Freakshow

När jag var ung dök visades en mumie i Malmö. Juliana Pastrana var mexicansk indian född 1834. Hon beskrevs som "den felande länken" En Theodor Lent "upptäckte" henne och köpte henne av en kvinna som kunde varit hennes mamma. Theodor lärde henne dansa och spela musik, men även att skriva och läsa på tre språk.  Tillsammans åkte de runt i världen och visade upp detta begåvade monstrum. Theodor säkrade sin investering genom att gifta sig med henne. Kanske det  var äkta kärlek, vad vet jag. Julia blev havande och födde en baby med utseende som påminnde om hennes eget. Barnet levde endast tre dagar och Julia lämnade de levandes skara i sviterna av barnsäng. Theodor var inte tappad bakom en vagn, the show must go on, han fick Juliana och babyn mumifierad. Han turnerade vidare och visade upp sin nu mumifierade hustru och sin baby i ett glaskabinett. Just i 70-talets begynnelse såg jag denna makabra utställning och har väl aldrig riktigt kunnat glömma denna. I en annan tid var det naturligtvis inte lika stötande att visa upp naturens nycker.

Theodor letade upp en uppföljare till Juliana. Theodor slutade sina dagar på dårhus.

Idag behöver man inte visa upp avvikelser fysiskt. Man kan göra en dokumentärfilm. Så uppfattade jag "Plötsligt i Vinslöv". Och dessvärre tycker jag att uppföljaren "Plötsligt igen" är lika illa. Ungefär så lever en massa människor. Har de inte rätt att göra det utan att vi ska bilda fanklubbar?

Det rätta svaret på förra veckans tävling är: Jorden cirklar runt solen. Vi har fått in ett svar från en Janne G som hävdar att alternativ 3 är det korrekta, och att han kan bevisa det.

Jullackande

Havet om vintern är en av många försummad njutning. I onsdags förmiddag var det ett fantastiskt väder och vi stuvade in Doris i bilen och for till Borrby strand. Även om vi inte har arktisk kyla är det i alla fall myggfritt. Faktiskt är det en anings anig snö på sina stället. Tillräckligt för att göra hunden lycklig och mig inte olycklig.

Vi har trimmat/klippt henne för första gången på allvar efter hennes sjukdom. Nu är hon inte bara återställd, men medicinberoende, utan också stilig som bara en airdale kan vara. När hon blev sjuk tappade hon mycket färg och vi ställde in oss på att hon skulle vara litet gråhårig. Men nu har hon fått tillbaka sin vackra svarta sadel.

Hon är samma bulltjuv som hon alltid varit. Aldrig när man ser det - men skulle telefonen ringa så befrias mackan med kirurgisk precision från leverpastejen.

Efterhand har vi fått det litet kallare och nu vräker snön ner. Vi har fått vårt första Österlenoväder. Det behövs inte mycket snö för att den i samarbete med vinden ska beröva oss vägarna. Man får helt enkelt köra efter bambupinnarna som markerar var vägen brukar vara, eller bättre, stanna hemma.

Imorgon bittida väntar en arg lapp från tidningsbudet: SKOTTA!

Jag vet inte riktigt hur han tänker. Jag förstår om han är litet morgonsur vid femdraget på morgonen, men det kan väl inte vara hans allvarliga mening att jag ska ställa klockan på ringning och gå ut och skotta klockan fyra.

Även om vi numera har en ganska proffesionliserad relation till julen börjar litet julkänsla smyga sig på.Till helgen sätter vi upp vårt sista julbord innan jul. Vi serverar julbord också på julafton för våra boende gäster och ett antal externa. Jag kan förstå att det är bekvämt att äta julbord ute och slippa all den matlagning som föregår.

Jag lägger in några julbilder från tidigare år som vår hovfotograf Andreas Hylthén i Örebro tagit. Kommer ni till Örebro så gå in till Andreas och fotografera er. Han har fotograferat isbjörnar och valrossar på Svalbard - inget är honom främmande.

Frustration är en lyx vid låg beläggning.

Gästgivarinnan och jag tog en oinspirerad liten tur till Simrishamn. Listan på julklappar behöver betas av. Men som sagt utan inspiration stannar Sverige. Vi tittade in i Expertbutiken och hittade ett par dvd för barn, det är alltid bra att ha till barnbarn och våra yngre gäster. Vi intog vår plats i kön. Då kom vårt kommunalråd in i affären. Han ställde sig framme vid disken med en katalog i handen. Och si - vad händer då. Expediten överger pågående kund och betjänar servilt vårt kommunalråd. Vi tycker inte att det ska gå till på det viset så vi lade våra dvd i närmsta gondol. Även en liten protest är en protest. Man kanske måste ha förståelse för att en makthavare av hans dignintet måste ha en gräddfil. Han kanske hade jättebråttom tillbaka till kontoret för att lägga ned ett par skolor. Vem är jag att döma?

