Tillbaka under korkeken.

Efter ett litet inhopp i samhällsdebatten angående skolpolitiken i Simrishamns kommun återgår jag nu till den goda stilla lunken. Det är ändå fantastiskt vilket genomslag sociala media har. När jag publicerade inlägget  "Jag förlåter er aldrig" tiodubblades besöksantalet på min blogg. Jag vet inte om jag vill ha det så, jag avstår gärna uppmärksamhet till Blondinbella, Alex Schulman, Kenza och andra kändisbloggare. Jag vill att min blogg ska skildra det vardagliga från mitt perspektiv. En filosoferande, reflekterande vardagsvandring i livet och på Österlen. Litet som Gerda Antis böcker, inga jämförelser i övrigt. (Det lär ju vara internationella bokveckan.) Å andra sidan har jag i min inriktning på bloggen lagt till "ibland litet vrede mot utvecklingsbyråkrater" och mitt skolinlägg är djupt känt med vrede och oro, tro inget annat.

Vi hade några boende gästeri natt. Frukostpasset är alltid mitt! Det har jag inget emot eftersom jag är den morgonpiggaste i familjen. Bonusen är att när frukosten är framställd kan jag sätta mig och äta frukost, hemgjord müsli, nybakade bullar, nybryggt kaffe och en nytryckt tidning. Jag har efter mycket sökande bland tidningar hittat hem, Sydsvenskan. Den har också ett par "lokalsidor" från Köpenhamn, som jag uppskattar.

Idag på första sidan har man bild på våra konstsimhjältar från Hammenhög. Missa inte bildspelet.

Efter utdukad frukost och städade rum var uppdraget att skaffa sparris. Vi köpte ett kilo igår men det gick åt direkt. Det var inga problem att få 3 kg nyskördade, tunna som blyertspennor, vi vill ha dem så.

Karin och Robert, som driver Österlen Sparris har gjort ett hästjobb,  med odlingen, men inte minst att bygga varumärke, etablera företeelsen. Vi köper all vår sparris där, det skulle aldrig falla oss in att köpa någon annanstans, just med tanke på vad de gjort för Österlen, genom att efter femtio års uppehåll återlansera sparris som gröda på Österlen.

Nu är Österlen Sparris till salu. Är du flitig, arbetsam, mångsidigt begåvad och har en slant på banken eller goda förbindelser, finns det en lysande möjlighet att byta liv.

Ett ärende till hade jag. Jag skulle se Bällas fotoutställning, som jag hört så gott om. Jag åkte bort till rektorsbostaden till den gamla lantbruksskolan. Strålande! Jag som är en enkel själ gillar konst som är fyrkantig och platt, gärna med en ram runt, i och för sig kan jag tåla skulpturer också, fick en riktig kick. Framförallt gillade jag interiörbilder från gamla N. H. Nilssons bilfirma. Ta chansen i morgon, sista dagen!

Massdemonstration.

Torget var byst med folk. Unga och gamla! En hel del fler än den handfull föräldrar och aktiva feminister, som det föraktfullt talats om.  Relaterat till folkmängd var det en massmanifestation. Stämningen var vänlig, disciplinerad och förväntansfull. Allt var väl organiserat av de gymnasister som hotas sättas på transferlistan.

En liten förskjutning i tidschemat uppstod då torghandlarna klappade igen sina stånd, lagom för att man skulle hinna hälsa på vänner och bekanta.

Alla var där. Radio Kristianstads vandrade reporter och inspelningstekniker, i samma person, var plats.

Många hade tillverkat plakat och en del slagord skanderades. Vi var bättre på sjuttiotalet. Men fortsätter politiken som nu i Simrishamn kommer en ny generation demonstranter  att skolas upp.

Ordningsmakten höll ett vakande öga på tillställningen, men inga hästar. Från polisiär synpunkt torde det varit en gäspig tillställning. Jag kan tänka mig att det är stökigare på ett div 5-derby i fotboll.

Vi är inte i Paris förorter men ämnet för manifestation är besläktad, ungdomens situation. Dessutom hotar man att i grunden skada den lilla stadens identitet genom att med uppvisande av total arrogans föreslå nedläggning av gymnasieskola och halvering av byskolorna.

Talarlistan blev lång. Efter inledning äntrade dagens gossen Ruda scenen, under visslingar och burop.

Anders Johnsson hade ingen kul dag på jobbet, men det skulle han inte ha. Han berättade att han varit på ett framtidsseminarium och fått höra att om man inte gör något skulle skatten behöva höjas med 5 000 i månaden. Räcker det? Men han har väl rimligen blivit vald för att göra något. Bromsa är ett uselt alternativ när man står still. En och endast en sak har han heder av, han kom dit och stod under hela manifestationen framme på scenen. Hans kamrater i alliansen var från början  i publiken, men upplevde dålig stämning och dröp av, möjligen uppsökande skamvrån. Man släpper inte ett så illa genomarbetat förslag, utan konsekvensanalyser, via media strax innan påsk. Nu menar Johnsson att man ska ha en bred demokratisk process runt frågan, under en hel månad. Han kan inte mena allvar!

Socialdemokraterna gjorde en ganska slätstruken insats. Mest citat från de andras valmanifest och partiprogram. Inte just några revolutionerande nyheter för oss som var där.

Miljöpartiet gjorde bra ifrån sig. Engagerat och trovärdigt med en ideologisk förankring. Detsamma med F!. Jag har läst litet magsura kommentarer på Facebook om att Gudrun som skicklig retoriker använder gymnasienedläggningen för att hetsa ungdomar. "Kyss mig på flatmagen" skulle min saligen insomnade svärfar sagt. Det är rimligen inte så att det är F!, som föreslår nedläggningen. För att kunna tala till folk måste man ha ett budskap och en politik, och det upplever jag att såväl F! som Miljöpartiet har i denna fråga. Är det meningen att Gudrun ska presentera det på ett litet sämre sätt, för att det ska bli rättvist?

En hel del lekmän, elever och andra talade och gjorde det bra. Jag gillade en före detta professor och nuvarande morfar, som varnade för att utan källkritik ta för gott vad en eller annan forskare släpper ifrån sig. Jag antar att han syftade på rapporter om kvalitén i små skolor. Eller var det kanske den framtidsforskare som Anders Johnsson åberopade vid sin sifferlek om skattehöjning. Framförallt uppskattade jag morfars kloka uppmaning att ge tid åt processen. Ordna hearings. Ut i byarna. Låt folk experter och vanliga dödliga framföra sina åsikter. En månad från förslag till beslut, menar jag, känns som en förolämpning redan det.

En elev, Kim Schmidt, talade otroligt bra. Hon tittade  bakåt. Vid tidigare nedläggningar av byskolor har förslagen kommit på våren efter ett valår.

