Nya gästgivare

Hammenhögs Gästgivaregård 1901, tolkat av Carl Ljungberg, gåramålare.

Renovering 1919

Gästis troligen strax efter andra världskriget.

De som känner oss, eller har följt oss på bloggen, vet hur vi för drygt åtta år sedan lämnade en grå tjänstemannavardag i Stockholm. Efter en kort beslutsprocess bestämde vi oss för att bli gästgivare i Hammenhög på Österlen.

En dryg månad senare hade vi avvecklat våra åtaganden i huvudstaden, sågat av den gren vi satt på, packat våra väskor och flyttat till Österlen.  En mental terrängritt, väntade oss eftersom vi helt saknade branschkunskap. Redan efter en dryg månad anslöt Jonas, vår äldste son. Hans branschkunskap var inte heller mycket att dra till torgs med, men han kan laga mat. Efter att ha konverterat från IT-branschen hade han skaffat en kockutbildning. Första tiden var en fråga om överlevnad, på alla plan. Oj så mycket goda råd och kvalificerade synpunkter vi fick. Efterhand lärde vi oss att de goda råden och synpunkterna må ha varit allvarligt menade, men sällan särskilt väl underbyggda.

När vi landat tog vi ett steg tillbaka och analyserade vad  i höll på med och, framför allt vad vi skulle hålla på med. Vi diskuterade länge och kom fram till att vi skulle vara just en  gästgivaregård, dvs erbjuda mat och boende till folk på resa  och vara en  restaurang i området, för vardag och gillen. Vi sticker ut med en obruten ägarlängd på 320 år och dessutom en välbevarad, inte sönderrenoverad, miljö. En annan observation var att kvalitén på maten tvunget måste utvecklas, vilket vi i och för sig började med dag ett. När vi gjorde vår verksamhetsanalys kom vi också fram till ett motto:

Gästis 2004, när vi övertog.

Tradition och förnyelse!

Gästis 2011

Vi har hållit och förhållit oss till vårt motto. Som ett led i utvecklingen har vi totalrenoverat gästgivaregården upp till modern standard. Alla rum har dusch och toalett, köket är totalrenoverat och erbjuder en bra arbetsmiljö för kockar,  rationell och hygienisk hantering av livsmedel.

När folk frågar om vi ångrat oss, brukar vi svara att det har vi gjort många gånger, men sammantaget ångrar vi bara att vi inte tog steget tidigare.

Tre generationer gästgivare

Så hände det, som inte fick hända, jag fick cancer, Myelom. Jag har berättat om mina sjukdomsupplevelser i en annan blogg. Förutom chocken att  ställas inför en livshotande sjukdom, med oro och oreda, tappade vi en "produktionsresurs". Framtiden blev med ens oklar och osäker. 

Jag antar att alla kan förstå vi blev skärrade.

Vi hade inte kunnat få tag i kockar så vi kunde täcka sommaren för luncher och kvällar. Det är många som vill vara med och dela kakan under juli. Det kändes, som ett givet alternativ, att försöka sälja gästgivaregården..

Sommaren gick med öppet endast på kvällstid. Jag tror att det var färre besökare på Österlen än det brukar vara. I det avseendet var det kanske en ekonomisk fördel att inte ha öppet på lunch.

I detta skede på höstkanten hade Jonas och hans Anna talat ihop sig. De vill ta över ansvaret för Hammenhögs Gästis. Det kändes glädjande och vi drog tillbaka försäljningsuppdraget. Den stora skillnaden mot tidigare är att Anna aktivt går in i verksamheten.

Annelie och jag talade mycket om att arbeta tillsammans. Det är en sak att ha levt ihop över fyrtio år och drivit upp tre ungar med gott resultat - att jobba ihop är en helt annan sak, att dessutom blanda i en vuxen son   andas problem. Det har gått väldigt bra att samarbeta, främst beroende på att vi haft  tydliga ansvar.  Vi upptäckte  att vi diskuterat fel problemställning. Att vara gästgivare är ett sätt att leva därför finns  inget alternativ till att jobba tillsammans. Vi blev så glada att Anna och Jonas bestämt sig för att driva Gästis tillsammans. Det man bör diskutera är hur man ska arbeta tillsammans. Annelie kommer att fortsätta att arbeta i matsalen.

För min del är det i princip färdigvisslat, för att citera kärringen, som fick flabben i hjulet.  Gästgivare emeritus, senior advisor, Sundström d.ä. eller vad man väljer att kalla en som gjort sitt. Efterhand som jag återhämtar mig får jag hjälpa till där jag kan och Sundström d.y. önskar.

Jag känner för en summering av gästgivarperioden i livet, även om det inte är ett vattentätt skott mellan vår period och Jonas och Annas. Det gäller för vår del att lägga oss i lagom och på rätt sätt. Det går aldrig bra att köra från baksätet.

Vi har god ordning på ekonomi och rutiner, och system för att det förblir så. Utvecklingsmodellen för verksamheten är evolutionär inte revolutionär. Trender kommer och går, men Gästis består (sedan 320 år)!

Man kan hoppas att alla de gäster, som regelbundet kommit till oss och därigenom gett oss förutsättningar att utveckla Gästis, fortsätter att trivas på Hammenhögs Gästgivaregård och att nya besökare hittar oss.

Ekonomiskt har Gästis inte varit ett lysande projekt, men det har egentligen aldrig varit målet. Våra vinster ligger på det personliga planet. Vi har haft en mycket utvecklande och omväxlande period i våra liv, träffat många trevliga människor och varit stolta över vad vi gjort. Vår oro att det skulle vara svårt att arbeta tillsammans har visat sig helt obefogad. Vi har genom Gästis kommit varandra mycket närmare, Annelie och jag. Det är med tillförsikt och med stora positiva förväntningar vi nu är beredda att lägga till en ny post i ägarlängden. Lycka till, Jonas  och Anna!

