Ett mellanspel i Göteborg.

Understundom tar jag mig en tur ut i den stora världen och till det gamla livet som expert på offentlig upphandling. Denna gång var det Göteborg, tisdag och onsdag. Vårt tåg från Smedstorp hade väntat på mötande godståg och Öresundståg så till den milda grad ,att jag rätteligen skulle ha missat Göteborgståget. Men någon tågklarererare i detta land höll ögonen på  dilemmat och höll mitt tåg, tills jag under kontrollerade former funnit min plats. Tåg är ett mycket civiliserat sätt att resa. Det ger plats åt både kropp och tanke. Kunde de sedan få någon slags logisk ordning i sina prismodeller; ska jag boka i sista minuten eller månader i förväg!

Denna gång hittade jag till den firma jag har uppdrag för, utan att behöva ringa och begära lots. I och för sig tycks jag aldrig lära mig att gå på känsla i Göteborg. Det underlättas inte av gatorna heter ungefär detsamma, Östra Hamngatan, Västra Hamngatan, Lilla Tvärgatan, Stora Tvärgatan osv. Det skulle bli större problem senare när jag skulle träffa min vän Claes och återlämna nyckeln till lägenheten i Nice, som vi fått nyttja förra veckan.  Vi kom överens om att ses på Avalon, där jag bodde. Det är ett stenkast från Kungsgatan som jag utgick ifrån. Jag lyckades förirra mig. Jag ringde Claes som installerat sig i baren med ett glas vin. Nu visade det sig att han, göteborgaren, inte heller kunde namnen på gatorna. Så plötsligt var vi två som inte visste var jag var. Claes visste i alla fall att Avalon låg vid Kungstorget. Då var problemet i princip löst, genom att fråga en dam på gatan fick jag instruktioner som tog mig till målet. Om man inte vet var man är, är det i alla fall bra att veta vart men ska.

Avalon är ett nybyggt designhotell, Feng Shui, Arne Jacobsen och modern konst i ett behagfull blandning. Förra gången jag bodde där hade jag ett badkar mitt i rummet. Denna gång var inredningen mer måttfull och mer synlig i detaljer som fyrkantig toastol och ett skohorn som såg ut som en högklackad damsko. Tre huvudkuddar per säng må ifrågasättas.

Frukosten är en stor behållning. Ett bra utbud på egenbakat bröd. Färskpressad apelsinjuice, men äppeljuicen är inte i närheten av den lokala, med fruktkött, som vi serverar på Gästis. Apropå äppeljuice har jag funderat på skillnaden mellan juice och must. Jag har frågat vår leverantör. Han kliade sig i huvet och försökte med att till must är inget tillsatt. Jag godtar inte den förklaringen eftersom man kallar även nypressad apelsin för apelsin juice. Personligen tror jag att must är ett gammalt svenskt ord  för fruktsafter, som efterhand ersatts av det anglikanska juice. Kvarstår problem med jul- och påskmust. Kanske någon vet? Perfekta ostar. Egen youghurt och mussli. Gott kaffe. Bra tidningar.

Jag tog en liten promenad. Det är fina omgivningar, en stenstad som skiljer sig från Hammenhög i allt. Tillfälle gavs att fylla på bokförrådet i en Pocket Shop. Jag snuddade skamset vid tanken att jag är en usel bibliotekskund. Under drygt fem år på Österlen har jag inte satt min fot på ett bibliotek. Jag blev påmind om detta när kommunen hotade att lägga ned bibblan i Hammenhög, det är ju svårt att bli rättmätigt idignerad över nedläggning av något man aldrig använt, även om jag tycker att folkbiblioteken är en omistlig kulturbärare. Nu vet jag att vårt bibliotek är räddat åtminstone ett år, det är ju valår nästa år Hursomhelst har jag en rejäl påse med god litteratur, inte en deckare eller thriller. Rakt utanför hotellet ligger saluhallen. Ljuvligt med dessa kött- och delikatessdiskar, som för tankarna tillbaka till Nice. Även om jag nyss lämnat frukostbordet var jag tvungen att slå mig ner bland de andra gubbarna med keps och ta en kopp kaffe vid en bardisk i saluhallen.

Plötsligt på en myllrande gata i Göteborg ser jag ett par bekanta ansikten. Håkan och Charlotte, krögarna på Ingelstorp, stretar målmedvetet gatan fram. De visade sig att de tillsammans med med halva Ingelstorp var på väg mot en buss till Oslo. De skulle åka på konsert med Jahn Teigen. Även om han inte syns så ofta i Sverige är han i Norge en ikon. I vårt land är han kanske mest känd för att i schlagerfestivalen kommit sist med noll röster. I sitt hemland är han en folkkär entertainer. Han är numera bosatt i Ingelstorp, därav denna till synes oförklarliga folkomflyttning från en liten by på Österlen till Oslo.

Jag genomförde mitt affärsmöte och bejakade min akuta längtan hem till min lilla värld. På stationen blev jag varse att den biljett jag investerat i inte var ombokningsbar. Eftersom man ska hushålla med jordens resurser slog jag mig ned på en träsmaksgenererande träsoffa och läste i min bok. Nu läser jag "Min son fäktas mot världen" av Björn Ranelid. Den utspelar sig på Österlen. Jag tycker att den tyngs en aning av en kraftig överdosering av metaforer.

Äntligen på tåget! Jag ångrar att jag inte valt tyst kupé. Att barn blir störiga när de blir trötta, har jag stor förståeelse för, men jag behöver för den skull inte gilla det. De som sitter och tittar på film i dator utan hörlurar har jag ingen förståelse för. Det som jag ogillar allra mest är de som i mobiltelefon ohämmat sitter och babblar i evigheter om trivialiteter som är gosiga i den privata sfären, men rent provocerande i en fullsatt tågvagn. I det avseendet tycks utvecklingen i Frankrike kommit längre. När någon blev uppringd på tåget, fick de bråttom att lämna sin plats för att hitta en korridor eller liknande där de kunde tala ostörande.