Himma igen.

Vi tog en liten avstickare till huvudstaden. Småbarnsföräldrar kan behöva det pensionatsliv vi har förmånen att leva för det mesta. Vi åtog oss att passa Morris medan de unga tu njöt en weekendupplevelse. För oss är det museum som gäller. Polismuseum, Stockholms kalkonmuseum nummer 1, och Naturhistoriska, bra för alla åldrar, är avverkade. Vid förra Stockholmsbesöket såg jag i tunnelbanan, var annars, reklam för Spårvägsmuséet. Det verkade barnvänligt.

Det gav tillfälle att prova det nyare inslaget i kollektivtrafiken - färja. Trevligt, New Yorkkänsla. Vi tog tvärbanan till Lumabryggan i Hammarby Sjöstad. Båten över till Barnängen. Här hade jag för egen del kunnat gå och botanisera en god stund. En spännande historisk miljö!

Nu var det Spårvägsmuséum som gällde, och Morris började visa tecken på gummiben.

Modest prissättning! 40 för vuxna, barn gratis, familj 100:-. Jag, k.h. och Erik, vi är ju familj. Inget att ställa till en scen för, man vill ju inte verka snål.

Fina miljöer och läckra gamla reklamskyltar. Det var lätt att se den moderna lokaltrafikens framväxt. Det som lockar barn, förutom Tage som har sitt specialintresse i trappor och ramper, är möjligheten att pröva på. Det fanns visserligen möjlighet att prova som både tunnelbaneförare och busschaufför. Litet bjöd man med armbågen, ljud och litet blinkande ljus hade upplevelsen  mer illusorisk. Nu var det mer som att titta på TV. Med litet mer ansträngning hade det blivit perfekt.

Museicafeterian fick bli räddningen när hungern överföll oss. Den upplevelsen kan sammanfattas med att de får nog vänta ett slag till på sin första stjärna.

En frikostig Brio-järnväg  och en avlagd spårvägsuniform räddade dagen.

Det får mig att tänka på IKEA, som genom Uppdrag granskning blivit lovligt byte. Jag bryr mig inte ett dugg om hur mycket pengar Kamprad tjänar och vad han gör med dem. Däremot blir jag upprörd av all designstöld som de systematiskt  gör sig skyldiga till. Gamla anrika BRIO kämpar för sin överlevnad medan IKEA öser ut billiga kopior av BRIO-järnvägen. Köp dem inte!

Vi promenerade mot närmaste samfärdsmedel. En häftig vy med en slalombacke, Hammarbybacken, mitt i stan.

Till Morris förtret har vi en del kommersiella uppgifter i staden. Jag behöver ett nytt objektivskydd till min kamera, snabbt och lätt på Japanfoto.

Mot slussen! Vi vill köpa ett grafiskt blad till Erik och Emma, för den nya lägenheten. Inget kan vara bättre än grafiska sällskapet på Hornsgatan. Rekommenderas varmt - bra konst oslagbart utbud.Vi köper, deras val, en litografi.

Fortsatt gytter på Götgatan. Jag har vuxit ifrån sådant! Fikasug. Vi går på Muggen, det heter faktiskt så, en liten bistro på Götgatan. Där var alldeles för mycket folk i en för liten lokal. Det fantastiska där var servicen. Servitörerna såg en och hälsade välkommen och talade om att alldeles strax har vi ett bord ledigt. Ni kan beställa så länge - och de kom ihåg en. En prestation att hantera så mycket gäster på en så liten yta - och sannolikt få dem att komma igen.

Så åkte vi hem till Erik och Sjöviksvägen i det nya Liljeholmen. Har ni ärende i krokarna rekommenderar jag ett besök i Restaurang Lux Brödbutik. Deras semlor lever upp till vad man kan förvänta sig av bageriet som hör ihop med en restaurang med en stjärna i Guide Michelin. Än en gång besannas det gamla uttrycket att man får vad man betalar för, men hellre en semla från Lux än två från ICA.

Så sa vi godnatt till Stockholm. Vi skulle stanna till måndag, men drivna av hemlängtan for vi hem redan söndag eftermiddag.

Snål - ekonomisk - slösaktig.

På den gamla (goda?) tiden gav Sparbanken ut ett moralistiskt blad som skulle uppmuntra oss barn att vara sparsamma. Man fick den i samband med att man gick in på banken och tömde sparbössan och fick behållningen överförd till bankboken. Detta kostade inget och skedde pronto rakt över disk och, tro mig eller ej, man fick ränta på pengarna. På nyåret gick man på banken och fick räntan införd!

Den lilla tidningen man fick hette Lyckoslanten. Det enda jag kommer ihåg, och antagligen det enda jag läste, var serien Spara och Slösa.

Slösa var en flärdfull ung dam med extravagant klänning och högklackat. Litet glåmig, en aning dålig hållning, ja helt enkelt en dragning åt det dekadenta.  Spara var en honnörsflicka med blus och långbyxor. Flätat blont hår och rågummisulor.

Vissa likheter mellan Slösa och Nemi (seriefigur i DN) kan man se. I någon mån låg mina sympatier på Slösa, även om jag till fullo insåg att det var inte meningen. Man kan fundera över hur bankerna själva utvecklats. Min bild är att de snarast följt Slösas omoraliska exempel. Det är kanske dags att återuppta Lyckoslanten.

