När det just blivit september hade vi besök av Erik. Regnet hängde i luften, innan sommaren återkom. Det behövdes en utfärd. Gästgivarinnan höll matsalen under kontroll. Det talas mycket om Ekobyn vid Baskemölla. Inte minst av Anna vilket kan vara förståligt med tanke på att hon är arkitekt. Erik och jag hade aldrig varit där och Julius hade inga synpunkter. Vi började vid Ninnis trädgård i utkanten.
Huset är byggt med hjälp av volontärer och med halm, lera och annara beprövade material och tekniker. Jag gillar plåttaket. Hur var det med de tre små grisarna, inte Disneys? En byggde ett hus av ris - som vargen pustade kull i ett nafs. Nästa lättjefulle lille gris byggde av halm, piece of cake för den lede ulven. Den tredje och litet präktige grisen murade ett hus i tegel, och si där gick gråben bet.
Eftersom vi hade Anna med, och hon, liksom Skalman, är hårt styrd av sin mat- och sovklocka ställde vi in oss på fika. Det droppade en aning från skyn men vi fick fika i ett halvfärdigt rum i huset. Finns det hjärterum så finns det stjärterum, gott kaffe och god syltkaka. Innan vi lämnade trädgården inhandlade vi härligt oregelbundna rotfrukter och grönsaker. Dessa ska grillas i ett durkslag - ja han hittar på den där Mandelman när han är i TV.
Så tog vi en ordentlig promenad genom Ekobyn. Den ligger härligt, högt och i kuperad terräng. De är byggda med stort hänsynstagande till naturens förutsättningar. Det är ju i och för sig en grupphusbebyggelse i Staffanstorp också, men ni förstår vad jag menar. Det är spännande när inte två hus är likadana. Många hus har ett sydeuropeisk utseende, Toscana eller Bretagne. Något hus hade jättefönster och gav ett närmast sakralt intryck. Nu gick jag miste om Annas initierade guidning eftersom jag, skam till säganes, hamnade i ett långt och tråkigt mobilsamtal.
Del två av utflykten bestod av Autoseum i Simrishamn. Jag är närmast helt ointresserad av bilar, men har jag förstått rätt är det en stor och närmast unik samling av gamla bilar. Men som sagt, först mat. Ett kafé och restaurang är inrett i den gamla personalmatsalen i den fabrikslokal där Autoseum är inrymt. Stort och ödsligt men lite äkta 70-talsfeeling. Det är kanske inte ett matställe som erbjuder en avsmakningsmeny. Men jag såg med förvåning att man erbjöd marulk alt oxfilé för 295 kr. Det är dyrare än någon varmrätt på vår meny. Min instinkt sa mig att här gällde att söka flest kalorier för pengarna. Jag fastnade för pytt i panna, lågt pris, inga onödiga ingrepp mellan fryspåse och tallrik. Jag hade uppskattat några skivor rödbeta. De andra lyxade en aning och slog till med Wallenbergare. Enligt uppgift smakade den inte ett dugg. Mitt råd är att gå till Autoseum mätt.
Bilhallen var, som väntat, välfylld med, just det, bilar. Ett plus för en brandbil tillåten för barn att klänga på. Julius gick i spinn. Desutom hade man monterat en diskret siren och blåljus. Det är kul, ,att se gamla bilar man känner igen, även om man inte är särskilt motorintresserad. Det är i och för sig samma känsla som när man går på Nationalmuseum och ser porslin som fanns i barndomshemmet.
I det gigantiska utbudet fann jag en favorit, Morris Minor. Mina föräldrar hade en sådan. Den första bil de hade var en Renault Juva från någon gång på fyrtiotalet. Den måste ha inköpts 1954. Den hade pappkaross och tappade ett hjul under färd, kommer jag ihåg. Efter den införskaffades det relativa vrålåket Morris Minor. I den åkte vi på den tiden bekvämt, två vuxna och två barn. En extra poäng är att ett av våra barnbarn heter Morris. Det är väl inget konstigt med det? Jag kommer på rak arm på två amerikanska presidenter som heter som bilar, Ford och Lincoln.
De grillade grönsakerna var underbara, men gästgivarinnan anser oss ha fördärvat durkslaget, och det var ju durkdrivet. Det är helt Mandelmans fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar