Melankoli.

Längtan efter vår har övergått i sommarlängtan. Österlen är fortfarande ödsligt men lika vackert. Doris och jag har ett favoritställe en bit öster om Gislövshammar. Här finns lövträdlundar, hagar och strandängar. Stranden är omväxlande klippor, sand och ängen, som går ända ned till vattnet.

Man känner sig kluven under denna tiden å ena sidan har man tiden att göra små utflykter och att bara låta tiden gå, å andra sidan är man ängslig att vi ska få många gäster och att de ska vara nöjda med vad vi gör.

Jag sätter mig på en bänk och tittar ut över havet, medan Doris larvar omkring. Hon gör små utflykter men håller ögonkontakt.

Det är ett par dagar till Valborg. Vi har ett evenemang då. Sara Lindh som är en mycket etablerad skådespelare och sångerska kommer till oss och framför romantiska sånger från 30- och 40-talet. Det är svårt att tänka sig något som bättre passar in i vår vackra matsal. Vissa börjar med en supé medan andra
kommer på en "barbiljett".

Det är litet smolk att det är såpass få som bokat. Jag skäms litet inför artisterna. Det är kanske så på Österlen att det är fler som är intresserade av att producera kultur än att konsumera kultur.

Ett slagord bland kulturintresserade är att kultur måste få kosta.

Jag känner för att sluta med evenemang. Det är en väldig press som faktiskt inte svarar mot intresset.

För att lämna mitt melankoliska rum backar jag till det vi huvudsakligen sysslar med; mat och dryck i fin miljö. Jag hittade en verkligen en inspirerande glädjekälla i Håkan Larssons "Om konsten att äta och dricka". Håkan Larsson är en välkänd mat- och vinskribent. Dock ej för mig, eftersom jag oftast tycker sådana skriverier är pretentiösa och träiga och därför undviker dem. Så ej denna. När man läser den är det som att gå på en riktigt bra föreläsning. Man känner igen alla tankar men har inte formulerat dem. Håkan Larsson briljerar i skojiga formuleringar och punchlines, men med djupa kunskaper fördjupar han och följer upp sina påståenden. Lättläst, fyndigt men aldrig en poäng för poängens skull. Läs den även om du inte är speciellt matintresserad.

En högre makt leder mig.

Äntligen hemma i Hammenhög. Nu kan jag som nybliven innehavare av GPS-navigator röra mig fritt och vara ganska säker på att ta mig både fram och hitta hem. En ihärdig kvinnoröst säger "om 250 meter sväng höger". Nu hade min codriver inte fullständig systemtillit. Detta fick till följd vissa felmanövrer. Den förtjusande damen i den lilla boxen blev inte förbannad, och navigatorn är så full i fan att den snabbt lägger om rutten. Otroligt, och för ca en tusenlapp slipper man köpa kartor. Dessutom är det vare sig enkelt eller lämpligt att köra bil och läsa karta samtidigt. Var och en som försökt ta sig fram i okänd terräng med en färdbeskrivning från Eniro förstår vad jag menar.

Det finns i systemet massor av extrainformation. Du kan till exempel slå upp matställen. På så vis hamnade vi på hemvägen på Raka Spåret, som visserligen hette Munskänken, i Vittsjö. En nybliven krögare hade sedan kort tid öppnat stället och vi fick oss en lunch och hembakad tårta till kaffet. Ett problem är att systemet måste hållas uppdaterat. När jag kollade på Österlen fanns det flera restauranger som upphört. Det finns ett återkoplingssystem som jag testade genom att ge Hammenhögs Gästis fem stjärnor.

Det är trevligt att komma till Stockholm, under begränsad tid.  Att träffa barn och barnbarn. Vi tog Morris med på en dagstur tillsammans med Emma och Tage. Tänkt mål var Polismuséet. Nu var detta innan navigatorn så i stället för tekniska muséet som rätt utgångspunkt tog vi oss till tekniska högskolan. Därifrån var bussens turtäthet ungefär som på Österlen. Vi tog i stället 4:an till radiohuset. Under promenaden därifrån, innan själva utflykten börjat, övermannades vi av en våldsam hunger. Vi gick in på anrika Villa Källhagen, förr hette det Källhagens Värdshus. Där var massor av folk, men efter en stunds väntan fick vi plats, i eftersvallet av en konferens. Men maten var riktigt, riktigt god.  Det skulle visa sig att Polismuséet tillhandahöll vad som kan betecknas som snutfika. Man ska aldrig chansa när magen säger ifrån!

