Nu pågår Wallanderinspelningar på gästis igen. Denna gång är det den svenska versionen. Det är en betydligt resurssvagare organisation än den engelska BBC-produktionen.
Utestängd från mitt gästis passar jag på att fylla i Svenskt Näringslivs enkät om företagsklimatet i kommunen. Simrishamn ligger nära botten. Jag ser på mina svar att jag dessvärre inte kan medverka till höjd ranking. Det är främst två saker som för närvarande retar upp mig.
1. Jag utsattes för en kränkning från kommunen när de vägrade lämna ut information. Nu hade jag möjligheterna att stå på mig, även om jag var tvungen att driva ärendet till regeringsrätten. Domslutet var utan inskränkningar till min fördel. Som uppdragsgivare, finansiär och framförallt medborgare hade det varit på sin plats med om inte en ursäkt, åtminstone ett beklagande.
2. Man utreder ett för kommunerna gemensamt marknadsföringsbolag och det är bra. Vad som är dåligt är att i processen har man som näringslivsföreträdare plockat ut endast de stora aktörerna, som Ystad Saltjöbad, Bo Ohlsson i Tomellilla, Kiviks Musteri. Inget fel på dem, men det unika med Österlen är den mångfalden av riktigt små familjeföretag som driver gårdsbutik, B&B, restaurang o.s.v. Det är just det stora antalet små företag som ger Österlen dess unikitet som besöksmål.
Utvecklingsbyråkraterna brukar tala om förbättringsområden, i stället för att tala klartext när något är kass. Simrishamn har gott om förbättringsområden. Mitt råd är att se över den demokratiska processen.
Jag håller med dig när det gäller vikten av mångfald. Vi måste lyfta fram också de mindre och strävsamma företagen, som lägger ner hela sin själ i sin bedrift och som därför ibland glömmer att nätverka och se fördelar med gemensamma aktioner i kampanjer och annonser. Vi måste hjälpas åt att lyfta dessa och visa fördelarna med samarbete istället för att se avundsjukt på de stora surt på de stora. Jag är en enkel turistassistent med ett ben i kommunen och ett annat i näringslivet. Jag är fostrad av småföretagare (anrik barnklädesaffär i Tomelilla mellan 30-talet och 90-talet) nu nerlagd sedan ett tiotal år tillbaka, så jag vet vd d talar om. Jag ser gärna att det snarare är flera mindre fruktsamma företag i samklang än några få stora som blir anledningen till att fler besökare väljer en region före en annan. Alla har vi varit små och jag tycker nog att såväl Bo Ohlsson som Kiviks Musteri måste få sin eloge när det gäller detta. Här har man skyndat långsamt och det har burit frukt...(för båda!) Att det sedan för Tomelillas del också bidragit till att utarma butikslivet snarare än till att föda nya idéer och till att fler butiker får näring är naturligtvis en tragisk utveckling av en annars så aktiv handelsort. Här är balansen hårfin och det gäller att finna sina nischer snarare än att konkurrera med samma varor eller tjänster som de stora jättarna kan erbjuda. Välkommen att blogga vidare hos mig. Mvh/Henriette
SvaraRadera