Vi startar ny blogg.

Vi har fått mycket uppskattning av vår mat. Nu uppstår inte god mat av sig själv. Ska man lyckas krävs, förutom talang, en hel del envishet, en tydlig linje, råvarufilosofi, inspiration och långsiktighet. Hos oss är det Jonas som tillsammans med Eva står för det i köket.

Vi startar nu en renodlad matblogg. Där främst Jonas beskriver arbetet med att få ihop kökspusslet med sitt liv. Du finner den på http://matmatadoren.blogspot.com/.

Utslängd och utestängd.

Nu pågår Wallanderinspelningar på gästis igen. Denna gång är det den svenska versionen. Det är en betydligt resurssvagare organisation än den engelska BBC-produktionen.

Utestängd från mitt gästis passar jag på att fylla i Svenskt Näringslivs enkät om företagsklimatet i kommunen. Simrishamn ligger nära botten. Jag ser på mina svar att jag dessvärre inte kan medverka till höjd ranking. Det är främst två saker som för närvarande retar upp mig.

1. Jag utsattes för en kränkning från kommunen när de vägrade lämna ut information. Nu hade jag möjligheterna att stå på mig, även om jag var tvungen att driva ärendet till regeringsrätten. Domslutet var utan inskränkningar till min fördel. Som uppdragsgivare, finansiär och framförallt medborgare hade det varit på sin plats med om inte en ursäkt, åtminstone ett beklagande.

2. Man utreder ett för kommunerna gemensamt marknadsföringsbolag och det är bra. Vad som är dåligt är att i processen har man som näringslivsföreträdare plockat ut endast de stora aktörerna, som Ystad Saltjöbad, Bo Ohlsson i Tomellilla, Kiviks Musteri. Inget fel på dem, men det unika med Österlen är den mångfalden av riktigt små familjeföretag som driver gårdsbutik, B&B, restaurang o.s.v. Det är just det stora antalet små företag som ger Österlen dess unikitet som besöksmål.

Utvecklingsbyråkraterna brukar tala om förbättringsområden, i stället för att tala klartext när något är kass. Simrishamn har gott om förbättringsområden. Mitt råd är att se över den demokratiska processen.

Mitt liv som massaj.

Massajerna är ett delvis nomadiserande folk som lever i gränstrakterna mellan Tanzania och Kenya. Totalt är de ca 1 miljon.

För min del är kunskaperna om dem tämligen begränsad. Jag vet att de är långa och välbyggda. De är hemfallna åt att hoppa jämfota och då duger det ju inte med hängbuk. Jag återkommer med en fördjupning av detta tema. I övrigt vet jag att en av dem förförde en tyska som skrev en ämlig bok i ämnet.

Åter till hängbuken. Enligt en vetenskaplig studie, återgiven i bl. a. Sv D, är massajerna smala som metrevar och hjärtfriska så det står härliga till. Detta trots att de äter massor med fett och då huvudsakligen omättat. - Vem ska man tro på, tro på tro på, för att citera Thomas di Leva.

Efter dessa kringelkrokar ska jag komma till mitt nya liv som massaj. Häromdagen när jag var i Simrishamn slank jag in i favoritbutiken Live, för att se om jag kunde hitta ett par sköna skor. Det gick snabbt och lätt. Gästgivarinnan lade litet mer tid på att prova. Jag sjönk ned på en stol. Då fick jag syn på en pelarhylla med en aggressiv exponering av vidrigt fula skor. Det mest frapperande var den halvdecimetertjocka sulan. De såg ut som de skor som i min barndom bars av folk med vad som kallades klumpfot. Skillnaden var att här hade bägge pjucken lika tjocka sulor.

Det är naturligt att så groteska pjäser väcker en viss nyfikenhet. Jag hittade en broschyr som ingående beskrev skornas förträfflighet. Sulans tjocklek förklaras av att den faktiskt är som en vagga. Nog har man någon gång varit rund under fötterna, men inte hårdvarumässigt. Jag läste vidare och lärde mig att dojjorna hette MBT. Här kommer våra afrikanska bröder in MBT ska uttydas Masai Barefoot System. Generöst bortseende från den ganska larviga kopplingen, läste jag om att de avlastar knän och höfter och att man får ett annat steg som gör att man håller ryggen rak.