Jag försöker ge mig själv ett Spara/Slösa-index. Inte helt lätt! Det är också skillnad på privat och som företagare. Jag tror att jag är planerat, ansvarigt slösaktig med vissa käpphästar:

• Med smak och lukt avgör jag när mat är för gammal, inte datummärkning.
• Ät upp det gamla innan man börjar på det nya.
• Släck ljuset när du lämnar rummet.
• Duscha när du är smutsig.

Mot superiet!

I lördags var vi på shoppingrunda. En shoppingrunda på Österlen betyder ofta besök på loppis. I en hög köpmansskänk, ett otal lådor med sorterat innehåll, fanns en  med den oemotståndliga etiketten "Diverse småplock". Där gjorde jag mitt fynd. En motbok! Den måste jag ha! Utan att ens överväga att pruta betalade jag för det gulnade och tummade häftet, 10 kronor.

För att sätta motboken i sitt sammanhang, ni får ursäkta om jag blir litet skolmästaraktig, får vi gå tillbaka i tiden. Från att den tidiga alkoholpolitiken varit inriktad på att skydda kronans ekonomiska intressen (vilket kanske är ett viktigt men outtalat mål fortfarande) växte runt förra sekelskiftet en nykterhetsrörelse. Att begränsa superiet var också en viktig del av arbetarrörelsen. Man kan lätt förstå att det var en  fråga  inte minst för kvinnor, som gnodde för att få mat och kläder till en stor barnaskara, medan mannen ofta på lönedagen tog vägen via krogen. Det finns i litteraturen ett otal exempel på det alkoholrelaterade armodet, som spädde på det allmänna armodet.

1905 styrdes försäljningen upp genom tillkomsten av systembolaget. Innan dess hade exempelvis Hammenhögs gästgivaregård privilegier att sälja brännvin till konsumenter. I det som idag är biblioteket såldes 1904 ofattbara 40 000 liter brännvin.

Den liberale politikern, och läkaren, Ivan Bratt engagerade sig hårt i att begränsa superiet. En viktig del i Brattsystemet var motboken, som höll reda på medborgarnas ransoner och hur mycket de köpte ut.  1917 hade motboken införts i hela Sverige på försök.

Efter folkomröstning om totalförbud 1922, där nejsidan vann knappt, permanentades, som en kompromiss, Brattsystemet. Individuell ranson och kontroll genom motboken!

Motboken var knuten till ett lokalt systembolag. Min motbok var nummer sju utfärdad av Systemaktiebolaget i Ystad, med försäljningsställe också i Simrishamn, Tomelilla, Lövestad och Östraby.

Motboken var en en administrativ koloss utan motstycke. Den 31 dec 1948 fanns, enligt Wikipedia, 1 878 705  motböcker i svang. Detta var innan datorernas tid. Systemet var kränkande, även om begreppet kränkning då var lika ovanligt som datorer, orättvist och fruktansvärt dyrt.

Indirekt kom motboken att bli en stark kommersiell tillgång för krogbranschen. När folk hade söpit upp sin ranson kunde de på restaurang i samband med mat få ta in "två vita och en brun". Det var alltså mattvång och det fanns möjlighet att beställa två supar och en avec.

I oktober 1955 gick motboken i graven och Ivan Bratt året därpå. Kris utbröt i krognäringen! Hammenhögs  Gästis var emellertid  på offensiven och investerade i att bygga upp en bar. En pittoresk lokal med bruna fuskbalkar, en koppardisk och gallonsoffor togs i bruk 1958. Den finns fortfarande kvar i samma skick.  Mattvånget i samband med alkoholförtäring fanns kvar långt senare. Det finns ett otal historeier om landgångar som vandrade ut och in. Jag kommer själv ihåg min sena gymnasietid i Karlskrona. På Regnbågen beställde man en ansjouvissmörgås, en starköl och en liten flaska Grådask, om man var stadd vid kassa. Antagligen var det där mitt intresse för matupplevelser grundlades.

Vem vill leva i nuet?

I den ständigt populära psykologiska hjälp till självhjälpslitteraturen brukar talas om vikten av att leva i nuet.Enligt  mitt sätt att se det, ett överreklamerat förhållningssätt. Januari och februari måste ha kommit till av misstag innan man införde decimalsystemet. Jag hatar dem! Kallt, mörkt och halt!

Verksamhetsmässigt är det dystert - stängt, men administration upp över öronen. I år är våra renoveringsplaner begränsade til 2,5 kvadratmeter. Gästtoaletten ska få en ansiktslyftning.
Det snällaste man kan säga om den är att den är handikappanpassad. Jag har några designvänner, som brukar uttrycka sin förförvåning över att ingen designer tycks vara det minsta intresserad av handikapphjälpmedel. Jag kan bara hålla med.

För att undvika att fastna i nuet gäller det att planera och dagdrömma. Genom att ha några guldkantade aktiviteter går det bra att avleda uppmärksamheten från stundens elände. I nästa vecka blir det en tur till Stockholm för att träffa barn och barnbarn. Bättre än Skype!

I februari åker vi med lille Tage och hans föräldrar till Kanarieöarna. Sol, värme och umgås!

Jag tar Doris med till stranden. Trots min principiella inställning till januari och februari konstaterar jag att vädret är godkänt för nu.

Vi har sedan vintersolståndet fått tillbaka 59 minuter. Det ska nog ordna till sig i år också.

Doris har inga som helst svårigheter att leva i nuet. Eftersom det inte verkar verkar finnas något att äta, just nu, tycker hon att ett litet bad kan pigga upp. Hundar är inte kloka!