 Polismuséet vara ett riktigt kalkonmusém. Jag är säker på att det byggts upp av polisfolk. Det var tråkigt och propagandistiskt som ett värvningskontor till främlingslegionen. Om man låtit museifolk organisera hade det säkert kunna bli riktigt intressant. Morris tyckte att det var OK, han fick sitta i en polisbil utklädd till polis.

Dag två, när hemlängtan börjar gripa en, hade planerats till Gastron Nord och Vin Nordic. Navigatorn tog oss dit. Nu hittar vi dit ändå, men det kan vara kul att kolla maskinen.

Jag är mässkeptiker. Ska man hitta något positivt, med en så här stor mässa, är det att trenderna blir så tydliga. Ekologiskt, grönt och närodlat! Är någon förvånad?

Jag gillade budskapet i en brödmonter.

Så såg jag den snyggaste skärmaskin jag sett. Hade Jonas varit med hade han kunnat mörda för att få den.

Vi träffade Jan Hedh och det är alltid  trevligt att träffa honom. Idag slog han ett slag för macroner.

På Vinmässan kunde man prova drycker tills ögonen såg i kors om man så ville. Det ville inte vi.

En lärdom fick vi. Vi försöker att få bort mineralvatten av miljöskäl. Därför kikade vi extra på olika system för rening och kolsyrning på egen hand. Ärligt talat är man ju litet ängslig att tappa intäkter. Vi kom till en flicka som stod vid ett bord och bjöd på vatten. Han frågade oss om vi hade en minut för att göra ett experiment, och vem har inte en minut. Först fick vi skölja hela munnen med kranvatten. Därefter en munfull vin. Det var inte särskilt gott. Sedan fick vi skölja munnen med ett filtrerat vatten. En munfull av samma vin. Nu smakade det mycket gott. Hade jag inte provat skulle jag inte tro att det var sant. Vi ställer alltid fram en karaff kranvatten till våra gäster som dricker vin. Det har vi sett som en gest - en service. Jag tror att vi får sluta med det och istället erbjuda specialvatten.

Bakslag i Stockholm.

Sitter i Årsta i södra Stockholm. Man blir rent bedrövad när man tittar ut genom fönstret och ser snöflingor yra omkring. Vi väntar medan Morris konsumerar litet Bollibompa på morgonkulan. Sedan blir det en tur in till city. Planen är polismuséet. Dessutom skall en GPS införskaffas. I en test har jag läst att Claes Olsson har de mest prisvärda.

Turen går till Forsamölla.

I början på veckan hade vi ett vårväder, som var svårbemästrat inte bara för hankatter, även om de biologiska orsakerna skiljer sig väsentligt. Sådana dagar ska man ut i naturen. Nu finns här så mycket natur att det är svårt att välja. En favoritplats är Forsamölla, mellan Rörum och Gyllebo. Området är naturreservat, så Doris får snällt gå i koppel.

När jag var en fånig liten unge och sprang omkring i de blekingska bokskogarna var värsta "naturtroféjägaren",  hade jag mycket bra koll på blommor och andra växter. Jag var hyfsat orienterad på fåglar. (Naturligtvis inte i närheten av Nisse i Vallby, men han var ju inte född då, så jag kan hävda att det inte fanns så många fågelsorter på den tiden.) Jag kan än idag återuppleva känslan av den första blåsippan. Vid Forsamölla finns dessutom den inte fullt så vanliga lungörten.

Bokskogen så här års, innan lövsprickningen, är som en pelarsal.

Plötsligt kommer vi fram till vattendraget som drivit kvarnen.

Visst ser man att det är högt vattenstånd, men jämfört med vulkanaska, lappri.