Något senare vandrar jag och gästgivarinnan ut med varsin skopåse med inhandlade barfotasystem för svinaktigt mycket pengar. Då fick vi förstås också med en DVD om massajgång. Den har vi inte hunnit se. Kanske vi kan lägga in den på gästis så barnen kan titta på den med föräldrarna äter. Vi gör rätt många steg i vår restaurang och kan man på något sätt avlasta våra gamla kroppar, må det vara värt pengarna. I vart fall lär det tar åtskilliga år innan man slitit hål i sulan.

Är de nu något bra? I och för sig ska man vara lojal med sina beslut. Jag tog mina nya skor på och tog Doris på morgonpromenad. Jag träffade fröken Östergren och frågade om jag såg ut som en massajkrigare. "Det gör du väl alltid" svarade hon. Jag funderar fortfarande på vad det betyder. Något senare noterade, den alltid observante, Gerhard att jag hade en ny spänst i stegent. Mina egna observationer och erfarenheter är att skorna faktiskt är fantastiska, och kan rekommenderas till envar som brukar känna värk i leder och rygg relaterat till mycket gå och stå.

Hjälper inte skorna kan man ju ta litet bindvävsmassage.

Vår goda vän Kenneth.

Nej det är inte sant. Kenneth Branagh är inte vår goda vän. Som världsberömd skådespelare är det rimligt och i hög grad förståeligt om man är en aning skygg. Vi ville gärna ha en bild på oss ihop med Branagh med tanke på att han faktiskt varit på Gästis och filmat vid tre tillfällen. Utomlands och särskilt i USA är det vanligt att kögare skakar hand med celibriteter på bild. Så vill vi också ha det. Eftersom celebra besökare till Gästis , som Piraten, John Steinbeck, Greta Garbo, är rejält avdöda börjar vi nu en ny era.

Brittisk arbetsorganisation skiljer sig en hel del från svensk. Man skulle kunna beskriva den som "Katten på råttan och råttan på repet.." eller "Min dräng hade också en dräng." Det är så att det är vattentäta skott mellan olika yrkeskategorier dessutom har alla en assistent.

Nu hade vi turen att producenten från BBC var och åt hos oss. Vi utnyttjade tillfället och var en aning mer påflugna än vi brukar och frågade om hon kunde ordna ett foto med ett oss och Kenneth - och det kunde hon. Tack för det.

Ett blixtsamtal till Bälla. Hon var och fotade på ett ställe i byn. På fråga om hon kunde inställa sig på 10 minuter blev svaret ja. Som en paparazzi kom hon flängande med kameran i osäkrat läge och knäppte en serie bilder. Bälla är alltså inte bara trädgårdsfotograf utan numer också Hammenhögs kändisfotograf.

Nu blir det Branagh-fritt hos oss åtminstone ett år, eftersom han ska regissera en Hollywood-film.

Helt Wallanderfritt blir det inte eftersom svenska Wallander dyker upp på tisdag. Men däremellan kommer äppelfesten.

Di jäkla 08-orna.

Det var en hätsk debatt i Ystads Allehanda om köpet av gamla N.H. Nilssons legendariska bilaffär vid torget I Hammenhög. Insändare på tidningens blogg spydde galla över 08-or, kulturarbetare och sådana som la högsta bud vid fastighetsförsäljning. Jag lärde mig då att 08 är samlingsbeteckning på alla som inte är barnfödda här.

Jag är så glad att ni köpte bilfirman. Det krävs ett stort intresse och mycket tålamod att renovera denna unika miljö. Det krävs ett engagemang och driftighet att hitta användningsområde för anläggningen. Inte ens den argaste insändaren kan väl tro att det går att driva en GM-handel där.

I går kväll hade 08-orna (varav en kommer från Mörrum med riktnummer 0454) ordnat en fantastisk konsert med de gamla proggarna Träd gräs och stenar. Deras musik är lika suggestiv och sugande som jag minns från 70-talet. Det var särskilt roligt att alla var där, som det brukar heta i mingelreportagen. Många från byn, alla åldrar, ett par 08-or från Göteborg. Det var nog närmare 200 personer i det gamla garaget, i Hammenhög, på Österlen.

Idag läste jag på YAs webb att länstyrelsen vill göra en byggnadsminnesutredning. Det unika är att byggnade är uppförd med ändamålet att vara bilhandel.

Tack ska ni ha jag ser fram emot många fler upplevelse i N. H,-garaget.

Halvdag i september.

När det just blivit september hade vi besök av Erik. Regnet hängde i luften, innan sommaren återkom. Det behövdes en utfärd. Gästgivarinnan höll matsalen under kontroll. Det talas mycket om Ekobyn vid Baskemölla. Inte minst av Anna vilket kan vara förståligt med tanke på att hon är arkitekt. Erik och jag hade aldrig varit där och Julius hade inga synpunkter. Vi började vid Ninnis trädgård i utkanten.