Ö. Ingelstad

Jag har skrivit ett inlägg om den charmerande byn Ö. Ingelstad. Härförleden fick jag en kommentar från Lars-Göran. Han skulle vilja läsa litet mer om byn. Jag erinrade mig att Frank Eberhardt blivit fångad av Ö. Ingelstad och suttit med näsan i gamla presslägg. Jag lägger in två oredigerade skriverier från Frank:

Östra Ingelstad

Det är någonting speciellt med den här byn. Den som gav namn åt hela häradet. Och med alla dessa gårdar som ägts av Ingelstad under alla dessa århundraden. Det är också den enda byn där byastenen fortfarande finns kvar. Men det är väldigt tyst här.

Att Ingelstad är gammal, långt innan medeltid, har jag fått bekräftat genom en mängd olika källor, men kanske allra tydligast i den här artikeln publicerad i Cimbrimshamnsbladet den 18 december 1924:

Ingelstads gård

Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares historia.

”Den 19 januari  i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.

Första gången Ingelstad nämnes i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.

[Den som i dag kallas för ”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns omnämnt redan 1108.] 

1459 och 1477 omnämnes riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson Galt till Ingelstad.

Från 1615 till 1630 befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten till kyrkan för sig och sina efterkommande.

Joachim Bulow nedrev vid samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.

I ett den 25 juni 1639 brev skriver sonen Kristian Bulow sig till  Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han blev 49 år.

Biskop Peder Winstrup nämner i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”:  Ingelstads gaard:  Christian Skel. Strax efter honom kom gården med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra Herrestad.

Ingelstads och Smedstorps säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad. De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården 14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad, 13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]

Vid mitten av 1700-talet innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne  Hr Baron och Landshövdingen Psilanders arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År 1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre pantinnehavare.

Sedan Sveriges Riksbank inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan 1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader, var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade, 28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig torvjord.”

År 1787 tillbytte sig General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år efter tillträdet den 26 februari 1791.

[Magasinet står kvar och är idag den äldsta byggnaden i byn.] 

Gustafschiöld som var en uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna, som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.

I ett privatbrev från den 18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes, att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”

Men hur än bönderna bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.

[Det låg ett skimmer över Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]  

Så blev det också nästan ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning, Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som nu går snart att förenas med sitt ursprung…” 

[Mina avkortningar, det räcker så bra så här.]

Sanningen av det sistnämnda har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.

Efter generalen ärvde sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster. Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade hustrun honom med dessa ord:  ”Du, Gustaf, vi ha ju ändå makten”.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett nekande svar”

[Han gick under namnet ”Svinet på Ingelsta`”]

Baron Hans Ramel å Övedskloster ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F. Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister försålde gården.

Ingelstad, som med underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a  1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i Landskrona för ett pris av 638.000 kr.

Nu är det förvaltarna uti desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000 kr.

Det här är en herregårds olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår, bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården Hamundahög en gång legat.”

-n.

Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18 december 1924.

Denna önskan gick i uppfyllelse tidigare än -n (Han hette Oskar H. Arvidsson.) någonsin kunnat föreställa sig. Gården är nu borta sedan många år. Få vet om det här idag, ännu färre bryr sig. Ingen kommer längre ihåg. Åker man till Östra Ingelstad idag beror det bara på att man har råkat köra fel.

Ingelstads gård

Fragment ur en gammal herregårds och deras ägares historia.

”Den 19 januari  i år (1923) hölls exekutiv auktion å länsstyrelsen i Kristianstad å Ingelstads urgamla herresäte. Några plock ur gårdens historia genom århundradena kan därför vara av intresse; allrahelst som några gårdshandlingar eller gårdsarkiv ej finnas å Ingelstads gård.

Första gången Ingelstad nämnes i handlingar från medeltiden är 1348, då det kallas Ingelstathe. Brunius säger att kyrkan är ”en av dom äldsta i norden”, liksom att han kallar gården för ”en urgammal herrgård”, det vill säga, dess historia försvinner i den grå forntiden. Man vill påstå att den anlagts av en fylkeskonung Inge, från vilken hela häradet fått sitt namn. Hans grav fanns fordom strax söder om byn, men var redan på 1800-talet förstörd. De sista åren på nämnda århundrade återfanns en av de väldiga stenar, som fordom utgjort graven. Denna bautasten blev rest där den blev funnen i jorden och påminner i vår tid om den förstörda kungagraven.

[Den som i dag kallas för ”Kung Inges sten” och som fortfarande står kvar. Faktum är att Ingelstad finns omnämnt redan 1108.] 

1459 och 1477 omnämnes riddaren Sten Pedersson Gjöe till Ingelstad. 1514 ägdes gården av riddaren Nils Höög. 1551 är Hans Nilsson ”Ingelsta gårdsfogde”. 1584 skrev sig Nils Pedersson Galt till Ingelstad.

Från 1615 till 1630 befinnes Joachim Bulow vara ägare till Ingelstad. Denne Bulow hade genom kungligt brev den 28 februari 1615 erhållit Kristian IV:s brev på patronatsrätten till kyrkan för sig och sina efterkommande.

Joachim Bulow nedrev vid samma tid rundelen till Ingelstads kyrka och uppförde i dess ställe en tillbyggnad avsedd för altarplats och som undertill rymmer ett gravkor för honom och hans hustru Else Grobe till Ingelstad. Troligen är altarprydnaden även en skänk av dem. Båda enär deras adliga vapen finnas anbragta å densamma.

I ett den 25 juni 1639 brev skriver sonen Kristian Bulow sig till  Ingelstad. År 1658 egde Joachim Gersdorff Ingelstad och hela socknen hörde under gården. Gersdorff, som även var egare till Smedstorp och Tunbyholm, var Danmarks riksdrots och rikshofmästare, befallningsman på Kallundborg, samt, som den förnämste av sin ätt, även ståthållare i Köpenhamn och hade 1652 erhållit Bornholm som förläning. Han tillrådde 1657 kriget mot Sverige, för vilket han fick plikta vid krigets olyckliga utgång, i det han nödgades som Danmarks fullmäktig underskriva den för Danmark så ofördelaktiga freden i Roskilde där nämnda land förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I den stunden vände han bort sitt ansikte för att dölja sin sorg och suckade: ”Jag skulle önska, att jag icke kunde skriva”. Han påstås hava dött av sorg över Danmarks olyckor 1661. Han blev 49 år.

