Kommuner och kompetensen.

På Österlen diskuteras för närvarande en en havererad dagdröm. Ett svenskt par som varit bosatt i Italien valde att flytta hem till Sverige och Österlen. De blev förälskade i ett hus utanför Simrishamn. Håll i hatten för nu blir det åka av. De skulle etablera ett nöjespalats som aldrig skådats. Storbilds-TV (och då menas skitstor), sportbar, artistframträdande (hög svensk klass), proffsbemannad barnkrubba och "skräpmatsbar" för barnen, gourmetkrog, helikopterplatta, svit för 50 000 kr dygnet, frågan är om det inte också var aktuellt att flytta Nobelfesten dit. Kommunen jublade och släpade besökande toppolitiker på studiebesök, medan vi vanliga arbetare i vingården får vara nöjda om kommunen besöker vår restaurang för att föreläsa för Rotary. Det nya etablissemanget hade enligt pressupgifter 31 anställda. En svindlande siffra när jag jämför med hur många vi kan sysselsätta med täckning i verksamheten. Nu visade sig att även ekonomiskt slog man rekord. Under tre månader, inklusive den absoluta högsäsongen på Österlen, lyckades man generera ett underskott på 7,5 mkr (igen enligt uppgift i pressen).

För att citera Robert Gustavsson, från Idrottsgalan, jag är inte bitter. Men jag är förbannad. Inte på drömmarna som lyckades förvrida huvudet på de flesta. Men på kommun som inte kan hantera sitt ansvar som tillståndsgivare.

Alkohollagen är en lag som inte enbart är alkoholpolitisk. Den tillämpas i hög grad för att komma tillrätta med ekonomisk brottslighet. Det räcker inte med att man kan styrka att man kan lagens bestämmelser, man måste enligt Simrishamns kommun gå en lärarledd kurs som genomförs av olika konsultföretag. Men i underlaget för ansökan ingår också kontroller med skatteverket och kronofogden att man har ordning i sin ekonomi. Man ska i princip inte vara straffad. Man gör således en noggrann utredning om den personliga lämpligheten.

En andra del i förutsättningarna är att företaget är seriöst. Man får till kommunen redovisa menyer, affärsplan, och finansiering.

Min kritik mot kommunen är att man har verktygen att komma fram till om det finns förutsättningar för en krog att bedriva verksamhet med överlevnad. Man behöver inte vara företagsdoktor för att se om en verksamhet som den den aktuella är så till den milda grad underfinansierad. Saknar kommunen egen kompetens att göra en ekonomiska bedömning får man väl ta en del av den ganska dryga avgift man tar ut för ansökan och spendera den på en kompetent konsult inom ekonomiområdet.

De rigorösa bestämmelserna är till för att tillgodose nykterhetspolitiken men också skydda samhället från svindlare, ekonomiskt oansvariga osv. Hade detta skett hade en mängd stora och små leverantörer sluppit kännbara försluster. Ett litet lokalt byggföretag lär ha förlorat 850 000 kr. Personalen hålls i princip skadelös genom lönegarantin, den betaler vi tillsammans via skattsedeln. Det personliga lidandet för de som fått ett jobb och blivit av med efter tre månader kan inte räknas i pengar. Vi kollegor i besöksnäringen har naturligtvis mer eller mindre tappat omsättning. En förtjust omvärd fnissar åt Österlen och ser likheterna med både Äppelkriget och det sommarland som karikerades i Lasse Åbergs "SOS- en segelsällskapsresa".

Fy skäms Simrishamns kommun.

Ikea och Österlen

Den dynamiska turistchefen i Simrishamn, Margareta Hemne, bryter nya väger.

När jag förstrött tittade i Ikeas nationalutgåva av design och estetik för folkhemmet såg jag att de säljer "Hemnes byrå".

Kommer det att fortsätta med sittsäcken Akej, efter kommunalrådet?

Hösäckar tar över landsbygden?

Midsommartid och höskörd. Mustiga folklustspel, halvnakna kroppar, svett och svagdricka! Höstacken har en huvudroll i den svenska nationalromantiken. Höhässjorna på på landet var vad gatuserveringarna är i städerna idag. Jag kan känna doften av nyskördat hö bara vid tanken.

Alla, även icke lantbrukare, har en relation till höbärgning. Till och med sommargäster fick rycka in under några hektiska veckor.

Så hände något plötsligt. När man såg ut över fält och ängar i sommartid kunde man se stora vita kuddar symmetriskt utspridda i landskapet. Jag kan förstå framåtskridandet och utvecklingen att kapa det mest arbetskrävande momentet i hantering av foder till djuren - men jag behöver inte tycka om det. Hur får man in en "storbal" i ett folklustspel. Man kunde väl åtminstone kalla det hösäck.

Enda fördelen är att ungarna, antar jag, slipper lära sig att stava till "hässja" som tillsammans med "ässja" strider mot vedertagna stavningsregler. Men vad får de för association när de hör "leta efter en nål i en höstack"? Ska man säga "leta efter en nål i en storbal"?

Jag såg en bonde som antagligen delade min estetiska invändning. Han hade varit på Överskottsbolaget och köpt militära kamoflagenät. Jag såg dem i allafall! Enda lösningen jag kan se är att man lägger höskörden på vintern, så syns inte hösäckarna i snön. Kanske blir det problem här på Österlen eftersom vi har så dåliga snövintrar.

Kultur för en spottstyver.

På Österlen är loppmarknader nästan en basnäring. Vi som bor här och besökare tycks älska detta med att rota runt bland prylar som andra lämnat efter sig. Om det är jakten på klippet eller ett nostalgiskt sökande i en tid som gått vet jag inte. För min del innebär det i alla fall en känsla för återbruk - ett alternativ till slit och släng. Kanske fungerar loppmarknaderna allmänt som bromsmedicin mot konsumtionsvansinne. Det är i alla fall ett billigt sätt att shoppa.

