Mitt liv som massaj.

Massajerna är ett delvis nomadiserande folk som lever i gränstrakterna mellan Tanzania och Kenya. Totalt är de ca 1 miljon.

För min del är kunskaperna om dem tämligen begränsad. Jag vet att de är långa och välbyggda. De är hemfallna åt att hoppa jämfota och då duger det ju inte med hängbuk. Jag återkommer med en fördjupning av detta tema. I övrigt vet jag att en av dem förförde en tyska som skrev en ämlig bok i ämnet.

Åter till hängbuken. Enligt en vetenskaplig studie, återgiven i bl. a. Sv D, är massajerna smala som metrevar och hjärtfriska så det står härliga till. Detta trots att de äter massor med fett och då huvudsakligen omättat. - Vem ska man tro på, tro på tro på, för att citera Thomas di Leva.

Efter dessa kringelkrokar ska jag komma till mitt nya liv som massaj. Häromdagen när jag var i Simrishamn slank jag in i favoritbutiken Live, för att se om jag kunde hitta ett par sköna skor. Det gick snabbt och lätt. Gästgivarinnan lade litet mer tid på att prova. Jag sjönk ned på en stol. Då fick jag syn på en pelarhylla med en aggressiv exponering av vidrigt fula skor. Det mest frapperande var den halvdecimetertjocka sulan. De såg ut som de skor som i min barndom bars av folk med vad som kallades klumpfot. Skillnaden var att här hade bägge pjucken lika tjocka sulor.

Det är naturligt att så groteska pjäser väcker en viss nyfikenhet. Jag hittade en broschyr som ingående beskrev skornas förträfflighet. Sulans tjocklek förklaras av att den faktiskt är som en vagga. Nog har man någon gång varit rund under fötterna, men inte hårdvarumässigt. Jag läste vidare och lärde mig att dojjorna hette MBT. Här kommer våra afrikanska bröder in MBT ska uttydas Masai Barefoot System. Generöst bortseende från den ganska larviga kopplingen, läste jag om att de avlastar knän och höfter och att man får ett annat steg som gör att man håller ryggen rak.

Något senare vandrar jag och gästgivarinnan ut med varsin skopåse med inhandlade barfotasystem för svinaktigt mycket pengar. Då fick vi förstås också med en DVD om massajgång. Den har vi inte hunnit se. Kanske vi kan lägga in den på gästis så barnen kan titta på den med föräldrarna äter. Vi gör rätt många steg i vår restaurang och kan man på något sätt avlasta våra gamla kroppar, må det vara värt pengarna. I vart fall lär det tar åtskilliga år innan man slitit hål i sulan.

Är de nu något bra? I och för sig ska man vara lojal med sina beslut. Jag tog mina nya skor på och tog Doris på morgonpromenad. Jag träffade fröken Östergren och frågade om jag såg ut som en massajkrigare. "Det gör du väl alltid" svarade hon. Jag funderar fortfarande på vad det betyder. Något senare noterade, den alltid observante, Gerhard att jag hade en ny spänst i stegent. Mina egna observationer och erfarenheter är att skorna faktiskt är fantastiska, och kan rekommenderas till envar som brukar känna värk i leder och rygg relaterat till mycket gå och stå.

Hjälper inte skorna kan man ju ta litet bindvävsmassage.