Biskop Peder Winstrup nämner i sin förteckning över ”herregaarderne o. deras egenmand i Skaane ved aar 1660”:  Ingelstads gaard:  Christian Skel. Strax efter honom kom gården med alla dess underlydande som Bornholmska vederlagshemman under svenska kronan. Översten Christian Carlsson Lilliebergh hade av svenska konungen erhållit Ingelstad i förläning. Det heter därom: ”Ingelstadh, Hr överst Christian Carlsson Lillieberg i vår nådige nu regerande konungs tijd donerad”. Han hade Jus till kyrkan i Ingelstadh men ej i den andra pastoratsocknen Östra Herrestad.

Ingelstads och Smedstorps säterier arrenderades 1668 av Simon Jakobsson, sedermera borgmästare i Ystad. De sista åren på 1600-talet, när Ingelstad var kronans egendom, lydde under gården 14 åbor i Ingelstad eller samtliga på den tiden, 8 i Östra Herrestad, 11 i Kvärrestad, 13 i Hannas och 15 i Hammenhög. [Nästan hälften]

Vid mitten av 1700-talet innehades Ingelstads kronosäteri under förpantning av vissa ståndspersoner. Så nämnes 1743 som pantinnehavare ”Sal. Högvälborne  Hr Baron och Landshövdingen Psilanders arvingar och thes svägerska fru över- Commisarischan Petronella Mesterton”. År 1753 voro häradshövding P.G. Lindecrona och överstelöjtnant Ehrensparre pantinnehavare.

Sedan Sveriges Riksbank inlöst pantinnehavarne å Ingelstads gård arrenderade kronan bort gården till friherrinnan Anna Christina Hyltén på 50 års tid, vilket arrende sedermera transporterades på ryttmästaren Fredrik Adam von Schantz, som bodde där mellan 1767 och 1773. Det hette då: ”Mangården bestod av tvenne korsvirkesbyggnader, var och en Corps de Logis, skulle bliva grundmurad, tillämnad. Denna, ännu kvarstående huvudbyggnad, blev strax uppförd. Ladugården bestod av en grundmurad och tvenne korsvirkes byggnader, varandes man- och ladugården skilda genom en gammal mur. Trädgården låg öster om ladugården, försedd med goda fruktträn. I övrigt funnos 4 styck fiskedamm, varuti fanns karp, gädda och abborre, tillräckligt utsäde och höbohl, tvenne vångar med sten inhägnade, 28st.underlagda arbetshemman, 18 st.gatuhus eller torp, mjölkvarn och nödig torvjord.”

År 1787 tillbytte sig General Abraham Gustafschiöld Ingelstads gård mot Tullgarn som kronan då erhöll i utbyte. Ingelstads gård var då i förfall. Gustafschiöld lät uppföra det 4 våningar höga magasinet som ligger vid kyrkan. Ladugården avbrände genom vådeld några år efter tillträdet den 26 februari 1791.

[Magasinet står kvar och är idag den äldsta byggnaden i byn.] 

Gustafschiöld som var en uppkomling, föddes 1723 och var son av kyrkoherden i Allerum och Fleninge Olof Hellichius. Han dog år 1792 som kommendant i Kristianstad. För sitt deltagande i 1772 års revolution blev han adlad och svingade sig upp till general. Sedan gården kommit från kronan till privat ägo förklarades gården för frälsesäteri. Bönderna, som ägde kontrakt med kronan från 1688, ville ej godvilligt underkasta sig ombytet.

I ett privatbrev från den 18 september 1789 heter det: ”Gustafschiöld ville i häromdagen i anledning av Konungens brev, som nu ankommit hava målet avgjort och att få Krono och Skattehemmanen till Frälse, men det gick ej så hastigt för sig, utan brev måste först avgå till landshövdingen att bönderna först skulle höras, om de hava något däremot att påminna. Brevet avgick den 15 dennes till landshövdingen. ”Det ser illa ut för bönderna emedan Konungen även nyligen med sista brevet gynnat Gustafschiöld, men man skall göra sitt bästa ändå, mer kan man ej.” Bönderna sökte bevaka sin rätt. Det heter i deras skrivelse till landshövdingen: ”Det beror på eders Excellens och Höglofl. Kongl: Cammar Collegii förklaring huru rätt förhållas skall. Vi gjöre oss säkra, att vår vördsamma förfrågan med rättvisa utskiljes, att träldomsoket, varunder vi nog länge varit tryckte, avskuddas.”

Men hur än bönderna bevakade sin rätt fick Gustafschiöld rätt och bönderna blevo frälse i stället för Cronobönder, men så bar också generalen kungens krönta G jämte Sveriges tre kronor i sitt sköldemärke, allt ynnestbevis av den kung som ej kunde umgås med andra än adelsmän. De andra ”luktade snusk” i hans näsa.

[Det låg ett skimmer över Gustafs dagar …och hur du klagar, var stodo vi, om de ej varit till?]  

Så blev det också nästan ständigt stridigheter mellan Gustafschiöldarne under de 50 år de hade Ingelstad och bönderna. Vid generalens begravning i Christianstad 1792 yttrade major Fredrik Hjerta följande tirader: ”Mina herrar! Inom dessa bräder gömmer förgängligheten stoftet av en medborgare…” ”General-Lieutenten, Commendanten i Christianstads fästning, Riddaren av Konungens Svärdsorden, Wälborne…” ”Såsom kallad till fullkomligheten, har han nu betalt sin skuld till naturen…” ”Detta stoft, som nu går snart att förenas med sitt ursprung…” 

[Mina avkortningar, det räcker så bra så här.]

Sanningen av det sistnämnda har man syn för sägen om man gör en vandring till gravvalvet under Ingelstads kyrka där dessa Bulowar och Gustafschiöldar sova sin sista sömn. En ättling, i rena led till de sistnämnda, var en dag för några år sen i Ingelstads kyrka och stod och betraktade sina fäders vilorum. Med en suck åt kyrkovaktmästaren sade han: ”Det borde varit annorlunda, men jag kan inte göra någonting åt detta”.