I Simrishamn på torget har jag hittat en personlig favorit. Där står en kille med virkad hatt och säljer begagnade böcker. Jag tycker om detta anspråkslösa stånd med andra generationens böcker. Går du in i en bokhandel är du i princip hänvisad till det vanliga bästsäljarutbudet. Med 80% thrillers, där du i en blindtest inte kan skilja författarna, 10% "chicklitt" och resten fantasy och riddarromaner. Hos min bokhandlare på torget kan jag botanisera uttan att vara styrd av förlagens agressiva marknadsaktiviteter.

Häromdagen hittade jag en pocketbok "Voltaire Filosofi i fickformat". Det är naturligtvis inget antikvariskt fynd, en 10 år gammal bok. Men för mig var det ett fynd. Inte behöver man stå emot en impuls att för 20 kronor bekanta sig med en av 1700-talets stora satiriker och samhällskritiker.

Vid ett annat tillfälle fann jag ett större utbud av Georges Simenon. Jag köpte fem osorterat. Det var en nostalgitripp att återknyta bekantskapen med kommissarie Maigret. En kanske större upplevelse var en kortroman, inte deckare, men i den parisiska miljön runt Hallarna efter andra världskriget.

Nästa gång du är i Simrishamn. Titta efter mannen i den virkade hatten och hans böcker. Jag är säker på att du hittar någon pärla. Om du är besökare på Österlen kan du ta den med till oss på Hammenhögs Gästis. Sätt dig i vårt bibliotek i en skön fåtölj, läs, njut och låt dig förflyttas till en annan värld. Finns det bokkafféer kan det väl också finnas bokgästgivaregårdar?

Jag har placerat min blogg i Hammenhög på bloggkartan.se

Grattis Hammenhög...

Vi gratulerar Hammenhög till att man inte fått en Dressmanbutik - men väl ett café. På Ystadsvägen mitt emot den gamla bilaffären har ett fik med äkta 50-talskänsla öppnats. Du kan få goda hemgjorda mackor. Från 7.30 går det att köpa med sig färska morgonfrallor. Perfekt uppfyllnad mellan vargtimmen och då ICA öppnar kl 9.00. Du kan dessutom få en "decent latte", för att citera stureplansbratsen.

Ekologi och gastronomi

De senaste dagarnas diskussion om kravmärkta restauranger gav mig en impuls att titta litet närmare på vad det innebär för restauranger. Reglerna är inte särskilt krävande. En lunchrestaurang ska servera minst en Krav-godkänd rätt per vecka och en á la carte restaurant ska ha minst två Kravgodkända rätter på menyn. Jag ögnade den 147-sidiga regelsamlingen, sagt för att inte göra anspråk på att framstå som expert eller ens kunnig. En stor brist som jag tycker mig se är att man inte tar hänsyn till transport. Hur naturvänlig är en ekologiskt odlad tomat när den rest från Spanien till Sverige? Ett annat exempel, som jag hörde i ett Ekoinslag, är att en kravkrögare i Malmö inte kan åka de två milen till Danmark och handla miljömärkta produkter, utan i så fall ska den skickas till Mälardalen för Kravgodkännande.

Efter att lyssnat på marknadsansvarig inom Krav fick jag klart var att man prioriterar spridning av märkningen framför substans bakom certifieringen. Det kanske är riktigt att sätt marknadstänkandet framför kvalitet, och, antar jag, sedan skärpa kraven. Men jag undrar om inte många människor med ett stort miljösamvete skulle känna sig en aning lurade om de var medvetna om de låga kraven.

På Hammenhögs Gästis försöker vi ge våra gäster en stor måltidsupplevelse samtidigt som vi hela tiden utvecklar vårt miljötänkande. Eftersom vi är verksamma mitt på Österlen, Sveriges skafferi, har vi valt att första hand försöka hitta lokala producenter och leverantörer. Vi tror att vi nära oss har en del av de allra bästa prodenterna, som kanske inte hörs och syns så mycket eftersom de oftast arbetar småskaligt, nästan hantverksmässigt, som vi själva. Vi minskar transportsträckorna, höjer kvalitén och utvecklar den regionala särprägeln.

Jag vill betona att vi inte vill förringa Kravmärkningens betydelse, men vi har valt en annan väg för närvarande. Jag vill ge några exempel på vår linje med lokala leverantörer relaterat till vår matsedel.

Generellt gäller att vi tillagar all vår mat från grunden.

Vi köper all fisk i Simrishamn, som är en av Sveriges största fiskhamnar. Östersjöfisken behöver på så sätt bar färdas en dryg mil på land. Atlantfisken har naturligtvis åkt längre.

Ostarna köper vi från ett gårdsmejeri en dryg halvmil från oss. De har stora ekologiska ambitioner och ger både sina getter och Jerseykor ekologiskt odlat växtfoder. Kraftfodret är inte lika konsekvent ekologiskt eftersom det inte räcker till enligt mejeristen. Djuren skulle mjölka sig i sin. Ostarna är fantastiska. När det gäller whiskey är kännarna begivna på Singel Malt, dvs kornmaltsdestillat från endast ett destilleri. Vårt gårdsmejeri går längre, man kan kalla deras ost "Single Goat". De har till och med namngivit sina ostar efter getterna, till exempel Rosa.

