Turen går till Kåseberga.

Ingen kan ana hur tungt 30 kilo motsträvig Airdaleterrier kan var - det måste upplevas. Vår Doris är utled på bypromenader i Hammenhög. När vi kommer i höjd med prästgården sätter hon gumpen i trottoaren, man skulle kunna tro att hon hade en sugpropp i ändan. När man tar bilnyckeln drar hon däremot iväg som en vinthund. För att både hon och jag skulle få litet omväxling i promenarandet bestämde vi, mest jag, att vi skulle titta till Kåseberga i höstdräkt.

Även om det så här års går bra att köra ända ned till kajen., parkerade vi uppe vid landsvägen. Det blir en lagom promenad att gå genom byn, över kullarna, ut till stenarna och ta vägen via hamnen tillbaka. Det är bra att man anlagt en stor parkering för att undvika det kaos det tidigare var nere på hamnplan. Dessutom finns det en husvagnscamping i anslutning till den. Jag har bara en invändning. Man har på gångstigen till byn lagt ett Saharagult grus, som känns mycket främmande. Det är ännu gulare än vad som framgår av bilden.

Eftersom Kåseberga är ett gammalt fiskeläge bifinner jag mig på Kåseberga, enligt det lokala språkbuket. Man går grusgången fram och tar höger i byn. Det finns massor av pitoreska hus. Nu delar Kåseberga med de andra fiskelägena att ha blivit uppköpt av stadsfolk för sommarboende.

Mestadels består bebyggelsen av små stugor med ett och annat mer pampigt hus, där man kan anta att någon sjökapten bott.

Kåseberga ligger inte direkt vid havet där är en naturvall mot sjön. Det ger ett skydd mot höstens och vinterns vindar.

Ett och annat fult hus finns det också. Jag har kraftiga aversioner mot vissa byggnadsmaterial:

1. Eternit (kan passera som tak).
2. Mexitegel (vitt något bättre än rosa).
3. Liggande träpanel.
4. Plåt som fasadbekladnad (däremot som tak, en favorit)

5. Omålat tryckimpregnerat.

Jag känner mig litet som en förrädare som dissar mexitegel. Mannen som körde ut från mexitegelvillan vinkade så vänligt och jag blev glad. Men man får inte låta sig vänskapskorrumperas!

Vägen upp till Ales Stenar går genom böljande betsängar. De är omgärdade av elstängsel, så det hade faktiskt funnits en möjlighet att släppa Doris lös. Jag slog bort tanken för att inte hamna i samma situation som Åke Svanstedt - man ska vara snäll mot djuren.

Så själva stenarna. Detta är ett av Sveriges mest välbesökta turistmål, 600 000 årliga besökare enligt SCB 2002. Knappt hälften av de som besöker Bo Ohlsson i Tomelilla varje år, enligt kommentar till ett tidigare inlägg. Av detta kan vi sluta oss till att 700 000 handlar så mycket på Boan att man åker hem och packar upp kassarna medan 600 000 fortsätter till Ales Stenar.

Av Riksantikvarieämbetet har detta beskrivits som en skeppssättning medan en stridbar amatörforskare vid namn Bob Lind (inte Lindeman) med engagemang hävdat att så är det inte alls. Hans polemiska alternativinformation har retat gallfeber på Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Konflikten nådde i somras parodiska höjder. Bob Lind och hans affischer bedömdes som ett brott mot naturskyddslagen och han ålades mot vite att plocka bort sina skyltar. Men Bobban körde på och när han var uppe i ett par hundra tusen i vite, undanröjdes föreläggandet av högre instans.

Oavsett syfte kan man konstatera att 67 stenblock på vardera ca 5 ton har inte kommit dit av en slump, det är ingen som tömt skon.

Nästan lika betagande som stenarna är utsikten, för dagen höljd i mjölkig dimma. De som byggde monumentet valde palts med omsorg.

Vår fortsatta promenad går ner till hamnen. Den ligger på en mycket lägre nivå och stigen ned är terasserad. Sommartid blir man naturligtvis sugen på något att äta.

På Ahls Rökeri kan du inköpa en nystekt sill på kavring eller pappskiva.