Stigen vi går på löper säkert 20 meter högre upp.

Så kommer vi fram till själva möllan. Här är så vackert att det gör ont. Jag förstår att det är en populär plats för vigslar och barndop.

Vid möllan finns bänkar att inta medhavd matsäck vid. Det får nog vänta någon vecka, några grader.

Dammluckan är inte i full funktion men man ser vad den är avsedd för.

Går du åt höger vid vattenmöllan kommer du till böljande betesängar och så småningom fram Till Mandelmans trädgård.

Vi tog denna gång till vänster längs med dammen som låg som en spegel. Denna väg går genom lövskog, som, även om den är ståtlig nu, om någon vecka efter lövsprickning är andligt vacker.

Vi går vidare och plötsligt öppnar sig skogen för en äppellund.  Det dröjer en månad till blomning, men  den är vacker redan nu. Det talas ofta om olivlundar, vinfält, pinjeträd, men varför glömma bort det vi själva har?

Intill bor bina i sina radhus och producerar naturhonung.

På hemvägen må man besinna att man befinner sig i ett naturreservat. Händerna på ryggen! Men den ljuvliga milda ramslöken utsätter en för frestelser. Som tur är har vi ett bestånd hemma på gästgivaregården. Jag hade inte klart för mig att de kommit så långt.

Jukeboxen

Den kära jukeboxen har idag forslats till den stora staden Malmö. Dessbättre åkte jag av misstag hemifrån en timme för tidigt. Det behövdes för att leta mig fram i labyrinterna i Djupadal. Som andra civiliserade människor får jag skaffa en GPS-navigator. Att leta sig fram i bil med kartutskrift från Eniro som anger färdbeskrivning med gatunamn känns helt enkelt inte tillfredsställande, och att åka en timme för tidigt känns inte effektivt.

Att träffa Spiro, jukeboxdoktorn, var en upplevelse. I sitt, med antik audioutrustning, knökfyllda garage,  hade han genom förtätning gjort plats precis så mycket att vi kunnde trycka in vår musikmaskin. Spiro förde tankarna till den sympatiska figuren Skrot-Nisse av Jan Lööf. Ett litet antiklimax var att jag hade glömt att ta med nyckeln. Nu skickad med post! Så håller vi tummarna och väntar på diagnos.

Fuskepellar!

När jag skrev om Kiviks apelsin juice "Från hjärtat av Österlen", fick jag lära mig begreppet green-wash. Det innebär att man i marknadsföringen snyggar till sina produkter, de blir grönare, mer närodlade och nyttigare. Det vill säga en cynisk exploatering av folks intresse att äta bra, närodlat och juste producerat.

Vid mitt senaste besök i byns ICA-butik fann ett bra exempel på hur det kan gå till. I samma burk som man förknippar med SBR (Sveriges Biodlares Riksförbund) Hade företaget Svea-Nordic tryckt i "Naturhonung" (vad är alternativet?). Val av förpackning, företagsnamn och färger för tankarna till svenska blomsterängar, ljunghedar och äppellundar. Ju pyttsan, med inte alltför uppdragen text läser man: IMPORTERAT.

Köp inte denna honung!

Solen lyser på en fattig krögare.

Igår morse sken solen över en nybliven mångmiljonär. Solen var äkta och gudomligt välkommen, äntligen börjar man känna värme, även om vindarna från havet fortfarande är iskalla.

Den nyvunna rikedomen kändes mindre bestående. Det har varit en antidebatt runt fusionen mellan Sparbanken Syd, Sparbanken Gripen och Sparbanken Finn. Även om huvudmännen är tveksamma och ännu inte fattat beslut så har man faktiskt i dagarna gemensamt satt ett nytt IT-system i drift. Det känns bra för mig som kund att man frigör sig från beroende av spekulationsbanken Swedbank. Extra nöjd blev jag när jag tittade på mina konton och såg att en fond värd ca 30 000 kr, som i ett trollslag stigit till ca 3,8 millioner. Man tackar!