Apropå skolor, så är nedläggning av byskolor det värsta jag vet. Det är skolorna som göra byarna till ett attraktivt boende för unga barnfamiljer, som i sin tur blåser liv i insomnade idyller. Jag läste emellertid ett inlägg i Ystads allehanda  mot skolnedläggelser. Helt rätt! Däremot blev jag konfunderad över att han förodade satsning på skolor i stället för att bara satsa på turismen. Nu är det på det viset att kommunens satsning på turismen är felräkningspengar i helheten. Det är en satsning på turism, men den svarar en mängd små företag för, B&B, hotell, restauranger osv.

Jag håller med om att kommunen ska hålla sig till sina kärnverksamheter. För skojs skull tittade jag i budgeten för Simrishamn kommun hur tursimsatsningen ser ut. Nettokostnaden enligt budget är 2,7 mkr av en total drftkostnad på 858 mkr, nu är jag inte så säker på procenträkning men det är inte mycket av skattepengarna som satsas. Det är definitivt inte detta som förklarar skolkaoset.

Nu  sprätter  kommunen runt mer pengar inom turismen. Men de tar de in från oss olika anläggningar. Man tar 12% på alla bokningar som går genom turistbyrån, samtidigt som man skrivit sig fri från allt ansvar för dubbelbokningar o dyl. Broshyrer, kartor o dyl är till delar finansierade genom att vi olika anläggningar annonserar. Jag menar att denna verksamhet är i gränstrakten av vad som tillåts enligt kommunallagen, och sannolikt på fel sida om gränsen.

Fullmäktige har som ett av målen satt upp:

Turistbyrån skall skapa och utveckla turismprodukter för försäljning och ha som mål att utöka produktutvecklingen inom särskilda teman samt att öka bokningsverksamheten.

Detta menar jag är fel. Det ska kommunen inte alls göra. Produkter, varor och tjänster, skapar och producerar vi företag inom besöksnäringen. Alltså ingen kommunal uppgift! Dessutom finns det privata turistbyråer som verkar i ren konkurrens med den kommunala turistbyrån.

Nu håller man enligt Ystads Allehanda på att rekrytera en ny Turistchef (ska den bli chef över alla turisterna eller möjligtvis turistbyråchef). Jag hoppas att man inför detta gått igenom, noggrant, hur den framtida verksamheten ska läggas upp. Hur Internetmarknadsföringen ska utvecklas, hur samrådet med oss upplevelseproducenter ska se ut, hur samverkan mellan kommunerna i regionen ska organiseras. Detta är kanske kristallklart men inte kommunicerat. Vilken plats var det Simrishamn hamnade på i Svenskt Näringslivs mätning av företagsklimatet?

Man står och faller inte med vad kommunen gör. Det är bara att borra ned och köra på.
Jag kommer i alla fall att rösta på det parti som garanterar byskolornas fortlevnad.

Organiserad brottslighet på Gästis upphör.

Tänk att denna Gästgivaregård bedrivit olaglig hotell- och pensionatsrörelse i nästan 5,5 år. Vad värre är - vi har inte haft en aning och känner ingen ånger. Låt oss gå till botten med denna kriminalitet. Roten till att rättshärvan nystats upp är att jag, som genom en uppenbarelse, varseblev att jag måste ha ett:

TILLSTÅNDSBEVIS enligt lag (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse

Gästgivaregården från 1693 har alltsedan sin tillkomst bedrivit just sådan, och endast sådan, verksamhet och jag trodde att ett tillstånd följde fastigheten. Nu hade jag i varje fall börjat inse att jag skulle ansöka hos polismyndigheten för att erhålla tillståndsbevis. Jag åkte in till Simrishamn, i tanken att detta löses enklast vid ett personligt möte. Jag hade dessutom läst att det kostade pengar och att handläggningen inte påbörjades förrän man slantat upp. En lapp på dörren upplyste om att polisstationen var obemannad, men ett personligt möte kunde arrangeras efter överenskommelse per telefon. Dead end! Jag kommer ihåg att jag på den bemannade tiden varit där en gång och för ett antal hundralappar köpt ett danstillstånd. De tittade på mig som om jag inte var klok, vilket jag inte var. I efterhand har jag förstått att ingen sökt danstillstånd sedan 1200-talet. Hade de vid det tillfället känt till att jag dessutom saknade TILLSTÅNDSBEVIS enligt lag (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse, hade de antagligen satt mig i skyddsarrest.