Äggakakan är en klassisk rätt hos oss. Äggen köper vi av vår grönsaksleverantör. Jag vet faktiskt inte var de kommer ifrån och hur hönsen har det, men det har jag blivit nyfiken på och ska reda ut. Mjölet och mjölken köper vi oligopolleverantören. Det är svårt att handla lokalt. Dörrödsbonden försökte för några år sedan att direktlevera sin mjölk, men gick på pumpen. ( Vi köper i alla fall ostkaka från Dörrödsbonden). Vi köper färska lingon som vi rårör. Och det kanske viktigaste, det rökta fläsket, köper vi från en lokal charketurist en dryg mil bort.

Ungråkan, som vi är ensamma att servera, levereras av lokala jägare. Den är vad jag förstår väldigt ekologist uppväxt, eftersom den matas av föräldrana med skotten från de höga almar som de bor i.

Gåsen i november, som kanske är Gästis främsta maträtt, är uppväxt i en by en knapp mil bort.

När jag går igenom vår meny ser jag att vi kommit en bra bit på vägen i att handla lokalt. Förutom den uttalde viljan att göra det måste man också aktivt låta menyn följa med årdtiderna.

Kanske ska vi ansöka om Kravgodkännde, det blir lättare med miljöarbete om man har ett regelverk att mäta mot.

Besökvärd butik.

Det finns pärlor i de gamla bondbyarna mitt på Österlen. Firma Hans Persson i Borrby AB är en sådan.

Affären har ett mycket brett sortiment, antagligen har jag bara sett toppen på isberget. De har bl a mycket konkurrenskraftiga priser på snus.

Det tycks annars vara en viss tyngdpunkt på cyklar inklusive service. En av mina svärdöttrar in spe, lämnade in sin gamla skrotcykel på ansiktslyftning. Exempelvis försågs den med handtag i trä som skruvas fast i änden. Jag har inte sett sådana sen jag var barn.

En annan av de blivande svärdöttrarna var inne och gjorde ett fynd bestående av två campingstolar utförda i stålrör och markisväv. Jag har för mig att sådana var med på Nordiska muséets utsällning om bilen, där man visade ett picnick-kit från 50-talet.

Jag vill fästa uppmärksamhet på deras handritade "prator". För närvarande marknadsförs en borrmaskin med väska och en vinkelslip agressivt.

Personalen i Borrby består av två mycket seniora herrar. Men firman har också en butik i Ystad som jag dessvärre ännu inte haft tillfälle att besöka.

Kvittot ger en bra illustration av affären. Betänk att BP upphörde som varumärke i Sverige 1993.

Födelsedag i Hammenhög på Österlen

Jag har nyligen fyllt 60. I födelsedagspresent fick jag en get. Tänk er att släppa ut en get i vår lummiga trädgård. På fjorton dagar skulle häcken vara nedäten till rötterna, gräsmattan betad ned till grundvattnet och perennerna skulle bara vara ett vackert minne. Nu var givarna mer ömsinta än så. Min get går och betar i Afrika och gör förhoppningsvis skäl för beteckningen fattigmansko.

Det är någon dansk kyrlig organisation som organiserar denna utmäkta getleasing. En perfekt gåva till oss som har vad vi behöver. Möjligtvis kan man befara att det konkurrerar med VI-skogen - men Afrika är ju stort.

Jag fick också en förstklassig cubansk cigarr som jag avnjöt i den nordiska solnedgången.

Peps på Österlen

I morgon kommer Peps till Christinehof. Det blir inte sämre av att Timbuktu är med. Hoppas det blir bra väder.

Personliga favoriter på Österlen.

Österlen är främst en miljö, ett landskap, med skön natur pitoreska miljöer och fantastiska vyer. Detta kompletteras med mängder av "lågintensiva" upplevelser. För varje gång man rör sig på Österlen hittar man nya små pärlor och mängden gör att man kan hitta sina personliga favortiter en bit brevid de allmänna utflyktsmålen.

Först måste jag naturligtvis nämna vårt eget Gästis. Där hittar man en tämligen orörd miljö sedan förra seklets första hälft. Matsalen har linnedukar och stärkta tygservetter. Vi månar om att bibehålla denna ovanliga och opraktiska nivå. Äldre människor ler ett igenkänndets leende, medan yngre spärrar upp ögonen inför något de inte trodde fanns. Överallt hittar du gamla föremål i sitt sammanhang. Du kan låta dig inspireras innan du springer på loppis. All mat är tillagad från grunden ofta med lokala råvaror. Är du ute efter ett snabbmål till lägsta pris är inte Gästis bästa stället. Har du däremot tid och vill ge dig en stunds njutning för många sinnen så har du kommit rätt. Be oss gärna berätta litet om Gästis historia och skvallra om historiska kändisar, som suttit i matsalen innan er. Vi gör det gärna när vi hinner.

Vilhelmsdals Gårdsmejeri finner du på vägen mot Simrishamn. På kort tid har man etablerat en förnämlig osttillverkning. Vi serverar endast deras ostar, de räcker. Vill du köpa med dig en bit riktigt god ost kan du besöka deras gårdsbutik.

Kör du istället mot Ystad föreslår jag att du tar vänster mot Löderup. Framme där håller du höger och kör några kilometer till Valleberga vid kyrkan tar du vänster mot Peppinge. När du kommer fram till den lilla byn finner du i den gamla skolan, på vänster hand, Galleri Peppinge. Här har Åsa Melin atelje, galleri och sitt hem. Hon målar, skulpterar och skriver dikter. Ibland blandar hon. Hennes ansikten i lera monterade på en vinge för tankarna både till det gamla popbandet Gasolins logga och medeltida strävsamma arbetsmänniskor. En annan sak som jag tycker om med Åsa är att hon med stolthet, utan skrytsamhet, gläds åt att hon sedan länge kan leva på sin konst. Galleriet är alltid öppet (nästan i alla fall).