Är du hungrigare än så, och det är sommar, kan du sätta dig på Vendels uteservering och beställa något från grillen. Är du sugen på en större upplevelse och vid god kassa går du in på hans Diningroom. Väl värt pengarna! Dessutom har han startat ett surdegsbageri med läckert bröd. Det ska bli spännande att se hur det går när de nu lämnat Mötesplatsen i Löderup och ersatt det med det kapsejsade skeppet "Rätt vid havet" i Kåsebergas hamn. Ystad kommun har snyggat upp hamnområdet och parkeringen så det ser riktigt fint ut.

Här ligger ett vackert skepp på slip intill sjöräddningsmuséet. En äkta maritim miljö. Doften av ruttnande tång är så intensiv att man nästan får tårar i ögonen. Det är en antidoft som samtidigt är vidrig och behaglig eftersom den väcker doftminnen.

Vi tar backen upp mot byn. Här finns byns andra bra krog Skafferiet. Den har öppet åtminstone på sommaren. Oklarheten om öppethållande beror på att Daniel och Gina har dragit igång en restaurang i Ystad, av samma höga klass, Östergatan. Ystad behövde verkligen ett anständigt matställe.

Är Skafferiet stängt kan ni ju alltid åka till Hammenhögs Gästis, det är inte långt.

Avslutningsvis kan jag inte avstå från att visa en bild på mitt favorithus i Kåseberga. Det är pyttelitet och alldeles nyrenoverat.

Lika som bär

Kompletteringstur till Tomelilla.

Nu har julbelysning apterats på gästis. Jag känner mig litet fånig vid den sortens verksamhet. Mina tankar går till den utomordentligt urusla filmen "Ett päron till farsa firar jul" med Chevy Chase, som jag tvingades se under den tid man hade plikter att delta i sönernas kulturkonsumtion. Jag kunde nödtorftigt maskera julpyntandet genom att samtidigt rensa hängrännorna. En mer lutheransk uppgift.

Nu visade det sig, precis som jag befarat, att det fattades en hel del elektriska detaljer inna helheten kunde sättas i drift. Alltså, en tur till Bo Ohlsson var oundviklig. Om ni kunde föreställa er hur mycket julskräp det finns. Boan har en hel hangar fylld med tomtearméer.

En annan klassisk jultradition hos Bo Ohlsson är den elektriska tomteorkestern som mekaniskt mimar till musik. Förr om åren har repetoaren bestått av jullåtar. I år stompade tomtegubbarna till hjärta och smärta i smäktande dansbandslåtar. Utvecklingen går framåt! Om det är en viss oskärpa på bilderna beror det på att tomtefotografering är ett andra område som gör mig en aning generad. Det är roligare att ha bilderna än att ta dem. Hursomhelst är nu hårdvaran för adventorgien införskaffad.

Julen står för dörren.

Innan gåsen vaggat ut ur matsalen, vi serverar faktiskt vår uppskattade gåsmiddag även denna helg, kastar vi oss in i förberedelserna för julbord. Vi ser det som en av våra förvaltningsuppgifter, och vi gör det med glädje. Vår miljö för tanken till Fanny och Alexander. Mat och stoj och murrig värme. Köket tycker det är riktigt roligt att laga julmaten. Jag tror att det blir nio sillinläggningar. I år gör vi vår egen leverpastej och syltor förstås. Dessutom kommer vi att relansera en gammal klassiker, grisfötter.

Idag har jag tagit emot en kubikmeter björkved. Det är välkomnande med med brinnande eldkorgar vid entrén. Igår var vi köpte ett okänt antal meter ljusslinor, ljusnät och istappar på "Boan" i Tomelilla. Återstår att se om vi kan få fart på allt och om vi gjort några felköp. Tidigare år har vi kommit hem med blinkande belysning och nät med olikfärgade lampor. Även om vi har kitchdispens just för julbelysning får det finnas gränser.

Pensionatsjulen är fulltecknad och det känns ju bra. Vi kommer att ta en del andra gäster till julbordet vi sätter upp på julafton.

