Ring klocka, ring.

På annandagen, när julgästerna checkat ut, kastade vi oss på ett flyg till Stockholm. Tågbiljetterna var lika slut som vi. Hade vi inte åkt nu hade det dröjt innan vi  träffat stockholmsdelarna av familjen. Med tanke på genomgånget väderkaos tog vi till god tid. Eftersom inga som helst störningar förekom var vi på Sturup, eller som det nu litet kavat heter; Malmoe Airport, i väldigt god tid. Incheckningsdisken var ännu obemannad. Vi gjorde en vinst- och förlustkalkyl på att ta vårt begränsade pick och pack, som handbagage. Vi kände att vi kunde bära att security norpade den flytande tvålen och tandkrämen i utbyte mot att få tillgång till en öl och macka med köttbullar med röbetssallad. Ölen var god!

Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.

Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.

Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!

Till frukost fick vi en illustration  av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige?  Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?

Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?

Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.

På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.

I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!

1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.

Jul på Österlen - Sveriges Toscana.

Denna märkvärdiga jul har varit lätt i ett avseende. Man har inte behövt slå knut på sig för att hitta på vad man ska rekommendera gästerna att besöka och titta på. Det enkla svaret är, titta på varandra - förutsatt att ni inte förfogar över en bandvagn.

Bryskt väckt på småtimmarna av pannan som per telefon behagade informera om följande: "Nu har jag företagit mig orådet att slockna. Om du inte vill att det det ska vara kallt som fan när gästerna vaknar, pallrar du dig ut hit och får igång elden omedelbart." Jag undrar vem som skulle kunna motstå en sådan uppmaning, i synnerhet som det är mer än 10 grader kallt i Sveriges Toscana? Trots att jag i "Kropp och själ" i P1 hört att man ska sova 7-8 timmar, tänker jag att det är lika bra att stanna uppe eftersom jag snart ska tillreda den sista måltiden, för våra pensionatsgäster.

Eftersom det känns uteslutet att putsa fönster, är det lika bra att ta i itu med bloggdokumentation av denna märkliga julhelg, då snöplogarna är lika gula och frekventa i Hammenhög, som taxibilarna i New York.

- Och å ringer pannan igen! Jag börjar tro att den är sällskapssjuk.

Talar man jul 2010 så är det ofrånkomligt att tala väder. När vi igår (för en stund sedan) krupit ned i våra ljuvliga och efterlängtade sängar, efter att ha diskat och städat, ätit en macka med griskind, långbakad grissida,  hemgjord schoritzo och till detta ett litet glas riktigt gott rödvin (Annuntiata), då säger k.h. det mest förbjudna. "Vad beror dessa extrema väderförhållanden på. Var kommer denna denna extrema kyla av." Det faller oss in att ingen talar om orsakerna. Är det så att det är den så typiskt svenska politiska korrektheten. Man kan inte tala om lokal nedkylning när problemet är global uppvärmning. Det slår mig att jag vet inte ens under vilket departement SMHI sorterar under.

Strax innan jul var vi litet oroliga att vi skulle få mycket avbokningar på vårt julpensionat. Media älskar att beskriva litet snö på Österlen, som katastrof och kaos. I år kan man inte anklaga dem för det, snarare var problemet att alla naturkatastrofrapporter var förbrukade, missbrukade. Många sa också att de inte litade på att det var så illa som det var.

Nåväl, avbokningar fick vi, och tur var väl det, annars hade vi inte kunnat hjälpa alla dem, de nödställda, som mer eller mindre desperata kom till gästgivaregården. Familjer som skulle till sina väntande släktingar i någon liten by vid oröjd väg. Det kändes skönt att kunna säga att det är klart att ni får stanna här, här finns tak över huvud, värme och mat. Stundtals var baren som en neurotisk vänthall vid Statens Järnvägar.

Man kan förstå stressen att komma fram enligt plan. Många var dåligt rustade i lågskor och stadskläder - inte mycket att komma till Sibiren med. Snöröjarna som tittade in till oss med jämna mellanrum avrådde från att ge sig ut. Vissa lyckades bra med att tänka om och firade sin jul på gästis.

Klockan ett släppte vi på julbordet.

Det var en god stämning bland, inbokade, nödställda och en och annan som bokat bara julbord, som dessutom lyckats ta sig till oss.

Man kan konstatera en gradskillnad i nivån på katastrofens offer i Hammenhög, på Haiti eller i Afganistan. Likväl kan vårt snöoväder fungera som en nyttig påminnelse om  hur sårbart vårt högteknologiska samhälle är och hur dåligt förberedda vi är när det extraordinära inträffar.

Alla åt, drack och mådde fint. Några ville se Kalle Anka, och det gick väl bra. Det var i vårt intresse att maten gick åt eftersom soptunnorna inte var åtkomliga.