Du fortsätter genom Peppinge mot Hammar. När du kommer fram till kustvägen håller du höger. Ganska snart kommer du fram till Dahlåkra damast. I en vacker skånegård i en gudomlig omgivning utövar Gunnel Mårtensson sitt unika hantverk. Jag antar att det inte finns så många professionella damastvävare kvar. Gunnel brukar bli inbjuden på hantverksmässor i Europa, så jag antar att hon är en av de bästa. Nu är väl kontot för damastinköp inte så stort i det svenska normalhushållet, men det är fantastiskt intressant och roligt att höra Gunnel entusiastiskt berätta om sin unika tillverkning. Hon har litet andra kvalitetstextilier om du vill köpa med dig en suvenir. Jag tror att normalkunder är slott och institutioner.

Du fortsätter mot Ystad och kör vidare mot Malmö. Några kilometer väster om Ystad ligger Ystads Djurpark. Det bästa med den är att den är så lagom. Det är stora hägn och djur som passar, man upplever att de har det väldigt bra. Ett begränsat antal djur men lagom exotiska för mindre barn. Pedagogiska skyltar med inte alltför långa texter. Det perfekta utflyktsmålet för farfar när han är barnvakt.

Midsommar

Midsommarafton inleddes med busväder på Österlen. Regn och blåst! Vår klätterros som växer vid trädgårdspaviljongen blommar som ymnigast nu, men vädret gick hårt åt den. Våra första gäster kom redan klockan ett och bad att få checka in. De hade valt mellan att åka till Grekland eller att ta en motorcykeltur till Österlen. I det läget vill man inte ställa upp hinder för tidig incheckning. Efter en smörgås, en öl, en Gammeldansk och en femkrona i den gamla jukeboxen verkade de ha fått livsmodet åter.

Framåt eftermiddagen sprack det upp. Vi hade tipsat våra gäster om inomhusaktiviteter. Till middagen verkade alla tillfreds med dagen. Vi hade fullt i matsalen och en god stämning. Lagom till kaffet kommer de att kunna njuta av den fantastiska solnedgången som vi bjuder som ett extra evenemang.

Jag läste i Ystad Allehanda att byalaget fått bidrag från kulturnämnden att bjuda Fanny Danielsson med, sin opera Silosång, till Hammenhög. Jag ser fram emot föreställningen som väl lär bli i början av augusti, bakom lantbruksmuséet.

En by på Österlen

Jag har på sätt och vis alltid bott i stan. På sätt och vis eftersom jag oftast bott i förort. På 50-talet i Karlskrona byggde mina föräldrar hus och vi hamnade utanför stadskärnan. I Lund bodde jag i studentbostäder i stans utkanter. På 70-talet bodde vi nästan i Malmö, dvs i Arlöv utanför. I Stockholm bodde vi mestadel i Tullinge - utanför! Dessa områden utanför en större stad har ingen själ. 90% är inflyttade och minst lika många, barn och pensionärer borträknat, arbetspendlar. De flesta är inställda på en boendekarriär där man senare ska ha en fancy lägenhet i stenstaden. Man lär inte känna några. Det man eventuellt har gemensamt är skolan och ungarna fotbollslag. Allt ska bli bättre sen.

Det var därför spännande när vi övergav Stockholm för Hammenhög på Österlen. Det är lätt att ha en romatisk bild av en by på landet. Inte minst är det lätt att bli färgad av engelska mysdeckare i lantlig miljö. Dessutom ligger det en positiv laddning i Österlen. Det kan vara spännande att ransaka sig efter tre år om vi kom till idyllen eller om det var en fantasibubbla.

Hammenhög har 908 invånare och ungefär hälften så många hushåll. Det ligger ganska mitt på Österlen på landsvägen mellan Simrishamn och Ystad. I byn finns förutom kyrkan och vårt anrika gästgiveri en ICA-affär, en stor möbelaffär, en av landets största Peugothandlare en skola och Weibulls. Simrishamns kommun har politisk enighet om att satsa på byskolorna. Byn har två delar; norr om landsvägen ligger tämligen nybyggda modulhus och söder om landsvägen finns de gamla husen med generösa uppvuxna trädgårdarna. På senare tid kommit till har en butik med medelhavsprylar kommit till och ett café är under öppnande. Det känns som byn håller på att få en affärsgata.


Medelåldern är hög. Det är människor som bott i byn, eller grannby, hela sitt liv. I den äldre delen av byn sker nu av naturliga orsaker en föryngring. Till skillnad från från den tidigare gröna vågen, när ungdomar på vinst och förlust flydde "civilisationens förbannelse", är det unga professionella människor som gör ett aktivt val att få en bättre livskvalitet för sig och sina barn. En inflyttning på lagom nivå är vitaliserande för byn. Jag talar då om åretruntboende, även om det är trevligt även med en och annan sommarboende inte minst för oss på gästis.


I byalaget finns ett forum där gammalt och nytt möts. Det finns synpunkter på vad byalaget ska vara. Det är många som vill använda det för sina syften. Politiker kan vilja använda det som gislan och att skylla på när man inte klarar sin uppgift. Det grövsta jag hört i den vägen var när en folkpartist i en valdebatt på fullt allvar tyckte att det kunde va en uppgift för byalaget att ordna en flygbussförbindelse till Sturup. Nu är det aktuellt med motståndet mot prospektering av alunskiffer utanför Hammenhög. Det bildades snabbt en motståndsgrupp. Jag tror att alla i byn och i byalaget är överens om att det måste stoppas. Ordföranden i byalaget visade, tycker jag, en otrolig integritet och ickepopulism när hon gick emot motståndsgruppens uppmaning att byalaget skulle ställa sig bakom ett protestmöte. Hon sa rakt av att vi kan inte ta ställning utan att det först hålls ett informationsmöte där båda sidor får tillfälle att komma till tals. Mötet genomfördes och idag jobbar byalaget och motståndsgruppen hand i hand. Då har man förstått värdet och vikten av förankring i en organisation som inte har någon formell ställning, men som kan vara hur tung som helst när det gäller att driva frågor för byns bästa.