Vi följer traditionen, att låta en konstnär i byn designa julbordet. I år blir det Mats Nilsson. En mycket välmeriterad konstnär. Han har gjort de flesta av de nya butiksskyltar som på senare tid kommit upp i Hammenhög. Just nu är han i Stockholm och målar tunnelbanestationer (med SLs goda minne). På måndag kommer han tillbaka till civilisationen. Jag hoppas att han hinner. Ett litet aber är att vi åker upp till Stockholm på tisdag för att klämma på det nya barnbarnet under ett dygn. Vissa prioriteringar är givna!

Insikter.

Idag har jag genom DN kommit till ett par omtumlande insikter. En rubrik tillkännager: "Död får ingen lön". Detta är ju något man anat, men nu har Arbetsstolen fastslagit detta genom dom i en i en tvist mella Unionen och ett företag. Nu väntar jag bara på en prejudicerande dom om detsamma gäller även ofödda.

Den andra rubriken: "Nöjda människor lyckligast". Detta har Robert A Emmons, professor i psykologi, visat i sin forskning. Snyggt jobbat Robban!

Det får mig att tänka på: "Det är bättre att vara frisk och rik än fattig och sjuk".

Simrishamn när stockholmare är i Stockholm.

Gåssäsongen har varit mycket bra för vår del. Det är kul att gammal "kulturmat" ökar i populäritet. Vi serverar  klassisk gåsmiddag under fyra helger. Eftersom vår pommeau, som vi servera till äppelkakan, tagit slut, fick jag uppdrag att åka till systemet och fylla på. Nu visade det sig att det var beställningsvara. Pommeau är en cider, som får en tillsats av calvados för att stoppa jäsningen. Sedan lagras det på ekfat. Väldigt gott till skånsk äppelkaka!

När jag ändå var i Simrishamn kunde jag titta mig runt i den lilla idyllen. Fortfarande är jag förundrad över att man kan parkera några meter från dit man ska, även om jag brukar parkera på ett ställe och ta möjligheten att flanera en stund. Torghandlen var i full gång och den frynltlige blomsterhandlaren hade bullat upp ordentligt med senhöst-adventblomster.

Så fick jag syn på Ingela som sålde sina egentillverkade juldekorationer. Jag är ingen vän av det kitchiga, därför gillade jag verkligen de smakfulla föremålen. Även juldekorationer kan få vara vackra och formfulländade - och det var dessa. God design! Vi köpte en tomte till en släkting som fyller år. Vi har också beställt dörrdekoration till Gästis.

Ingela och Nisse är någorlunda nyinflyttade i den lilla, men livaktiga, byn Vallby. Vi räknar dem bland våra stamgäster. De dyker upp både till råka och gås. Det finns en historia bakom som jag gärna vill berätta, som jag känner den. Nisse, hans bror och hans mamma, besökte Gästis. De bodde över och åt en, förhoppningsvis, god middag. Vi hade placerat dem i det rum som vi den tiden gick helt i fåglarnas tecken. Tapeter, kuddar och gardiner var översållade av, för oss, okända och exotiska fåglar. Nu visade det sig att Nisse var ornitolog av rang. I vår gästbok finns nu dokumenterat varenda pippi. Den enda reservation jag måste lämna är att det kan vara en systematisk och konsekvent jättebluff. Nu tror jag inte det, men min kompetens att faktagranska är obefintlig. Mina kunskaper om nordamerikanska simfåglar är inte ens rudimentära. Detta är en bildningsbrist jag delar med många.

Vid nästa tillfälle hade Nisse med sig Ingela. Om jag förstod det rätt var det hennes första besök i Skåne, eller åtminstone Österlen. Hon fann det så vackert att de bestämde sig för att flytta hit - och så gjorde de det! Bravo! Läs om deras vedermödor och glädjestunder på deras blogg http://vallby.blogspot.com/2009/11/ingela-pa-verisage.html. Sedan har de som sagt regelbundet kommit till oss på Gästis. Om det är Nisses fågelintresse, som gjort att de huvudsak ätit gås och råka,  ska jag låta vara osagt.

Jag fortsatte Storgatan ner mot hamnen. Jag reflekterade över den turbulens som råder bland näringsställena i Simrishamn. Edits kakbod har bytt ägare och visar sig nu som något slags bistro. Jag har inte varit där i den nya ordningen, så jag vet inte om det är bra - men jag saknar Edit (som inte alls hette Edit och kommer från Kungsholmen) och hennes kakbod.