Själv funderar jag på hur man skulle kunna hjälpa våren på traven. I februari är det tid att tukta pilträdet. Kanske man kan skotta fram lavendeln. För att undvika att den blir för buskig och träig skall den klippas ned till ca en decimeter och det bör ske i februari. I slutet av februari är det dags att klippa ned pelargonerna och börja driva dem.

I år offrar jag nog boulebanan och ställer upp pallkragar fyllda med matjord för att odla grönsaker!

Destination Ystad Österlen

Så var bottenplattan lagd i vårt stolta bygge av ett destinationsbolag. På Stora Hotellet samlades vi, ett 60-tal företag som är intresserade av, verksamma i, beroende av besöksnäringen. Med denna vida, och riktiga, definition  borde vartenda företag med verksamhet på Österlen vara en potentiell medlem i den ekonomiska förening som ska äga och driva destinationsbolaget.

Den relativa enkelheten att få igenom stadgarna vittnar om att motivationen är hög. En styrelse på åtta personer valdes. Deras huvuduppgift blir att expandera medlemsantalet upp till 200 till höstens årsstämma och etablera ett aktiebolag. Med den låga insatsen på 1000 kr och en serviceavgift som är låg för det lilla företaget ser jag inga ekonomiska hinder att uppnå medlemsmålet.

Jag vore inte jag om jag inte hade några kritiska funderingar i sammanhanget.

Vad är den verkliga verkliga anledningen till att så många av oss entusiastiskt ställer oss bakom idén med destinationsbolag? Är det, som feminismen i Simrishamn, att vi är så missnöjda med hur det fungerar idag?  Det mål som uttalats att antalet besök ska fördubblas på fem år reser utan tvekan frågan: Hur?

Personligen tror jag inte att "eventvägen" är den som lyfter regionen. Vi saknar arenor och "hotellfabriker". Att satsa på VM i bridge och tro att arrangören är beredd att ta de risker och det merarbete det innebär att dela upp t ex boendet på en mängd B&B, med logistik och transportproblem känns inte realistiskt. De kommer hit för att spela bridge. Jag menar inte att vi ska avstå från event, men det är sannolikt inte den "killer application" man så gärna vill hitta, som en lättare väg till lycka och välgång än det dagliga slitet.

Vårt destinationsbolag ska inte vara bara ett marknadsföringsbolag. Jag tror inte att marknadsföring är vår sämsta gren. Bolaget måste, tror jag, gå grundligare tillväga. Jag ser tre viktiga utvecklingsområden.

Kvalitet.
Mycket på Österlen är toppkvalitet, men långt ifrån allt. En dålig erfarenhet sprider sig tio gånger snabbare än en riktigt god upplevelse. Det finns många som vill vara med och plocka den lågt hängande frukten. Detta gör att det under den korta säsongen dyker upp rena lycksökare. Detta får betalas dyrt av de strävsamma kvalitetsföretag, som är verksamma året runt.

Mat.
Intresset för mat, i alla dess former, har aldrig varit större. Vi har närhet till storstadsområden och jag tror/vet att en matupplevelse av rang motiverar folk att göra en resa. Vacker natur, pittoreskt boende, gallerier och välfyllda loppmarknader faller platt till marken om folk inte kan få god mat. Dessutom finns ett genuint intresse för att besöka producenter, köpa från odlaren, lukta, smaka, känna. Jag noterar att maten är mycket tunt representerat i den nyvalda styrelsen.

Internetmarknadsföring.
Marknadskommunikationen måste med högsta möjliga hastighet och prioritet gå från atomer till bits. Utvecklingen har påbörjats men fortfarande läggs stora resurser på trycksaker där vi i näringen inte kan påverka form och innehåll, men vi förväntas finansiera genom annonser. De pressläggningstider som gäller för  kalendarier kan aldrig mer konkurrera med facebook, webbar och andra sociala media. En vanlig uppfattning är att trycksaker behövs när folk är ute och rör sig. Det är sannolikt fortfarande riktigt, men även här har förändringen kommit en bra bit på väg. Med smartphones, läsplattor, GPS osv, sprids mycket snabbt en teknisk infrastuktur för mobiliteten.

Jag hoppas att destinationsbolaget  med ett nerifrånperspektiv kan få oss upplevelseproducenter  att långsiktigt och aktivt engagera oss i det nya destinationsbolaget. Man måste komma ihåg att var och en av oss i första hand slåss för att överleva och att utveckla vår egen rörelse. Vi har inte råd,  tid och lust att lägga resurser på utopier, ens om andra har gjort det. Markkontakt är ett ledord!

Jag är mycket glad att vi kommit så här långt med utvecklingen av ett destinationsbolag och uppmanar alla företag, stor som liten, att snarast anmäla sitt inträde!

Ruts gossar och Gislövs Stjärna.

I vår bar finns ett inramat foto från 2002. På bilden ser man 10 herrar i yngre medelåldern. Det är "Ruts gossar", som har det gemensamma att de vuxit upp i Hammenhög. Namnet kommer av att de under sin skoltid samlades vid Ruts köksbord och spelade kort. Rut är mamma till en av gossarna.
Idag är gossarna skingrade i Skåne, även om några av dem flyttat "hem". De har under alla år hållit kontakten med varandra och med Hammenhög. Bland annat kommer de i januari varje år till Gästis. Äter äggakaka, dricker bäsk och tittar på engelsk fotboll. Vi tycker det är så roligt med deras besök. Även om vi oftast har stängt i januari, är det ingen tvekan; för Ruts gossar öppnar vi. Det är spännande att höra dem berätta om hur det var att växa upp i Hammenhög för ungefär 25 år sedan. Vi enades om att det i år var dags att uppdatera fotot i baren. Jag konstaterar att det de förlorat i färg har de vunnit i volym.