Under juldagen stabiliserades vädret. Efterhand checkade våra oplanerade gäster ut.

Nu var det en behändig liten skara kvar och en mer traditionell julstämning lägrade sig över gästgivaregården.

En vacker soluppgång på annandagen. Nybakade frukostbullar. I lugn takt äter våra gäster sin frukost och förbereder återfärden till civilisationen.

När vi själva röjt av de värsta bestämmer vi oss för att åka till Stockholm.  Med tanke på den rådande vädersituationen tar vi med gott samvete flyget, litet uppvärmning kan inte skada. Dessutom var tåget fullsatt. Vi tag till gott med reservtid på Sturup.

Stockholm mötte med en ganska ordinär vinter jämfört med vad vi är vana vid.

På onsdag reser vi hem och förbereder jukeboxbalen på nyårsafton.

Sedan stänger vi januari och februari. I år är våra renoveringsplaner mikroskopiska jämfört med de senaste åren.

När ungdomskulturen kom till.

Att vara med jukebox skiljer sig en hel del från den bekymmerslösa Spotify-tillvaron. För att fylla Wurlitzern med ett värdigt och kvalificerat innehåll måste man gå 40-50 år tillbaka i tiden, jaga fatt på en fysisk bärare av musiken, en singel i god kondition, helst inspelad i mono. Som tur är har man en gedigen bildning på perioden genom nördig bevakning i Bildjournalen, Radio Luxemburg, Tio i Topp, Drop-In på TV, ändlösa diskussioner på raster och håltimmar och efterhand flitigt besökande av diskotek, även om fokus i det senare fallet stundtals stördes av annan spaning.

Vi har bra ingångsmaterial från den gamla jukeboxen och donationer från Leif i Vallby och Ingemar & Sivan. Jag såg en del allvarliga hål i representationen. Den allvarligaste bristen var nollrepresentation av Spencer Davies Group och Moody Blues. Svenska popgrupper var dåligt representerade. Jag gick ut med en vädjan på Face Book, moderna gubbar gör så nuförtiden. Det visade sig att Svante på Sköllen sitter på på intressant material. På grund av ömsesidig insnöning har denna musikskatt ännu inte kunnat utvärderas.

Frank i Stockholm svarade på mitt desperata upprop. Frank har visserligen ett hus i Ö Ingelstad och har besökt Gästis vid ett par tillfällen, men huvudsakligen har vår bekantskap utvecklas via Internet. I första hand bloggen men sedermera också på Face Book. Hursomhelst visade sig Frank vara ett riktigt gammalt popsnöre, och inte nog med det, ett handlingskraftigt popsnöre. Igår kom brevbäraren med ett paket med en uppsättning singlar. Tårögd sitter jag och vrider och vänder på klenoderna som pekar tillbaka på en tid när man inte bara var vacker, utan också ung.

Med Franks benägna bistånd är nu flera hål tilltäppta. Ola and the Janglers, Slam Creepers med den inte helt obekante sångaren Björn Skifs och Fabulous Four. Svensk popmusik var inte av världsklass på den tiden. Den efterföljande proggen innebar ett radikalt (ursäkta vitsen) lyft. Fabulous Four gillade jag inte eftersom Lalla Hansson limmade på samma brud som jag, men ok man ska inte vara långsint. Fick Mattias Flink tidbstämt till 36 år kan väl Lalla Hanson vara förlåten efter 45.

Frankpacken innehöll många klassiker. The Troggs med sin rytmiska pumpande musik, "Love is all around" som gick som tema i någon film jag såg nyss, "Wild Thing" och "With a girl like you", alla givna i popnördarnas psalmbok. Flera Small Faces, det blir svårt att välja. Rod Stewart var, om jag inte minns fel, sångare i bandet under någon period. Apropå Roddan, såg jag honom i konserten vid Nobels fredspris i Oslo. Hade de konserverat regalskeppet Wasa med samma oskicklighet hade det varit en förra århundradets kulturskandal. Plastikkirurgernas försök att återställande av evig ungdom har inte varit så groteskt misslyckat sedan de satte skalpellerna i Michael Jackson.  The Animals med monumentallåten "House of the rising sun" kommer att tränga sig in i jukeboxen. The Hollies, Kinks, Herman´s Hermits - ja ja ja!  Två riktiga Stones-pärlor; "Time is on my side" och "Route 66". I donationen/depositionen finns också ett par Creedence Clearwater Revival med bland annat odödliga "Bad moon rising". Creedence dök upp under slutfasen av min slabbkarriär, när 60-talet gled över i 70-tal.. Slabbedans, eller i folkmun helt enkelt slabb, var danstillställningar som ordnades av studentnationerna i Lund. Eftersom det var många nationer erbjöds slabb åtminstone ett par gånger i veckan. Jag kommer ihåg att Östgöta nations var riktigt bra. Att gå på slabb, låg entré och billig öl, var ett utomordentligt gott alternativ till pluggande. På ett konvolut såg jag att inköpspriset på en singel låg på 2 kronor. Så med tanke på att skivorna är begagnade känner jag mig ändå skyldig Frank en öl.