Jag insåg i realtid att värdeökningen inte var ett resultat av extremt smart kapitalplacering, utan extremt klantig programmering. Ett fel av det slaget kan knappast ha "gynnat" bara mig, varför jag tyckte att det var en god idé att omedelbart informera banken.

Banken vill styra inkommande ärenden via telefonbanken. Efter det att jag uppmanats trycka olika siffror beroende på vilket mitt ärende var hamnade jag i en återvändsgränd. En kod efterfrågas. Jag blev av med denna för länge sedan när koden utökades från fyra siffror till fem. Att få en ny förbindelse med telefonbanken kräver ett personligt besök. Jag har inte prioriterat detta eftersom jag haft personlig bankkontakt. Nu är direktnumren till befattningshavare bortplockade från hemsidan. Denna vägen gick det alltså inte att bli av med mina 3,8 millioner.

I samband med systembytet hade ett telefonnummer lagts ut för frågor om hur Internetbanken fungerar. Jag antog att de också tog hand om frågor om hur Internetbanken inte fungerar och slog en signal. Mestadels var det upptaget, och det kan man förstå. Vid tre tillfällen lyckades jag ta mig fram till telefonkön och efter långdraget väntande, med ständig information om att det var många som ringer, kom jag fram till en människa av kött och blod. Vid tre tillfällen blev jag vidarekopplad, bortkopplad, nedkopplad men knappast avkopplad. Mina 3,8 millioner var inte så lätt att bli av med.

Nu finns det i Internetbanken en meddelandemöjlighet via e-post. Den utnyttjade jag. Efter en tid kom ett mail som talade om att man hade problem med meddelandefunktionen i det nya systemet och man inte lyckas hålla de utlovade tiderna för att besvara  meddelande. Trevligt och begripligt! Men mina 3,8 millioner hade jag inte blivit av med.

Kanske kunde jag ta ut dem och lägga dem i en bärkasse och gå ner och lämna dem på bankkontoret. Bankkontoret i Hammenhög är nedlagt, och inte värdigar vi hammenhögsbor oss att åka till Borrby.

Nu ser jag att på hemsidan har ändå överstebankdirektören själv sin e-post utsatt. Jag skickar ett meddelande till honom att vi har ett gemensamt problem. Efter dagens möten ringer han omedelbart och vi har ett trevligt samtal. Visserligen kostar samtalet mig 3,8 millioner, men det kan det vara värt att få kontakt med min bank.

Listarumsåsen.

Bara några kilometer från oss, första vägen i till vänster efter kyrkan i Smedstorp, några hundra meter in på en grusväg ligger Listarumsåsens naturreservat. Naturreservat innebär en lång informationstavla, som talar om att det är intressant och att man måste ha hunden kopplad. Anna, Julius och jag med Doris gav oss ut på denna exkursion i helgen. Trots att vi bott här snart sex år hade vi ingen aning om förekomsten. Utflyktsmålet var scoutat av Agneta och Mårten, som nästan är nyinflyttade i Hammenhög. Jag förstår att det inte är en upptäckt i klass med när Columbus seglade på Amerika. Vid närmare eftertanke har jag läst att Leader gett pengar till en vandringsled i Smedstorp där Listarum är inblandat, även en blind höna...

Länsstyrelsen tycker att Listarumsåsen är av geologiskt intresse och är täckt av lövskog med alla i sydsverige förekommande arter. Julius för sin del fann kobajs betydligt intressantare. Vi får göra en tilläggsinformation på tavlan med blyerts: "Listarumsåsen uppvisar en riklig förekomst av kospillning.

Det går inte så fort när man är gåendes med 2,5-åringar, vilket Doris, inte minst, gör oss uppmärksamma på med höga skall. Detta är inget som på något sätt påverkar Julius uppläggning av sin naturupplevelse. Ett kullfallet träd kräver  "blansgång".

Nu ska ingen tro att skogen skönhet leder till vördsam tystnad. Det går många "va ä dä" per promenadmeter.

Någon hade ställt upp en massa grenar mot en kullfallen trädstam. I Julius värld är detta "en mysig koja", inte en "koja" utan just "en mysig koja".