Huset är byggt med hjälp av volontärer och med halm, lera och annara beprövade material och tekniker. Jag gillar plåttaket. Hur var det med de tre små grisarna, inte Disneys? En byggde ett hus av ris - som vargen pustade kull i ett nafs. Nästa lättjefulle lille gris byggde av halm, piece of cake för den lede ulven. Den tredje och litet präktige grisen murade ett hus i tegel, och si där gick gråben bet.

Eftersom vi hade Anna med, och hon, liksom Skalman, är hårt styrd av sin mat- och sovklocka ställde vi in oss på fika. Det droppade en aning från skyn men vi fick fika i ett halvfärdigt rum i huset. Finns det hjärterum så finns det stjärterum, gott kaffe och god syltkaka. Innan vi lämnade trädgården inhandlade vi härligt oregelbundna rotfrukter och grönsaker. Dessa ska grillas i ett durkslag - ja han hittar på den där Mandelman när han är i TV.

Så tog vi en ordentlig promenad genom Ekobyn. Den ligger härligt, högt och i kuperad terräng. De är byggda med stort hänsynstagande till naturens förutsättningar. Det är ju i och för sig en grupphusbebyggelse i Staffanstorp också, men ni förstår vad jag menar. Det är spännande när inte två hus är likadana. Många hus har ett sydeuropeisk utseende, Toscana eller Bretagne. Något hus hade jättefönster och gav ett närmast sakralt intryck. Nu gick jag miste om Annas initierade guidning eftersom jag, skam till säganes, hamnade i ett långt och tråkigt mobilsamtal.

Del två av utflykten bestod av Autoseum i Simrishamn. Jag är närmast helt ointresserad av bilar, men har jag förstått rätt är det en stor och närmast unik samling av gamla bilar. Men som sagt, först mat. Ett kafé och restaurang är inrett i den gamla personalmatsalen i den fabrikslokal där Autoseum är inrymt. Stort och ödsligt men lite äkta 70-talsfeeling. Det är kanske inte ett matställe som erbjuder en avsmakningsmeny. Men jag såg med förvåning att man erbjöd marulk alt oxfilé för 295 kr. Det är dyrare än någon varmrätt på vår meny. Min instinkt sa mig att här gällde att söka flest kalorier för pengarna. Jag fastnade för pytt i panna, lågt pris, inga onödiga ingrepp mellan fryspåse och tallrik. Jag hade uppskattat några skivor rödbeta. De andra lyxade en aning och slog till med Wallenbergare. Enligt uppgift smakade den inte ett dugg. Mitt råd är att gå till Autoseum mätt.

Bilhallen var, som väntat, välfylld med, just det, bilar. Ett plus för en brandbil tillåten för barn att klänga på. Julius gick i spinn. Desutom hade man monterat en diskret siren och blåljus. Det är kul, ,att se gamla bilar man känner igen, även om man inte är särskilt motorintresserad. Det är i och för sig samma känsla som när man går på Nationalmuseum och ser porslin som fanns i barndomshemmet.

I det gigantiska utbudet fann jag en favorit, Morris Minor. Mina föräldrar hade en sådan. Den första bil de hade var en Renault Juva från någon gång på fyrtiotalet. Den måste ha inköpts 1954. Den hade pappkaross och tappade ett hjul under färd, kommer jag ihåg. Efter den införskaffades det relativa vrålåket Morris Minor. I den åkte vi på den tiden bekvämt, två vuxna och två barn. En extra poäng är att ett av våra barnbarn heter Morris. Det är väl inget konstigt med det? Jag kommer på rak arm på två amerikanska presidenter som heter som bilar, Ford och Lincoln.

De grillade grönsakerna var underbara, men gästgivarinnan anser oss ha fördärvat durkslaget, och det var ju durkdrivet. Det är helt Mandelmans fel.

Höst som kan kallas sommar.

Efter vår bästa sommarsäsong börjar det lugnare halvsäsongstempot accepteras av kroppen. Vädret är fortfarande fantastiskt, man kan i vårt hörn av landet räkna september som sommarmånad. Från den 1 september har gästgivarhunden fått tillbaka sin strand - och det är vi glada för.

Det är i hög grad kortärmstemperatur. Idag var det dessutom unikt vindstilla. En och annan solbadare kunde ses bland dynerna.