I den cyniska politiken, med bibehållande av makten, som huvudmål, är det naturligtvis riktigt att lägga ett impopulärt beslut så tidigt i mandatperioden som möjligt. Så är det bara att hoppas att väljarna glömt!

Det andra taktiska draget, som man kan se, om man inte naivt tror de regerande politikerna om enbart gott, är att de lagt ihop gymnasium och byskolor i samma paket. Då har man lagt upp ett förhandlingsspel. Skickligt, om det inte varit så tydligt. Man vill ha en polarisering mellan gymnasieförsvarna och byskoleförsvararna. Jag går inte på detta, jag vill ha bägge delarna. De krympande barnkullarna kan kompenseras genom inflyttning. Ni politiker inrikta er på att öka inflyttningen, jag vet att nuvarande skatteutjämningssystem lönar detta illa. Men pengar är inte allt, och vi fyller våra skolor med barn och våra byar med yngre människor. När det gäller gymnasiet gäller väl riksintag? Om ungdomar söker till andra kommuner beror det väl på att gymnasieskolan inte fungerar tillräckligt bra? Undersök det och satsa på att rätta till brister.

Nu är jag inte säker på att den verkliga planen är att reducera byskolor och lägga ned gymnasiet. Om politikerna väljer det ena framstår de som resonabla och konstruktiva. Men si, så ska det inte gå till, vi väljer inte politiker för att de ska skicka problemen tillbaka till oss och att låta oss välja mellan kolera och pest. Vi väljer politiker vart fjärde år, och har man tagit fan i båten får man ro den iland.

Bjud in en framtidsforskare som har andra kompetenser än att räkna ut kommunalskatten vid nollaktivitet. Och öva en stund att tänka utanför boxen, innanför boxen gick ju inte så bra.

Jag förlåter er aldrig!

Jag har hört alla partier i valrörelser tala om att bevara byskolorna. Detta är ett löfte och hur man förhåller sig till ett löfte vittnar om en persons moral. Visst jag förstår ekonomi. Jag förstår också långsiktighet, strategi och ansvar inför historien och kommande generationer. Gör ni politiker i majoriteten i Simrishamns kommun det?

Som politiker måste man kunna se förändringar i samhället, inte bara i ekonomi utan i förändringar i värderingar hos oss medborgare. Hjalmar Mehr i Stockholm kommer man ihåg för en sak; mannen som rev Klarakvarteren. Arne Lundberg m fl betongsossar, i Malmö, kommer man ihåg som grabbarna som på 60-talet vägrade bygga villor; Malmö är en arbetarstad. Den goda skattekraften flyttade till Vellinge, Bjärred och Lomma. Var det en bra analys, var det god strategi, var det bra politik? Vill Anders Johnsson i Simrishamn bli hågkommen, som mannen som la ner byskolorna?

Byskolorna är inte en kostnad det är en investering. I en tid när flykten från landsbygden var som värst plockades  servicefunktionerna bort efterhand. En uppgiven politik när man inte såg några medel mot landsbygdsavfolkningen. Jag förstår att pengarna måste räcka. Men de frågor dagens politiker måste ställa sig är: Har något förändrats?

Gårdagens politik där de attraktiva kustsamhällen fyllts på med sommargäster, som inte betalar skatten här, och efterhand  pensionärer har medverkat till ett åldersproblem i kommunen. En ökande efterfrågan på sjuk- och åldringsvård kan aldrig få finansieras genom besparingar på de unga, läs skolan, om man vill bryta kurvan med en allt äldre befolkning. Men det viktigaste ekonomiska skälet att satsa på skolan är den livsstilsförändringar man ser hos yngre människor. Visst några år i storstaden lockar och är en erfarenhet! När livet börjar stadgas upp, barnen kommer, är det en ökande andel som omprövar sin bosättning. Livet på landet, nära naturen och årsväxlingarna, med kontakt med grannar, en överblickbar närmiljö lockar alltfler att flytta ut till våra byar.

Många av de unga som flyttar ut till Österlen har jobbet med sig. Konsulter, mediafolk, säljare, marknadsmänniskor har sina uppdragsgivare spridda över landet eller världen. Man har sin fasta arbetsplats hemma. Det är inte jobben som flyttar dessa människor det är boendemiljön. Det kanske viktigaste kriteriet för bosättningen är att det finns en skola. När föräldrar i ökande omfattning arbetar från hemmet ska vi alltså sätta barnen i pendling! Ser ni politiker i Simrishamn inte denna pågående förändring i samhället?

Den inflyttade unga människan söker inte ett skatteparadis. De söker sin idyll, och det menar jag inte  nedlåtande. Jag kan själv uppleva att jag lever i en idyll i Hammenhög. Visserligen har fröfabriken, byns historiska stolthet, lagt ned och det är ett tecken i tiden. Fabriker kommer aldrig mer att ligga på landet och vägverket kommer aldrig att bygga motorväg till Österlen. Min idyll består i att jag känner människor i byn, jag bor i en trakt som jag tycker är vacker och jag har nära till Sverige och kontinenten. Lutar jag mig ut genom fönstret ser jag förskolan där mitt barnbarn går, jag ser skolgården där jag hoppas att Julius ska leka med de andra barnen om något år. Har föräldrarna något ärende är det det lättaste i världen att ringa mig och be mig hämta Julius. Den stora komplicerade världen är också liten och fantastiskt enkel. Detta är idyll!

Det har anförts att kvaliteten blir lidande av att klasserna är för små. Jag har inte sett det utvecklat närmare. Det är klart att kvalitén blir lidande om man inte anpassar arbetssättet. Med flexibilitet och kreativitet är jag fullständigt övertygad om att kvalitén inte blir lidande av små klasser. Det bör vara väldigt mycket lättare och bättre att flytta lärare än att flytta barnen.

Många små skolor blir naturligtvis dyrare än ett mindre antal stora skolor. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, detta måste man se inte som en kostnad utan som en investering. En investering för att skapa förutsättningar för unga barnfamiljer att bo kvar och att flytta till Österlen. Det är god skattekraft som flyttar in, många har eller bygger företag och skapar jobb också för andra, den lokala servicenäringen får uppdrag och byarna får liv. Detta, politiker i majoriteten, det är att ha en vision och en strategi. Det är sällan politiken, som kommer på de lysande idéer, som förändrar världen, men de kan skapa förutsättningar för dem, som har kraften och idéerna, och förutsättningar för ett gott liv för oss andra. Ta alla Leaderpengar, använd budgetöverskottet höj skatten, men rör inte våra byskolor. Efter en tid vänder det!

Man klär inte fasaden på Glimmingehus med plåt för att underlätta underhållet. Man gör inte om Hammenhögs Gästis till hamburgerbar för att öka intäkterna. Man lägger inte ned byskolor på Österlen för att minska kostnader! Sköt ert uppdrag politiker, på det sätt som vi väljare vill ha det!