Måns Byckare är stängd och "att hyra-skyltarna" i fönstret skriker efter en ny aktör. Jag har ingen direkt erfarenhet av Byckaren, men jag kan se svårigheten att kombinera en stor och i säsong välbesökt bar med en restaurang med ambitioner.

Kamskogs är såld. Familjen Kamskog längtade till sydligare breddgrader. De nya ägarna är okända för mig, men ryktet säger att deras plan är att arrendera ut stället. De lär inte ha så bråttom.

Röken, som främst är en sommarkrog med underbart läge, är till salu. Prislappen kan vara förklaring till att det inte verkar vara köprusch efter stället.

Brummers krog har också bytt ägare. Vad jag förstår så är det en ytterst kvalificerad kock, som tagit över. Det blir säkert bra efter en rimlig startsträcka.

Ravlunda bränneri är också till salu. Denna unika och skickligt renoverade byggnad innehåller ett pampig festsal och ett antal rum. Jag tycker också att köket fått ett visst erkännande. Nu har, vad jag förstår, ägarna tröttnat och kommer att ägna sig åt möjligen roligare men säkert mer lönsam verksamhet.

Jag ser med en viss oro på att så många kastar in handuken. Det unika med Österlen är att det finns så många bra ställen. Detta lockar besökare hit. Mångfalden är styrkan. Jag kan i och för sig ha förståelse för dem som inte orkar. Lönsamheten är generellt sett dålig i restaurangbranschen. På Österlen dras vi dessutom med en kort säsong och en så gott som obefintlig lokal marknad. Jag har vid otaliga tillfällen diskuterat med välbetalda hantverkare, som utan vidare debiterar 450:- i timmen. Deras förståelse för att restaurangpersonal kostar pengar och har lön, även om det ligger på en betydligt lägre nivå, är obefintlig.

Jordbruksministerns satsning på "Sverige det nya matlandet" är dömd att misslyckas om han inte gör något åt lönsamheten i restaurangnäringen. Ett effektivt och verkningsfullt grepp vore att sänka restaurangmomsen. Jag kan inte begripa att restaurangbesök ska straffas med 25% medan catering har 12% moms, liksom hotellrum.

Stort och smått i Hammenhög.

Jag är positivt överraskad av mina kontakter med Vägverket. Den bild jag hade var asfalt och caterpillar. Anslagsöverskridande och kartellbildningar. Kanske det är så - men de erfarenheter jag gjort när de gjort om genomfartsvägen i Hammenhög är helt annorlunda. Vi kontaktade dem när vi höll på att rusta upp Gästis. Genast fick vi tag i en landskapsarkitekt som ansvarade för upprustning i Hammenhög. Hon kom ut till oss och tillsammans gjorde vi upp hur trottoar och infart skulle se ut.
Gubbarna som sedan gjorde jobbet har varit lika positiva, med reservation för att de börjar jobbar i gryningen. Det passar ju inte hederligt krogfolk. Vi är så otroligt nöjda med infarten med stensättning och gränsen mellan parkering och trottoaren med kantsten. Visserligen körde en av våra måndagsgäster ned den. En kamrat i samma sällskap tyckte att vi skulle sätta upp ett tillfälligt staket eftersom de var vana att köra där. Med den attityden hade vi fortfarande haft vänstertrafik i detta land.
Pricken över i:et var när vägverkets underentreprenör ringde och frågade om vi hade speciella önskemål när det gällde ros som skulle planteras vid den gigantiska klättersällning som monterats. Vi ville gärna ha en gammeldags Österlenros. Vi fick en gul ros som heter Leverkusen, ingen Österlenros, men lik, härdigare och bättre.