Trädsvampar, fågelläten, blommor och växter, allt ska analyseras och kommenteras. Man blir förundrad och litet avundsjuk på upplevelseintensiteten.

En liten euforisk kick fick jag av att se årets första blåsippa. Ett praktexemplar med onödigt många kronblad.

Turen går till Tomelilla.

Tomelilla i Österlens periferi är huvudstad i hillbillybältet. Platsen är känd för korrupta kompisupphandlingar, ligister runt torget och total brist på anständiga matställen. Detta är naturligtvis fördomar och fördomar bekämpas med kunskap, så fram med kameran och öppna sinnena.

När det gäller upphandlingar, är det ett faktum att en konsult, dömd för ekonomisk brottslighet, formlöst fick uppdrag av kommunchefen.

Kommunchefen jobbar inte längre där. När det gäller kommunalråd, har det ju blivit som om de har en reglerad befordringsgång så dåvarande är numera i Ystad, (det går ju inte att fråga väljarna, det är ju bara val vart fjärde år). Nu sitter Margit Svensson vid det politiska rodret. Jag känner henne som en bestämd och kunnig upphandlingschef i Staffanstorp. Kort sagt en dam med hår på bröstet, om uttrycket ursäktas. Jag känner mig fullkomligt säker på att den sista korrupta upphandlingen, på länge, är gjord.

På väg till ligisternas torg passerar vi det nya och alldeles utmärkta kulturhuset. Bra bibliotek - fin konsthall.

Torget är stort, långsmalt, trekantigt och tomt. Det sträcker sig i norr/söder (sådant är jag aldrig säker på men jag tycker det låter vederhäftigt). I söder, i fonden; har vi en välsnickrad korvmoj.
Inget ont om den, det är en glad, engagerad korvhandlare som serverar kiosklagad mos i och utan tunnbrödrulle.  Detta är antagligen ett av Tomelillas (tätorten) bättre matställen.

Runt torget finns många fina hus varav det imposanta Sparbankshuset dominerar. De har en festsal på andra våningen, som de kan fira i om de får igenom den pågående regionala bankfusionen.

Det finns många fina hus runt torget, och en del fula, som skulle kunna vara fina om någon brydde sig. Jag vet inte om det är sant att stadsarkitekten omkom i en blodshämndsuppgörelse 1903, men mycket tyder på att han hastigt förolyckats och inte ersatts.

Vi fortsätter längs torget och kommer till Stora Hotellet. Jag får känslan av att Tomelilla ville bli en småstad, men kom av sig på vägen. Detta förklarar i alla fall Stora Hotellet, i varje småstad ska det finnas ett Stora Hotellet. Det har nyligen fått nya ägare, jag vet inte om de tillträtt.

Låt oss kika på menyn. Taco, jo jag tackar jag.

Jag ser inga ligister, vilket kan bero på att de har andra tider än jag. Eller också

håller de på att ladda inför aftonens tacobuffé.

Tomelilla är ett handelscentrum, jag ska återkomma till detta. Men det går inte lika bra för alla handlare. På motsatt sida av torget från Stora Hotellet, ligger en skändligen kursad Expertbutik.

Lokalen är en av grundstenarna i ett mycket intressant projekt som dragits igång i Tomelilla. Det är några entreprenörer som håller på att veva igång slipstenen. Hör bara: Tomelilla -Mathuvudstaden.

Det kan låta kaxigt, men kunde Brasilien  bygga en ny huvudstad mellan 1956 och 1960, så kan väl till och med Tomelilla transformeras till Mathuvudstad.

Expert ska bli en mathall med lokal produkter. Hurra!

Vad jag gillar med projektet är att det gör ett professionellt intryck. Det finns ett antal entreprenörer som sitter affärsmässigt i smeten. Inte utvecklingsbyråkrater, som utan risktagande lever sina drömmar.

Det är ett projekt som tar hänsyn till oss som redan är igång. Man visar respekt för alla de hårt arbetande företag som redan finns och gör bra jobb.

Det är konkret!