En av gossarna, som flyttat hem, visade sig ha blivit engagerad i anrika Gislövs Stjärna, eller rättare fotbollsförening, som driver stället. Det tycker jag är litet spännande. Folkparksrörelsen är en gren av de svenska folkrörelserna.Den tillhör knappast nykterhetsrörelsen eller frikyrkan men väl arbetarrörelsen. Under början av 1900-talet byggdes runt om i Sverige folkparker så det stod härliga till. Från början var tanken att de skulle vara en arena för politisk agitation, men efterhand blev inriktningen nöje och rekreation.

Denna slaskiga dag ser inte Stjärnan mycket ut för världen. Under sin, och andra fokparker storhetstid på 50-60talet var detta nöjesarenor att räkna med. Med den gemensamma artistbokningen fick man världsartister att turnera i Sandslån, Rättvik och Sunne.

Dagens konkurrens med kommunala multiarenor och TVs genomslag  har förvandlat de forna naven i nöjessverige till hemmaplan för dansbandsmusik. Ideellt arbetande medlemmar i idrottsföreningar får slita häcken av sig för att dra ihop till de fasta kostnaderna.

Kostnaderna för att få en någorlunda populär svensk artist att äntra scenen ligger på ca 50 000 kr, till detta kommer ljud- och ljusanläggning på kanske 30 000 kr. För att få detta att gå ihop krävs 4 000 besökare som betalar 200 kr. Vi får nog se en fortsatt trend med folkparker som går i konkurs, även om jag naturligtvis håller tummarna för Stjärnan.


För att förstå hur stort det var med folkparker, kan jag nämna att den 22 oktober 1966 framträdde The Who på Gislövs Stjärna. För den som mot all förmodan inte känner til det legendariska bandet biläggs ett smakprov, som idag 45 år senare kan avlyssnas på Hammenhögs jukebox. (Tvåa på jukeboxtoppen.) Jonas som inte  ens fanns på ritbordet vid den aktuella tidpunkten menar att det är den häftigaste inledningen på en låt han hört.

Turen går till Smedstorp.

Smedstorp är den närmaste grannbyn till Hammenhög, om man räknar litet större byar. Smisstorp säger infödingarna, och de har sällan fel.

Smedstorp säger sig vara Österlens mittpunkt, och då är det säkert på det viset. Enligt SCB är byn på 58 hektar och har 372 invånare. Det ger 6,4 invånare per hektar. Holland har 3,95 invånare per hektar (det gäller dock hela Holland, så kul kan man ha med statistik).

Alla byar inne i landet på Österlen har åretruntliv. Det gäller även Smedstorp. Det verkar vara en bra kombination av infödda och inflyttade. De har en mycket trevlig och informativ hemsida. Man håller på att färdigställa en vandringsled för upplevelse av natur och kultur. Har jag förstått saken rätt kommer invigning att äga rum i maj detta år.

Det är inte bara vandringsleden som visar vilket sportigt och hälsomedvetet folk smedstorpsborna är. På TV-shop har man inhandlat en pilatesboll och ställt upp den vid järnvägen.

Jag vet inte om man behöver boka den, eller om det bara är att köra. Jag har inte heller kunnat verifiera att den är Leaderfinansierad, men det verkar troligt.

När man befinner sig här, mitt i city (säkert 8 inv per hektar)  förstår man järnvägens betydelse. 1882 började en järnväg byggas mellan Tomelilla och Simrishamn. Ca 10 år senare var en förbindelse mellan Simrishamn och Malmö klar. Den stora betydelsen på den tiden var godstransporter. Trots detta byggde man ett ståtligt stationshus.

Transporternas betydelse kan man förstå av de magasinsbyggnader, idag i förfall, som omger järnvägsstationen.
Det vackra sädesmagasinet vittnar om att vi befinner oss i betydande jordbruksbygd. Jag kan informera om att spannmålspriserna för närvarande är bra. En lantbrukare ringde till mig och frågade mig var jag köpte pellets. Han eldade med säd som nu blivit för dyr för detta ändamål.

60-talets trafikpolitik gynnade landsvägstrafiken, som enligt ett sätt att räkna var billigare. På 70-talet upphörde all persontrafik och det mesta av godstrafiken mellan Tomelilla och Malmö.

En del räls revs upp medan andra delar har blivit älskade turistmål med dressintrafik, bl a i Fyledalen.

Sträckan mellan Simrishamn och Tomelilla rustades upp och elektrifierades under 90-talet.

Idag är sträckan Simrishamn - Tomelilla anknuten till Ystad och med Skånetrafiken kan man denna väg nå Malmö. Det drivs opinion för att bygga upp den ny direktförbindelse mellan Simrishamn och Malmö. Om den går via Sturup kan jag tycka att det låter som en bra idé.

Idag är det bara persontrafik på banan. Det känns paradoxalt när man jämför den gamla stationsbyggnaden, när det mest var godstrafik. Nu får resenärerna hålla tillgodo med ett fult skjul, som till nöds skyddar mot nederbörd, som kommer rakt uppifrån. Hur ofta gör den det på Österlen?