Efter politikernas taktiska reträtt från nedläggningsdiskussionen runt biblioteket, är det åter dags att nafsa efter byskolorna. Åter låter man tjänstemän utreda och faktiskt stå i skottgluggen för den berättigade opinionsstormen. Det är så korkat det kan bli att ge sig på den oerhörda tillgång vi har i de lokala skolorna. I Hammenhög har vi en positiv trend i att många unga människor med barn flyttar in. Vem tror att de skulle göra det utan byskolor. Vi kommer aldrig att på Österlen få tillverkningsindustri. Satsa på Österlen  ett paradis att bo i och att besöka. Jordbruket har vi. Jag ska inte ytterligare argumentera. Det gör "de gråtande mödrarna i Hammenhög" så utomordentligt väl. Jag lägger in ett klipp från radion. Jag som inte själv har barn i skolan, utan följt det utifrån, kan konstatera att det förefaller vara stor turbulens inom skolan i vår kommun. Påfallande ofta ser man namnet Göran Nydahl, och oftast i negativa sammanhang. Är det så att politikerna satt en för stark man som "bock i örtagården". Om så är fallet blir det politiska ansvaret ännu större. Christer Akej, eller som han kallas i folkmun Acknej, till riksdagen  är kanske en god idé. Frågan är, vad får vi istället?

I fredags hade Sontag, som håller till i det gamla kommunalhuset, bjudit in till Pecha Kucha. Det sägs att det inte går att locka ut folk på fredagkvällar. Efter en arbetsvecka är man trött och vill sitta i TV-soffan och mysa. Det är uppenbarligen inte helt sant eftersom det kom ca 60 personer, min uppskattning, från hela Storhammenhög. Översatt till Storstockholm motsvarar det 120 000.
Pecha Kucha är en trendigt sett att sanera i Powerpoint-träsket. Ramen sätt till 20 bilder och 20 sekunders tal per bild, d v s en presentation på 6 minuter och 40 sekunder. Vid denna första övning hade 6 presentatörer bjudits in och bredden var imponerande:
Landsbygdsutvecklare
Lantbrukare
Emaljfabrik
Grafisk designer
Konstnär
Möbelfabrik
Det var häpnadsväckande effektivt och aldrig tråkigt. Jag ser fram mot nästa. Planerna är att köra dett vid gefär fyra gånger per år.

Vad händer inte i Hammenhög?

Livet har också sina mörka stunder.

Livet som gästgivare är inte bara Rock´n Roll, om någon trodde det. Klockan kvart i fyra på morgonen den 8 november sitter jag inne på gästis och bloggar. Vid ett bord, där det för några timmar sedan satt ett sällskap och åt gås och drack gott vin, sitter jag i det dämpade ljuset från en Strindbergslampa och försöker hitta tangenterna. Dess förinnan, har jag läst ut min bok av Ranelid, noggrant läst min DN, som kommer redan halv tre, druckit en kopp kaffe, en Coca Cola samt ätit en skål blandade nötter.

Uppe i rummen sover femton fridfulla själar och då kan man undra varför själ nummer sexton sitter och gnäller i en öde och stängd restaurang. Jo - det är den förbannade pelletsanläggningen, som med statistiskt säkerställd precision ,när den väljer att krångla, gör det under helg. Rummen fulla - och antagligen alla potentiella sevicetekniker också. Vi har en stor anläggning med ackumulatortankar, för varmvatten, på 1 500 liter. Slocknar panneländet tar det flera timmar innan man märker det, och sedan tar det flera timmar innan den har värmt upp 1 500 liter igen. Så långt är det egentligen enbart en molntuss på en i övrigt blå himmel. I normal fallet är det bara att uppmana köket: Inga brulépuddingar den närmaste kvarten! Ta brännaren, ut i pannrummet och tända på. Denna gång var det betydligt värre, den automatiska matningen av pellets fungerade inte. Antagligen är det en optovakt till en givare, som lagt av. Låter proffsigt? Från min sida är det endast papegojkunskaper. Däremot har jag lärt mig hur man trycker fram pellets när givarna strejkar. För säkerhets skull bad jag köksmästaren att köra hem efter fyra påsar från hans privata pelletsförråd, om nu också plan B skulle fallera.