Problemet med Spencer Davies Group kavarstår, men löser sig säkert när man minst anar. Inför Jukeboxbal på nyårsafton funderar jag på om det inte fattas några tryckare. "Strangers in the night" med Frank Sinatra kan  inte gå hela kvällen. Det skulle behövts någon Gunnar Wiklund. Jag vågar nog inte tro att Svante på Sköllen sitter på några Gunnar Wiklund, han är inte den typen, men han har kanske några andra tryckare.

Julbord på sista versen.

Ännu en gnistrande vacker vintersöndag. Utan vind är till och med vintern på Österlen uthärdlig. December har inte varit en bra månad för oss, vädret har skrämt folk från att åka till Österlen, och det är förståeligt. Söndagen var julkortsliknande. En gäst liknade den rosa solnedgången mot snön vid ris á la Malta med saftsås.

Vi förundrades över att trädgården, som brukar ha massor av småfåglar pickande på talgbollar, var helt ödslig.

I den orörda snön kunde vi se förklaringen. En glada hade tagit en koltrast.  Dramat var väl dokumenterat på snön. Jag undrar hur lång tid det tar för småfåglarna att komma tillbaka.

Vi skyndade oss att göra i ordning efter dagen, för att hinna till Vallby konsertförenings julkonsert i Vallby kyrka. Det är så duktiga musiker! Nytt för året var Anders Granström, som läste dikter av Hjalmar Gullberg. Personligen tycker jag att julkonserten börjar bli litet för religiös. Men kyrkan var full och julen är ju trots allt en kristen högtid. Musiken är vacker och det är kanske mitt problem att jag tycker texterna suger.

Vi har nu ett julbord kvar, nämligen på julafton. Det brukar vara väldigt trevligt och stämningsfullt. Vi har julpensionat men just julbordet är öppet också för externa gäster.

Det finns dåligt väder!

När jag bodde i stan tyckte jag att det var litet spännande, omväxlande och charmigt när det blev snö och vinter. Så fick man på köpet ett samtalsämne - den usla snöröjningen.

Sedan jag flyttade till Österlen har jag brukat bagatellisera vintern. En liten snöstorm vid ett par tillfällen som gör att man är litet isolerad under ett par dagar. Kontrollerat äventyr!

Efter förra vintern har jag trosvisst sagt, att en sådan vinter till behöver jag inte uppleva i min livstid.  Mina hundvallarkompisar har sedan midsommar påstått att denna vinter ska bli ännu värre. Det har jag kategoriskt avfärdat som grundat på kloka gubbar som spår väder i abborrfenor, eller annan hardcore-new age.

Upptakten har varit hemsk, hemsk, hemsk! Vi har haft snö en månad snart och ännu har vi inte kommit till vintersolståndet!

Mina tre bästa vänner denna fimbulvinter är termometern, pannlarmet, som ringer mig när pannan slocknat eller pelletsen tagit slut, och den goa, underbara köksspisen. En liten eld när man dricker morgonkaffet och läser tidningen (om tidningsbudet tagit sig fram) gör att man ändå får litet livsmod.

I byn har vi fått fina julstjärnor, inte av kommunen men av byalaget. Konstruktionen lär vara utförd av vår skyltmakare, och konstnär, Mats Nilsson och tillverkning och montering av Sven-Ingemar Nilsson. Det gick inte att få EON att komma på någon lösning, hur svårt kan det vara? Frågan är hur de kan vara kapabla att köra kärnkraftverk när de inte kan fixa strömförsöjning till några ledlampor. Nu är där sladdar dragna från våra hus. I det förfärliga vädret kom det fukt in, så vår jordfelsbrytare löste ut, men nu är konstruktion justerad och stjärnorna tindrar så fint i hela vår by.

Informationen, makten och sanningen.

De senaste dagarna har jag funderat en del över makt och information, och makten över informationen. Går vi tillbaka i tiden var det i stor utsträckning kyrkan som kontrollerade informationen. För befolkningen var predikstolen informationskanalen från överheten, förstärkt av kyrkoplikten.

Med den allmänna folkskolan i mitten på 1800-talet blev läskunnigheten en tillgång för i princip alla. Tidningar växte fram. Folkrörelserna var ett viktigt fundament i den framväxande demokratin.

Under de senaste årtiondena har medvetenheten om informationens betydelse ökat drastiskt. Med en yrkeskår av välutbildade journalister och starka mediaföretag har kanske skillnaden mellan information och sanning aldrig varit större. Varje företag av någorlunda storlek, privat eller offentligt, har skaffat sig informatörer och kommunikatörer med uppgift att hantera media, eller om man så vill, frisera och distribuera den sanning som vi medborgare ska få ta del av. Varje makthavare är dessutom gediget mediatränad. Kanske är det just det som idag definierar en makthavare.

