Äntligen ekoparken.

Mitt ute i vildmarken (åtminstone om jag ska döma efter min GPS) ligger det pampiga 1700-talsslottet Christinehof.
När Christina Piper kommit i besittning av alunbruket och gjort det till en betydande industriell verksamhet, upplevde hon behovet av en ståndsmässig bostad. Då byggde hon det!

Alun var en viktig råvara på den tiden. Den användes inte bara till att stoppa blödning vid skärskador under rakning, utan kan tilsättas i trolldeg för att göra den smidig. den huvudsakliga användningen var inom garveri.

Eftersom vi var den stora flocken, med småbarn inblandade var vi mer inriktade på att besöka den berömda ekoparken som anlagts i grannskapet runt slottet.

För den, som har ett djupare intresse och är mer välplanerade än vi, rekommenderas en guidad visning.

Vårt upplägg var en rejäl promenad i vackra omgivningar. Tillgängligheten är suverän! Såväl barnvagnar som rullstolar tar sig fram problemfritt.

Vi gick till våtmarken. Jag kände igen en spång, från en påkostad turistbroschyr som kommunerna gjorde för något år sedan. Den innehöll fantastiska bilder, men i någon strävan att vara icke kommersiell hade man inte skrivit ut var bilden var tagen. Fascinerande tanke att ge ut en icke kommersiell broschyr och ännu mer fascinerande att inte tala om för besökare var de kan hitta allt det vackra i verkligheten.

I området betar får och gör en effektiv landskapsvårdande insats.  Ett par har råkat ut för någon semesterande klottrare, som inte kunnat stå emot abstinensen.

Vid parkeringen har en tresidig skidåkarborste monterats. Den framstod i ett förklarat ljus. Litet till mans hade vi sandalerna bemängda med fårspillning.
Möjligheten att sopa bort det innan After Sheep, kändes som en god service.

Morris reflekterar över en framtid som fåraherde. Jag vet inte hur studiegången för en sådan karriär ser ut.

Finns det fortfarande SYO-konsulenter,  blir det en uppgift för dessa i Årsta, att lösa.