Stad och land

Jag alltid känt en stor beundran för EPA-traktorn, eller egentligen färdigheten att kunna bygga en sådan. Det är lätt att förstå fascinationen hos pojkar på landet att kunna ta sig fram på egna hjul innan man kunnat ta det åtråvärda körkortet, som gör pojkar till unga män. Oftast är EPA-traktorn ett riktigt konstverk med en estetik som har rötter i raggarkulturen. Dumma dekaler sluter ytterligare denna "förmanliga" värld; No fuck - no ride! "Skratta inte din dotter kan ligga i baksätet".

Jag föreställer mig att byggandet av EPA-traktor är en värdefull länk mellan far och son. Sannolikt är det i första hand händiga fäder som med stor skicklighet lever sina drömmar, tillsammans med en engagerad son. Jag tror på värdet i att det i viss utsträckning finns en värld för män, far och son, och det är svårt att se att det går ut över kvinnor.

Jag har ofta hört stadsfolk sätta den största av töntstämplar på EPA-traktorn. Det beror på att man överhuvudtaget inte har en aning om  livet på landet. Bortom tunnelbana, och busstrafik är möjligheten att förflytta sig smidigt en frihetsfråga. När jag var liten var drömmen en egen moped, man suktade och längtade. Man bar ut tidningar, gallrade betor, plockade potatis  och la undan så mycket som möjligt för att få grundplåten till en moped. Jag kan fullt ut förstå friheten och glädjen i den egna EPA-traktorn.

Länge leve EPA-traktorn!