Efter generalen ärvde sonen Gustaf Gustafschiöld Ingelstad. Denne svingade sig upp till överstes grad, men måste år 1838 sälja godset till Baron Hans Ramel å Övedskloster. Gustaf Gustafschiöld var gift med Lotta Adlerbjelke. När det led på upphällningen och han såg sig tvungen sälja det ena hemmandet efter det andra tröstade hustrun honom med dessa ord:  ”Du, Gustaf, vi ha ju ändå makten”.

I ett sockenstämmoprotokoll från 1836 sägs följande om honom: ”I de senare åren hade ägaren av Ingelstads gård Hr Översten och Riddaren Gustafschiöld till arbete vid gården antagit en mängd löst folk från andra socknar, med hustrur och barn, som oftast kvarstannade på stället, men sedan de funnits oskickelige till arbete eller av andra orsaker blivit avskedade och avlöste genom andra av lika beskaffenhet, blifvit kvar. Härigenom översvämmades socknen av tiggare och en mängd kringstrykande barn. Församlingen hade flera gånger hos Hr Översten begärt hans medverkan till dessa barns undervisning, avlöning och Skolhusets uppbyggande, men alltid undfått ett nekande svar”

[Han gick under namnet ”Svinet på Ingelsta`”]

Baron Hans Ramel å Övedskloster ägde Ingelstad endast i 3 år till 1840 då han sålde det till kammarjunkare Carl Wulfcrona, gift med Engel Rosenkrantz. Dessa ägde gården till 1853 då den såldes till löjtnant Claesson. 1856 övertogs Ingelstads gård av ett bolag, patron C.F. Foisach och Ryttmästare Håkansson, vilka avyttrade den 1868 till Christian Hofmeister i vilkens släkt den kvarstannade till 1915 då sonen Louis Hofmeister försålde gården.

Ingelstad, som med underlydande torp och lägenheter omfattade en areal av c:a  1.000 tunnland (500 ha.) med hela det yttre av levande och döda inventariet, bland annat 40 hästar, 240 nötkreatur, köptes av godsägaren J.P. Johansson, Årups gård och grosshandlaren J. August Olsson i Landskrona för ett pris av 638.000 kr.

Nu är det förvaltarna uti desse herrars konkurs som hava att avyttra det gamla herresätet, vilket bevillningstaxerat 1922 till 670.000 kr. År 1876 taxerades gården till 340.000 kr.

Det här är en herregårds olika öden genom tiderna, der endast förtryck och fattigdom trätt i maktens spår, bäst först som sist stycka godset i småbruk så att efterkommande en gång lika fåfängt spana efter där gården legat som vi sena tiders barn spana efter där sätesgården Hamundahög en gång legat.”

-n.

Ur: Cimbrimshamnsbladet, tisdagen den 18 december 1924. 

Fallvatten

Mikael Niemi har skrivit en katastrofroman. En tsunamiupplevelse när när alla dammvallar i Luleälv rämnar. Vattenmassorna fram genom älvdalen. Många personer, kanske för många, beskrivs i  sin kamp för att överleva. Spännde och skrämmande!

Förlåtelsen

Hanne-Vibeke Holst har jag upptäckt via danska TV-serier. Danskarna är bra på sådant men det förutsätter bra manus. Den senaste boken "Förlåtelsen" har en kanske inte helt trovärdig intrig, men den gör inte anspråk på att vara dokumentär. Det är spännande tema och skrivet som en bladvändare.

Jul igen!

Knappt har den präktiga gåsen lämnat menyn förrän det är dags för julmat. Gåsen var fantastiskt bra för vår del.  Genom åren har vi sett att intresset för traditionellt  julbord minskat. Det är väldigt mycket arbete med ett julbord där allt är hemlagat. Om man inte har mycket hög omsättning ökar risken för att kvalitén sjunker och att det ekonomiskt blir dåligt är säkert. Att erbjuda 25 sorters sill är för mig rena larvet. Vem orkar äta 25 sillbitar, dessutom menar jag nog att det kanske är fem sorters sill med olika tillbehör. Redan som liten fick jag lära mig att inte leka med maten.

Vi har valt att servera en julmiddag i år. Förrätten består av en sillbuffé; 4-5 sorter, hembakat bröd och ost. Till detta kan det sitta gott med en liten snaps. Vi har två hemkryddade att erbjuda. Numera är det lagligt även för krogar att krydda brännvin. Ett krav är att man anmäler till tillsynsmyndigheten, kommunen, och det har vi naturligtvis gjort. Våra sorter är "Kockens Julsup", som är en bitter, och, naturligtvis, "Husets Bäsk".

Varmrätten är rimmad långbakad grissida kryddad med sådant som förknippas med julen. Till den skulle jag nog dricka ett kraftigt rödvin, även om öl också passar utmärkt.

Desserten är ett juligt gottebord med glögg.

De bästa av råvaror och hantverksmässig tillagning! Rena budgetpriset; 320 kronor!

December är en svår månad.
Kylan tar ordentligt grepp om även södra Skåne. Det blir fortfarande allt mörkare. Därför får man glädja sig åt att man la julen strax efter vintersolståndet. Det legitimerar ljus, glitter, glamor och tindrande ögon. Börjar man med julpyntande innan första advent kan man dra på sig kritik för att vara alltför kommersiell. När adventskalendern kör igång, kan man släppa alla hämningar. Låt ljuset flöda och livet blir litet lättare.

Det är en hel del att stå i även om vi inte sätter upp ett fullt julbord i år.

Jonas har bokat in en kurs i dag. I pedagogiska sammanhang brukar näsor rynkas åt korvstoppning. Dessvärre är det just det dagens utbildning handlar om.

Samme Jonas har dessutom stoppa en korv till nästa helgs julskyltning i byn. Korvens vikt och längd ska gissas. Det får man göra med korvar men inte med damer. På korvar ska man ange bäst före-datum. Det ska man inte göra på damer.