Jag har under senare år dragits med ett gediget politikerförakt. I vissa fall är grunden för föraktet kompakt och kvalificerad oduglighet. I många fall, och det har jag blivit medveten om efterhand, får skulden delas med media. De stora tidningarna och mediaföretagen gör sitt yttersta för att förvandla vår politiska val till ett event. På uppdrag av sina arbetsgivare visar allt oftare en Janne Josefsson-wannabee som hittills aldrig låtit en intervjuad tala till punkt. Partidebatterna på TV har blivit välregisserade föreställningar där dramaturgin bestäms på förhand. Jag har inte en möjlighet att få en bild av vad en politiker står för, utan bilden speglar vad en journalist anser att en politiker står för.

Jag kom till insikt om hur media och valstrateger tillsammans var och en efter bästa oförmåga bestämmer vad jag ska få ta del av inför ett val. Jag stod och strök skjortor och hade TVn på för att göra det hela litet roligare. Det sändes från en konferens från någon muslimsk förening. Där dök Mona Sahlin upp som talare. Jag har aldrig placerat henne högt på min politikerranking. Det tal hon höll vid detta tillfälle var oerhört bra. Han talade ideologi och sambandet mellan utveckling och välfärd. Hon gjorde en analys av hur socialdemokratin blivit dominanta blan bidragstagare men skys av dem med jobb och villa. Detta var bland det bästa jag hört på länge. Antagligen beroende på att hon avgått, närvarande journalister hade bevakningsuppgifter och partistrategerna jagade på nya jaktmarker. Hade jag hört detta politiska tal innan valet hade jag troligen röstat socialdemokratiskt.

En revolutionerande förändring av informationssamhället är Internets genombrott.  Man måste komma ihåg att vi talar om en period på femton år. Det är uppenbart att en så ung företeelse och dessutom otroligt teknikdriven utveckling, med rätta, möter en frågande och ibland skeptisk omvärld. Internets revolutionerande kraft har vi bara sett början på. Exempelvis har vi skickat ett nytt politiskt parti till Bryssel. Det är givet att vid stora förändringar, paradigmskiften, där makt omfördelas, uppstår gny ifrån dem som förlorar position. Jag säger inte att de med nödvändighet har fel och definitivt inte i allt, men man bör vara observant på vad som i en högljudd debatt kan relateras till maktförskjutningar.

Ett litet vardagsexempel hämtar jag ur en tidningskrönika, som jag av dålig vana brukar läsa. Krönikören ondgör sig över oresonlighet och elakhet på nätet. Jag kan hålla med om att många tar i ända nerifrån tårna i bagatellartade frågor. Tycker jag, utifrån den jag är. Samtidigt funderar jag över att det är helt nya tider med nya deltagare i debatten. Det är klart att proffsskribenter som i lugn och ro kan fundera över balanserade formuleringar och infama spetsigheter, med ett skydd i sin roll uttrycker sig på ett helt annat sätt än en frustrerad medborgare som blivit överkörd i ett sammanhang där man kanske inte ens vågat yttra sig. Även om jag är känslig för elakheter och orättvisor kan jag inte tycka annat är att det är bra att det finns en kanal , Internet, att göra sin stämma hörd. Taskiga åsikter kommer har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det som tidigare hörde hemma i slutna grupper och i tyst och passivt motstånd dyker i ökande omfattning upp på nätet. Jag kan tycka att nätet speglar opinioner väl så bra som beställda opinionsundersökningar. Att hyfs och etikett inte hunnit utvecklas på femton år, när var och en utrustats med ett tangentbord, är begripligt om än beklagligt.

Ett mer spektakulärt exempel är företeelsen Wikileaks, som jag i söndags hade tillfälle att se en dokumentär om. Vad står det för att politiker och talesmän i det stora landet i väster fått byxorna neddragna till anklarna av ett gäng hackers?

Vad som förvånade mig hur mycket ideologi det finns bakom Wikileaks. Min erfarenhet från samarbete med tekniker att de ofta gör saker bara av den anledningen att det går. Vad det ska användas till överlåtes till andra. Riktigt bra blir det när briljant teknik möter god organisation. Hackers, om jag får kalla dem så, är ju lätt anarkistiska frifräsare som inte backas upp av universitet och forskningsinstitutioner. Det betyder ju inte att en hacker inte kan vara lika briljant som en formellt meriterad forskare vid Stanford. Denna brist på organisation och uppbackning gör  att utvecklaren oinskränkt förfogar över sin utveckling, utan inbygda tröghetszoner..