Vi trivs med bylivet. Man känner sig som en del i en överblickbar helhet. Det finns en naturlig känsla av tillhörighet. Man säger att man bor i Hammenhög, inte i Simrishamns kommun. Tidigare när vi bodde i förrort sa man att man bodde i Stockholm. En annan viktig trivselfaktor är att man känner igen folk och blir igenkänd - man hälsar på alla. Om man går och handlar byter man några ord med tre, fyra andra bybor. Samtalet mellan folk som inte känner varandra lever.

Österlen är speciellt. Jag brukar kalla det en glesbygd utan avstånd och på sommaren med orimligt mycket folk. Trots att det ligger i ett avlägset hörn av Skåne är det ur ett annat perspektiv mycket centralt. Du når Kastrup, nordens största flygplats, på ca en timme och kan åka kollektivt dit. På en och en halv timme står du på Rådhusplatsen mitt i Köpenhamn. Malmö och Lund når du på ca en timme. Efter beslut om bro mellan Danmark och Tyskland (färdig 2018) kommer man att ta sig från Hamburg på fem timmar.

I Hammenhög ser man det nya samhället växa. Den utopi om lokalsamhället med distansarbete och maximalt utnyttjande av Internets möjligheter som vi predikade om för 10 år sedan, i mitt förra liv. Ett intressant exempel på detta i Hammenhög är Biou. Jag vill beskriva det som ett arbetskollektiv. I samma lokal sitter en smyckesdesigner/silversmed, en grafisk designer och en arkitekt. De arbetar med helt olika saker och var och en har sitt företag. De delar lokal och som jag uppfattar det får de en social gemenskap och en arbetsplats att gå till.

I byarna på Österlen går det fortfarande att köpa charmiga hus till mycket rimliga priser.

Råkrätt från Österlen

Råkan är en kråkfågel som lever i stora kolonier. Den har inte många naturliga fiender. De bygger bo i toppen av höga almar, men i spåren av almsjukan har även bokar blivit acceptabla. Efterhand har de blivit alltmer urbaniserade och godtar en hel del störningar från människan. Icke helt vetenskapligt, tycker jag mig kunna iaktta ett drag av bildningstörst. Förutom på Österlen finns det stora kolonier i universitetsstäderna Lund, Uppsala och Linköping.

Råkan är fridlyst men för att minska friktionen mellan fågeln och människan tillåts på våren skyddsjakt för att hålla beståndet nere. I ärlighetens namn kan en större koloni vara en en olägenhet både genom skriandet och sitt frikostiga spridande av träck.

I bondehushållet var ungråkorna ett välkommet proteintillskott på våren. Så sent som på 60-talet lär man ha kunnat köpa råkor på Möllevångstorget i Malmö. I dag har den ingen betydelse som matfågel med ett undantag. Hammenhögs Gästgivaregård serverar som enda restaurang brässerad ungråka. Påståndet om exklusivitet grundar sig på research genomförd av Dagens Nyheter i samband med ett stort reportage förra året.

De unga råkorna skjuts av lokala jägare, som använder salongsgevär med kikarsikte. De leverar till gästgivaregården. Där kokas fåglarna ihop med grönsaker under ca en och en halv timme. De serveras med sockerbrynt potatis, gräddsås, rönnbärsgelé och pressgurka. Vi har för att öka syran i rätten lagt till syrade rotfrukter. Det går åt två ungråkor per portion eftersom endast bröstbitar och lår kan användas.

Är det gott? Vi har stamgäster som varje år kommer och äter råka och älskar det. Årligen är det många som premiäräter och de allra flesta tycker att det är delikat. Många vill veta vad det smakar. En del påstår att det påminner om duva, andra säger ripa. Det mest exakta påståendet fick vi av en gammal jägare, han påstod att det smakade koltrast.

Det blir blommor i Hammenhög

När jag är ute och promenerar med Doris (vår hund) brukar jag gå förbi Weibulls blomsterfält. Under högsommare är ett praktfullt överflöd av blommer som ett resultat av fröfabrikens växtförädling. I år har odlingssängarna varit tomma. Jag har fruktat att man i jakten på produktivitet och lönsamhet bestämt sig för att lägga ned eller kraftigt minska blomsterfältet. Det skulle vara en stor besvikelse för oss som bor i byn och de tusentals besökare som kommer utifrån för att få inspiration för påtandet i den egna täppan.
Idag såg jag till min stora glädje att man spärrat av infarterna och kört fram mängder av krukor för utplantering. Mina farhågor kom dessbättre på skam. Jag har blivit lurad av den tidiga våren och sommaren. När jag tänker efter har det aldrig varit färdigt innan midsommar.

Gruvbrytning på Österlen,

Vilken befängd tanke att starta guvbrytning på Österlen! Nog för att jag tror att Bergstaten är bemannad med förnuftiga beslutsfattare, men varför chansa? Vi uppmanar alla att delta i motståndet mot en natur- och kulturskövling av barocka dimensioner. Den som skickat in ansökan om tillstånd att prospektera har möjligtvis haft otur när han tänkt. Fel blev det i varje fall. Det finns protestlistor att skriva under på Gästis.
Behöver någon inspiration till motstånd rekommenderas Hasse & Tages underbara film, Äppelkriget.