Pyntas ska det! Vi är litet återhållsamma med tomtar och religiösa motiv. Det närmaste den heliga familjen vi kommer är mamma älg, pappa älg och en liten räv.

I år har vi inte öppet under julhelgen. Det går inte att jobba jämt och med alla barnbarn vi har känns det fel att inte fira familjejul. I år kommer Erik med familj ned. Då får vi se allt som hänt med lille Sigurd. Det går fort under första året.

Vi kommer att ha en nyårstillställning; Jukeboxbal. Först en klassisk nyårssupé.

Vi har släpat in vår kära Wurlitzer i restaurangen. Efter sup én utbryter dans till de gamla härliga låtarna från 60-70-tal.

De som så önskar kan övernatta i ett av våra rum - först till kvarnen.

Lagom till advent kom första snön. Blöt och tung men ändå vit.

Adamsons

Jag läste förr en hel del av Gerda Antti, och tyckte om hennes underfundiga småpratande om det vardagliga. Hennes senaste bok Adamsons är Nora Karlssons monolog från äldreboendet Gullvivan. I Adamsons lever Gerda upp till sitt efternamn och det hon är allra mest anti är om inte feminismen så åtminstone feminister. Min upplevelse av Anttis senaste bok överensstämmer med hennes uppfattning om livet; det var bättre förr.

Sju jävligt långa dagar.

En bok jag fastande för i min ständiga jakt på "ickedeckare". Jonathan Tropper skriver om en dysfunktionell familj som enligt judisk sedvänja samlas för att under sju dagar sitta på en låg stol och hedra den döde fadern. Enligt baksidetexten väldigt rolig. Det tycker inte jag! Kanske förstår jag mig inte på amerikansk humor. Å andra sidan är jag inte någon beundrare av amerikansk utrikespolitik heller.

Väldigt sällan fin.

Sami Saids "Väldigt sällan fin", är en roman som i jag form skildrar en ung man som vuxit upp i Sverige men har rötterna i Eritrea. Han befinner sig i gränstrakten mellan yngling och man, har lämnat hemmet och börjat på universitet. En fascinerande skildring av integrationsprocessen från ett annat perspektiv än det man som flergenerationssvensk har tillgång till. Hur han slutligen får en uppgörelse med fadern tycks vara nyckeln till framtiden,

Havsmannen.

Sin senaste roman, Havsmannen, har Carl-Johan Vallgren förlagt till trakten av Falkenberg där han vuxit upp. Nu har det ingen större betydelse var den är förlagd, Vallgren förefaller ganska ointresserad av  natur och miljö. Handlingen skildrar två barn som kort uttryckt har det för jävligt. Språket och sättet att berätta får mig att tänka på Karl-Ove Knausgård. Det är från mitt perspektiv sett en stor komplimang. Ondskan  i berättelsen är mycket gripande. Det som drar ned upplevelsen betydligt är upplösningen som byggs upp som en del i handlingen är helt enkelt för glyttig. Jag vill inte avslöja mer, för att inte reducera läsupplevelsen.

Ypsilon

Under 70-talet fanns i min värld två dominanta svenska författare, den ene var Per Gunnar Evander och den andre PC Jersild. Jag har inte läst någon av dem på evigheter. När PC Jersild nyligen kom ut med romanen Ypsilon var det dags att återknyta bekantskapen. Det är en säregen bok där Jersild dammar sina gamla romanhjältar och låter dem avlida på olika sätt. Det känns som ett bokslut över en lång och produktiv författargärning. Kuriosa: superbyråkraten Lennart Siljeberg i satiren Grisjakten har sjukdomen mulipelt myelom, samma cancerelände som jag drabbats av.

Jag gillade romanen och jag hoppas att PC Jersild skriver mer. En annan tanke är att jag får nog läsa något av Per Gunnar Evander.

Margot.

Jag har alltid gillat och beundrat Margot Wallström. Bengt Ohlsson som skrivit boken om Margot är en författare jag uppskattar. Gregorius som är en 180 graders vinkling av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, tycker jag är briljant. Boken "Margot" blev en stor besvikelse. Jag köpte inte boken för att bli övertygad och övertalad om hur vanlig och enkel Margot är, jag ville veta vad det är som gör henne så unik och extra ordinär.

Svindlarprästen

Det tycks vara en trend att skriva roman om sin far, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru, delvis Leif GW Persson, även om han själv tar mest plats. Senast har jag läst en fascinerande roman; Svindlarprästen av Aleksander Motturi. Svindlarprästen är ingen fiktiv figur. Kvällstidningarna har sålt många lösnummer på hans   hans bravader i bedrägeri- och sol och vårbranschen. Boken har tre olika perspektiv som lämnar en med intressanta funderingar och frågor. Svindlarprästen har skrivit brev från fängelse till sin son. Han uttrycker sin kärlek till sina barn och menar att han är oskyldig och missförstådd. Vidare beskrivs olika skeenden och händelser i bedragarens liv. Slutligen beskrivs sonens reaktion, funderingar och känslor. Jag tycker att det är en väldigt bra bok, som tvingar en att tänka själv.

Två soldater.

Det är sällan jag trillar dit på en thriller. Kanske är det inte en thriller utan ett engagerat socialreportage med mästerskap skriven som en spänningsroman. Det osannolika samarbetet mellan en före detta journalist, Anders Roslund, och en före detta bandit, Börge Hellström, ger oss insyn i miljöer som vi vanliga Svensson inte kommer i kontakt med, annat än som brottsoffer. Skildringen av de tickande bomber, i form av barn och unga i förorter, som är beredda att göra allt för en tillhörighet. "Två soldater" är en nattsvart social dystopi. Den lämnar oss med frågor men ger oss inga svar.

Den sista akten.

Kanske måste jag förklara varför jag läst Mari Jungstedts "Den sista akten", innan jag gör mitt bästa för att avrätta den. Jag har tidigare läst "Den döende dandyn", som inte var katastrof. Huvudskälet till min läsning var dock att den låg i den läsplatta jag nyligen köpte och kunde vara ett lämpligt testobjekt. Boken är en spiksoppa utan spik. Försöken att krydda upp den med geografisk "namedropping" från Gotland och krampaktiga försök att få in figurer från tidigare böker faller platt till marken. Denna bok bör undvikas och jag är övertygad om att Mari Jungstedt kan bättre än så här!