Den ursprungliga tanken med Wikileaks var att ställa all hemligstämplad information till allmänhetens bruk och förfogande. Detta visade sig vara en alltför utopisk vision. Gemene man har knappast möjlighet och resurser att navigera i denna ocean av information. Jag var inne och botaniserade och mängden dödar överblicken.
Wikileak arbetar nu med journalister och mediaföretag för att få ut sina dokument, som avslöjar korruption, maktmissbruk och rena olagligheter i privat och offentlig sektor..

Den stora frågan är hur Wikileaks skall klara sig i en allt aggressivare omvärld. Man har inre problem, där Julian Assanges ledarskap ifrågasätts. Alla ledande läckare tycker inte om en medveten strategi att skapa rubriker. Det reser också frågan hur man ska skapa intäkter/resurser utan att tappa sin integritet.

En ödesfråga är hur man ska klara kampen mot en arrogant stormakt som under förödmjukande former avslöjats gång på gång. Att en sekvens rullas ut där ett gäng soldater i en attackhelikopter mejar ned oskyldiga civilpersoner på en gata i Bagdad, som spelade man TVspel, är mer än frihetens bevarare på jorden kan tåla. Allt från Obamas administration, militärledningen och högerdebattörer enas i ett kraftfullt avståndstagande, inte mot dokumenterade begångna övergrepp, utan mot att det avslöjas. Det talas om ett informationskrig mot USA. Det finns nog anledning för Assange att byta adress ofta, CIA leker man inte med. Försöken att tekniskt/administrativt stoppa Wikileaks tror jag är fullständigt dödfödda och snarare har en direkt motsatt verkan.

Jag stimuleras av tanken att allt är offentligt. Det skulle förändra världen om varje makthavare visste att allt är offentligt. Det går inte att förlita sig på att man kan hemligstämpla och att bestämma vad som vid olika tillfällen ska portioneras ut till allmänheten. Oegentligheter i USA, Kaupting Bank eller hos Scientologerna ligger vidöppet på nätet. Naivt och utopiskt - javisst - men inte desto mindre en oerhört vacker och spännande vision..

Människans bästa vän.

För åtta år sedan levde vi ett bekvämt storstadsliv, bodde i en bekymmersfri lägenhet och hade litet tråkigt. Nu lever vi på en gästgivaregård i Hammenhög, har gott om bekymmer, men sällan tråkigt.

I vårt förändrade liv ingick att skaffa hund. Det hade vi inte haft tillfälle till tidigare. Att ha en jycke inlåst i en lägenhet större delen av dagen kändes inte speciellt trevligt - vare sig för oss eller hund.

Vi funderade fram och tillbaka vilken sort vi skulle ha. När vi kom på airdaleterrier var saken klar.

Doris blev i dagarna sex år och är en mogen hunden, så mogen en airdaleterrier nu blir. För vår del är hunden inget annat än en familjemedlem. Jämfört med att ha barn innebär hund många fördelar, jag vet jag har tre söner.

Doris är förnöjsam och tillbringar en stor del av sin fritid på rygg i soffan. Gör barn så blir man orolig; fetma, passivitet och misär. Maten är en viktig, men okomplicerad, sak för Doris. 4,5 deciliter pellets, som innehåller allt en hund behöver, uppdelat på två mål. Vardera måltiden tar 45 sekunder - inget spill och inget lämnat. Jämför det med ris och fiskpinnar, inkletat över unge, bord och golv. Hälften lämnat - ständig oro att de inte får i sig tillräckligt. Dessutom ska de äta var tredje timme oavsett situation!

En hund går gärna ut och kräver inte att få åka pulka eller gå till sandlådan. I princip går den dit jag vill. Ingen påklädning - koppel och bajspåse.
Hunden erbjuder tillfälle att gå till favoritstranden, dag ut och dag in året runt.

Blir jag irriterad på hunden kan jag ryta med tordönsstämma. Beordra henne att sätta sig eller att gå och lägga sig. Auktoritära metoder rekommenderas.
Dessutom är det inte bara tillåtet utan till och med önskvärt att man mutar och manipulerar hunden med godis.

Hunden blir reservationslöst överlycklig att se mig om jag så bara varit ute och hämtat posten.

Vill vi åka bort en vecka kan vi lämna Doris på hundpensionat eller hos goda vänner.

Även barn har sina fördelar men de ligger inte på det praktiska planet!

Mobbning på nätet?

Härom dagen upptäckte jag en grupp på Facebook som heter: Dags för Robert Dahlström att sluta på Ystads Allehanda. Oreflekterat gick jag med och tyckte att det var precis vad jag längtat efter. Så blev jag litet hjärtnupen och tänkte hur ledsen jag skulle bli om det fanns en sådan grupp om mig, i tillämpliga delar.