Gullregnens månad

Gullregnens månad för Gästis fortsätter, även om vi inte befinner oss i syrenernas tid. Jag ska återkomma till min rubriksättning, men först vill jag berätta om vår påsk efter att ha parerat påsksmällarna.

Vi har haft en fantastiskt påsk med rekordmånga gäster, de allra flesta hade faktiskt förbokat. Det är tråkigt att behöva säga nej till gäster. Men normalt sett är det inte problem att få bord hos oss.

Annandagen stängde vi kl 19 och det gick fortfarande att sitta ute i vår vackra trädgård en halvtimme senare när vi var klara.

K.h. är hårt koncentrerad inför dagens sista beslut: Vilket glas ska jag välja?

En liten rödhake slår sig ner på ett trädgårdsbord och håller oss sällskap. Den är verkligen ett sött litet pyre!

De sista solstrålarna belyser vår mäktiga katsura, bara den värd en resa för den trädgårdsintresserade. Just nu är den som allra vackrast. De skira bladen och de små röda blommorna .

Jag försökte läsa på om Katsura i mitt kära Wikipedia. Där hävdas att Katsura var fältmarskalk och krigsminister i Japan vid förrförra sekelskiftet. Visserligen stammar (ursäkta vitsen) vårt träd från Japan, men jag har utomordentligt svårt att tro att det varit fältmarskalk och ännu mindre krigsminister.

Vi lutar oss bakåt och inväntar kvällens huvudnummer, solnedgången. Här har vi fotograferat genom Sven Ingemar Nilssons konstverk, jag kallar det Vingar.

Så har vi det på Gästis när ni kära besökare åkt hem igen.

Så var det det där med gullregnen.
Jag berättade i ett tidigare inlägg om att länsstyrelsen beslutat att skicka anmodan till Jordbruksverket  att göra slututbetalning av bidrag för landsbygdsutveckling. Det var gullregn i singularis.

Städa är inte min favorithobby. Men, efter tillräckliga påtryckningar och när skräpet riskerar växa oss över huvudet, kan även jag förmås vidta vissa utrensningar. Jag har skildrat den senaste insatsen i Antikt eller gammalt mög?

Nyfikenhet är en god egenskap. Jag hittade Jane Fredlunds antikblogg på "M magasin för ett rikare liv" som de anspråkslöst kallar sig. Underrubriken stämmer åtminstone för mig i detta fall. Den gamla kistan är som allra senast från tidigt 1700-tal och värderas till 10-15 tusen. Hyfsad timpeng för ett städjobb. Det var det som gjorde gullregnet till pluralis, gullregnen som i Hjalmar Gullbergs dikt.

Nu har vi inga planer på att sälja pjäsen. Nuvarande plan är att använda den för att ställa upp avecer. Det är inte så många ställen som kan ståta med en 1600-talsmöbel för att exponera cognac, calvados, armagnac med mera. Tradition och förnyelse!

Om det är någon som vet något om kistan är jag tacksam för all information.

Om inte kommer jag att ljuga ihop en proveniens som lägger åtminstone en nolla till värdet.

Galleri K

Det är underligt, fast jag är ute på små exkursioner med jämna mellanrum, krymper inte listan över ställen som jag vill besöka, snarare är det tvärt om.

På listan har jag sedan en tid haft Galleri K, på en underskön Skånegård, med bästa läge, i Kåseberga.

Karin Anker är konstnären som driver galleriet med vad jag förstår huvudsakligen/enbart egna verk, även om jag såg Margareta Forslunds glasfiberblommor vid grinden.

Vi är med i samma nätverk, men att säga att vi känner varann är att driva saken alldeles för långt. Skälet att jag hade Galleri K bland ställen jag vill besöka, var bilder på målningar jag sett på broschyrer och trycksaker. Jag hade också från sociala media klart för mig att vi har en gemensam inspirationskälla i Toscana.

Jag tog ett varv i den vackra, mycket vackra lokalen, och tittade på målningarna som till alla delar svarade mot mina högt ställda förväntningar.

Så hälsade jag på Karin och talade om vem jag var. Hade jag inte tyckt om det jag såg, hade jag kunnat drypa av - inga ledsamheter för någon. Jag gratulerade till den uppenbarligen goda försäljningen, det är naturligtvis det ultimata erkännandet för en konstnär.


Litet okänsligt slet jag upp min kamera och börja knäppa. Jag är ingen konstkritiker och har inte språket att analysera en tavla. Men jag vet när jag tycker om en bild. Jag tänkte att det var bättre att visa tavlor här i min blogg.
Då kommer Karins man in i handlingen, med mitt hönsminne kommer jag inte ihåg vad han heter. Han förklarade för mig, apropå mitt okänsliga fotograferande, att enligt upphovsrätten får man fotografera sålda verk men inte osålda, (jag kan tycka att det borde vara tvärtom). Nu hann det aldrig utvecklas till någon  pinsamhet. Jag hade ingen aning utan levde i någon slags värld med fotografisk allemansrätt. Så nu vet vi alla glada fotoamatörer vad, som gäller. Jag har nu lov att fota och blogga om Galleri K.

Så gick mannen utan förnamn och mannen utan minne ut och drack kaffe och kaka från Vendels, vi är ju i Kåseberga. Vi hade en trevlig pratstund.

Vi språkade om krogar, turister trevliga och drummelaktiga. De har varit i Kåseberga fem år, och det är väl ungefär vad det tar att bo in sig på Österlen. Vi har till sommaren varit sju år på Gästis.

Det är inte bara tavlorna som är vackra, harmoniska och inspirerande, utsikten från trädgårdssoffan är betagande.

Har du en stund över, eller egentligen borde jag säga ta dig en stund, eftersom det är vår tids statussymbol att inte ha tid, och besök Galleri K i Kåseberga. De har generösa öppettider!

Påsksmällar.

Varje år kommer den som en chock och en lättnad - påsken. Det hälsar vi med flaggan i topp i ett fantastiskt väder. Kassaflödet går från simplex till duplex, som vi sa i batabranchen, dvs från att bara haft kostnader får vi också intäkter. Vi är väldigt glada för det.

Samtidigt är det som lagen om alltings... gäller särskilt denna påsk. På skärtorsdagen får vi elfel i diskmaskinen. Vad göra med drygt 200 ätande gäster inbokade dagen efter. De 28 på skärtorsdagens kväll kunde vi klara genom att aktivera gammal kunskap - handdisk.

Vi har ett serviceavtal på diskmaskinen. Ingen skugga över Jonatan han är både duktigt och väldigt serviceinriktad. Med all rätt i världen hade han bjudit hem svärföräldrarna över påsk. Han ordnade däremot att det kom en servicetekniker från nordvästra Skåne. Dessvärre gick han bet på problemet.

