När ungdomskulturen kom till.

Att vara med jukebox skiljer sig en hel del från den bekymmerslösa Spotify-tillvaron. För att fylla Wurlitzern med ett värdigt och kvalificerat innehåll måste man gå 40-50 år tillbaka i tiden, jaga fatt på en fysisk bärare av musiken, en singel i god kondition, helst inspelad i mono. Som tur är har man en gedigen bildning på perioden genom nördig bevakning i Bildjournalen, Radio Luxemburg, Tio i Topp, Drop-In på TV, ändlösa diskussioner på raster och håltimmar och efterhand flitigt besökande av diskotek, även om fokus i det senare fallet stundtals stördes av annan spaning.

Vi har bra ingångsmaterial från den gamla jukeboxen och donationer från Leif i Vallby och Ingemar & Sivan. Jag såg en del allvarliga hål i representationen. Den allvarligaste bristen var nollrepresentation av Spencer Davies Group och Moody Blues. Svenska popgrupper var dåligt representerade. Jag gick ut med en vädjan på Face Book, moderna gubbar gör så nuförtiden. Det visade sig att Svante på Sköllen sitter på på intressant material. På grund av ömsesidig insnöning har denna musikskatt ännu inte kunnat utvärderas.

Frank i Stockholm svarade på mitt desperata upprop. Frank har visserligen ett hus i Ö Ingelstad och har besökt Gästis vid ett par tillfällen, men huvudsakligen har vår bekantskap utvecklas via Internet. I första hand bloggen men sedermera också på Face Book. Hursomhelst visade sig Frank vara ett riktigt gammalt popsnöre, och inte nog med det, ett handlingskraftigt popsnöre. Igår kom brevbäraren med ett paket med en uppsättning singlar. Tårögd sitter jag och vrider och vänder på klenoderna som pekar tillbaka på en tid när man inte bara var vacker, utan också ung.

Med Franks benägna bistånd är nu flera hål tilltäppta. Ola and the Janglers, Slam Creepers med den inte helt obekante sångaren Björn Skifs och Fabulous Four. Svensk popmusik var inte av världsklass på den tiden. Den efterföljande proggen innebar ett radikalt (ursäkta vitsen) lyft. Fabulous Four gillade jag inte eftersom Lalla Hansson limmade på samma brud som jag, men ok man ska inte vara långsint. Fick Mattias Flink tidbstämt till 36 år kan väl Lalla Hanson vara förlåten efter 45.

Frankpacken innehöll många klassiker. The Troggs med sin rytmiska pumpande musik, "Love is all around" som gick som tema i någon film jag såg nyss, "Wild Thing" och "With a girl like you", alla givna i popnördarnas psalmbok. Flera Small Faces, det blir svårt att välja. Rod Stewart var, om jag inte minns fel, sångare i bandet under någon period. Apropå Roddan, såg jag honom i konserten vid Nobels fredspris i Oslo. Hade de konserverat regalskeppet Wasa med samma oskicklighet hade det varit en förra århundradets kulturskandal. Plastikkirurgernas försök att återställande av evig ungdom har inte varit så groteskt misslyckat sedan de satte skalpellerna i Michael Jackson.  The Animals med monumentallåten "House of the rising sun" kommer att tränga sig in i jukeboxen. The Hollies, Kinks, Herman´s Hermits - ja ja ja!  Två riktiga Stones-pärlor; "Time is on my side" och "Route 66". I donationen/depositionen finns också ett par Creedence Clearwater Revival med bland annat odödliga "Bad moon rising". Creedence dök upp under slutfasen av min slabbkarriär, när 60-talet gled över i 70-tal.. Slabbedans, eller i folkmun helt enkelt slabb, var danstillställningar som ordnades av studentnationerna i Lund. Eftersom det var många nationer erbjöds slabb åtminstone ett par gånger i veckan. Jag kommer ihåg att Östgöta nations var riktigt bra. Att gå på slabb, låg entré och billig öl, var ett utomordentligt gott alternativ till pluggande. På ett konvolut såg jag att inköpspriset på en singel låg på 2 kronor. Så med tanke på att skivorna är begagnade känner jag mig ändå skyldig Frank en öl.

Problemet med Spencer Davies Group kavarstår, men löser sig säkert när man minst anar. Inför Jukeboxbal på nyårsafton funderar jag på om det inte fattas några tryckare. "Strangers in the night" med Frank Sinatra kan  inte gå hela kvällen. Det skulle behövts någon Gunnar Wiklund. Jag vågar nog inte tro att Svante på Sköllen sitter på några Gunnar Wiklund, han är inte den typen, men han har kanske några andra tryckare.