Den gamla byn har fått en del turistiga inslag, som prylbodar och gallerier. En lanthandel betjänar de boende med mjölk, Kvällsposten, glömt och litet prylar. Det är antagligen inte så många som veckohandlar här, man är glad så länge den överlever.

I skyltfönstret finns en praktfull gammal kaffevarn.

Det finns ett par kuriosaaffärer. Den ena har mest ett spännande skyltfönster. Jag har aldrig varit inne. Skylten "Stängt" har mött mig varje gång jag gjort ett lamt försök.



Något slags liv i butiken tycks det vara, med tanke på skyltningen med en plasttomte i centrum.

Kanske har jag underskattat värdet av deras varulager, med tanke på att de satsat på TV/video bevakning.

Hade jag varit tjuv skulle jag utan tvekan blivit litet nyfiken. Jag tror för min del att det effektivaste, eller vart fall billigaste, sättet att skydda sig mot objudna gäster hade varit att ta ner skylten.

Den andra kuriosaaffären, har mer regelbundna tider. Jag har lärt mig att de har öppet åtminstone på lördagar. Deras sortiment är spretigt. Där finns allt från plättjärn till ishockeyspel. Gammalt och nytt i en salig blandning.

Den perfekta affären när du inte vet vad du behöver, gå in där utan några förutfattade meningar. Har du inget med dig ut är det dig det är fel på.

Den som renoverar gamla hus kan fynda gamla beslag, dörrhandtag m. m.

Butiksinnehavaren är en filosofiskt språksam man. Vi brukar diskutera i vilka avseenden tiden är ur led.

Bygatan är smal, och man kan se att vägen vuxit efterhand som trafiken ökat.
Ett illgrönt hus ligger ca 40 cm från körbanan, man får gå på tvären på trottoaren, förutsatt att man är bredare än man är tjock.

Trafiksäkerheten är dock väl tillgodosedd genom att man spikat upp tre reflexbrickor på husets hörn.

Ett samlat intryck av Smedstorp är; byn som aldrig blev riktigt klar.

Till vänster efter bygatan, när man kör mot Hammenhög, finns en gatstump som jag av någon anledning tycker är så fin. Jag lade märke till den redan första gången jag kom körande den vägen för att titta på Gästis. Blandade småhus - så oops tar det slut när man kommer till en fabrik. Man undrar hur den kombinationen kom till.

Jag antar att många som bor i Smedstorp pendlar till när och fjärran, men det finns också en riktig fabrik på orten.

Smedstorps Snickeri är en ledande tillverkare av köksinredningar. Inte som Marbodal med flashig TV-reklam och platta paket. Ett riktigt snickeri som bygger köksinredningar efter behov och ritning. Jag uppfattar det som ett riktigt kvalitetsföretag.

Naturligtvis finns det också många småföretag, som överallt på Österlen. Jag finner att ett par av de hantverkare vi använde vid renoveringen av Gästis, har sitt säte i Smedstorp.

Set Åkes El, som inte längre är Set Åkes. Den nye ägare storsatsar på ett skyltfönster. Eller, möjligtvis, har jag inte lagt märke till det förr.

På en kulle bor Johnny. Här utgår han ifrån när han ska ut och kröka rör i närområdet. Och Carina sköter administrationen. Carina som jobbade hos oss som frukostvärdinna, det var tider när jag inte ens behövde glutta under rullgardinen för att se om hon var på plats. Nu har hon dessvärre övergivit besöksnäringen för bilbranschen. Men utan bilar inga besökare.

Johhny har bott hela sitt liv i Smedstorp, bortsett från några ungdomsår då han bodde i Gärsnäs.

Jag fortsätter jakten efter Smedstorps själ. Jag inser att anledningen till Smedstorp ligger där det ligger inte har med själ att göra, utan skäl. I vägskälet där väg 11 och vägen Hammenhög - St Olof - Vitaby - Brösarp, korsar varandra, där ligger Smedstorp. Detta är med all sannolikhet gamla leder och den verkliga orsaken till att Smedstorp ligger där det ligger.

När vi passerat väg 19 kommer vi till Smedstorps kulturella centrum. Naturligtvis ha man en kyrka.  En tämligen själlös sådan från mitten av 1800-talet. Den typen av kyrkor brukar litet vanvördigt kallas Tegnerlador.

På en punkt överträffar Smedstorp Hammenhög - man har ett slott.
Det är ett anrikt gammalt slott, som genom bränder, idag har ett behändigt format.

Det är i privat ägo och inte tillgängligt för allmänheten. Därför den mer diskreta än framgångsrika fotograferingen av byggnaden. Man vill ju inte bli ertappad som någon jäkla paparazzi.

I dagsläget tre råkor men det kan öka till fyra när vandringsleden är klar.

Nya tider - nya tankar?

"en kväll i syrenernas tid och gullregnets månad"; vackra ord som griper rakt in i känslan. Jag funderar på vad hur man skulle på motsvarande sätt beskriva tiden just nu. "Slaskigt, skitigt, snorhalt, ödsligt och mörkt - satans, jävla skit!" Som autodidakt mindfullnesstillämpare konstaterar jag dock, att dagens ljusa del har ökat med 1 timma och 8 minuter, sedan det var som värst (vintersolståndet). Jag länkar till Wikipedia också på grund av att det i DN var en stor artikel där bl a populära forskare fick klargöra sin inställning till
företeelsen. Utan att vara populär eller forskare kan jag informera om att jag älskar Wikipedia!