Jag vandrar bort mot "handelskvarteren".
Överallt är stadsarkitektens frånvaro närvarande.
Ett grönt hus som har två möjliga förklaringar.Antingen har det varit extrapris ho Bo Ohlsson på grön färg. Eller också är innehavaren så färgblind man kan bli, och tror att han har ett hus i en mättad beige nyans. Längre upp på gatan finns en porraffär. En "prata" på trottoaren ställer den uppmanande frågan: När gav du din fru en dildo senast.  Spännande tanke att en tomelillabo kliver in och avropar en stycken dildo och ett "starters kit" för bondage.

Så passerar jag mitt kära Eckerlunds. Ekepering för gentlemän med gentlemän. De har även kvinnokläder, vilket jag personligen, också efter påverkan från porraffären, har litet behov av.

Jag är nu vid stora vägen. Trafikljus och storstadspuls. Besökande turister med lappsjuka kan gå hit och andas avgaser och vänta på grön gubbe.

Här finns också ett monument över en som hade otur när han tänkte. Vad vill man med en sådan fasad?

Inuti verkar det vara någon slags hälsans hus med rehabilitering, sjukgymnaster och andra kroppsdelsterpeuter.

Så kommer vi då till ett av de mest besökta utflyktsmålen, Bo Ohlsson.

"Här får du mest för pengarna" vilket naturligtvis är en förbannad lögn. Allt du behöver är dyrt eller normalpris. Resten är inte billigt, men kostar inte mycket pengar. Det enda du vet är att du har mindre pengar när du går ut, än när du gick in.

Det andra mycket välbesökta utflyktsmålet är Tosselilla.


Men så har vi ju också det lilla och hjärtegoda Hasse & Tagemuséet. En påminnelse om när Tomelilla var ett filmcentrum medan beväringarna fortfarande exercerade på regementet i Ystad.

Påsksmällen

Så plötsligt smällde det till och blev påsk. Med hjälp av Konstrundan och ett ackumulerat utflyktsbehov, efter den genomlidna fimbulvintern, var det gott om folk på Österlen. Vi hade 600 ätande gäster under påsken, vilket naturligtvis är oerhört glädjande. Dessutom hade vi i princip fullt på rummen. Det är en lika nervös som efterlängtad säsongsstart. Att gå från stiltje till full storm, samtidigt som alla är litet rostiga och gästerna är mer stressade än vi är vana vid, är inte okomplicerat. Dessutom hade vi i år byggt om köket; har vi gjort rätt från logistisk synpunkt? - Det har vi nog! Den nya kassalagen (kassa lagen med särskrivning) har medfört att vi bytt kassasystem. Det blir nog bra, men innan det sitter i ryggmärgen tar det längre tid, och när det blir fel utbryter lätt panik.

Alla måste hjälpas åt och var man på rätt plats. Jag vill därför stolt visa det nya direktionsrummet. Kommandobryggan, hjärtat i verksamheten.

Här firade jag påsk. Min egen Golgatavandring.

Som en summering hade vi en riktigt glad påsk. Kanske fick någon vänta litet på sin mat, men jag tror att de flesta var nöjda och kommer tillbaka.

Stad och land

Jag alltid känt en stor beundran för EPA-traktorn, eller egentligen färdigheten att kunna bygga en sådan. Det är lätt att förstå fascinationen hos pojkar på landet att kunna ta sig fram på egna hjul innan man kunnat ta det åtråvärda körkortet, som gör pojkar till unga män. Oftast är EPA-traktorn ett riktigt konstverk med en estetik som har rötter i raggarkulturen. Dumma dekaler sluter ytterligare denna "förmanliga" värld; No fuck - no ride! "Skratta inte din dotter kan ligga i baksätet".

Jag föreställer mig att byggandet av EPA-traktor är en värdefull länk mellan far och son. Sannolikt är det i första hand händiga fäder som med stor skicklighet lever sina drömmar, tillsammans med en engagerad son. Jag tror på värdet i att det i viss utsträckning finns en värld för män, far och son, och det är svårt att se att det går ut över kvinnor.