Min favoritelektriker Bengt var på gille och mitt i en bowlingmatch. Ingen kraft att räkna med för dagen.

K.h. försökte förgäves diskutera plan B. Med manlig arrogans avfärdade jag detta. Det finns ingen plan B i resturangbranschen! Dessvärre finns det oftast inga tidsmarginaler heller. Som enveten gudsförnekare kan jag inte heller lita till guds försyn. Enda alternativet är att hoppas på en jävla tur, och att man under tiden inte ska spricka av stress.

På morgonen började det droppa in frukostgäster, och så småningom kom frälsaren Bengt. Jonatan lyckades också smita till oss och smygjobba en liten stund. Och där stod plötsligt diskmasinen och plaskade och brummade på sitt hemtrevliga sätt. Jag kan försäkra - lika outhärdligt som det är när en vital del är trasig, lika välsignat ljuvligt är det när det funkar igen. Frågan är då har man lärt sig något av detta. Svaret är nej!

Långfredagen var en mycket bra krogdag, fullt både till lunch och kväll. Dessutom fullt på rummen. Arbetet flöt utan större missöden och gästerna var nöjda. Så är det dags för nästa käftsmäll! Kassaregistret stänger butiken, inte för att spela bowling, gå på gille eller ha svärföräldrarna på besök. - ELEKTRONISK JOURNAL FULL och så väljer helvetesmaskinen att gå i baklås - det går inte ens att öppna kassalådan. På morgonen full jakt på Mattias och Rolle för att få ett tips om hur nu möjligen den Elektroniska journalen skulle kunna tömmas. K.h., som är en fena på kassaregistret lyckades på ett odokumenterat sätt tömma eländet. Magic fingers! Innan dessa hade jag lyckats åsamka helvetesmaskinen, om inte obotliga, så svåra skador. Funktionaliteten är begränsad, men så länge det knakar håller det!

I ett snabbt uppblossande lyckorus är vi "back in business". Men säg den lycka som varar för evigt - i morse var det dags igen. Med det nyanslösa påståendet  ELEKTRONISK JOURNAL FULL (möjligtvis hade man kunnat förvänta sig tillägget "igen", men fullt så hånfull var den inte. Denna gång hjälpte inga magic fingers. Nya samtal till Rolles och Mattias röstbrevlådor.

Rolle var först att hörsamma det desperata uppropet. Medan jag var hos Svante på Sköllen och lånade kvittensblock för manuell hantering, hade den präktige Printprofilen Rolle leverat en programmerad lånekassa. Frid över Rolle.

Jag kollade innan om det fanns någon information på Skatteverket, hur man gör om kassapparaten akut går sönder. Den siste skattmasen gick hem i torsdags kl 16. Litet märkligt med tanke på vilka summor som dras in i skatt under en påskhelg. Kanske hade det varit på sin plats med en telefonjour. Den nya kassalagen är ju rimligen Skatteverkets baby.

Vi hade stockholmsbesök, under påsken. Numera vet de att det är självaktivering som gäller för våra gäster. Vi hann emellertid stoppa i oss några äckliga sillrumpor, från Fjällbacka. Lika slemmiga och sött inställsamma som Camilla Läckbergs deckare från samma ort.

Behållningen var äggen, praktfullt dekorerade med äggvästar från Bo Ohlsson. Både snyggt och trevligt men litet bökigt om man vill skala äggen.

En annan attraktion, som jag misstänker många missar; kö till bankomaten, i Hammenhög.

När våren går mot försommar.

 För knappt två månader sedan tog jag denna bild norrut över fälten, från Gästis.

Kanske den värsta snövintern i mannaminne. Det är alltid svårt att veta. Talar man om väder, finns det alltid någon som säger, minns du vintern 68, eller något annat årtal som jag inte heller kommer ihåg, då kan man snacka om snö. Detta kan vi kalla "spik i foten syndromet" efter Hasse och Tages klassiska sketch. En förfärlig vinter var det i alla fall.

Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen  ska vara över fryspunkten minst sju dygn i sträck. Det är väl inget att komma med.
Meterologer är strukturerat folk som gillar tydliga gränsvärden. Meterologens sommar inträder när dygnsmedeltemperaturen varaktigt överstiger 10 grader minst 5 dygn i sträck. I Malmö sker detta den 8 maj.

Alla förstår att vi på Österlen inte längtar till vår, den är här och har varit det ett bra slag. Det är bara att packa bil med blomma, barnbarn och bondhund i jakt på försommartecken.

Först Borrbystrand! Lite gråmulet men ingen vind att tala om. Första valet är om man ska den kyligare motvinden på utvägen eller hemvägen. Valet är ditt - antagligen kan man dra slutsatser om olika personlighetstyper av detta. Vi väljer motvind ut.

Det håller på att spricka upp över Bornholm.

Det är långt kvar till badsommaren. Innan dess får havet se till att lämna tillbaka en hel del strandremsa, som den tuggat i sig under vintern.

Jag är glad att jag tog oljerocken på och gjorde den taktiska dispositionen att ta motvinden på utvägen.

Vid stranden var det ingen försommar! Jag får leta vidare.

Vi tar oss till Bäckhalladalen. Det var ungefär en månad sedan jag var där och letade efter, och fann, våren.

Medan vi gick där trängde solen igenom och plötsligt var det så varmt och gott.

Med två små pysar med blir takten lättjefull. Plötsligt någon som inte orkar gå, eller får syn på en nyckelpiga. Så ska det vara när man är ute i naturen!

Den välplanerande Anna hade tagit med matsäck. Kaffe, macka och en liten

kaka.

Så markerar mat- och sovklockan; dags för middagslur. Visst är det ett försommartecken.

Lugnt och meditativt stänger jag mina violblå och drar kepsen över ansiktet. Säg den lycka som varar för evigt. Ett gallskrik från Anna larmar för orm, troligen en anaconda. Nu visade det sig att besten var en decimeterlång skogsödla.

Grågässen, som för en månad sedan bedrövat gick och trampade på rutten is, i den lilla tjärnen, hade fått vatten runt simfötterna.

Gåskarlarna höll på med någon slags uppvisning. Jag anar vad det handlar om, men förstår inte riktigt meningen. De var ju jämna par!

Ett sista nedslag på spaning efter försommaren gör vi i fantastiska Fyledalen.

Bokskogen samlar sig för att ta sista språnget. Om en vecka är här ljust grönt ljus. Det är så nära andlighet jag är kapabel att tillgodogöra mig. Nästan lika mäktigt som introt till en Who-låt.

Blomningen är i full gång de gamla kändisarna återkommer. Det är väl tjusningen att återse en vitsippa efter ett år.

Den sista blomman i collaget har jag ingen aning om vad det är. Känner någon igen den så är jag tacksam för information, det är inte ramslök.