Stockholm - Österlen

Under tjugo år bodde vi i Stockholm. Vi trivdes där. Staden är kanske den vackraste. Pulsen och utbudet av varor, tjänster och kultur fick mig att må bra. Det ständiga småspringandet och upp och ned i tunnebanan fick mig att känna att jag var på väg till något viktigt. Efterhand dök mer kritiska frågor upp. Varför springer trots att jag inte har bråttom? Varför blir jag upprörd över att missa tunnelbanan när det är 5-minuterstrafik? Särskilt undrade jag över de kryptiska trafikmeddelandena i Radio Stockholm: Den röda linjen är för närvarande 5 minuter försenad! Hur vet man det när de går med fem minuters mellanrum?

I helgen var vi på besök i Stockholm för att fira barnbarnets ettårsdag. Det är naturligtvis bland det bästa på jorden att träffa sina barn och barnbarn. Förhållandet till Stockholm har förändrats - förädlats. Jag har fått en besöksrelation. Jag tillhör nu den privilgerade grupp som kan åka på teaterresa till huvudstaden. Bo på hotell, gå ut och shoppa, lapa oändligt med latte, sova middag gå på en "utsåld" teater och äta middag på en fin restaurang.

När jag nu är i Stockholm kan jag tillåta mig att fascineras av alla bilar, alla människor, alla affärerer osv. Jag kan unna mig upplevelsen att gå i tre finaffärer för att köpa en skjorta. Stockholm är en utmärkt stad att vara ledig i.

När jag lever och verkar vill jag vara hemma i Hammenhög på Österlen. På Österlen kan du köpa tre beboeliga skånelängor till priset av en tvåa på Söder. När man handlar köper man det som finns i stället för att jaga det som inte finns. Här lever fortfarande samtalet mellan människor som inte känner varann.

Det finns idag ett spirande liv i byarna. Det är inte som under Gröna vågen då människor på vinst eller förlust flyttade ut på landet för att odla får och hålla höns. Idag är det unga välutbildade människor med ordning på sina liv som flyttar för att få en bättre livsmiljö för sig och sina barn. Det är spännande att träffa alla dessa unga människor och det känns som stadens strikta ålderssegregering är betydligt mindre här på landet. Jag tror att jag fått fler nya vänner här under tre år än under tjugo år i Stockholm.

Det har förundrat mig att inte tjänsteföretag, där personal och kompetens är den viktigaste faktorn, i större utsträckning etablerar sig på Österlen. Fantastisk natur, nära till allt och låga bostadskostnader. I stället för att oroa sig för att inte kunna rekrytera kompetens kan man behålla sina medarbetare.

Håll drömmen levande!

Det regnar på Österlen

Äntligen kom regnet. Vi har nästan hoppat över våren och gått direkt på försommar. Växtligheten ligger veckor före det normala. Rapsen börjar redan bli överblommad. I vår ojämna kamp med den inte planterade grönskan ligger vi efter från start. Normalt brukar tiden och inspirationen räcka till midsommar. I år har vi fått prioritera redan nu.

Högst på listan står örtagården. Vi kom på att vi skulle dela in landet i mindre fält genom att lägga gångar av byasten. Det är kul för barn, men också för de vuxna som vågar leka, att gå på de oregelbundna gångarna. Förutom att det är kul är det en ovärderlig psykologisk hjälp. En yta på på två kvadrat är mänsklig att ogräsrensa, medan 40 kvadrat meter är ett projekt.

På gästis är örtagården en blandning av nyttigt, spännande, vackert och meningslöst. Bland det nyttiga, som kockarna med saxen i högsta hugg, kan direktskörda och använda i matlagningen är gräslök, persilja, oregano, timjan, anisisop och naturligtvis sallad av olika slag. Bland de direktavkastande grödorna är malörten obligatorisk. Österlens nationaldryck, bäsk, framställs av malört och brännvin med diverse tillsatser enligt alltid hemliga och personliga recept. Vi tillhandahåller två sorter, lika hemliga, Stockholmsbäsk och Rälig Bäsk. Användningsområdena kan ni säkert räkna ut själva. Systemets Bäska Droppar betraktas av alla som odrickbar. Men staten värnar sin produkt genom att förbjuda egenkryddning av brännvin på krogen. Den vällovliga tanken må vara att få bort shots som frestar ungdomen. Men vem har hört tals om malörtsshots? Kulturmord!

Bland de spännande finns flertalet av våra växter. Vi har luftlök, en gammaldags variant som i bladvecken bildar flera lökar. Dessa är betydligt mildare än gullöken och vi tror att vi kan använda den i sallader. En gammaldags art av rabarber kastar oss mellan hopp och förtvivlan. Ett par villiga händer ryckte upp den i tron att det var ogräs. Till vår lycka överlevde en del av rotssytemet och till stor glädje dök det upp en rabarberknopp, som det heter i dikten. Vi har nu omplanterat, den i viss mån återhämtade plantan, för att den ska få litet mer sol och näring. Hittills har stjälkarna inte lyckats gå om sparris i grovlek. Hjärtstilla är en pampig högväxt ört som vi har på grund av namnet. Läkemalva platsar också på grund av namnet. Sköldpaddsört införskaffades på en plantbytardag mycket på grund av namnet. Senare efterforskning har lärt oss att det var årets perenn 2004 och möjligtvis kommer den att omkategorisers till vackra. Pimpinell, vilken i gamla tider användes för att piffa upp dåligt vin (inte vår planerade användning) står i rabatten tack var CM Bellman. "Vitt vin och pimpinella..." En kontroll i den virtuella floran uppanbarade för oss att Pimpinell och Pimpinella var två olika växter. Spansk körvel är inget man förbukar säckvis av men den är snygg till garnering, liksom gurkört,viol och krasse. I år har vi planterat jordärtskocka. Det ser hoppfullt ut och god vet vi att den är.

