Jul på Österlen - Sveriges Toscana.

Denna märkvärdiga jul har varit lätt i ett avseende. Man har inte behövt slå knut på sig för att hitta på vad man ska rekommendera gästerna att besöka och titta på. Det enkla svaret är, titta på varandra - förutsatt att ni inte förfogar över en bandvagn.

Bryskt väckt på småtimmarna av pannan som per telefon behagade informera om följande: "Nu har jag företagit mig orådet att slockna. Om du inte vill att det det ska vara kallt som fan när gästerna vaknar, pallrar du dig ut hit och får igång elden omedelbart." Jag undrar vem som skulle kunna motstå en sådan uppmaning, i synnerhet som det är mer än 10 grader kallt i Sveriges Toscana? Trots att jag i "Kropp och själ" i P1 hört att man ska sova 7-8 timmar, tänker jag att det är lika bra att stanna uppe eftersom jag snart ska tillreda den sista måltiden, för våra pensionatsgäster.

Eftersom det känns uteslutet att putsa fönster, är det lika bra att ta i itu med bloggdokumentation av denna märkliga julhelg, då snöplogarna är lika gula och frekventa i Hammenhög, som taxibilarna i New York.

- Och å ringer pannan igen! Jag börjar tro att den är sällskapssjuk.

Talar man jul 2010 så är det ofrånkomligt att tala väder. När vi igår (för en stund sedan) krupit ned i våra ljuvliga och efterlängtade sängar, efter att ha diskat och städat, ätit en macka med griskind, långbakad grissida,  hemgjord schoritzo och till detta ett litet glas riktigt gott rödvin (Annuntiata), då säger k.h. det mest förbjudna. "Vad beror dessa extrema väderförhållanden på. Var kommer denna denna extrema kyla av." Det faller oss in att ingen talar om orsakerna. Är det så att det är den så typiskt svenska politiska korrektheten. Man kan inte tala om lokal nedkylning när problemet är global uppvärmning. Det slår mig att jag vet inte ens under vilket departement SMHI sorterar under.

Strax innan jul var vi litet oroliga att vi skulle få mycket avbokningar på vårt julpensionat. Media älskar att beskriva litet snö på Österlen, som katastrof och kaos. I år kan man inte anklaga dem för det, snarare var problemet att alla naturkatastrofrapporter var förbrukade, missbrukade. Många sa också att de inte litade på att det var så illa som det var.

Nåväl, avbokningar fick vi, och tur var väl det, annars hade vi inte kunnat hjälpa alla dem, de nödställda, som mer eller mindre desperata kom till gästgivaregården. Familjer som skulle till sina väntande släktingar i någon liten by vid oröjd väg. Det kändes skönt att kunna säga att det är klart att ni får stanna här, här finns tak över huvud, värme och mat. Stundtals var baren som en neurotisk vänthall vid Statens Järnvägar.

Man kan förstå stressen att komma fram enligt plan. Många var dåligt rustade i lågskor och stadskläder - inte mycket att komma till Sibiren med. Snöröjarna som tittade in till oss med jämna mellanrum avrådde från att ge sig ut. Vissa lyckades bra med att tänka om och firade sin jul på gästis.

Klockan ett släppte vi på julbordet.

Det var en god stämning bland, inbokade, nödställda och en och annan som bokat bara julbord, som dessutom lyckats ta sig till oss.

Man kan konstatera en gradskillnad i nivån på katastrofens offer i Hammenhög, på Haiti eller i Afganistan. Likväl kan vårt snöoväder fungera som en nyttig påminnelse om  hur sårbart vårt högteknologiska samhälle är och hur dåligt förberedda vi är när det extraordinära inträffar.

Alla åt, drack och mådde fint. Några ville se Kalle Anka, och det gick väl bra. Det var i vårt intresse att maten gick åt eftersom soptunnorna inte var åtkomliga.

Under juldagen stabiliserades vädret. Efterhand checkade våra oplanerade gäster ut.

Nu var det en behändig liten skara kvar och en mer traditionell julstämning lägrade sig över gästgivaregården.

En vacker soluppgång på annandagen. Nybakade frukostbullar. I lugn takt äter våra gäster sin frukost och förbereder återfärden till civilisationen.

När vi själva röjt av de värsta bestämmer vi oss för att åka till Stockholm.  Med tanke på den rådande vädersituationen tar vi med gott samvete flyget, litet uppvärmning kan inte skada. Dessutom var tåget fullsatt. Vi tag till gott med reservtid på Sturup.

Stockholm mötte med en ganska ordinär vinter jämfört med vad vi är vana vid.

På onsdag reser vi hem och förbereder jukeboxbalen på nyårsafton.

Sedan stänger vi januari och februari. I år är våra renoveringsplaner mikroskopiska jämfört med de senaste åren.