nice. Efter ett personrån, som kallas frukost, på Kastrup flygplats var vi utsvultna. Med kommunal buss tog vi oss till Claes lägenhet, belägen i en stadsdel där vanligt folk bor. SMSen låg som ett tak över staden i strävan att få kontakt med Ola, Lisa och Morris. De hade flugit från Arlanda och hade en egen lägenhet i gamla stan. Vi fick så småningom deras aktuella positionen i änden av Saleya, den brömda marknadsgatan. Morris hade akututfodrats med crépe, eller som han föredrar pannkakor, men vi andra var i plågsamt behov av näringsintag. Morris var den enda som hade en genomarbetad agenda för dagen. Han skulle äta glass, bada och känna på en palm. Efter en förhandlingsrunda kom vi fram till att glassanskaffning skulle kunna kombineras med inköp av medtagbar föda. Glassen var med beröm godkänd, men baguetterna vi fastnade för köper du bättre i gången på tunnelbanan i Stockholm. Butiksmannen talade litet svenska, vad det nu var för bra med det. Det hade varit bättre om han kunnat göra goda baguetter. I Sverige kallar vi ofta baguett för Pain Rich. Förklaringen lär vara att när Tore Wretman drev restaurangen Riche i Stockholm lanserade han baguetten i Sverige, Pain Riche dvs bröd från Riche.

Stranden på Rivieran är lång, lång, lång, men det är den också på Österlen. En stor skillnad är att stranden vid Medelhavet är stenig och vattnet blir snabbt djupt. Min kontakt med stranden får mig att tänka på en gammal vits från min barndom: Var ligger man illa (Manilla)? Den ivrige besservissern svarade snabbt utan tvekan: Fillipinerna. Rätt svar var naturligtvis i detta fall: I ett stenrös. Nu gällde det att hålla ett öga på gästgivarinnan som har en samlarvurm för fina stenar. Med tanke på att vår dyrt inköpta bagagebiljett på flyget endast medgav 20 kilo såg jag framför mig hur vi nesligen skulle ertappas med en kraftig övervikt, vid incheckningen på hemresan.

På strande la vi märke till en man som utan avbrott arbetade hårt med att samlade stenar i en stadig bärkasse från Carrefour. När han fyllt så mycket han orkade bära tömde han dem i en hög en bit upp på stranden. Detta pågick hela tiden vi var där. Kanske var det en variant Nicoise av Amit Sens konstprojekt i Hammenhög, "För konsten I Tiden"? Den unge manen som slet på stranden hade kanske av en fransk konst- och kulturnämnd fått ett anslag på 150 000 Euro över tre år, för att utröna hur sortering av stenar på en strand stärker och utvecklar en fransk stad och dess invånare som inte tidigare kommit i kontakt med kultur.

Morris grubblade inte över syfte och mening. Han insåg snabbt att högarna var till för att sitta på.

Odiskutabelt vann stranden i Nice i ett direktavgörande avseende. 22 grader i vattnet under senare delen av oktober. Har vi det under senare delen av juli är det anmärkningsvärt.

Sammantaget blev det en klar seger för Rivieran som badstrand, åtminstone i oktober.

Nu återstod för Morris endast att känna på en palm.
Vi drog oss upp mot staden och våra lägenheter.

Svenskarna äter mest godis i världen. Vi fick förklaringen till att det inte är fransmännen. 300 kr kilot för lösgodis!