Å andra sidan vore det hemskt om man inte skulle kunna kritisera företeelser bara för att man inte är "bättre själv" eller att föremålet för kritiska synpunkter skulle ta illa vid sig. Vi skulle hamna i en omvänt Janteland. Robert Dahlskog är en offentlig person och makthavare, som sådan måste han få ifrågasättas. Däremot tycker jag att man kan utveckla och förklara sin ståndpunkt.

Jag försökte reda ut en del förutsättningar, men Ystads Allehanda är återhållsam med information om sin organisation. Jag tror att Robert Dahlskog är ansvarig för kulturredaktionen och därmed ansvarig inte bara  för vad han själv skriver, utan för hela kulturbevakningen.

Min första invändning är att det skrivs alldeles för litet om den småskaliga lokala kulturen. Ystad och Österlen har en extremt hög kulturell aktivitet och ambition. Allt är inte bra, det vill jag inte hävda. Men det är en samhällsföreteelse som påverkar regionen och livet för många människor. Företeelsen har observerat och diskuterats i andra media. Det är också något som påverkar inflyttningen till regionen.

Redaktör Dahlström har hittat ett enkelt sätt att skenbart framstå som produktiv. En daglig krönika framstår som väldigt flitigt. Men innehållet för många av oss läsare är helt poänglöst, annat än som en dokumentation av livsleda och isolation. Uppläggningen är för privat, utan spets och humor. Jag kan numera veckocykeln där helgens planering  av måltiden beskrivs. Redaktörens självbild som stjärnkock och förakt för restaurangnäringen är provocerande och okunnig. Det andra temat som globetrotter  med förankring i Frankrike, Spanien och Thailand och skildringen av dessa utsökta kök står mig upp halsen. Om det någon gång hettar till kryper redaktören bakom att han har skämtat och i övrigt berättar han om alla mail och samtal han fått. Det är inte mycket transparans i den debatten! Lägg ned krönikan och låt redaktören Dahlström skriva en blogg som flera av hans kollegor gör. Det är ett kostnadseffektivt sätt att hantera denna typ av prat ut i det blå. Feedbacken är öppen och man får en absolut mätning av antal läsare.

Kulturredaktörens isolerade liv i sin lägenhet i sin lilla stad lyser av "det var bättre förr"- konservatism. Kom in i matchen! En inbjudan till en vernisage är inte en förolämpning utan en möjlighet. Huvuddelen av kulturaktiviteter sker utanför kontorstid och utanför Ystad. I det moderna samhället är vi många som har flexibel arbetstid. Integriteten att skriva om det man ser inskränks inte av att galleristen, arrangören, gärna vill att redaktionen kommer dit.

Finns det ingen tidningsledning som ser hur kulturbevakningen, från en låg nivå, tunnas ut? Det verkar inte så.
Då är det fullt berättigat att opinion bedrivs i sociala media, Facebook. Tycker du som många andra att kulturskriverierna i Ystadsallehanda är för dåliga - gå med i gruppen. Det är inte mobbning!

Mys i smedjan.

I tisdags var jag och en stor flock damer, ja Sven-Ingemar var också där, hos Celestine på Biou. Vi var inbjudna till "Mys i smedjan", med 10%, morotssoppa, lussekatter och hembakat bröd. Min bilder är inte lysande. Jag vill gärna ha bilder men känner mig blyg för att springa och blixtra, och väcka uppmärksamhet.

Celestine är släkt, svägerska till Anna och Jonas, det lika bra att informera om detta, eftersom jag brukar klanka på att alla på Österlen är släkt med någon. Nepotismen kompletterat med demokratiska val är den rådande samhällsordningen.

Celestine är smyckesdesigner under namnet Celestine Soumah Smycken. Hon gör väldigt fina saker. Tyvärr har hon ingen hemsida. Kanske säljer hon tillräckligt i alla fall.

Butiken och verkstaden ligger i Biou, i Hammenhög. Biou är "bo" på skånska. Olika företag delar lokal och det har skiftat över tiden.

Allt hon gör är så enkelt och stilrent. Förutom butiken ,i Hammenhög, hittar du Celestiens saker hos oss på Gästis (litet urval), på Formargruppen i Malmö och hos Kaos i S. Mellby.

Genom åren har Celestine varit en viktig nod i presentlogistiken till jul och vid högtidsdagar. Tyvärr börjar bekantskapskretsen bli ganska fullhängd med smycken.

Ordbrickorna, en enkel silverplatta med ett inpräglat ord har blivit mycket populära. Du kan välja bland ett otal ord eller hitta på egna. Det blir personligt och till ett rimligt pris.

Nu är jag en ganska konventionell gubbe, män bär inte smycken, men kanske jag skulle köpa mig en ordbricka. Jag måste bara tänka ut vad det ska stå på den.

Många bröllopspar i trakten har fått sina vigselringar från Celestine.

 Jag gillar armband och kragar i virkad silvertråd. Det blir mycket liv i sådana smycken.