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg har skrivit en bok om sin far som är viktig och berör. Den handlar om att som överlevande leva vidare. Förintelsen var naturligtvis obeskrivligt fruktansvärd. Men personligen har jag inte tidigare reflekterat över vilket liv som väntade dem som slumpvis råkat överleva. Äktheten behöver aldrig betvivlas. Göran Rosenberg är en av våra ledande journalister. Research, saklighet och det faktum att boken handlar om hans egen far gör läsningen till skakande upplevelse. Läs den!

Gustavs grabb.

Leif GW Persson är en av våra bäst säljande författare. Han är en flyhänt och fängslande skribent. Naturligtvis känner jag igen mig i hans skildring, vi är ungefär lika gamla och har gått i samma slags skolor. Leif GW Persson är väldigt noga med att betona att boken är en roman om hans klassresa, inte en självbiografi. Det uppfattar jag som friskrivningsklausul från ansvar.  Boken är mycket personligt skriven. Därför är det svårt att inte uppfatta den som en biografi. Perspektivet är tydligt från nu, en man som börjar åldras och är ganska nöjd med vad han åstadkommit. Kombinationen av självutlämnande och självförhärligande är ganska påfrestande och jag känner mig som läsare utsatt för manipulation. Det allra mesta jag läst av författaren tycker jag om, men jag tycker nog att han ska hålla sig till fiktion.

Skriet från vildmarken.

I bokhyllan på Gästis finns en salig blandning av böcker. Jag har alltid ögonen öppna för litteratur utanför "deckarträsket". Jag fann "Skriet från vildmarken" av Jack London, en amerikansk journalist och författare. Hans romaner är utgivna strax efter förra sekelskiftet. Kanske är denna bok en pojkbok. I vart fall kan jag inte tycka att de stått mot tidens tand. Det naturromantisk, förmänskligande av djur, den endimensionella indelningen i ond och god och dyrkan av styrka och aggressivitet svarar inte mot vår tid. Detta är en bok som kan överhoppas av ung och gammal, den lämnar inget hål i bildningen.

I huvudstaden.

En mycket vacker höstdag (jag tränar på att älska hösten) sitter vi i bilen, jag och min fru. Vi är på väg till Malmö Airport, som Sturup namnässigt kaxifierat numera heter. Jag undrar hur Kastrup vågar heta Kastrup.

För oss tidigt, för normalt folk en bra bit in på förmiddagen, är vi på väg  till STO/BRM. Vi ska hälsa på och besiktiga Sigurd VI, numret står för gosse i ordningen av våra barnbarn. 

Flyget är förrädiskt bekvämt, under timmen till Bromma. Det lär väl vara miljömässigt acceptabelt eftersom förvaltaren av vår gemensamma järnväg, politikerna, envisas med att det skulle kosta dubbla priset med tåg, om det hade funnits plats.

Vi är incheckade och klara i  god tid. En sväng i shoppen kanske? Sprit får man bara köpa om man ska utanför EU. Tobak brukar jag inte längre. Hade jag gjort det gäller samma regler som för sprit. Jag är väl försedd med deodorant och annat  luktegott brukar jag inte. Godis är enligt många källor onyttigt! Jag ser en välförsedd hylla med kungakitsch. Olämpligt för en medlem i republikanska föreningen.

Vi är inte alldeles tomhänta. Bl a medför vi en lammfäll till Sigurd VI, från Yllegården i Hammenhög. Det är en tradition vi har när ett barnbarn kommer till jorden. Hittills har en betydande fårskock fått sätta livet till för att våra småpysar ska ha behagligt svalt på sommaren och ljuvligt varmt på vintern.

Framme på Bromma får vi vänta ett slag på Ola, som vänligen lovat att stå för skjuts till hotellet.

Vi bor på hotell. Jag är litet ljud- och infektionskänslig efter sjukdom. Hotellet har feeling av asylboende och ungkarlshotell, men det är rent, priset är rimligt och läget optimalt; mitt emellan stockholmsbröderna så vi kan drabba lika.

I källaren fanns en klart anständig lunchrestaurang. Erik, Emma och Tage hade nu anslutit. Tillsammans med dem och Ola med Frans vällde vi in, höjde ljudnivå och åt lunch.

Man må tycka vad man vill om storstadslivet. Ingen  kan ta ifrån
Stockholm att vara en mycket vacker stad. Höstvyn, Tantolundens koloniområde sett söderifrån över vattnet, är vacker som hötorgskonst.

Vi promenerar i vackert väder från Årstaberg hem till Erik vid Sjövikskajen, nära Liljeholmen och Marievik. Tänk att gå genom skog längs med vatten och ändå vara "mitt" i stan.


Oavsett när man sågs senast känns det som om det var evigheter sedan. De bor för långt borta! Eller så är det vi som bor för långt iväg. Det är som det är. Vi orkar inte ta ett nytt varv i Stockholms sjuka bostadskarusell och efterfrågan på yngre välutbildade människor, på Österlen, är minimal.
Vi får njuta av när man ses, förvånas över hur barnbarnen växer och konstatera att både de och deras föräldrar har det bra.

 Morris har börjat fotbollsskola och Tage går på plask och lek. Ola har blivit fotbollstränare - cirkeln är sluten.

De flesta drar iväg på fotbollsträning med Årsta FF. Sigurd och jag väljer, båda med ålderns rätt, att vila på soffan. Det har varit en lång dag. Jag funderar på hur många frusna timmar jag lagt vid en långsida på en fotbollsplan.

Det känns konstigt, eller åtminstone ovant, att befinna sig i trakter som växer så det knakar. Man bygger och bygger! Ändå är det både kronisk och akut bostadsbrist.