Att man äntligen fått en ägare till det vackra Hammenhögshus i parken på Hammenhögsfrö. Att de dessutom satt igång att renovera det gravt förfallna huset - det mindfills mig.


Nu har vi haft en dryg vecka av passiv tillvaro - på gränsen till vegeterande. Vi har hållit ögonen på varandra för att kontrollera att smygjobbande inte förekommit. Visst har det varit skönt, men det kändes fint att dra igång igen. Man kan kanske tro att det inte finns så mycket att göra eftersom restaurangen har stängt till den 5 mars. Så är det inte! Dels är det otroligt mycket administrativt arbete som kommer vid årsskiftet, dels är det nu vi kan planera hela det kommande året. Vi har redan nu många bokningar till de mest populära helgerna och aktiviteterna.

Vi planerar  inga radikala förändringar i verksamheten. Det känns, som om vi har hittat vårt sätt att jobba. Vi skiljer oss en del från våra kollegor och grannar på så vis att vi inriktar oss på privatpersoner. För något år sedan uttalade vi för oss själva: "Vi ska vara en gästgivaregård." Det kanske inte är så kristallklart vad det innebär, men för oss är det tydligt. Till exempel menar vi att vi inte ska vara en konferensanläggning. Visserligen är många konferenser samtal i en skön miljö, god mat och dryck. Ett tillfälle för en grupp att tala ihop sig. De är naturligtvis väldigt välkomna, men det sker på husets villkor. Vi tillhandahåller mobilt Internet, men där nöjer vi oss.

Påsken, matrundan och sommaren! Visst - det är kul när det är mycket folk på Österlen. Framförallt är det nödvändigt för oss som har öppet hela året, mer eller mindre. Januari - mars är för likviditeten vad koldioxidutsläppen är för klimatet och då gäller det att ha bunkrat pengar. Vår gästgivaregård har som alla, eller åtminstone de flesta, förstår höga fasta kostnader. Om jag ändå tillåter mig att lättsinnigt bortse från de ekonomiska realiteterna så tycker jag att det är som trevligast när inte fullt så många är ute och rör sig. Våra weekendpaket är uppskattade och viktiga för verksamheten. Framförallt är de mycket trevliga. Jag brukar säga att de är bästa stressmedicinen för stadsfolk. God mat och en miljö som får den mest speedade att landa i realtid! Det är också väldigt, väldigt trevligt att allt fler från området upptäckt restaurangen. Vi kan till och med se en grupp stamgäster. Tidigare sa jag att vi inte har någon närmarknad, det är inte riktigt så längre, även om vi inte är någon kvarterskrog just.

Bokslut är en höjdpunkt för mig som siffernisse och kalenderbitare. Jag ska försöka få fram det litet tidigare i år. Den stora redovisningsbyrå jag använt har haft en annan syn på det än jag. Först i maj - juni har de levererat ekonomisk facit för det år som gått. Då har halva nästa år flytt sin kos och möjligheterna att göra strukturella förändringar är begränsade. Hur som helst kan jag redan nu se att vi har samma omsättning som 2009. Det är vi mycket nöjda med eftersom vi ökade omsättningen med 30% 2009 och december ovädrades bort för oss.

Så här i inventeringens tid och bokslutets månad förundras jag över hur outvecklade kassasystemen är. Det verkar som det endast är skatteverket som är kravställare. Det är för mig obegripligt att man inte som standard har ett gränsnitt så att man kan plocka ut data till Excel eller en databashanterare. När vi ringde leverantören och frågade sa han att det fanns en programvara för 15 000. Tack för kaffet! Det är nästan lika mycket som kassasystemet inklusive hårdvara. Jag undrar hur mina småhandlarkollegor funderar? Har de inget intresse av och uppföljning på vad man säljer? Vi knackade in våra uppgifter från en remsa, lång som härifrån till evigheten, i Excel. Nu kan vi i detalj följa upp vad vi säljer, göra analyser och jämförelser samt flådiga diagram.

På slutet ett par kulturupplevelser:
De senaste dagarna har jag haft ett par fullständigt underbara upplevelser. Två dokumentärfilmer av den geniale Tom Ahland. Ebba och Torgny ett par på väg mot de nittio, hade haft litet affärer för sig, för 60-år sedan. Efter att levt varsitt liv återupptar de kontakten när deras respektive gått bort. Fullständigt hänförande hoppingivande.
Den andra dokumentären var om Cornelis Vreesvijk. En av våra största, som behandlades så illa av sig själv och oss andra.