Örhängena, i stora svepande bågar avslutat i en droppe, är jag också väldigt förtjust i.

Men jag tycker absolut att Celestine ska skaffa en hemsida och en webbshop för att fler på ett enkelt sätt ska kunna köpa hennes smycken.

Turen går till Östra Ingelstad.

När man kommer ut på landet, där det finns en historia, en aktiv hembygdsförening och när släktforskning bilivit en folkrörelse, snubblar man på en massa begrepp som härad, socken och församling. Jag brukar hålla med och hålla god min, men faktum är att begreppsapparaten är rörig, i synnerhet som den sedan länge blivit obsolet.

Ett landskap, i detta fall Skåne, var indelat i ett antal häraden, som var det gamla lokala tingsdistriktet. I Ingelstads härad finns ett antal socknar. Socken betecknar de som söker sig till samma kyrka, något förenklat är socken och församling synonymt.


Län är ett påfund som Axel Oxenstierna får ta på sig och kommunerna tillkom i mitten av 1800-talet och hade som utgångspunkt socknarna. Vi ska till Östra Ingelstad (socken i Ingelstads härad).

Förr fanns det flera andra sorteringsbegrepp som plottade in oss i geografin. Vi hade länsbokstav på bilarna. "Se upp - "H", han kommer från Kalmar!" Vi hade riktnummer för telefon, nu får man ta med sitt riktnummer vart man vill. Man kan till och med få fast riktnummer till sin mobiltelefon. Mot tillägg då! Det enda geografiskt specifika nu för tiden tycks vara postnummer.  Postkodslotteriet exploaterar detta maximalt.  Inte för att jag vet hur det funkar. Kanske är det denna brist på hemvisst som gör att intresset för släktforskning sprider sig som en farsot.

En bit öster om byn på en höjd finns en välbevarad holländarekvarn.

Den uppfördes 1869 och var i bruk ända till 1950. Jag undrar om det var samma rabalder runt lokaliseringen, som det är vid uppförandet av dess efterföljare, vindkraftverken. Jag tycker personligen att även dessa är vackra landmärken i tiden.

När man kommer fram till byn, från mitt håll, ser man en stor gård, som lyser av välmående. En flicka pulsar i snön med sin häst.

Ö Ingelstad är en helt liten by och den enda samhällsservice jag kan se är en gul brevlåda. Det är en mycket blandad bebyggelse. Delårsboende men en hel del övervintrare. Ska man gå efter antal öppnade brevlådor är 50% fastboende. Mätmetoden har en del brister.

Österlen förknippas med sommar och sol. Jag skulle önska att fler sommargäster åkte hit och upplevde vinterlandskapet, även om det stundom kan vara strapatsrikt.

Man kan undra hur det lilla samhället kommit till just här. Kanske för att vägar korsas. Vi befinner oss mitt i ett jordbruksområde.

Mycket av odlingarna är kopplade till Ingelstagården I vintervädret far tankarna till Selma Lagerlöfs kaveljerer på Ekeby. Vädret är rätt, tiden är rätt, det fattas bara en försupen präst. Det ska väl inte vara omöjligt att plocka fram.

Den vitputsade huvudbyggnaden är från 1818.

Ännu mer imposant är gråstensmagasinet från 1788. Det ska kanske inte jämföras med pyramiderna eller katedralen i Milano. Det är i alla fall mycket fantasieggande att föreställa sig hur ett gäng bondläppar på det efterblivna Österlen var kapabla att bygga ett så mäktigt byggnadsverk.

Österlen fanns i och för sig inte vid den tiden. Det är ett påfund från tidiga 1900-talet. Några kluriga gubbar bestämde att Ingelstad härad, Albo härad och Järrestad härad kallar vi för Österlen. Alltså ett rent marknadsföringsknep, men ganska framgångsrikt får man säga. Det berättas att Fritjof Nilsson Piraten var skitsur över att inte ha blivit inbjuden till det kreativa mötet.

Den vitkalkade medeltidskyrkan i romansk stil är väldigt vacker och ligger vackert på en liten höjd. Den påminner litet om kyrkan i St Olof, men en storlek mindre.

En rökpelare stiger från skorstenen. Det är något så ovanligt som vindstilla. Undrar hur uppvärmningen är löst.Jag har läst att det är ett stort problem, riksantikvarieämbetet tillåter inte att man sätter upp solfångare. I Ö Ingelstad är det nog kyrkvaktmästaren som puttar in en och annan pinne i kaminen.

Dagens vinnare är den som äger en hjullastare. Snösvängen skulle kunna vara en förebild för Stockholm och andra större städer. När vädret så bjuder kör bönderna dag och natt.

Å andra sidan ger det väldigt bra pengar. Jag hörde en odalman berätta att han byggt om hela sitt magasin och öppnat gårdbutik för snöröjningspengar.