Jag lommade hemåt och insåg att detta måhända kunde lösas via telefon. Via ett otal samtal med polisens centrala telefonväxel i Arjeplog, eller var den nu kan ligga, blev jag så småningom uppringd av en man i Ystad. Jodå - ett tillståndsbevis måste man ha, men jag var långtifrån ensam om att sakna. Tillståndsansökan 600:-, men så måste föreståndare utses och godkännas + 600:-, stopp stopp en ersättare måste utses och godkännas + 600:-. Personbevis för bägge och intyg från överförmyndaren att ingen var satt under förvaltning. Har ingen berättat för polisen att det finns datorer. Man kan dessutom undra varför polisen när man fick yttra sig över utskänkningstillståndet för 5 år sedan, inte efterfrågade TILLSTÅNDSBEVIS enligt lag (1966:742) om hotell- och pensionatsrörelse.

Jag finner taxemodellen intressant. Kanske vi kan använda den? Biffstek 200:-. Ska du ha gaffel? - 50:-!  Kanske du behöver kniv? 50:-!

Ikväll ser jag fram emot "Plötsligt i Vinslöv", och på onsdag fortsättningen. Jag är inte odelat positiv eftersom jag tycker att man exploaterar de människor som medverkar. Däremot är det intressant att se ett typiskt mindre samhälle på landet. Jag har till och med varit på studiebesök i Vinslöv. Jag var i Hedbergshuset, den gamla anrika möbelfirman i åminnelse, och sett platsen för konflikten mellan den hårdsatsande bangolfklubben och den lokala kultureliten i konstföreningen.

Svaret på förra veckans tävling var som Nisse i Vallby listat ut Arne Anka.

Över till veckans tävling.

Malmö

Vi tog Julius till Malmö. Det gav fadern tillfälle att asa pellets ned i källaren och skura de vitlutade golven. Normalt somnar Julius så fort han hamnar i bilen. Denna dag - icke. Fast det bara tar drygt en timmle till Malmö kan det vara en evighet för en tvååring. En säker medicin mot tristess är farmors flipfloptelefon.

Fast vi tidigare bott och jobbat i Malmö, eller kanske just därför, är det rent lotteri när man ska ta av från motorvägen. Alltid lika spännande att se var man hamnar. En god sak med Malmö, jämfört med Stockholm, är att man alltid hittar parkering nära dit man ska. I Hammenhög är det ännu bättre - så var det sagt.

Vi ställde oss nära Triangeln, eller som det uttalas triangelen. Promenerade förbi det gamla Folkets hus, som nu var något slags kulturellt allaktivitetshus. Där var vi på det goda 70-talet och lyssnade på Mikael Wiehe och åt äckliga smörgåsar med sesampasta. Allt var inte bättre förr.

Vi tog Davidhallsgatan ner mot Gustav Adolfs torg. Passerade Stippes, nu som då, dygnsöppna korvbar. Den har försett mången med efterfestenkorvmedräksallad.

På Gustav Adolfs torg var det tjo och tjim. Träden var konstfullt ljusdekorerade. En gatuorkester med den säregna sättningen tre dragspel och en trumpet spelade för livet.

Vi hade antytt, nästan lovat, att vi skulle hitta tomtar. Det är kanske då inte konstigt om Julius bemötte en omkringdansande giraff med distanserat förakt.

Ett mindre näringsintag gick inte att förhandla bort. Vi antog att hamburgare var ett gott alternativ. Vid torget fanns både Mac Donalds och Burger King. Gästgivarinnan kontrollerade om det fanns bollrum på Mac Donalds, -icke- varför valet föll på konkurrenten, som brukar ha godare burgare. Nu var det så att Burger King hade kassor och kök på nedre våningen och matplatser på andra våningen. Det är osäkert om någon talat om för personalen på första våningen att det fanns en andra våning. Något mer försummat har jag sällan upplevt. Det blev ett evigt rännande mellan våningarna efter, sugrör, ketchup och servetter. Toaletterna var snuskiga - gå inte dit. Inte blev det mycket trevligare när Julius tappat pommes frites och spillt mjölk. Men det upptäcker de nog vilken dag som helst.

Vi tog Storgatan mot Stortorget. Det gick galant ända till Julius propsade på att lämna vagnen, och inte nog med det han skulle nu gå baklänges. Det projektet fullföljdes lyckosamt. Vi tog vänster till Lilla Torg. Vi hittade Henriks (hårfrisörskans make i Hammenhög) butik för vinylskivor och gamla seriemagasin. Välbesökt!