Hyresgästföreningen kom för några dagar sedan med en rapport som klargjorde att företagen upplevde bostadsbristen som ett stort problem och hinder för rekrytering. Det lär inte ge något Nobelpris i ekonomi, men när tillväxten hotas brukar det bli fart på politiker. Att ungdomar tvingas bo "hemma" långt upp i medelåldern tycks inte bekymra dem.

Vårt hotell erbjuder inte frukost. Det blir en rask promenad till Erik. Ola och hans pojkar är redan där. Jag har tidigare nämnt att vi har sena vanor. Färska frallor, frasiga croissanter och glatt sällskap slår hotellfrukostar.

I dag ska vi till 4 H-gården, eller som den numera heter Djur o Kul i Stockholm AB. Flickorna som äger och driver parken på entreprenad åt Aspuddens stadsdelsförvaltning lär få det trångt hemma om de inte vinner nästa upphandling.

Vi ska hälsa på en häst!

Vi  från landet, speciellt från Skåne, betraktas som trögtänkta för att inte säga enfaldiga. Jag har inte alltid hållit med, men får nog nu kapitulera. Här i Stockholm kan till och med djuren läsa. Naturligtvis underlättas djurhållningen radikalt när man kan sätta upp stoppskyltar mellan kättarna.

Det var kallt och ruggigt. Vi gick ned till Vinterviken för fika och värme.

Trötta barn och vuxna påbjöd hemfärd med kollektivtrafik. Jag satte mig bredvid Morris, men blev omedelbart och bryskt bortkörd av Tage. Han skulle sitta bredvid sin kusin som han beundrar i allt.

Förutom till Morris är Tage ett stort fan av Årstaberg. "Skål Årstaberg!" - känns som att det skulle behöva förklaras, men icke.

Jag funderar på en sak när jag befinner mig i Stockholm. Hur stor är miljöbelastningen av en människa som bor i storstad jämfört med en som bor på på landet.

Att  vi lever i fin miljö kanske lurar oss i det avseendet. Ser jag mig runt och tänker efter är det kanske vi på landet som är de största miljöbovarna. Vi tvingas att ta bilen, kommunalt avlopp finns inte överallt, bönderna
gödslar och sprutar,vi har inte fjärrvärme osv.

Så är det dags för oss att lämna
Stockholm efter konstaterande att det står bra till. På hemresan hade vi sällskap med Djurgårdens fotbollslag som bara några timmar senare kommer att få  ordentligt med pisk av Malmö FF - årets guldlag!?

Hösterlen

Visst är det höst. För en vecka sedan hade vi några dagar med sommartemperatur men nu har nattfrosten  blivit en återkommande gäst. Det tar emot i huvudet att acceptera och  tycka om hösten, känslan av att det inte längre är sommar dominerar. Hösten är den mest färgrika och omväxlande årstiden. En vacker höstdag är ändå en stor upplevelse!

Vår kära airdaleterrier Doris är en suverän utflyktsanledning. Om hon får välja blir det havet varje gång. Allra bäst är det om hon får springa lös.

Denna varma soliga höstdag for vi till kusten mellan Brantevik och Gislövshammar, mittemot Hylkegården.
Det är ingen badstrand utan gammalt kulturlandskap. Höga träd, ofta med murgröna, betesängar, stengärdsgårdar och andra lämningar efter tidigare bosättningar. Upplevelsen är närmast sakral.


Österlen har verkligen många ansikten. Vi som är verksamma i besöksnäringen grubblar ständigt över hur ännu fler ska få upp ögonen för detta. Framför allt skulle jag vilja att fler fick uppleva Österlen även andra tider än på sommaren. Vår natur är ett event så gott som något, eventuellt kräver du ett event av människa skapat. Om det är så det ligger till så finns det också. Till helgen pågår Österlen lyser.

Vi kör "Österlen myser". Man bor i ett av våra vackra rum. På kvällen njuter man en klassisk gåsmiddag. Man dricker bästa vinet, kanske en Bourgogne,eller något annat om man är lagd åt det hållet. Kaffet tar man i baren, varför inte med ett litet glas lagrad Rom. Jukeboxen står beredd att leverera nostalgi från 60-talet.

Jag njuter av god värme, lägger vinterjackan i  tvättmaskinen och bereder mig på bistrare tider. Det finns både dåligt väder och dåliga kläder. Så länge bjuder jag på några bilder med höststämning.

I Digitalien.

Ibland diskuteras internet som om det var utvecklat för marknadsföring och endast det. I själva verket låg militära behov bakom, ett globalt nätverk som inte går att slå ut.

Internet är en kanal och nyttan kommer av den kritiska massan användare, som är extremt hög. Jag brukar jämföra med den första som skaffade en fax, vilken nytta hade han av den? Internetbubblan i början på 2000-talet förklaras huvudsakligen av att IT-företag värderades efter antal användare, även om man inte lyckades ta betalt av dem.

Idag är branschen betydligt mer realitetsanpassad och mogen. Jag  tycker att det är intressant att se hur nätet påverkar vardagen och vårt sätt att leva. Ett mycket bra exempel är Internetbanken. Huvuddelen av kontorsverksamheten sköts idag av kunden själv, dessutom har de flesta bankerna fräckheten att ta betalt av oss. Ytterligare exempel är Skatteverket som tillhandahåller de allra flesta av sina tjänster och otjänster på nätet.

Den senaste digitala vardagsprylen jag snubblat över är läsplattan. Storlek - ungefär som en pocketbok. Texten på en icke bakgrundsbelyst skärm är av yppersta kvalitet och frestar inte på ögonen, lätt och lättmanövrerad.

Förr var det  det litet fint att bygga upp ett privat bibliotek och böcker hade ett andrahandsvärde. Så är det inte idag när alla är med i samma bokklubbar och marknadsföringen är väldigt inriktad på bestsellers. Vi har ca 1000 böcker som tar upp plats. Visst är det nästa groteskt att läsplattan, något mindre än en pocketbok, rymmer ca 3000 böcker. Jag levde i vanföreställningen att den fysiska boken var  ett behov hos mig. Ingalunda så!