Bland de vackra har i sorg och saknad lavendeln dött för oss. Det har sagts att vintern varit för våt. Ny är planterad - en örtagård utan lavendel är otänkbar. Vi har planterat två kronärtsockor, det försöjer inte en familj och ännu mindre en gästgivaregård, men de är praktfulla. Luktärtor enbart för att de är vackra och luktar gott. Rudbeckian av Linné namngiven för att fjäska för akademiska jetsetare i Uppsala är vacker och chosefri. En favorit är Stjärnflockan också kallad Linnés döttrar.

Bland meningslösa vill jag lyfta fram Åbrodd. Det enda användningsområde jag kunde spåra var att krydda brännvin. Lika odrickbart som Systemets Bäska Droppar.

Vad är en gästgivaregård?

Ibland brukar vi, för besökande grupper, till kaffet berätta om begreppet gästgivaregård. Jag frågar om det är någon som vet den entydiga definitionen. Många nämner matservering, möjlighet att byta hästar och sovkammare. Detta är helt riktigt den funktion gästgivaregården hade. Men gästgivaregård var endast de som hade kungliga privilegier.

Under 1600-växte missnöjet bland bönder när skattfogdar och stormän reste i en ökande omfattning. När de blev hungriga och trötta tog de in på första bästa välmående bondård. Där tog de för sig av mat, hästar och fruntimmer och ersättningen var i stort sett att bonden slapp prygel. Detta har kallats våldgästning. En bonderesning hotade. Drottning Kristina som inte gjort mycket mer för Sverige än förött statsfinanserna satte sitt namn under en gästgiveristadga 1649. Där fastslogs att gästgivaregårdar skulle byggas med ca två mils mellanrum, vilket motsvarade en dagsetapp. Gästgivaren skulle tillhandahålla mat, dryck, sovkammare och möjlighet att stalla upp hästar. Verksamheten skulle ha avdelning för fint folk och gement folk. Byborna byggde gästgivaregården och konungen utsåg gästgivare. Som ett verksamhetsstöd åtnjöt gästgivaren skattelättnader och monopol på utminutering (butiksförsäljning) av brännvin. Vår gästgivaregård taxerades 1905 för 40 000 liter brännvin. Hammenhögs Gästis tillkom 1693 som ett led i försvenskningen av Skåne.

Gästgiveristadgan upphörde så sent som 1933. Den hade då sedan länge mist all betydelse eftersom hästtransporterna ersatts av järnvägen och i viss mån bilen.

Idag finns det ca 20 gästgivaregårdar kvar i Skåne, mer eller mindre väl bevarade. På Hammenhögs Gästgivaregård är vi besjälade av tanken att ligga så nära den ursprungliga tanken med gästgivaregårder som det i vår tid är möjligt.

Med tillfredsställelse kan man konstatera att begreppet gästgivaregård inte missbrukats i så stor omfattning. Malmö stad kallar av någon svårbegriplig anledning sin skolmåltidsverksamhet för Gästis. Likaså säljer turistbyråerna på Österlen något de kallar Gästgiveripaket, där det inte alls är säkert att någon gästgivaregård ingår. De tycker väl att det är klatschigt och säljande antar jag.

Livet tillhör de äldre.

Det finns saker som rör mig. Oftast är det vad folk gör inte vad de säger. Många säger att de måste komma ifrån ett slag. Jag tycker bättre om de som vill komma till något. På senare tid har jag sett tre exempel som visar på folk som unnar sig att njuta i det lilla. Typiskt rör det sig om pensionärer. Kanske måste man ha lämnat arbetslivet för att kunna råda över livet - att komma till i stället för att komma ifrån.
Det första exemplet är en man som kommer till Gästis en lördagförmiddag vid halv tolv. Han frågar om vi har mat - vilket vi naturligtvis har men vi öppnar inte förrän tolv. Detta är inte formalism eller oginhet från vår sida. Utan helt enkelt för att det är ställtid i köket. Vår gäst tycker inte illa vara. Vädret är vackert och han slår sig ned vid ett trädgårdsbord på framsidan och blossar njutningsfullt på en cigarett. Jag håller på i rabatten alldeles intill och tar chansen att få ett litet avbrott i knä- och ryggböjandet. Vi börjar samtala. Han berättar att han är smålänning men att han bott i Gävle till han gick i pension för ett par år sedan. Han hade bestämt sig för att flytta till Skåne så fort han kunde. Därför hade han stått i bostadskö i Trelleborg i fem år. Från denna bas utforskade han mer eller mindre systematiskt Skåne. Denna dag hade alltså turen kommit till Hammenhög. Nästa vecka skulle han åka till Polen, där han inte varit på arton år.
Nästa exempel är en dam som säkert väl passerat åttio. Hon körde upp sin lilla bil alldeles intill häcken mot krögarvillan. Kanske inte den naturligaste platsen att välja med tanke på att vi har en väldigt väl tilltagen parkeringsplats. Hon hojtade till mig och frågade om hon kunde stå där. Hon hade sin hund i baksätet. - Jag vill att han ska ha skugga. Jag ska kila in på Gästis för jag blev så himla sugen på äggakaka. Kanske har jag åldersfördomar men jag hoppas att jag själv när jag passerat åttio ska ha initiativkraften att dra till Gästis och äta äggakaka när suget sätter in.
Mitt tredje exempel är ett äldre par från Gotland. I det fallet vet att han var 86, eftersom han i tidningen såg att Boris Jeltsin dött, 76 år gammal. Ha - tio år yngre än jag! De hade varit i Sotenäs på en träff för gamla flygveteraner. De fortsatte till Louisianna för att titta på den stora utsällningen av kinesisk konst. Nästa anhalt Bornholm, men först en övernatting på Österlen. De kom till oss en måndagkväll och frågade om vi hade rum. Naturligtvis sa vi, positivt förundrade över detta par som åkte obokat. De skulle ta färjan från Simrishamn, vad de inte visste var att den börjar gå först den 1 juni och att den inte tar bilar. De skulle alltså efter en god kväll och natt på Gästis få vända tillbaka till Ystad. Jag tog reda på avgångstider till dem. Jag såg framför mig att jag skulle få stiga upp tidigt och laga frukost eftersom första turen gick 8.30 och nästa tur inte gick förrän 18.30. Jag blev imponerad när de sa att då tar vi det litet lugnt och ser oss omkring på Österlen och tar eftermiddagsfärjan. Har man semester så har man!