Vår granne i Hammenhög har satt upp en fräck lampa i sin trädgård. En fyrbåk i vintermörkret. Men se här vad de hittat på vid Lilla torg!

Det är inte klokt vad de ska ta i staboerna.

Medan gästgivarinnan fick  obetvinglig lust att besöka Gudrun Sjödén tog Julius och jag en framlängestur till Saluhallen. Vi kikade in på Johan P för att se om vår gamle (men helt unge) kock Nisse var på plats. Inte en skymt! Nu är det kanske så att vår äventyrare från Eslöv dragit till fjälls för att kombinera kockande med pulkaåkning.

Gästgivarinnan återanslöt och vi sneddade bort till Stortorget. Där det sjöd av liv. Huggande kvinnor, en installation av Dorte Olesen. Ett antal kvinnor 50+ sågade, klöv och staplade ved. I andra delen höll ett gäng andra kvinnor till och kastade prick med tveeggade yxor. Riktigt häftigt. 

Jag kom i slang med en annan gubbe som hade noterat att det var knastertorr ved. Men vi enades om att det var ju ingen poäng i att ge sig på att klyva den tjurigaste ved som går att uppbringa.

Mitt på torget finns den traditionella isbanan. Jag vet inte om det är sant att ska bli Malmö IFs hemmaarena om de inte lyckas ta sig upp i Elitserien igen och Percy Nilsson tröttnar på dem. Rykten är rykten, men ingen rök utan eld!

Nu hade man ytterligare piggat upp staden med ett gigantiskt pariserhjul, 40 m, framför det vackra gamla rådhuset. Om jag förstått det rätt är det köpmännen i staden som fått det till stånd. Ingen kostnad men hjulföretaget behåller biljettintäkterna. Jag undrar om vi kan locka dem till Hammenhög när de är färdiga med Malmö i januari?  Kan möjligen bli litet svårt att övertyga dem om att publikunderlaget finns. Kanske något för LEADER och byalaget i skön förening!

Det är fantastiskt vad mycket som skett i Malmö sedan vi lämnade i början av 80-talet. Då hade betongsossarna Tore Lundström och Nils Yngvesson kört ned staden på botten. Skattekraften hade skickat ut till Vellinge, Staffanstorp, Dalby, Genarp osv. En riktig arbetare bor inte i villa! Nu är det ett liv i stadskärnan, mycket folk men inte stressigt. Det finns också ett markant inslag av danskar i gatubilden. De har ju 30% med sig i valutan. Jag minns när det var tvärtom. Även om man på den tiden var fattig var man kungen av Köpenhamn.

Så gick vi samma väg tillbaka eftersom Julius tappat en vante, av sina bästa. Vi ville inte utsätta oss för moderns vrede! Vanten var borta så vi slank inom Åhléns och köpte ett par nya. Redan innan vi kom till bilen slocknade vår reskamrat och vi överlämnade ett yrvaket barn till fadern och berättade att han sovit två timmar. Det blev en lång kväll för föräldrarna.

Tobisvik

Jag, gästgivarinnan och hennes hund (det kan inte beskrivas annorlunda, den hunden tycker att jag är lika intressant som de bajspåsar vi släpar med oss) letade efter en ny promenadupplevelse. Till och med Hammenhög blir understundom för smått. Vi begav oss till Simrishamn. I stället för hundstranden tog vi av mot söder förbi, den för tillfället öde badstranden vid Tobisvik. Tobis är en fisk som används som agn. Personligen har jag aldrig sett någon. Men det finns ju också en tobisgrissla, helt ur luften kan den ju inte vara tagen.

En öde badstrand är verkligen öde. Vi kom bort till friluftsbadet. Det är en inte alltför dum idé med en bassäng med tanke på den i allmänhet chokerande låga vattentemperaturen, även sommartid.

Tårtans Plankstek Pizza hade hade inte kö ut på stigen. Från  100 kr för en plankstek och från 45 kr för en pizza borde ju locka året runt, även om man blir nyfiken på till-priserna. Tårtan, eller någon närstående, hade apterat viss stämningsskapande julbelysning i fönstren.

Vi gick vidare genom campingområdet. Några husvagnar stod uppställda och en och annan verkade till och med bebodd. På vissa platser hade det byggts staket och uteplatser. Jag undrar hur juridiken runt nyttjanderätt av campingplats ser ut. Först till kvarn på våren skulle rimligen kunna leda till en hel del tumult. Kanske har trätrall samma rättsverkan som en badhanduk i solstolen på charterresan?

