Melankoli.

Längtan efter vår har övergått i sommarlängtan. Österlen är fortfarande ödsligt men lika vackert. Doris och jag har ett favoritställe en bit öster om Gislövshammar. Här finns lövträdlundar, hagar och strandängar. Stranden är omväxlande klippor, sand och ängen, som går ända ned till vattnet.

Man känner sig kluven under denna tiden å ena sidan har man tiden att göra små utflykter och att bara låta tiden gå, å andra sidan är man ängslig att vi ska få många gäster och att de ska vara nöjda med vad vi gör.

Jag sätter mig på en bänk och tittar ut över havet, medan Doris larvar omkring. Hon gör små utflykter men håller ögonkontakt.

Det är ett par dagar till Valborg. Vi har ett evenemang då. Sara Lindh som är en mycket etablerad skådespelare och sångerska kommer till oss och framför romantiska sånger från 30- och 40-talet. Det är svårt att tänka sig något som bättre passar in i vår vackra matsal. Vissa börjar med en supé medan andra
kommer på en "barbiljett".

Det är litet smolk att det är såpass få som bokat. Jag skäms litet inför artisterna. Det är kanske så på Österlen att det är fler som är intresserade av att producera kultur än att konsumera kultur.

Ett slagord bland kulturintresserade är att kultur måste få kosta.

Jag känner för att sluta med evenemang. Det är en väldig press som faktiskt inte svarar mot intresset.

För att lämna mitt melankoliska rum backar jag till det vi huvudsakligen sysslar med; mat och dryck i fin miljö. Jag hittade en verkligen en inspirerande glädjekälla i Håkan Larssons "Om konsten att äta och dricka". Håkan Larsson är en välkänd mat- och vinskribent. Dock ej för mig, eftersom jag oftast tycker sådana skriverier är pretentiösa och träiga och därför undviker dem. Så ej denna. När man läser den är det som att gå på en riktigt bra föreläsning. Man känner igen alla tankar men har inte formulerat dem. Håkan Larsson briljerar i skojiga formuleringar och punchlines, men med djupa kunskaper fördjupar han och följer upp sina påståenden. Lättläst, fyndigt men aldrig en poäng för poängens skull. Läs den även om du inte är speciellt matintresserad.