Så - vad ska en fattig flicka göra? Denna kväll behövde jag inte stämpla ut. Det var att ställa in kroppen på vaka. Nattens övning består i att en gång i kvarten gå ut i pannrummet, trycka på en knapp och hålla den intryckt tillräckligt länge. Om någon gäst så mycket som antyder att hon har frusit litet, så kommer jag att le vackert och knyta handen stenhårt i fickan. Vad värre är, om inget kommer i vägen, kommer jag att sova bort årets största dag - Fars dag. Bättre lycka nästa år! Årets julklapp känns klar, ett automatiskt larm som skickar ett SMS i det fall pannan slocknar, helst skulle det gå till någon rapp servicetekniker, gärna utan familj och med ett stort intresse för att jobba helger och nätter.

Klockan sju kommer ljuset i mitt liv, frukostvärdinnan. Då ska jag försöka övertala henne att förutom bullbakning, ägg- och kaffekokning m.m., även överta den kvartliga knapptryckningen. Då kan jag krypa i säng - utan att borsta tänderna.

Nice IV och slut.

Två veckor efter hemkomst känns det som man aldrig varit på semester. Upplevelsen är förpackad och detaljerna försvinner, endast den samlade känslan finns kvar. Det är bra nog.

I Cannes blev fick jag tillfälle att studera turism på japanska. Medan vi litet skamset och tydligt signalerade att vårt fotograferande, av någon i sällskapet med snudan i Spindelmannens kropp, var ett skojigt upptåg, var japanerna helt hängivna uppgiften att dokumentera för framtiden. De har inte heller våra diskreta kompaktkameror utan helpotenta digitala systemmonster. För fotografering ställs japan vid motivet. Nästa japan samma motiv osv tills sällskapet är avbetat. Tänk att vara bussguide i Japan.

Ungdomarna skulle åka hem en dag tidigare än vi. Vid våra strövtåg hade vi hittat en intressant restaurang för vår avskedsmiddag. Den låg vid hamnen och fasaden var översållad med utmärkelser och rekommendationer, från Kristi födelse till dags dato. Den var inte stor så vi insåg att det var nödvändigt att beställa bord. I detta varseblev vi att det var något så speciellt som en helt vegetarisk gourmetkrog. Det gjorde saken ännu mer spännande. Hemma i Sverige är flertalet vegetarianer, om man ska vara ärlig, helt ointresserade av mat. Med den utgångspunkten kan vegetarianismen jämställas med en ätstörning.

Vi blev inte besvikna på vårt restaurangval. Vi åt en trerätters meny och maten var superb. Den var helt tillagad på sina egna villkor, utan sneglande på "vanlig" mat. Smakkombinationer och uppläggningar var helt suveräna. Man blir litet avundsjuk, hemma på Gästis är det inte möjligt att så konsekvent utveckla vegetarisk mat. Efterfrågan är mycket liten. Det är någon enstaka per kväll, och ibland ingen, som frågar efter vegetariskt. Ska man vara kritisk i något kan man tycka att restaurangens attityd var i kaxigaste laget. Ingen är så bra att man inte behöver vara gästvänlig och att inte ta emot kortbetalning är löjligt. När ni kommer till Nice ska ni absolut prova La Zucca Magica.

Äntligen barnledigt! Sista dagen strosade vi runt i staden. Vi tittade på den berömda blomstermarknaden

och köpte marmelad för en förmögenhet. Ångest - hur ska vi få igen resväskan?

Vi passade på att bada, det tar ju ett tag till nästa utomhusbad - hoppas jag. För kvällen hade vi planerat att äta på en restaurang, Alto, i kvarteret där vi bodde. Om nu La Zucca Magica var en aning uppnäst var Alto dest mysigare. Där var mycket välkamnande. Servitören tränade med förtjusning sin engelska. Bordsgrannarna blev mycket språksamma och stolta över sin restaurang när de blev varse att något så exotiskt som ett par svenskar letat sig dit. Maten var mycket god liksom vinet. När vi talade om att vi hade restaurang i Sverige blev vår vän servitören, möjligtvis tillika krögare, helt i gasen. Han sprang efter en bok som han lämnade till oss som en gåva. Best adresses in Nice. Stolt berättade han att Alto var en av de 20 bästa i Nice. Det säger en del om konkurrensen. Hemsida kommer snart altoresto.com.