Själv nöjde jag mig med ett fotbad. Om jag hade haft badbyxor med och tillräckligt många hade sett det, skulle jag ha tagit ett dopp.

Jag la märke till att vår herre, eller vem det nu är, roat sig med att anlägga tapetrabatter på stranden. I väl avgränsade dungar växer söta rosa blommor, som jag inte har en aning om vad de kan tänkas heta. Blomflugor och humlor har också upptäckt den sena blomsertprakten och tar tillfället att så här i elfte timmen fylla igen eventuella hål i nektarförråden.

Är det någon som vet vad växten heter tar jag gärna emot den informationen.

Vi har fortfarande i stort sett fullbokat i rummen åtminstone på lördagar. I slutet av månaden stundar dessutom äppelfest i Kivik, vilket brukar innebära fullt tryck hos oss också. Men i veckorna hinner man beta av litet surdegar. Vi har planerat hösten med Matrundan Höst, gåshelger, julbord, pensionatsjul och sist men inte minst jukeboxbal på nyårsafton.

Idag har häcken tuktats. Det har vuxit så det knakar denna sommar, vi klippte kraftigt första veckan i juli. Då ska man normalt inte behöva klippa kraftigt i mitten av september. Det hade jag kanske inte gjort heller, om inte vägverket skulle komma och göra vid trottoaren och sätta gatsten på vår infart.

Vi har investerat i trådlöst nätverk inne på gästis. Jag var mycket skeptiskt om vi skulle få tillräcklig signal från en antenn på krögarvillan. Under ombyggnaden fick vi respekt för de tjocka väggarna. Men si - megabittarna bara hoppar genom vägarna och vi fick utan problem täckning i hela huset. Det är första gången sedan 1693. Vi har inga planer på att bli konferenshotell eller locka affärsresenärer. Men folk i gemen börjar smussla med sin dator i bagaget och då känns det bra att kunna serva med ett nätverk. I slutetav förra veckan hade vi en hel släkt på minst 25 personer från Danmark. De firade matriarkens 80-årsdag. Det var hur trevligt som helst. För att komma till saken var det två olika av de spädare grenar i släktträdet som frågade om det fanns nätverk i huset. Då kunde jag stolt meddela lösenordet och konstatera att vår investering var efterfrågad.

Detta att vi inte satsar på konferenser innebär inte att vi inte tar emot konferensgäster. Men vi säger de tydligt att de får konferera gå gästgivaregårdens villkor. Många professionella sammanträden vilar fortfarande på samtalets och samvarons grund. Då kan vi erbjuda en svårslagen miljö, förträfflig mat och numera trådlöst internet.

Vi har haft några företagskunder under september. BRÅ hade en utvärderingsenhet nere hos oss, jag antar att det inte var oss de utvärderade. Österlens folkhögskola med en projektgrupp som planerade en sommarkurs gladde oss med ett besök. I gruppen deltog professor emeritus Sven-Eric Liedman, en gigant inom idéhistoria. Min bildade vän Olle i Tullinge blir antagligen grön av avund när han erfar att jag slagit käft med denne intellektuelle rese. För honom är det lika stort som att träffa Zlatan för oss andra.

Efter fullbelagt hotell fredag och lördag är det dags att ta emot Wallander BBC igen, för inspelning av den tredje filmen. Det börjar nästan bli slentrian att ha Kenneth rännande i huset.

Sedan tar vi ytterligare ett steg in i filmhistorien. Veckan därpå kommer svenska Wallander och filmar litet. De kommer att filma i köket och i restaurangen, precis som den är. Ystad kan snart slänga sig i väggen, snart har vi egna Wallandervandringar i Hammenhög.

Ystad redovisade en ökning av engelska turister med 32%. Vi har redan haft en ökning från 0 till 4, hur man nu räknar ut procenten på det. Producenten, med syster och föräldrar var här och åt.

Ursäkta mig!

Jag gör inte anspråk på att betraktas som en särskilt tolerant man, även om jag övar mig varje dag. Jag har särskilda problem med den nya andligheten och det "paranormala" som brukar klumpas ihop under beteckningen New Age. I mina övningar i tolerans och vidsynthet har jag kommit så långt, att så länge man inte förkunnar eller profiterar på sökande människor, får man tro på små gröna stenar, spöken och gastar eller annat man kan komma på. För mig är andlighet en privatsak där man nu finner den.


