Turen går till Forsamölla.

I början på veckan hade vi ett vårväder, som var svårbemästrat inte bara för hankatter, även om de biologiska orsakerna skiljer sig väsentligt. Sådana dagar ska man ut i naturen. Nu finns här så mycket natur att det är svårt att välja. En favoritplats är Forsamölla, mellan Rörum och Gyllebo. Området är naturreservat, så Doris får snällt gå i koppel.

När jag var en fånig liten unge och sprang omkring i de blekingska bokskogarna var värsta "naturtroféjägaren",  hade jag mycket bra koll på blommor och andra växter. Jag var hyfsat orienterad på fåglar. (Naturligtvis inte i närheten av Nisse i Vallby, men han var ju inte född då, så jag kan hävda att det inte fanns så många fågelsorter på den tiden.) Jag kan än idag återuppleva känslan av den första blåsippan. Vid Forsamölla finns dessutom den inte fullt så vanliga lungörten.

Bokskogen så här års, innan lövsprickningen, är som en pelarsal.

Plötsligt kommer vi fram till vattendraget som drivit kvarnen.

Visst ser man att det är högt vattenstånd, men jämfört med vulkanaska, lappri.

Stigen vi går på löper säkert 20 meter högre upp.

Så kommer vi fram till själva möllan. Här är så vackert att det gör ont. Jag förstår att det är en populär plats för vigslar och barndop.

Vid möllan finns bänkar att inta medhavd matsäck vid. Det får nog vänta någon vecka, några grader.

Dammluckan är inte i full funktion men man ser vad den är avsedd för.

Går du åt höger vid vattenmöllan kommer du till böljande betesängar och så småningom fram Till Mandelmans trädgård.

Vi tog denna gång till vänster längs med dammen som låg som en spegel. Denna väg går genom lövskog, som, även om den är ståtlig nu, om någon vecka efter lövsprickning är andligt vacker.

Vi går vidare och plötsligt öppnar sig skogen för en äppellund.  Det dröjer en månad till blomning, men  den är vacker redan nu. Det talas ofta om olivlundar, vinfält, pinjeträd, men varför glömma bort det vi själva har?

Intill bor bina i sina radhus och producerar naturhonung.

På hemvägen må man besinna att man befinner sig i ett naturreservat. Händerna på ryggen! Men den ljuvliga milda ramslöken utsätter en för frestelser. Som tur är har vi ett bestånd hemma på gästgivaregården. Jag hade inte klart för mig att de kommit så långt.