Jag har ofta hört stadsfolk sätta den största av töntstämplar på EPA-traktorn. Det beror på att man överhuvudtaget inte har en aning om  livet på landet. Bortom tunnelbana, och busstrafik är möjligheten att förflytta sig smidigt en frihetsfråga. När jag var liten var drömmen en egen moped, man suktade och längtade. Man bar ut tidningar, gallrade betor, plockade potatis  och la undan så mycket som möjligt för att få grundplåten till en moped. Jag kan fullt ut förstå friheten och glädjen i den egna EPA-traktorn.

Länge leve EPA-traktorn!

Påsk, påsk strålande påsk...

Undrar varför det inte finns några påsksånger, med tanke på hur fruktansvärt mycket julsånger det finns? Christer Sjögrens påskskiva!

Hur det vill med musiken, men nu är vi redo att ta emot gäster i mängder. Kockarna har "mise en place" på plats! Vi hoppas, och tror, att vi tänkt rätt när vi renoverat köket. Att vi tänkt smart vid anpassning till arbetsprocesser.

Det skulle visa sig att det fungerade bra, cirka 200 ätande gäster under långfredagen och påskafton lär hamna i samma härad.

Vi fick också en nyttig provning av service och disk.  Vår pärla Martina har putsat och fejat i "sitt" servicerum. Det jag kallar gömma grejer, kallar hon städa. Det må vara hänt - jag kan köpa nya fästkuddar, skiftnycklar, manualer med mera.

Hundpromenaderna ger litet inblick i det stora konstspektaklet. Peter Stuermer, Jonas svärfar in spe, ställer motvilligt ut mosaiker i "lilla garaget". Stora garaget är ju numera det som hör till GM, den gamla bilfirman, snett över gatan. Häftiga mosaiker och goda vernisagekarameller!

Våren fortsätter sin målmedvetna frammarsch. Sol på, fläkt av men ingen värme. Havet kyler men till hösten har det motsatt effekt.

Fåglarna håller på så man blir rent generad. Råkorna gör sin plikt och i början på juni lär vi kunna servera den unika läckerhet. Det blir alltmer populärt för varje år som går. Den som vill försäkra sig om en upplevelse av denna gamla "bonnarätt" bör inte vänta för länge. De brukar ta slut i mitten av juli.

Det är något i luften!

Luften vibrerar hela Österlen väntar på konstrundans utbrott. Som varje påsk dyker det upp en konstnär på varenda ledig kvadratmeter.

I entrén till gästis hade en höna lagt sig till ro. Den hade placerats där av Ingela, medberoende fågelskådare till Nisse i Vallby. Enligt egen utsago köpte de Vallbys fulaste hus. Det är ett problem de jobbar med. Lagom till påsk har de fått Ingelas verkstad klar. Här tillverkas inte bara smakfulla jul och påskdekorationer utan också fin keramik. Besök Hantverkeriet!

På bara en dryg vecka har växtligheten kommit igång. Litet värme på detta, så exploderar det. Påskliljorna, i skyddat söderläge, kan faktiskt hinna slå ut till påskafton! Jag såg också att gräslöken kommit upp. Om en vecka skördar jag, en surdegsmacka med skivad potatis och årets första gräslök. Om en månad kan vi ha den första sparrisen.

När Doris och jag tog morgonpromenaden var det full fart i byn. Fotbollsklubben kör sin loppis i magasinet och det dra alltid osannolikt med folk. Gallerister, butiker och konsthantverkare la sista handen på sina utställningar.  Faktum är att det i Hammenhög finns så många aktiviteter så det blir en liten konstrunda i konstrundan.

Jag hade kameran med på turen av en enda orsak. Jag har sett en alldeles speciell snödroppsvariant. Blommorna ser ut som små klockor och i spetsen av varje kronblad finns en liten gröngul prick. Jag har aldrig sett sådana förr.

Gården är räfsad. och blommor planterade i krukorna ut mot vägen. Personalliggaren ifylld (skatteverket brukar förlägga sina razzior just till långfredagen, ställena fullsatta och nyöppnade för säsongen, kvalificerad övertid för skattmasarna och många straffavgifter) svarta lådan till kassaapparaten installerad.

Solen lyser, ingen vind - välkommen till Österlen!