Meterologisk sommar, växtlighetens utveckling, temperatur, sandaler på,  jag bryr mig inte om alla kriterier. Det finns ett som är idiotsäkert och jag fann det hemma. När trädgårdsmöblerna är på plats - då är det sommar!

Guldregn över Gästis.

Byråkratins kvarnar mal långsamt men obönhörligt. Ett år efter avslutat renoveringsarbete kom en tjänsteman från läsnsstyrelsen ut och gjorde slutbesiktning. Nu har vi fått besked om att ärendet skickas till jordbruksverket för utbetalning. Det tar sex veckor innan vi har pengarna på kontot. Man kan undra hur det är möjligt att få sex veckor att gå för utbetalning av ett underlag som är genomberett.

Jag tycker att det är väldigt bra att stödpengar bereds med stor noggrannhet, det är trots allt skattepengar. Jag föredrar också att kriterierna är uppställd på förhand, jämfört med när en grupp ska sitta och göra personliga bedömningar, läs Leader. Jag tycker att det är ett skämt när Leader diskuterar i termer av potential i olika affärsprojekt. Mer centralism - det ger mer bredband och annan infrastrukturutbyggnad. Plottrandet i det lilla kan med varma hand överlåtas till oss entreprenörer.

Nu är det inte så att jag fnyser åt ett bidrag vi erhållit. Det känns verkligen, som en bonus och som ett erkännande av att vi gör en bra sak för landsbygden. Därför unnar vi oss med glädje ett glas Champagne, vi kan ta ett till när pengarna kommer på plats!

Jag har funderat en del över detta med landsbygdsstöd, och för all del andra bidrag. Det går aldrig att räkna med att bidrag utgår och förhandsbesked är inte möjligt. Därför kan bidrag inte ingå i finansiering av ett projekt. Man ska inte starta ett projekt om man inte tror att det är lönsamt på egna meriter och det måste alltid vara finansierat.

Det kan kännas övermäktigt att ge sig i kast med ansökningshandlingarna. Jag medger detta, även om jag är administrativt skolad och erfaren. Lägg frustrationen åt sidan och arbeta dig in i materien. Vissa delar kan du ha nytta av i din egen projektplanering. Använd handläggarna på länsstyrelsen, de är vänliga och mottagliga för sakargument. Det är ju faktiskt deras jobb att bistå oss.

Det finns en avart, som jag hoppas att det går att undvika. Avhoppade handläggare från länsstyrelser erbjuder sina konsulttjänster, ibland mot procentuell ersättning av utfallet. Jag tycker att detta är ett oskick, att slå mynt av att ansökningsproceduren upplevs som för krånglig. Bidraget ska gå till projektet! Försök själv och använd dig av de kunskaper länsstyrelsen tillhandahåller.

Ställ in dig på fullständigt orimliga handläggningstider, i varje led.

Förankra förändringar från projektplan, med länsstyrelsen. De är inte omöjliga.

Du kan få delutbetalning under projekttiden.

Var beredd på detaljfrågor under beredningen av ditt ärende. Sila mygg och svälja kameler är en utbredd vana. Ha ordning på alla papper. Försök att lägga upp det i din redovisning, åtminstone om projektet är av större omfattning.

Det kan verka som att pengarna kommer när du inte längre behöver dem. Den erfarne säger: Varje projekt tar längre tid, blir mer omfattande och kostar mer än man planerat. Då kommer bidraget väl till pass. Om inte annat kan de fungera som en grundplåt i nästa investering.

Sök bidragen, vi har själva betalat dem via skattsedeln, är vi nu med i EU ska vi väl ha vår andel!

Turen går till Hammar.

Vad är Hammar undrar vi - Doris och jag. Egentligen var Doris inte särskilt engagerad i frågan. Hennes undran var snarare hur luktar Hammar. Svinpink alltså gott menar hon.

Ett annat sätt att se det är en skylt på landsvägen, en knippe hus och sedan en ny skylt, 700 meter längre bort, Hammar upphör.

Man enades år 1960 i Norden om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. - - - Vid  avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätorts­bebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. - - - Anstalter o d, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. - - - Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen.

Den som orkar läsa och analysera kommer fram till att någon tätort är inte Hammar. Ni som inte orkar läsa och fundera över definitionen, tro mig - någon tätort är inte Hammar.

Enligt min egen definition är en by en ansamling av minst fem hus med åtminstone en åretruntboende, den bör innehålla någon form av samhällsservice. Definitionen är inte gemensam och officiell, på EU-, nordisk eller nationell nivå. Men den funkar utmärkt ändå.

Hammar är en by! Det finns fler än fem hus. Samhällsfunktionerna fattas inte. Här finns gatskyltar, och ortsskyltar monterat av Vägverket. Busshållplatser! Till och med ett bussskjul för en, verkar vara en konverterad telefonkiosk.

Hammar är utan tvekan en by, en gammal by i jordbrukssamhället. Ärligt talat är Hammar vackrast när man står mitt i det och ser sig om. Jag befinner mig i förorten, för att avbilda busskuren.

En liten bit vidare kommer jag till Hammars ambassadör, Gunnel Mårtensson. Hon sitter i den fina skånegården och väver damast. Man behöver inte precis slå sig fram mellan damastväverierna i detta land, därför är det så spännande att någon driver denna kulturgärning vidare. Med tanke på det

nedlagda arbetet´, och därmed priset, finns marknaden bland grevar och baroner. Men en liten tavla med hennes egenkomponerade mönster eller gammalt klassiskt kan man kanske ge någon till jul. Eller för sjutton slå till och köp en till dig själv. Sälj bilen och köp en gillesduk och tolv servetter.

Dahlåkra Damast är värt ett besök. Egentligen heter det Dahlåkra Damast & Stuteri. Ett exempel på diversefiering för att öka överlevnadsförmågan på svensk landsbygd. Skämt å sido är det nog så enkelt att Gunnels gubbe gillar hästar, fyra präktiga avelsston av märket Welshponny, ej att förväxla med Welsh corgi.


Dessutom har de några höns för frukostägg och en och annan äggakaka, samt en praktfull tupp.

De var inte hemma när jag var där så jag fick hälsa på husdjuren.

Tillbaka inne i centrum tittar jag norrut. Vårbruket är i full gång, vilket Doris redan med välbehag konstaterat. Man ser praktfulla pilevallar. Ursprungligen planterade för att förhindra jorderosion.
Lätt att förstå under de stormbyar vi haft den senare tiden. Pilevallarna förhindrar att bönderna oönskat byter åkrar med varandra.

Jag beger mig mot "gamla stan" längs med Gamla kustvägen. Om det är denna som avses i "Söder om landsvägen" kan man konstatera att andelen av befolkningen som lever söder om landsvägen är försumbar.

Förtjusande hus och spännande vad som ligger bakom nästa knut.