Jag kan tänka mig att hindret för e-boken att slå igenom på bred front är prissättningen. En e-bok kostar nästan lika mycket som en tryckt bok och det känns väldigt ologiskt. Materialkostnad, lager, frakt och distribution försvinner och min andel av denna besparing känns oförskämt liten. Priset på läsplattan, runt 1000, tror jag inte förskräcker.

Så hittade jag den optimala lösningen. Efter ca 30 år utan bibliotekskort, konceptet fysiskt folkbiliotek passar mig dåligt, skaffade jag ett. Jag upptäckte att det fanns en samverkan mellan de sydostskånska  kommunerna. Jag kunde få ett bibliotekskort i Tomelilla trots att jag tillhör Simrishamns kommun. Bravo! Vad skulle jag nu med mitt bibliotekskort till, med tanke på att jag inte är road av biblioteksbesök? Jo - naturligtvis ska jag låna e-böcker. Massor av böcker, de allra senast utgivna och gamla klassiker, hittar du på elib.se. Aldrig är det kö, de är inte slut och du laddar hem på nolltid.

Det finns motståndare till ny teknik, som menar det är socialt att gå på posten o dyl. Rena nyset tycker jag. Jag har då aldrig knutit någon varaktig kontakt i postkön, systemkön eller någon annan kö för den delen. För att inte tala om när man sitter i telefonkö, väntar i en halvtimme: Jag kopplar! Ingen svarar och jag får ringa upp igen. Hur socialt är det. Länge leve Digitalien!

Skräpkultur?

I fredags invigde vi vår fredagspub. Det var bra med nöjda gäster, som slukade Angusburgare. Bland gästerna fans en vän till oss och till Gästis ända från Brantevik. 

Hon hade med sig en fantastisk bok, "Natt utan nåd", om illustratören Bertil Hegland. Denne högproduktive man har garanterat inte gått någon som upplevt 50- 60-talet. Som en örfil åt den pryda tid han  verkade i gjorde han omslagsbilder till pocketböcker i den mest hårdkokta amerikanska genren. Hatten vid ögonbrynen, cigaretten i mungipan och pistolen i hand. Skarpa färger, dramatisk skuggning, nogrannhet och perfektion i detaljerna. Den största skillnaden var ändå valet av motiv. Sexiga, kurviga damer med överdimensionerad byst. Kanske inte politiskt korrekt idag när feminismen är en större sak. Manhattanböckerna var något jämställda, i så  måtto, att det fanns såväl kvinnliga som manliga bovar.

I det sundströmska hemmet förekom inga manhattanböcker. Jag vill inte påstå att mitt barndomshem var särskilt kulturellt. Men i ett avseende var det klart vad man tyckte - skräpkultur. T ex var kioskdeckare och serietidningar skräpkultur och skulle undvikas. Vad ska folk tro? Vad som var kultur klargjordes aldrig.

Genom dåliga kamrater såg jag till att detta mycket vida litterära fält inte lämnades  obevakat.  Nog sitter en del stenhårda citat kvar: "Han hade inte större chans än en snöboll i helvetet." Den kulturella kvaliteten hos böckerna som litterära verk kan med en viss rätt ifrågasättas. Däremot spelar Bertil Heglands omslag i  en helt annan liga. Bilder som går rakt in med ett aha efter 50 år är bra skit!

De som sammanställt "Natt utan nåd" är Urban  Nilmander och Kenneth Ahlbom. (Jag tror att man idag får söka boken på antikvariat.) De påpekar att trots sin enorma produktivitet och sitt genomslag nämns aldrig Bertil Hegland i uppslagsverk. Det må  vara sant när boken trycktes 1997. Med hjälp av boken och Internet är denna brist tillrättad. Jag har stött på Urban Nilmander förr. Han har skrivit "Urbans guide till Österlen", 14 ställen varav vårt Gästis är ett. Dessutom har han skrivit läskedryckens historia.

Heglands andra stora uppdragsgivare, förutom B. Wahlströms förlag, var Levande Livet, en föregångare till dagens herrtidningar. I den fanns spänningsnoveller med illustrationer.

Ungdomsböcker var ett stort nummer hos Wahlströms. Man hade tre kategorier; barn, pojk och flicka.

Böckerna om Bill var tidiga favoriter. i De röda som gavs ut 50-60-talet i något hopplöst klotband som gick sönder i ryggen måste varit en nyåtgåva. Jag fick min första Billbok av min mamma som läst den som barn. Hon var född 1923.

Bill var annars någon mycket brittisk Anderssonskans Kalle. Nästan lika brittisk som Femböckerna, som gavs ut  på annat förlag.

Tvillingdetektiverna kommer jag ihåg tydligt. Bilden på TT-mysteriet var ett väldigt kärt återseende.
Varenda unge sålde jultidningar på den tiden och det gör de nog ännu. Det ingick alltid en bok: Pojkarnas julbok. De samlade jag på och jag tror att Bertil Hegland gjort omslag.

För fullständighets skull måste flygaresset Biggles nämnas. Av någon anledning som jag faktiskt inte vet, eftersom jag slukade det mesta som var läsbart, gick Biggles mig förbi när jag var pojke.



Detta skulle av en tillfällighet rätta till sig innan jag blev man. I början av 70-talet jobbade jag på Malmö kommuns lönekontor. Där, han obbade en man, flera år äldre än jag och minst lika glyttig. Han var löneassistent och min chef. Innan datorernas övertag var det ett ganska tråkigt och enahanda jobb att räkna löner. Arne han hette så, var utrustad med ett fenomenalt minne. Han brukade citera Fritjof Nilsson Piraten för mig, ända tills han blev varse att jag inte läst Biggles. Från den 

stunden övergick han till att citera Biggles med samma exakta meningslöshet. En dag hade han med sig en bunt för min bildnings skull. Troligen var jag i litet fel ålder.

Min äldsta syster läste Kittyböcker. Fullständigt otänkbart att man skulle läsa en sådan. Jag tyckte att hon såg ut som en tant i viss mån gör jag det fortfarande.

Tack för boken och Bertil Hegland är i mina ögon en stor kulturbärare. Boken fick vi av Britt-Marie Norélius, systerdotter till Bertil Hegland.