Det är utmärkt att trafikveket aktivt medverkar till landsbygdsutveckling.

Ett annat exempel på landsbygdsutveckling är den fantastiska bensinstationen som konverterats till smides- och rörverkstad, med en fot i framtidsbranschen, värmepumpar. Det nu något skamfilade, men förr stolta BP har skylten kvar.

I denna mikroby fanns inte bara en bensinstation utan två. En gammal Gulfpump finns kvar vid ett hus, som inte klarat övergången till nya tider lika elegant, som sin forna konkurrent.

Idag håller mackbeståndet på att glesas ut på grund av krav på alternativa bränslen. Snart är det så långt mellan stationerna att man får ta tåget när man ska åka och tanka.

Det är väldigt tråkigt eftersom de små bensinstationerna i byarna är en allmän servicecentral som hotas. All sammhällsservice är inte offentlig! Tänk på det Maud Olofsson.

Jag strövar vidare och får ytterligare en litterär association. Helt oväntat visar sig ett mycket engelskt hus i en igenvuxen trädgård. Jag tänker på min första stora läsupplevelse. Jag var nio år och sängliggande efter en mindre operation. Då fick jag i mina händer "Fem på nya äventyr" av Enid Blyton. Jag slök den! De bodde i ett hus som hette Kirrin Cottage (uttaldes kåttashe), eftersom man började med engelska först i realskolan. Precis som huset i Ö Ingelstad såg de fems hus ut. Min moster, som var barnboksbibliotekarie förklarade, om än i annat språk, att femböckerna var skitlitteratur. Detta fick

mig att bli verkligt intresserad av skitlitteratur. De kan omöjligt ha varit sämre än Camilla Läckberg.

Byadammen ligger som ett smycke mitt i byn.

Jag fortsätter till norra delen av byn. Här är mer åretruntliv. Jag har har sommartid lagt märke till en radhuslänga där det var mycket liv och aktivitet. Öppna dörrar och småprat på trappan! Nu fanns här pulkor och stora snöhögar som vittnar om liv. Jag blev passerad av en Epa-traktor, vilket vittnar om ett lokalt förankrat boende.

Ö. Ingelstad är ingen självklar turistmagnet. Beläget vid småvägar är det inte heller en by man åker igenom.

 Jag tycker att det är värt en liten utflykt, eller omväg, för att titta på en by på Österlen. Ett ställe där folk bor och som inte blivit sönderälskad av turister. Man upplever kontinuitet och förändringen på svensk landsbygd

Hammenhög tre veckor innan jul.

  

Låt mig först av allt slå fast att jag är ingen vän av snö. När det ser ut som det gör i Hammenhög är inomhusaktiviteter att föredra.

Märkligt nog tycker Doris precis tvärtom. Hade jag fått råda hade jag  hållit mig inomhus. Till viss del fick jag det och lade ner en hel del tid på att, filma baren med Wurlitzer.

Det var långt ifrån oproblematiskt att ladda upp det i Youtube och sedan till bloggen. Trägen vinner och nu kan de, som på grund av vädret, avståndet eller allmän  lättja och oföretagsamhet känner sig förhindrade att njuta Lyckliga Gatan på plats, digga över nätet.

Det är aktiviter som k.h. betraktar som improduktiva. Själv är jag mäkta stolt när jag lyckas knäcka knepigheterna. Grundforskning! En del får Nobellpris för sådant.

Abstraktionsförmågan är vetenskapsmannens bästa vän.

När vi ändå talar abstraktioner, tillåt mig presentera: Hammenhögs kommunala julgran. Snygg men inte prålig - åtminstone inte prålig.

Lättskött, barrar inte! Slickar man på den fastnar tungan.

För en gångs skull föredrar jag kyrkans lösning - naturgran. Trots att de kyrkliga knappast har bättre ekonomi än sina profana kollegor.

Granar är gröna och snön ligger kvar på grenarna. Inte för att jag vill slita maten ur munnen på bysmeden, (de verkar ha fullt upp), men julgranar kommer, och ska komma, från växtriket. Vår torggran påminner med om något damerna hade under kjolen för snart 200 år sedan.

Gammal kärlek rostar aldrig till skillnad från ny julgran. Även om den är bättre tänd än släkt.

Killarna som lägger tak på N.H. Nilssons har som synes kommit sig upp en bit. I rådande väder skulle de vara bland de sista jag vill byta med.

Jag hoppas att beställaren har fastpris på jobbet! Snöskyffling för sisådär 425 kr i timmen känns inte kul, för betalaren.

Jag har ju sagt att snö är skit!

Visst är det konstigt att vi blir så till oss när snön lägger sig. På sommaren finns det hur många färger som helst - en snövinter är bara vit!

Som Åsa ropade över vägen, när hon stod och försökte sopa bilen ren: Säg inte att det är vackert!

Jag får motvilligt medge att det är vackert.