En kulturupplevelse av inte fullt samma tyngd levereras av en medarbetare på YAs kultursidor , som vi behandlat så illa. Först får vi oss en ordentlig genomgång av skillnaden mellan kulturredaktör och kulturskribent. Dessutom klargörs att när kulturredaktören skriver kåserier så hör det inte till kultursidan. Vem bryr sig om hur ni organiserar detta. Jag är intresserad av kultur i hela tidningen. Vad är det för larv om vem är vem på YA? Tycker jag att kulturbevakningen är dålig är det väl rimligt att klanka på chefen? Om han sedan är upptagen av att skriva kåserier i stället för att utveckla kulturbevakningen tyder det kanske på att tidningens ägare är nöjd med det.
Så kommer ett angrepp på facebook som verkar konstigt. Kulturredaktionens riddare tycker inte om att vara med i en grupp, som han inte sympatiserar med. Debatten hör hemma i tidningen och på tidningens blogg, så att alla läsare av kultursidorna får ta del av det. Hört talas om länkning? När man talar till någon är man inte med i gruppen, när man talar med någon är man med i gruppen, på facebook och i det verkliga livet. Det är väl i himmelens namn inte YA som bestämmer var jag vill diskutera kulturbevakning. Tidningarnas makt ser inte likadan ut idag som den gjorde bara för några år sedan - och tack för det.
Så kommer en dagsedel mot kulturellt aktiva, främst konstnärer. De tycks enligt YA. kulturskribent tro att kultursidorna är till för dem. Ja gud vad fånigt av dem! Jag är inte alls särskilt kulturellt aktiv, men jag har ändå ett intresse av att en lokaltidning bevakar lokala kulturella företeelser. Jag förstår inte att man när man har en bred allmänhet i ryggen, överhuvudtaget bryr sig om vad vi, 25 stycken i en diskussionsgrupp på facebook diskuterar. Dessutom har YAs kultursidor enligt YA blivit mycket bättre det senaste året.
Jag vill inte säga vad jag tycker skribenten talar i men jag donerar nedanstående bild av ett föremål från museets i Vänersborg, samlingar.

Beskrivning: Nattmössa med maskinknypplade spetsar i framkant, nederkant och infällt. Sydd av ett tunt bomullstyg (moll).

Den som är intresserad av att diskutera YAs kulturbevakning i ett forum som inte ägs av YA kan göra det i den facebook-grupp, som upprör.

Summering av 2010.

Alla tidningar och tidskrifter, med självaktning, har med helgdecimerade redaktioner fyllt sina utgåvor med, mer eller mindre, intressanta förteckningar över året som gott. Jag vill naturligtvis inta vara sämre. Skillnaden är att jag inte har några som helst ambitioner att vara relevant, saklig eller heltäckande.

Gästis.
Vi har haft ett bra år trots en förfärlig december med många väderavbokningar. Restaurangen är den del som utvecklats bäst. Vår envisa satsning på gourmetmat med stark koppling till grannskapet börjar ge resultat. Vi har fått bra press och väldigt nöjda gäster. Vi har fått fler lokala stamgäster och det är ju hur kul som helst. Äggakagan och vår rejäla räkmacka har också en trogen och pålitlig supporterklubb, som uppskattar "snabbmat" med hög kvalitet till en rimlig kostnad.
De nyrenoverade rummen uppskattas högt och rent av våra gäster. Själva myser vi i vårt nya, fräscha och funktionella kök.

Hammenhög.
Fortfarande är detta livsstilsbyn. Fascinerad ser jag hur alternativet till den urbana tillväxthetsen frodas. Blandningen mellan infödda, inflyttade och delårsboende ger en dynamik som inger hopp. Det är svårt att inte trivas i Hammenhög.

Under året har gryningspyromanen fortsatt sin groteska lek med det svenska rättssamhället. Han försökte bränna ned kyrkan, men misslyckades. Däremot lyckades han att bränna ned Domaregården till grunden. Ironiskt nog var Domaregården ursprunget till Fröfirman i Hammenhög, som etablerades 1925. 2010 upphör verksamheten. Dåliga ägare låter ett starkt varumärke, en kultur och en epok gå i graven, samtidigt som trädgårdsintresset i Sverige och Danmark aldrig varit större. Inte så imponerande! Låt oss hoppas att det växer fram något nytt intressant bland byggnaderna på Weibullsområdet.

Sport.
Från att varit en rimligt spänstigt medelålders man, med ett par maror i mogen ålder och regelbundet tränande på gym, har jag gått vidare till att bli en gubbe, som trivs i min keps och regelbundna promenader med hunden.

Också mitt passiva sportberoende har kraftigt tillbakabildats. Mitt sportintresse är numera direktkopplat till chauvinism. Om en svensk är i världsklass kan jag till och med tänka mig att titta på backhoppning, tjuta till skidskytte och till och med välvilligt nicka åt konståkning.

Det finns en idrottsman som inspirerar mig och fascinerar mig - Zlatan. Han kommer från enkla omständigheter. Går sin egen väg. Tillåter sig att vara sur på pressen. Tjurig - charmig - målmedveten. Företräds av en agent som verkar fullständigt galen. Lämnar toppklubben Barcelona och går till Milan. Det han gör på plan, match efter match får mig att stöna av välbehag.

Politik.
Ett skammens år då vi röstar in SD i Sveriges Riksdag, det är inte deras fel, det är vårt. Fi har ingen framgång utom i Simrishamn där de tar säte i beslutande församlingar. Även om förklaringen till stor del heter Gudrun Schyman och ett stort missnöje med det bestående har man fått fyra år på sig att visa vad man vill och vad man kan.

Musik.
Den stora händelsen är naturligtvis att vi skaffat en Wurlitzer 56. Fantastisk maskin! Vilket ljud och vad snygg.  En värdig representant för den amerikanska dollargrinsestestiken - art deco vulgo.

Efter upprop på Facebook har jag fått storstilade donationer av singelskivor. Jag var särskilt på jakt efter Spencer Davies Group. Vad jag trodde var ett misslyckande förbyttes till framgång, när jag idag gick tillbaka till Vallbyleifs donation som ligger flera år tillbaka i tiden. Där var inte bare en Spencer Davies utan två! Jag tittade igenom hans gamla mappar och gjorde flera tunga fynd. Se det var ingen mammas gosse - Leif! Även om en Anna-Lena Löfgren konfunderar.
En bitter erfarenhet är hur djävulskt dålig svensk pop var på 60-talet.