En husgud kom till Gästis

Påsken på Österlen är, vet alla som varit här då, större än julen. Horder av våryra människor från när och fjärran kommer för att botanisera i konstdjungeln eller bara för att möta våren. Detta är den naturliga startpunkten för oss i hotell- och restaurangnäringen. Januari, februari och mars präglas av ett nirvanalikt tillstånd. Kanske är det nödvändigt för återhämtning och underhåll - men påsken är lika välkommen varje år.

Bland alla våra gäster såg jag att Christer som driver Olof Viktors bageri och café. Christer är en stor vän till Gästis och älskar vår äggakaka. Denna gång hade han med sig en gäst. En reslig man som visade sig vara Jan Hedh, den legendariske bagare och författaren. Vi tillhör kretsen som köper hans böcker redan innan bokrean. De ligger som en ständig inspiration och kunskapskälla i köket.

I köket råkar det falla sig så att Jonas står och lagar chokladpraliner med limefyllning, som ingår i en citrusdessert som han nyligen lanserat. Vi har hört en hel del grymtande och hårda ord över chokladhanteringens nyckfullhet.

Det var inte långt från att Jonas doppade hakan i chokladsmeten när mästaren stiger in köket för att bistå och lämna litet goda råd. Jan är alltid redo, med kockrocken under kavajen, att bistå en yngre kollega som är intresserad och vill lära sig mer.

Det godas fiende?

Med ett arbetsliv till stor del i den offentliga sektorn är det en aning förvånande, inte minst för mig själv, att jag upplever kommunens stasning på turismen som inte bara dålig utan också fientlig och "bossig". Jag har respekt för arbetet med att bygga och marknadsföra varumärket Österlen. Däremot är det svårare att respektera funktionen som bokningscentral och de avgifter/påslag man gör för detta. De är inte affärsmässiga utan liknar mer en beskattning som bygger på att ingen av oss ute på anläggningarna vågar ens nafsa efter den han som i någon mån föder oss.

Det senaste övertrampet är införande av ett bokningssystem som fungerar online. Med detta har kommunerna rationalisierat sin verksamhet. I stället för att telefonledes höra med hotell och B&B kan man kolla på nätet och lägga bokningen i realtid. Pressen på anläggningarna är enorm eftersom man är rädd att annars tappa bokningar. Kommunen har friskrivit sig från allt ansvar i samband med online bokning. Man kunde tänka sig att bokningssystemet kunde bli till direktnytta ute på de olika besöksmålen på så vis att man fick en länk som gjorde möjligt för besökare att själva boka ute på hotellets hemsida. - Så icke! Den snöda förklaringen är som oftast pengar. Kommunen rationaliserar sin verksamhet och, och i praktiken, kollektivansluter hotell och B&B för detta tar man ut en ersättning på 12% av ordersumman på varenda bokning. En manuell "gratistjänst" har ersatts med en mycket kostsam internetbaserad service. Minskat tryck på turistbyrån och ökade intäkter. Det är imponerande att se på när offentlig sektor leker affär.

Motsvarande bokningssystem hos Visit Österlen kostar 10% på ordersumman innan moms och man får dessutom möjlighet att göra den egna hemsidan bokningsbar. I det senare fallet utgår ingen provision.

Hur ser den politiska styrning i det moderata Simrishamn ut när det gäller turistbyrån? Är ambitionen att utveckla turismen eller turistbyrån, eller är det i politikens värd samma sak?

Inför Påskrundan

Under påskrundan invaderas Österlen av våryra och konstsugna besökare. Konstnärena som är talrikt representerade i trakten slår upp dörrarna till sina ateljéer och verkstäder. Gallerierna dignar av konstverk. Antikaffärer, loppmarknader och kuriosabodar hänger på! Gudarna ska veta att allt är inte bra. Den utmärkta kulturtidskriften Österlen 360° som ges ut gratis har gjort en insats för året. I en bilaga till senaste numret har man förtecknat ett antal gallerier och konstnärer som man anser besökvärda. Jag kan bara hålla med dem. Är man mer intresserad av god konst och konsthantverk och har begränsad tid rekommenderar jag att man skaffar bilagan och följer deras råd. http://www.osterlen360.se/

Historisk bar

I dag kom en granne som håller på att renovera ett nyinköpt hus in på Gästis. Han hade hittat ett gammalt exemplar av Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Det handlade om invigning av baren på Hammenhögs Gästgivaregård. Vid den tiden hade krogar ett problem till följd av att motboken avskaffats och alkoholen släppts fri (på systemet). Många krogar fick lägga ned, men i Hammenhög satsade man på att bygga en ny bar. Året var 1958 och än idag finns baren oförändrad kvar. Gallonsoffor och bord med perstorpplatta, tidlös elegans.