Ring klocka, ring.

På annandagen, när julgästerna checkat ut, kastade vi oss på ett flyg till Stockholm. Tågbiljetterna var lika slut som vi. Hade vi inte åkt nu hade det dröjt innan vi  träffat stockholmsdelarna av familjen. Med tanke på genomgånget väderkaos tog vi till god tid. Eftersom inga som helst störningar förekom var vi på Sturup, eller som det nu litet kavat heter; Malmoe Airport, i väldigt god tid. Incheckningsdisken var ännu obemannad. Vi gjorde en vinst- och förlustkalkyl på att ta vårt begränsade pick och pack, som handbagage. Vi kände att vi kunde bära att security norpade den flytande tvålen och tandkrämen i utbyte mot att få tillgång till en öl och macka med köttbullar med röbetssallad. Ölen var god!

Vi var nyfikna på Erik och Emmas nya lägenhet i det växande Liljeholmen . Den var väldigt fin och betydligt rymligare än den tidigare, och så talade hissrösten småländska. Vackert! Den nya stadsdelen som växer upp i södra Stockholm känns riktigt spännande, nära till allt, stad, vatten och grönområde.

Dag ett ägnades åt kommersiella behov på Söder. För min del blev ett borttappat objektivskydd till kameran ersatt och en stapel böcker inköpt. I övrigt barnbarnskläder och ut och in i affärer. Det är lätt att förstå att stockholmarna längtar till Österlen, svårare varför österleningar skulle längta till Stockholm.

Nästa dag åkte vi med Ola, Lisa och Morris till Naturhistoriska. Naturligtvis var lille Tage med oss - en stunds återhämtning för hans slitna föräldrar får antas vara välkommet. Vi var inte ensamma om tanken, muséet var dyllt av barnfamiljer och många mor- och farföräldrar. Morris börjar bli riktigt muséimogen medan Tage är mer intresserad av trappor, rullstolsramper och andra sluttande plan. En man på Tage enligt rullade schema!

Till frukost fick vi en illustration  av arbetslinjen. Fem man och en trappa! Hur många trappor finns det i Stockholm och Sverige?  Undrar om han i orange väst är förman eller om det är han på toppen?

Efter två dagar i huvudstaden känner jag en intensiv och pockande hemlängtan. Hur har man blivit?

Vi ska förbereda vår nyårssupé med jukeboxbal. Mitt upprop på Facebook efter singlar (skivor alltså) har gett en fantastisk utdelning. Förutom Franks storstilade donation, kom det en singel från Regina i Tyskland och vår granne Bengt kommer med några, bl. a. The Monkies och Hep Stars. Jag börjar få ett urvalsproblem.

På färden till Bromma mötte vi en hjälte. En medelålders man övertog ratten vid Liljeholmen. Ute i Vretens industriområde i Solna hörs plötsligt: "Ursäkta är det någon som vet vägen?" Det var det och chauffören lyckades i morgontrafiken vända i en fyrvägskorsning. Jag hade blivit så nervös att jag kissat på mig.

I slutet av 2010 får man önska tre saker inför det kommande året. Det ska vara konkreta saker, inte fred på jorden, hälsa och välstånd och en god skörd!

1. Jag önskar att våra grannar på Österlens hotell får upprättelse och kompensation. För 10 år sedan köpte de av kommunen ett nedlagt äldreboende i Hammenhög för att göra om till hotell. En följd av krav och föreläggande från kommunens sida har lett till att de idag inte får driva sin verksamhet. Offensiv näringspolitik! Alltså går det inte heller att sälja. Kommunen det är vi, och jag vill inte att mina skattepengar används till denna typ av övergrepp. Frågan kommer att avgöras i domstol i maj och jag hoppas att familjen på Österlens Hotell får sitt liv tillbaka.
2. Jag skulle önska att SJ i konkurrens med flyget inför en lägsta prisgaranti. Kan Elgiganten så kan SJ.
3. Jag hoppas att Wikileak står emot attacker från USA och andra aggressiva aktörer som anser sig förlora på öppenhet.