Det kanske lyser igenom att camping inte är min hemliga vurm? Däremot har jag alltid gillat och fascinerats av katolska kyrkogårdar. Det är spännande att se hur man lyckats individanpassa ett litet stycke till den döde. Foto, ibland ett litet hus och annat som vittnar om hur man lever med sina döda. Jag kan se hur man går och pysslar, tvättar, fejar och byter blommor.

Den närmaste motsvarigheten jag har funnit på hemmaplan är koloniområden. Efter campingplatsen kom vi till Norra koloniområdet. Finns det ett södra? De små täpporna lyser av kärleksfull händighet och omvårdnad. Ofta men inte alltid är där ett litet hus. Jag har noterat att man ibland kan spåra var kolonisten jobbat. Hos en gammal televerkare hittar man en uppsjö av alternativa användningar av telefonstolpar osv.
Norra koloniområdet lär vara ett av de äldsta i Sverige.
Knappt två veckor innan vintersolståndet prunkar det inte men vi hittade en och annan blomma som står emot. Tack för det! Snart vänder det och går mot rätt håll.

Julhandeln igång på Österlen

Under december räcker tiden för oss gästgivare till. Folk laddar nog inför julen och antalet boende hos oss går ned.

Det är trevligt att botanisera i bodar hos honsthantverk och kuriosa. I Komstad finns det nästan inga människor men väl massor av skor. I, vad som ser ut som, en gammal skola säljer de en hel flock av välkända märkesskor, kängor och stövlar, för både damer och herrar, för höger och vänster fot. Nu tillhör jag inte dem som impulshandlar skor. Har jag skor? Nej - gå in. Ja - gå vidare. Och det kan man göra i Komsta. På andra sidan vägen ligger Elofssons Garderob.

Mor och dotter har en underbar liten butik med hemtovade hattar och andra kläder, handväskor och annat som gör en dam till en dam. Dessutom är det galleri. När vi var där visades ljuskronor, lampetter och luciakrona. Allt tillverkat av gamla bleckburkar! Kanske ingen totallösning på klimatfrågan, men en pedagogisk och charmig blinkning.
En guldgruva för julklappsletaren!

I söndags var det julskyltning i Hammenhög. Frivilliga brandkåren var där med 21-lotter och brandbil. Idrottsföreningen sålde korv. En gigantisk uppblåst (bokstavligt talat) tomte  stod förankrad utanför Malmqvists El. Småflickorna repeterade sitt nummer inför aftonens julshow. "Jag såg mamma kyssa tomten" med Spice Girls-koreografi.

Alla affärer hade satt upp ett julklappsrim i skylten. Folk drog genom byn och jagade rim och framförallt vad som dolde sig bakom. Fina priser till vinnarna. Vi hade följande rim: "Fast den mycket pengar kostar, står den bara där och rostar."  En brödrost naturligtvis. Fiffigt eller hur. Jag hittade det på Internet.

Så var det premiäröppning av Herr Nilsson. I den gamla bilhallen, N H Nilsson AB har de dragit igång en affär som säljer varor tillverkade av konsthantverkare i och omkring Hammenhög. Carsten Nilsson, bildhuggaren, hade en trävit ljusstake som såg ut som ett stort H. Hammenhögsstaken? Hans mamma Margareta sålde sin fina keramik. (Vi har köpt kannor till frukostfil och youghurt till Gästis.) Där fanns sjalar, mattor, kuddar, emaljerade skyltar, gamla skolplanscher med mera med mera! Jag är så glad över att en sådan här butik dras igång både för besökare i byn och inte minst för alla producenter. Dessutom får man tillfälle att se den gamla bilhallen. En del autentiskt material från när det var en betydande marknadskanal för det nu degererande GM visas. Behövs det volontärer kan jag tänka mig att ställa upp.

Jag tänker på de hatiska muppar som skickade insändare till Ystadsallehanda, i samband med försäljningen av fastigheten, om stockholmare, och dessutom kulturabetare som bjöd över på alla hus på Österlen. Hur de fick ihop logiken med överbud, begrep jag aldrig eftersom kulturarbetare lever på bidrag, enligt samma vassa pennor som framförde sin åsikt i YA. Visst är det trist att tiderna förändras och att det aldrig blir som förr? Mitt råd till de som skrev de dumma inlägg: Skäms och förneka inför alla andra än er själva att ni skrivit insändare! Så ska ni se att livet går vidare och utvecklar sig till det bästa i vår by. (Bara vi får behålla skolan!)