Film och TV.
Det är just inte lönt att skaffa klippkort på biograf. Jag tror att antalet biobesök det senaste året är 0. Det har många förklaringar, t ex att vi oftast jobbar under biotid, men också att just när vi skulle kunna tänka oss att masa oss iväg går det ingen film, som vi gillar.

Min relation till film är ganska ytlig, jag vill bli underhållen, avkopplad och förströdd. Min faibless för "feel good"-filmer blir allt tydligare. Jag skiter i smarta kameravinklar - ge mig en romantisk komedi! Min samling av DVD-filmer inköpta på extrapris i samband med matinköp har ökat.

Under året har vi tagit till oss SVT-play. Underbart att kunna se ett program när man själv har tid och lust. Därför upptäckte jag årets TV-upplevelse, "Våra vänners liv". En serie med ett smart manus och bra skådespelare, långt från "sit com"-schablonerna! Unga svenska män framställs som tänkande människor med känslor, intresse för relationer och ansvar för andra! Bravo!

Hälsan och kärleken.
Vi är friska och nöjda, även om osteopaten, spikmattan och massagefåtöljen ibland får göra en insats för våra gistnande kroppar. Kärleken har sedan länge nått veteranstatus. Hade den varit en bil vore den berättigad till skattefrihet och veteranförsäkring. Å andra sidan hade den då inte fått användas för dagliga nyttobehov och man hade inte tagit ut den när det var dåligt väder.

Inga nya barnbarn under året, men ett storstilat bröllop. Minnet värmer!

Böcker.
Som vanligt har jag plöjt igenom fler än jag kommer ihåg. Jag gillar upplägget att köpa en trave när jag kommer till stan. Litteratur är för mig  en förbrukningsvara, ett livsmedel. Genom litteraturen får man perspektiv på sitt liv. Det låter litet pompöst, men jag står för det.

Jag har vid flera tillfällen talat om att jag inte är imponerad, inspirerad och intresserad av deckare och thrillers. Jag kan, och vill inte, relatera en massa mördande i pittoreska miljöer till något i mitt liv eller mina fantasivärld. Det finns naturligtvis undantag. Roslund & Hellström skriver i thrillerform böcker som jag betraktar som socialrealistiska debattböcker. Ruggiga och tankeväckande! Internationellt har jag en favorit i James Ellroy. Med språk, form och handling flyttar han oss till USAs korrumperade undre värld. Maffia, torpeder, politiker, CIA, FBI, rasister och allmänt skurkaktiga personer är aktörerna som tillsammans formar Ellroys Amerika. Jag kan med denna fiktion, om den bara innehåller ett spår av sanning, förstå att dessa formella och informella makthavare med alla medel måste stoppa Wikileak.

Nyårsafton 2010

Så är det klart och boende gäster börjar droppa in. Flera har ringt för att kontrollera att vägarna är farbara. Till skillnad från julen är väglaget nu helt problemfritt.

Jag har importerat en kraftig förkylning från Stockholm. Det är som om kroppen vet att den ska få ledigt efter nyår. Med litet hjälpmedel från husapoteket ska det inte bli något problem. (Det visade sedan att det utvecklade sig till en influensa som skickade mig i sängen.)

Jag läser ett stort reportage i YA från en av våra grannkrogar. De ska servera hummer, löjrom och oxfilé - för det vill folk ha.

Vi resonerar inte så. Det är mer spännande att arbeta med olika smaker i kombinationer som inte är invanda. Går man på krogen ska kockarna kunna presentera något, som man inte gör hemma.

Det är kul att utmana och inspirera matintresserade människor. Det är okventionellt att servera en varmrätt baserad på griskött.

Vi gläds denna nyårsafton åt att majoriteten av gästerna är från närområdet. Det är en strävan vi haft hela tiden, men vi vet också att det tillhör inte vanligheten att man i en by på landet går på krogen.

I ett avseende är vi konventionella. Cremont dÀlsace, Cava, Spumante - inget matchar Champagne. Vill man dricka Champagen, och det vill man på nyårsafton, ska det vara äkta vara.

Ett sätt att finansiera är dra ner litet på alla bomber som smälls av. Smällen från en champagnekork är mer sensuell än de knallar som skrämmer livet ur folk och fä. Våran Doris är så skotträdd att hon börjar flämtandas i mellandagarna. Tänk 35 kilo Airdaleterrier som vill sitta i knäet.


När vi tittade till henne vid 12-slaget hade hon hoppat upp i en resesäng för barn, som hon aldrig annars nyttjar. Hon tog tillfället att smita ut. Blind och döv för allt stormade hon in på gästis, genom restaurangen, förbi gäster, passerade köket och tog skydd längst in i glasförrådet.

Danskarna som brukar häckla oss för "Förbudssverige" har infört förbud mot smällande fyrverkerier.

En kväll på krogen innebär en god distansträning för servicen, oftast över en mil. Det kräver bra skor och ibland byte av fotbeklädnad. Här ser vi k.h.s skoterminal, plus de hon har på sig för tillfället.

Jukeboxen fungerade perfekt. Repertoaren var mycket uppskattad och alla våra gäster var uppe och stuffade.

Så har det blivit 2011 och våra boende gäster serveras sin frukost.

Så kommer vår tid!

• Kurera flunsan
• Vila
• Lösa korsord
• Läsa
• Äta gott
• Levande ljus
• Dricka gott vin
• Åka till Malmö
• Åka till Köpenhamn
• Åka till Stockholm