Mitt i "gamla stan" ligger Trana Design.
Väldigt fina handgjorda möbler av yppersta design. Lars Cehlin, som driver stället och gör möblerna, var förr en engagerad medlem i Hammenhögs Bouleklubb. Klubben som hade sin hemmabana på Gästis är sedan något år saligen avsomnad.

I Kina talas om Drakens rygg, en anslående naturlig "skyline" med höga berg och djupa dalar. Stor dramatik i landskapet.

I Hammar och mot Hammars backar bildar strandvallen en mjuk och böljande horisont. Stor harmoni i landskapet. Kossans rygg?Att området är så obebyggt och välbevarat får vi tacka militären för - skjutfält. Man bör hålla ögonen på skyltar och flaggor så man inte vandrar rakt in bland bomber och granater och det är inte tillåtet att campa.

Jag hittade en favoritstuga. Liten, plåttak, rött med vita knutar, rätt proportioner och en utomordentligt lättskött trädgård.

På grund av de anslående vyerna och den väl utbyggda samhällsservicen, främst busskuren, tycker jag definitivt att Hammar är värt ett besök. Kanske inte heldag, men med en kaffekorg över armen förtjänar det ett par timmar.

Österlens kockelit.

Förra årets succé med en buffé följt av ett seminarium på temat mat, kommer att upprepas, som inledning på årets matrunda.
Den andliga spisen kommer att serveras av Mattias Dahlgren, michelingubbe från Stockholm och Mia Hofstadius från "Nya matlandet", jordbruksminister Eskil Erlandssons satsning för att flytta fram Sveriges kulinariska position. Temat är "den naturliga maten".

På tisdagen samlades Österlens ledande kockar, som är med i Matrundan. Detta var upptakten för att sätta upp en buffé med "den naturliga maten". Förra årets framgång förpliktar! Jag tror att det är alldeles unikt att man på samma plats kan erbjuda en sammanhållen buffé från så många meriterade krogar och kvalificerade kockar.

Den intresserade bör noga bevaka biljettsläpp, det kommer att bli trångt.

Du kan läsa mer om Matrundan på hemsidan.

Påsken kan komma.

Stormen lade sig och solen tog kommandot. Genast steg temperaturen till underbara 18 grader. Förmiddagskaffet drack vi ute och det kändes som en högtidlig premiär. Nu går vi över i en ny fas då risken för ordentliga bakslag i vädret är undanröjda. Idag blir det stora röjaredagen i trädgården.

Årets påsk, som är den verkliga upptakten på säsongen här på Österlen, ligger riktigt sent. Bokningsläget är mycket gott. Rum finns på skärtorsdagen och något på påskdagen. Även restaurangen är väl bokad och den som vill komma och äta gör klokt i att förboka, åtminstone kvällstid. Öppettider i påsk kan du läsa på vår hemsida.

Ett annat tecken på att tiden går är att Julius fått en tvåhjulingen och far fram, under artistnamnet Hjulius. Det går fint, bortsett från att lutningen av kroppen i kurvor inte faller sig alldeles naturligt. Det är sådant stödhjul är till för.

Nätverkande på Österlen.

Medan Nisse i Vallby ligger på rosenkinden och drömmer om alförrädare och praktejder, som han ännu inte prickat i sin fågelskådarkarriär, sätter den kära Ingela sig i den rostiga pickupen och åker utan frukost till Hammenhögs Gästis. Den praktfulla dekorationen i gatukrukorna, som hon gjorde i julas har i ett slag blivit bruna.

En möjlig men orättvis synpunkt är att risbollarna ser ut som råkbon. Just nu hatar jag råkor, med tanke på vad de ställer till på våra fönster. Välkommen att äta brässerad ungråka, premiär planerad till den 11 juni.

Mycket fint och originellt krukarrangemang, långt från mainstream. Inte en påsklilja. Man blir så glad! Och visst, Ingela fick såklart frukost hos oss. Besök hennes nya gårdsbutik, hon är en duktig keramiker också .

Den senaste tiden har jag nätverkat, in real life, som kidsen säger. När k.h. var i Stockholm och gullade med barnbarn åkte Jonas och jag på årsmöte i Nätverket Skåne Sydost. Det fanns redan när vi kom hit och vi gick med ganska direkt. För oss är det i första hand ett socialt nätverk. Genom att lära känna varandra och varandras verksamheter kan man hjälpa gäster om de vill titta på något speciellt och köpa något. Det är hela 37 företag med i nätverket och förutom hemsidan har var och en av oss ett ställ med varandras visitkort. Det är så bra när jag pratar med gästerna till frukost, och hör vad de är intresserade av, då plockar jag ut några visitkort och skickar med dem. När vi kom nya och osäkra till Hammenhögs Gästis var nätverket ett fantastiskt stöd för oss.
Vi har lärt känna många goa människor där.

Thomas Lantz, som är ordförande i den ekonomiska förening som arbetar med att få till stånd ett destinationsbolag för Ystad/Österlen, var där med den otacksamma uppgiften att övertyga ett stort antal mikroföretag att gå med i föreningen. Det är inte alldeles lätt att sälja in något som inte har någon verksamhet, sälja en vision en strategi.

Jag gick med från start. Skälet är främst rent demokratiskt. Det är inte en kommunal kärnverksamhet att utveckla olika turiskoncept och sälja dem. Inte heller är det kommunens uppgift att ta bokningar av hotellrum och stugor och ta bra betalt för det. Självkostnadsprincipen ska gälla. När man ger sig in i utvecklingsprojekt, som samverkan med Bornholm, måste man rimligen sätta upp mål för vad som ska uppnås. Jag kan lugnt påstå att vi inte sett en Bornholmare hos oss, mer än när bussen till Köpenhamn hade problem och någon behövde låna toaletten. Jag har understundom en eller annan idé, men jag måste se till att den är möjlig att genomföra och att den ger intäkter som överstiger kostnaderna. Med ett destinationsbolag där vi i näringen äger majoriteten, får vi inflytande och ansvar över vad som görs.

Nu senast är jag väldigt missnöjd med den inspirationsbroschyr som producerats. Det är naturligtvis känsligt att framföra kritik mot turistbyrån, man är rädd att tappa bokningar och att man inte blir rekommenderad till besökare. Det är trots allt över 70 000 besökare på turistbyrån enligt bokslutet. Jag kritiserar inte de som jobbar på turistbyrån, de är alerta, trevliga och håller en hög servicenivå. Jag tar risken, eftersom jag inte står ut med tanken att inte kunna framföra kritik utan att bli utsatt för sanktioner.