Svineri

Jag är imponerad och tacksam för avslöjandet om tillståndet hos grisuppfödare. Vem kommer inte med avsky ihåg den bild från danska grisnäringen vi bibringades för en tid sedan. Den svenska bondelobbyn var inte sen att framhålla vilken långtgående, och kostnadsdrivande, djurskyddslag vi har i detta landet. De uppfödare som avslöjats med byxorna nere visas som inhumana, fuskare som med girighet berikat sig på det högre pris vi svenska konsumenter är beredda att betala för att djur har det bra. Djurättsaktivister har gjort en stor insats både genom att avslöja missförållanden och brister i tillsynen.

Nu reses naturligtvis invändningar, som att Djurrättsalliansen är extremister. Det är nonsens. Deras metoder verkar seriösa, vinklade javisst men övningens ändamål är att skapa opinion. Att jämställa dessa människor med de tokskallar som springer omkring och släpper ut minkar, till en säker död, är som att jämföra ärkebiskopen med pastor Åke Green. En andra invändning kan vara att undersökningen inte är representativ. Kanske det men man dokumenterade brister bl a hos en som är ordförande i Swedish Meats, en ekonomisk förening ägd av 17 400 köttproducerande bönder. Samme man är styrelseledamot LRF, där är i princip alla bönder organiserade. Att matpampen tar en time out beror inte på medlemmarna, utan sker tack vare djurrättsaktivisterna. Hoppas han använder sin nyvunna tid till att sköta sina grisar.

Om man från samhället presumerat att köttbranschen fuskar, på samma sätt som man presumerar att restaurangbranschen består av skummisar, skulle man kunna tillämpa motsvarande sanktionssystem.  På restauranger måste alla som jobbar skriva in sig i en bok. Skattemyndigheten gör tillsyn. Brister i boken kostar 8 000:- (första gången) samt 2 000:- per icke inskriven.
Tillsyn på grisfabriken: Brister i djurhållningen 8 000:-, för litet halm 2 000:- per spilta, avbitna svansar 2 500: och djurkadaver 5 000:-. Inom restaurangbranschen sägs att man ska komma till rätta med illojal konkurrens, dvs svartarbete. I köttbranchen är ju vanvård, förutom usel etik, illojal konkurrens. Sug på den LRF!

Bearbetning av olust

Vuntern behöver inte vara så illa!

Dessutom hade snön försvunnit kl 10.

Jukeboxen är fortfarande trasig och jag tror att vi får stoppa den i skåpbilen och ombesörja transporten til Eldhs Radio och TV, för att inte förlora tid.

Vi har fått tillbaka e-posten men men ännu inte webben. Det är riktigt bekymmersamt. Igår tappade vi 10 nyårsgäster till följd av det. Så är någon sugen på en riktig nyårssupé så finns det plats. Däremot är rummen slut - sånär som på enkelrummet. Julpensionatet är också fyllt. I och för sig är det en bra tid just nu om nu webben måste gå sönder. Vi har startat ett samarbete med en web-firma i en grannby. Vi får ta tillfället i akt att förnya webben, som vi kanske inte annars skulle gjort.

Gästgivarinnan, jag och Doris stuvade in oss i Peugoten. Vi behövde komma ifrån Gästis. Shoppingtur! Stödköp av julpynt. Julklappsinköp skadar inte att påbörja. Familjen, växer, senast tillkom Tage den 10 november.

Färden gick till Ystad som faktiskt kan leverera litet stadskänsla till oss lantisar. Vi tog oss till Per Helsa i östra änden av Stora Östergatan. Det har genom åren haft många funktioner, bl a bryggeri och ungdomens hus, dock ej samtidigt. För något år sedan ställdes det under buller och bång i ordning för Konsthantverkarna i Ystad.

Där har varit ett liv och ett kiv och Konsthantverkarna i Ystad huserar numera  i Jens Jacobsens hus, i parken mella Stora Östergatan och Klostret. Ett fantastiskt fint hus med ett innehåll som produceras av duktiga konsthantverkare. Väl värt ett besök - inte minst nu i julklappstider.

Hursom helst med liv och kiv och konflikter som jag inte känner närmare till. Vi steg in i Per Helsa. Det är faktiskt ett helt kvarter av korsvirkeshus och fina butiker (inga butiker som sers på fina gatan i Stockholm, Paris eller London, bara i Ystad). Vi hittade däremot ett bekant varumärke från Malmö under 70-80 tal, jag tror att hon dessutom hade butik i Stockholm. Jane Wickström en, i ordets verkliga bemärkelse, slitstark klädskapare. Hon var velourens okrönta drottning - men detta utsökta material blev minst sagt ute till följd av nedsättande invektiv som velourpappa med mera. Janes modeller känner man igen, hon har också myntat begreppet Slow fashion. Gästgivarinnnan riggades till nyskick. Det var bara om inte bläddra i lädret, så rassla med korten.