Nice III

I Hammenhög har vi för närvarande ett emmeligt väder. Det enda vettiga man kan göra i november är att åka till Hammenhögs gästis och äta gås. Även i Nice hade vi ett par dagar regnväder. Den ena dagen tog vi bussen. Vi hamnade i Grasse. Känd för parfym, men parfymmuséet var stängt och jag tycker att man kan stänga resten också. Efteråt har min vän Claes berättat att det varit en trivsam liten stad. Vid något tillfälle tog en humanistiskt inriktad borgmästare emot en stor mängd invandrare. Det låter väldigt bra - men han hade inte ordnat hur man skulle ta emot dem, med bostäder, arbete m.m. Det finns i Frankrike, om jag kommer ihåg rätt, över 30 000 kommuner, ungefär lika många som ostar. Varje kommun blir därmed väldigt liten och resurserna att hantera sociala problem också mycket begränsade. Grasse blev en stad med stora sociala problem och till och med en "farlig" stad.

Vi tog bussen vidare till Canne. Vi gick den flashiga strandvägen och såg i andanom filmstjärnorna släntr ut ur sina limousiner. Kanske ett besök i någon av de vulgärt flotta butikerna.

Sanningen att säga var Canne ingen oförglömlig upplevelse. Dock förevigades gästgivarinnan som Jack Sparrow.

Morris fick känna på en palm, äta glass, dricka äppelmust och åka ett par rundor i en väldigt fin karusell.

Vi var vid det här laget kungligt trötta på att åka buss. Det var billigt men otroligt långsamt och omständligt. Vi bestämde oss för att ta tåget hem till Nice. Det var inte särskilt svårt att lista ut när och var tåget gick. Men sedan började problemen. Nu började de byta spår och perronger. Vi kände oss som den berömda scenen ur Tatis Semestersabotören, vi flyttade från plattform till plattform och så tillbaka igen. När de ropar ut ändringar i högtalarna inser man att skolfranskan är en bräcklig grund att stå på. Om de nöjt sig att avskalat säga: á Nice, numero 2. Men icke de ska linda in det i oändliga artighetsfraser och möjligtvis, väder och dagens dubbel, vad vet jag. Hursomhelst kom vi fram till Nice och var väldigt nöjda med det.

Nästa dag var vädret inte heller mycket att yvas över. Gästgivarinnan och jag, som har tidigare vanor, om än obetydligt, än barnfamiljen, unnade oss en av dessa magnifika frukostar man kan åstadkomma med hjälp av de boulangerier (brödbutiker) som aldrig är långt borta. Jämför ett nybakat bröd med ett nödköp av Pågens på ICA i Hammenhög. Det är kultur när gammalt bröd är lika ointressant som gårdagen dagstidning. Lägg till detta ljuvliga ostar, krämig youghurt och smakliga marmelader. Till detta läses den lokala Metro, jag slöt mig till att Nice (nya i förstaligan) piskat upp Lyon med 4-1, man gläds som sann patriot. Efter detta tog vi en promenad ner till hamnen och rundade den stora klippan in mot gamla stan. Och si - då sken solen. Ett SMS till ungdomarna med samråd om huruvida bil skulle hyras. Så blev det!

I den lilla Opeln styrde vi kosan mot Antibes. Vi hade visserligen passerat med tåget i beckmörker kvällen innan, men det kändes litet väl flyktigt. Antibes är huvudsakligen känt för att prins Bertil huserade där och lirade boule med infödingarna. Hans strandvilla har nu ärvts av kungen, så familjen har en liten lya när Stureplan blir för trångt. Det var en söt liten stad och så började det ösregna.

In i Opeln! Vi hade, tror jag, inte någon bra plan för vart vi skulle. Jag hörde St Paul de Vence nämnas mer än en gång. Ska jag vara ärlig så hade jag inte läst på särskilt mycket inför resan, så för mig lät det lika bra som något annat. Det visade sig sig vara en riktig pärla. Här har jet-settarna hängt under 1900-talet. T ex har Greta Garbo hängt här, men det har hon ju också gjort på Gästis. Chagal ligger begravd på den lilla kyrkogården. Påstår de i alla fall, regnet hindrade mig från att verifiera det. De små gränderna var magnifika och stenläggningarna fantastisk. Pankakor med sylt, inte Nutella; gjorde Morris dag.