• Ystad & Österlen Guide och Inspiration - Den officiella guiden till Ystad & Österlen är klar. Den presenterades för oss på förhand som ett magasin. Det kan kanske accepteras att kommuner ger ut sådana, då är det att betrakta som samhällsinformation, vilket inte är ett hinder för att göra den både snygg och läsvärd.
• Upplägget har varit att man sålt sig till lägstbjudande. Ett tryckeri eller motsvarande erbjuder för så och så mycket att ta fram en broschyr mot att man får sälja annonser.
• Jag tycker att den grafiska designen på trycksaken är omodern och rent ut sagt bedrövlig.
• Informationen är dåligt strukturerad, du har svårt att skilja på annonser och redaktionell text.
• Företagslistan, som man kan uppfatta som objektiv och saklig, blir mycket konstig eftersom man mot ersättning kan få in mer information och en bild mot betalning. En affärsmodell som vi känner igen från Eniro och andra katalogföretag i kris. Så jobbar inte kommuner, trodde/hoppades jag. 
• Budskapen vet jag inte hur de plockat fram, inte ihop med näringen i alla fall. Kanske har det varit en bra teambuilding på turistbyråerna. Jag är inte imponerad. Jag förstår att smaken är olika och man kan ha uppfattningar grundat på sin egen bransch.  Men mer konkret känner jag mig upprörd över hur man behandlat oss på Hammenhögs Gästis. I broschyren talar de om "prisbelönta restauranger" och under en rubrik räknar de upp nämnda i White Guide. Till min förvåning ser jag att vi och andra som är med i White Guide, inte nämns. Det bad jag om en förklaring om från turistchefen. Då fick jag det förvånande svaret att ni är nämnda under gästgivaregårdar och som restaurangen som serverar råka, underförstått att det borde vi vara nöjda med. Men se det är vi inte alls. Vår marknadsföring har konsekvent inriktats på att vi serverar modern gourmetmat och inte "gästgivargårdar som de var förr" dessutom vill vi på intet sätt lyfta fram råkan ytterligare. Det är redan så känt och etablerat och vi är rädda att den ska skymma den andra maten. Jag tycker att vår egen kommun skulle låta oss framföra vilka budskap vi vill kommunicera.
• Jag är långt ifrån ensam om att vara mycket kritisk till broschyren, även om andra kanske väljer att ligga lågt.

Jag är inte särskilt arg, men besviken, engagerad och maktlös. Jag förväntar mig att denna typ av självförverkligandeprojekt hanteras bättre i ett destinationsbolag.

Nästa nätverksaktivitet var ett samverkarrangemang mellan Företagarna och kommunen. Det nya samlingslokalen i Skeppet var platsen för en kvälls välbesökt genomgång av sociala media. Det var bra och det känns skönt att konstatera att vi är på rätt väg.

I torsdag var Jonas och jag på lansering hos Peugeot. Den nya 508-serien lanserades. Det är snygga bilar och i Hammenhög ställer vi upp för vår Peugeot. Nog var det spännande att höra Peugeot-Jonas och Gert-Åke berätta om de nya bilarna. Men -ursäkta mig- Adde Malmberg var något roligare. Jag tycker att han blir bara bättre och bättre för varje gång man hör honom och hans förmåga att anpassa showen till den aktuella publiken är enastående. God mat från Östergatan och god pilsner från Danmark. En påse grejor med hem - bilschampot tar jag som en pik.

Turen går till Brantevik.

En regnruskig dag, som betecknas  vår på grund av den fruktansvärda vinter vi genomlidit, tar jag kameran och ger mig iväg.  Efter att i mitt inlägg "Österlens mest personliga karta"  stuckit ut hakan och erbjudit mig att ta beställningsjobb, har jag inte drunknat i skamliga förslag. En anmodan att ta pulsen på Brantevik har lagts. Reportageteamet, för dagen förstärkt med son och hund, väjer inte för litet dåligt väder. Plikten framför allt!

Vi befinner oss på Brantevik, vid ett tidigare tillfälle har jag förklarat av att prepositionen kommer sig av att byn varit fiskeläge; "på lejet". Jag har sett att "på" används av offensiva marknadsförare i vilken bondby som helst. Det blir litet pinsamt och avslöjar den aktuelle språkbrukaren som inflyttare, som dåligt påläst och därför inte knäckt koden.

Det behövs ingen sofistikerad observationsförmåga för att förstå Branteviks anknytning till havet.

Det ser ut som en del fisk fortfarande landas i hamnen. Nu tror jag att Brantevik, redan innan dagens socioekonomiska välstånd, upplevt tider av välstånd.  Vid förrförra sekelskiftet var en av landet mest betydande skuthamnar.  Närmast havet ligger pampiga redar- och kaptenshus.

Befolkningsutvecklingen, även om den antagligen inte upplevs som ett problem, är negativ. 2001 hade byn 454 invånare som sjunkit till 411 2009. En minskning med 10% och jag tror att det finns fler hus än mantalsskrivna hushåll. Kommunen tycker nog att det inte är så kul att en stor del av skatteunderlag bor och skattar i Stockholm.

Den som vill uppleva och fördjupa känslan i ett samhälle med skutsjöfart som huvudnäring rekommenderar jag att läsa den fantastiska romanen "Vi de drunknade" av Carsten Jensen som kom för något år sedan. Den utspelar sig i Marstal på Ærø, utanför södra Fyn.


Som genetisk svensk har man  tillgång till  avundsjuka. Det är kallt, fuktigt, blåsigt, ödsligt på vinterhalvåret, trångt och bökigt sommarhalvåret, brackigt, ingen affär, okänsligt renoverade  hus o.s.v.


Men precis som en bal på slottet - helt fantastiskt. Jag lovar inget skulle hindra mig om jag fick en möjlighet att flytta till ett hus i Brantevik.


Hus söta som karameller, vårdade och ansade med kärlek.


Vi studerar byns anslagstavla för att se ved som är på gång i grannskapet.

Storseans med Mariel Månfalk i Folkets Park i Ystad den 5 april. Endast 230 pix och då får du också kaffe.


Jag känner mig som Strindberg under värsta tokperioden när han såg tecken i allt och till och med tecknade ned dem i okulta dagboken.


Kanske man skulle gå på Månfalks storseans och snacka med gamla sjöbussar. Antagligen dyker där väl bara upp någon galen gammal faster som knackar i bordet och flyttar glas.


Jag skiter nog i Muriel den 5 april. Hon hade kunnat lägga det den 1 april så hade eventuella reklamationer kunnat avfärdas som aprilskämt.


En kall vårdag i Brantevik finns erbjuds inget annat än att gå runt och titta. Det har jag inget emot, jag tycker om att gå och titta, helst ostört.



Vi går söderut, mot min favoritbadplats.

Det kan uppfattas, som konceptuellt förräderi att avslöja att det jag tycker bäst om är ett klippbad.  Österlen är miltals med sandstränder.


Jag är uppvuxen i Karlskrona, där var det klippor som gällde. En liten sandvik betjänade, små icke simkunniga medborgare.  Det bland oss frejdiga ynglingar vedertagna namnet var "Pisseviken" och inget annat.