Sedan lagade jag rotmos med fläsklägg. God mat!

Jag läste ut Bodil Malmstens Sista boken fån Finistère. Bra bok! Hon skriver litet som vore det en blogg. Slas och Gerda Anti har samma småpratande handlag - inga likheter i övrigt.

Glaset var inte längre halvtomt utan trekvartsfyllt.

Negativt tänkande.

Allting är för djävligt!
Den första snön har kommit. Denna oönskade form av nederbörd!Ett tunt men tydligt mögelskikt över natur och byggnader. - Det är väl kul för barnen? Jag är inte barn! Jag tänker inte åka pulka och bryta ryggen. Inte ens snöa kan det göra ordentligt.

Vår älskade jukebox har gått sönder. Doktor Göran stod lika maktlös som vi. Vi slog våra tomma huvuden ihop och inventerade vem som skulle kunna tänkas behärska gårdagens teknik och kanske se det som en nostalgisk utmaning att heala den gamla trotjänaren. Eldhs Radio och TV i Simrishamn bedöms kunna vara en sådan kunskapens källa. Vi ringde dem och de kommer att hämta patienten. Kanske, kanske, kanske! Men man ska inte glädjas i onödan. Tänk negativt.

Webben och e-posten ligger nere och detta sedan i lördags. Det är helt otroligt - tvärstopp på femte dagen. Vi kör i på ett web-hotell i Danmark. Vad var det han sa i Riket, Ernst-Hugo? "DANSKJÄVLAR!" Det enda de sköter med klinisk precision är faktureringen. De kanske klarar gårdagens teknik - jukeboxen! Nej, rör inte vår jukebox!

Två dagar har ägnats åt att producera text till myndigheter. Jag känner mig väldigt osäker på om de överhuvud taget läser det de begär in. Eller som Arnold Scwartzenegger  säger i Simpson-filmen, "I was elected to lead - not to read!"

Veckans tävling:

Turen går till Kåseberga.

Ingen kan ana hur tungt 30 kilo motsträvig Airdaleterrier kan var - det måste upplevas. Vår Doris är utled på bypromenader i Hammenhög. När vi kommer i höjd med prästgården sätter hon gumpen i trottoaren, man skulle kunna tro att hon hade en sugpropp i ändan. När man tar bilnyckeln drar hon däremot iväg som en vinthund. För att både hon och jag skulle få litet omväxling i promenarandet bestämde vi, mest jag, att vi skulle titta till Kåseberga i höstdräkt.

Även om det så här års går bra att köra ända ned till kajen., parkerade vi uppe vid landsvägen. Det blir en lagom promenad att gå genom byn, över kullarna, ut till stenarna och ta vägen via hamnen tillbaka. Det är bra att man anlagt en stor parkering för att undvika det kaos det tidigare var nere på hamnplan. Dessutom finns det en husvagnscamping i anslutning till den. Jag har bara en invändning. Man har på gångstigen till byn lagt ett Saharagult grus, som känns mycket främmande. Det är ännu gulare än vad som framgår av bilden.

Eftersom Kåseberga är ett gammalt fiskeläge bifinner jag mig på Kåseberga, enligt det lokala språkbuket. Man går grusgången fram och tar höger i byn. Det finns massor av pitoreska hus. Nu delar Kåseberga med de andra fiskelägena att ha blivit uppköpt av stadsfolk för sommarboende.

Mestadels består bebyggelsen av små stugor med ett och annat mer pampigt hus, där man kan anta att någon sjökapten bott.

Kåseberga ligger inte direkt vid havet där är en naturvall mot sjön. Det ger ett skydd mot höstens och vinterns vindar.

Ett och annat fult hus finns det också. Jag har kraftiga aversioner mot vissa byggnadsmaterial:

1. Eternit (kan passera som tak).
2. Mexitegel (vitt något bättre än rosa).
3. Liggande träpanel.
4. Plåt som fasadbekladnad (däremot som tak, en favorit)

5. Omålat tryckimpregnerat.

Jag känner mig litet som en förrädare som dissar mexitegel. Mannen som körde ut från mexitegelvillan vinkade så vänligt och jag blev glad. Men man får inte låta sig vänskapskorrumperas!