I en broschyr, på webben, eller någonstans, jag kommer inte ihåg var, läste jag om en dynamisk människa som ebjöd "bland annat" djupterapi, regressionsterapi (jag antar efter en nogrann regressionsanalys. Bloggarens anm), reikihealing, änglaljushealing (en liten favorit, kanske man använder Angel Dust som bevisligen gör brukaren helt galen. Sektmördaren Charles Manson gick på det. Bloggarens anm), indisk huvudmassage, bindvävsmassage, ljusterapi, bioelektromagnetisk energireglering och hudvård. Hon håller även kurser i meditation, i hur man blir av med sina rädslor, hur man når sina mål, slutar röka med mera.

Jag kan inte låta bli att gräva litet i bindvävsmassagen. BINDVÄV från Wikipedia: Bindväv är en geléartad grundsubstans bestående av vatten, salter, proteiner och kolhydrater som utgör kroppens sammanhållande och stödjande vävnad. Bindväv är precis som epitel en mångsidig vävnadsgrupp. Kännetecknande fär bindväv att den främst består av makromolekyler och i mindre utsträckning av celler. I regel är även bindväv en avaskulär vävnad, det vill säga en vävnad som saknar blodkärl...

Det låter inte så kul att massera en geléartad grundsubstans!

Tänk oss att 170 kilo vältränad Johnny Wahlqvist (Sveriges mest kände styrkelyftare) känner att han kört fast. Han tar på sig sin hatt lämnar sitt Gärsnäs, tar sig in till terpeuten och frågar tanten i receptionen efter den månsidiga shamanen. Han visas in och säger: "Goddag, det går litet knackigt med styrkelyftandet så jag tänkte att jag behöver litet Indisk huvudmassage, en timmes bindvävsmassage och en kurs i hur jag uppfyller mina mål." "Det ska väl gå bra, säger terapeuten, är du snäll att ta av hatten så börjar vi med den indiska huvudmassagen." Ja ja!

Jag har några tricks från min barndom som möjligen skulle kunna utöka sortimentet.

1. Kokosnöten. Du skjuter fram långfingrets knoge och knackar tämligen hårt på delinkventens skallben. Du knackar så många gånger du hinner.


2. Tusen knappanålar. Du fattar om offrets handled med bägge dina händer men med olika riktning på tagen. Du vrider snabbt och bestämt dina händer åt olika håll. Patienten känner snabbt en outhärdlig stickande (därav namnet) smärta. Om möjligt upprepa behandlingen.


3. Hästabett. Du fattar resolut ett fullhandsgrepp om lårets insida på klienten. Sen nyper du till av bara helvete. Möjligtvis kan samma grepp kopplas runt midjevalkar och utgöra ett värdefullt komplement till bindvävsmassagen.
   
4. Sjömansbröst. En tidlös klassiker! Du trycker högra handens knogar hårt mot den hjälpsökandes bröstben. Men en handledsrörelse gnuggar du till den du behandlar, kvider, ylar och gallskriker.

Skulle inget av detta, inklusive terapeutens arsenal, hjälpa, så är det nog ett hopplöst fall. Det sägs ju att det är kläderna som gör mannen (ålderdomligt språk, ska läsas som "människan") . Kanske skulle Gränslös Hälsa utöka sitt totalerbjudande med en exklusiv klädbutik. "New cloths for emperors" kunde kanske vara ett klatshigt namn.

På Österlen bär man folkdräkt.

I helgen satt jag i min privata lilla frukosthörna i glasverandan. Med en kopp kaffe och en morgontidning är det inte plågsamt att vänta på frukostgästerna. Vi hade två sällskap boende. Det ena firade patriarkens 70-årsdag. Då uppenbarade sig byns omtyckte tandläkare och hans fru. Detta är nog så anmärkningsvärt klockan åtta en söndagsmorgon, men en ännu större ögonbrynshöjare är deras klädsel. Denna vackra morgon har de skrudat sig i sockendräkter från Järrestad. Dräkterna har sytts av frun under sakkunnig ledning av Ann-Margret Malmqvist, ett levande hembygdsarkiv, som belönats med Simrishamn kommuns kulturpris.


Nåväl - kuppen var väl förberedd. Tandläkarparet är nära bekant med den nyblivne 70-åringen, och barnen var väl införstådda med spektaklet. För jubilaren blev det en stor och glad överraskning. Han hade inte väntat sig att bli serverad kaffe av vänner i folkdräkt, i Hammenhög.


Allt är möjligt i Hammenhög, tänkte jag, och återgick till min högst egna kopp kaffe och min morgontidning.