När man städat 8 rum, med sand knastrande överallt inte minst i duschbrunnen, längtar men inte efter 
mer sand, man längtar efter mindre sand.


Lätt skamset kan jag avslöja ytterligare en fördel med bråddjupa klippbad - inga småbarn. Om nu tyskar älskar naken bad kan väl jag få älska vuxenbad, även om jag föredrar att ha badbyxor på. 

Allra bäst tycker jag om att bada när majoriteten av befolkningen gjort slut på sin semester och återgått till stress och spring. Det är bonus för oss som bor på Österlen.


Fortsatt söderut kommer Grönet. Betade ängar och nyponrosor! Fortfarande med kontakt med havet.


Det är som gjort för en picknick, ett kvarts stenkast från Brantevik.


Det är ca tre månader tills det är badbart, därför vänder vi näsorna norrut.
Vikommer till en parkliknande utfyllnad mot havet . Där har boulklubben Klotklösarna sin hemmaplan.


Genom att lejet agerade lyckades man köpa två små kanoner.  Dessa ställdes upp på utfyllnade. Byinvånarna kunde känna sig trygga "om ryssen kommer".


Idag finns en kanon plus en tom lavett. Några välorganiserade drumlar stal den ena, och man är nu bara halvtrygg mot ryssen. Välorganiserade drumlar eftersom bössan väger flera hundra kilo. 

Vi traskar vidare och kommer till byns näringsställe, Branteviks Bykrog.


Sonen utövar konkurrentbevakning genom att studera meny. Att döma av alla klistermärken sär det en bra krog.


Det är det, med eller utan klistermärken, vi har ätit där och ätit gott.


Ser man till att få ett bord mot havet, är utsikten fantastisk.

Vidare till ett favoritställe, Norra skolan. Ett snyggt gallerie, gott fika, stilfull trädgård (i princip underhållsfri utan asfalt - avundsjuk!) och så har de en halvbror till Doris.


Deras logi har jag av förklarliga skäl inte provat.


Det byggs enstaka nytt i Brantevik, flotta personliga saker.


Det finns också i mitten av byn ett område med ordinära hus, som inte skulle omnämnas i en arkitekturinventering. Det är på inte sätt att man miljonprogramsproblematik.

Vi kom att diskutera tak. Liksom kläderna gör mannen, gör taket huset. Vinkel, takfot, vindskivor men framförallt takbeklädnad! Jag har länge varit intresserad av tak och sonen är för närvarande väldigt uppfylld av frågan eftersom de står i begrepp att byta ut sitt äckliga eternittak.  Det håller inte tätt - annars gör eterniten minst skada om den ligger där den ligger.

Det är omåttligt populärt att göra listor på allt, helst ska man kunna rösta ut också. Svårlöst med tak!


På min lista har jag bortsett från de mest exklusiva som hlm, vass, skiffer och koppar.


Etta på listan är bandtäckt plåttak, hantverksmässigt lagt i breda fina våder. Det finns i flera färger. Jag föredrar nog svart.

Papptak är mestadels litet äldre men jag har sett ett och annat nylagt.

På landet, när jag var liten, hade vi ett papptak på vedboden. Vartannat år brukade pappa bestryka det med tjära. Jag kan minnas doften.

Det var väl därför det heter papptak.

Enkupigt tegel är aldrig fel, utom möjligtvis när man ska lägga det. För att få det jämt och fint krävs antingen erfarenhet eller pedantiskt noggrannhet, kanske både och.

Alla tegelimitationer dömer jag ut utan pardon. Jag är inte heller förtjust i glaserat.

Ett grant tegel är det nästan släta. Är jag rätt informerad rör det sig om Simrishamnstegel.

Bruket är naturligtvis nedlagt sedan länge.

I Danmark är det inte ovanligt med helt slätt tegel. Väldigt fint i rätt sammanhang. Jag har dock aldrig sett i Sverige.

Det finns snygga och mindre snygga prefabricerade plåttak. I allmänhet tycker jag att längderna inte är tillräckligt breda. Jag vet inte om det är för att underlätta montering. Detta tak har fördelen att det är slätt.

Betongplattor tycker jag inte om, även om jag inser att de har fördelar inte minst i inköpspris. I min listning har jag unnat mig lyxen att helt bortse från prisjämförelse.

Har man råd att lösa ett hus i Brantevik borde man ha råd att inte ha betongtak.

Plåttak med en extra profil mitt i längden tycker jag är mindre lyckad. Exemplet förefaller dessutom att vara av dålig kvalitet eftersom färgen har flagnat.

Tänk ett bandtäckt plåttak i stället! Det skulle antagligen höja marknadsvärdet med 300 000.

Vi närmar oss utkanten. Fantastiska Äppellunden! Ritat och, tror jag, byggt av Lillemor Husberg, som naturligtvis har sitt kontor i Hammenhög, kulturbyn.


Otroligt vackra hus och miljövänliga så man måste torka fötterna innan man går förbi. Visionen och husen finns väl beskrivna på Lillemor hemsida.


I Äppellunden bor den bofasta kultureliten.


Vem bor här? Naturligtvis Ulla Viotti!
Hon arbetar med monumentalkonst i tegel och är mycket berömd, inte bara i Brantevik, inte bara på Österlen, inte bara i Sverige utan i främmande länder. Hon har en CV lång som en tonårings specificerade telefonräkning.


Åter till hamnen hamnen och bilen.

Vi passerar ett fönster med en porslinshund av diskutabel ras. Detta är ett exempel på sådant som plockades hem från utlandet av sjömän. Enligt traditionen användes den som signalsystem. Fronten utåt - sjömannen hemma. Ryggen ut - min man är på sjön. Syftet med signalerandet lämnar jag åt envars fantasi.
Min sedan länge döde svärfar var sjöman, maskinist i örlogsflottan. Han försåg hemmet med diverse utrikespinaler, eller som vi uttalar det på björkholmska "pinauler". Det var promenadkäppar av ryggraden från en haj, utsirade elefantpiskor, elefanter av ebenholts och andra praktiska bruksföremål.


Vi kör via idrottsplatsen av det enda skälet att jag osökt ska kunna berätta om "Jazz under stjärnorna". Onsdagar i juli presenterar man toppartister. Är du på Österlen - åk dit. Är du inte på Österlen - åk hit!

Vi tar vägen vi våra vänner Svante & Ingrid på Sköllen. Här avspänt poserande tillsammans med Jonas. Skälet är att Jonas inte sett stället (och att de har en espressomaskin).


Det är ett trevligt ställe. Skulle det vara så illa att det är fullt på Hammenhögs Gästis och ni inte har möjlighet att justera era resplaner, kan ni gott bo hos dem.


Sammanfattning om Brantevik: Ärlighet slår avundsjuka!