Vägen upp till Ales Stenar går genom böljande betsängar. De är omgärdade av elstängsel, så det hade faktiskt funnits en möjlighet att släppa Doris lös. Jag slog bort tanken för att inte hamna i samma situation som Åke Svanstedt - man ska vara snäll mot djuren.

Så själva stenarna. Detta är ett av Sveriges mest välbesökta turistmål, 600 000 årliga besökare enligt SCB 2002. Knappt hälften av de som besöker Bo Ohlsson i Tomelilla varje år, enligt kommentar till ett tidigare inlägg. Av detta kan vi sluta oss till att 700 000 handlar så mycket på Boan att man åker hem och packar upp kassarna medan 600 000 fortsätter till Ales Stenar.

Av Riksantikvarieämbetet har detta beskrivits som en skeppssättning medan en stridbar amatörforskare vid namn Bob Lind (inte Lindeman) med engagemang hävdat att så är det inte alls. Hans polemiska alternativinformation har retat gallfeber på Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Konflikten nådde i somras parodiska höjder. Bob Lind och hans affischer bedömdes som ett brott mot naturskyddslagen och han ålades mot vite att plocka bort sina skyltar. Men Bobban körde på och när han var uppe i ett par hundra tusen i vite, undanröjdes föreläggandet av högre instans.

Oavsett syfte kan man konstatera att 67 stenblock på vardera ca 5 ton har inte kommit dit av en slump, det är ingen som tömt skon.

Nästan lika betagande som stenarna är utsikten, för dagen höljd i mjölkig dimma. De som byggde monumentet valde palts med omsorg.

Vår fortsatta promenad går ner till hamnen. Den ligger på en mycket lägre nivå och stigen ned är terasserad. Sommartid blir man naturligtvis sugen på något att äta.

På Ahls Rökeri kan du inköpa en nystekt sill på kavring eller pappskiva.

Är du hungrigare än så, och det är sommar, kan du sätta dig på Vendels uteservering och beställa något från grillen. Är du sugen på en större upplevelse och vid god kassa går du in på hans Diningroom. Väl värt pengarna! Dessutom har han startat ett surdegsbageri med läckert bröd. Det ska bli spännande att se hur det går när de nu lämnat Mötesplatsen i Löderup och ersatt det med det kapsejsade skeppet "Rätt vid havet" i Kåsebergas hamn. Ystad kommun har snyggat upp hamnområdet och parkeringen så det ser riktigt fint ut.

Här ligger ett vackert skepp på slip intill sjöräddningsmuséet. En äkta maritim miljö. Doften av ruttnande tång är så intensiv att man nästan får tårar i ögonen. Det är en antidoft som samtidigt är vidrig och behaglig eftersom den väcker doftminnen.

Vi tar backen upp mot byn. Här finns byns andra bra krog Skafferiet. Den har öppet åtminstone på sommaren. Oklarheten om öppethållande beror på att Daniel och Gina har dragit igång en restaurang i Ystad, av samma höga klass, Östergatan. Ystad behövde verkligen ett anständigt matställe.

Är Skafferiet stängt kan ni ju alltid åka till Hammenhögs Gästis, det är inte långt.

Avslutningsvis kan jag inte avstå från att visa en bild på mitt favorithus i Kåseberga. Det är pyttelitet och alldeles nyrenoverat.

Lika som bär

Kompletteringstur till Tomelilla.

Nu har julbelysning apterats på gästis. Jag känner mig litet fånig vid den sortens verksamhet. Mina tankar går till den utomordentligt urusla filmen "Ett päron till farsa firar jul" med Chevy Chase, som jag tvingades se under den tid man hade plikter att delta i sönernas kulturkonsumtion. Jag kunde nödtorftigt maskera julpyntandet genom att samtidigt rensa hängrännorna. En mer lutheransk uppgift.

Nu visade det sig, precis som jag befarat, att det fattades en hel del elektriska detaljer inna helheten kunde sättas i drift. Alltså, en tur till Bo Ohlsson var oundviklig. Om ni kunde föreställa er hur mycket julskräp det finns. Boan har en hel hangar fylld med tomtearméer.

En annan klassisk jultradition hos Bo Ohlsson är den elektriska tomteorkestern som mekaniskt mimar till musik. Förr om åren har repetoaren bestått av jullåtar. I år stompade tomtegubbarna till hjärta och smärta i smäktande dansbandslåtar. Utvecklingen går framåt! Om det är en viss oskärpa på bilderna beror det på att tomtefotografering är ett andra område som gör mig en aning generad. Det är roligare att ha bilderna än att ta dem. Hursomhelst är nu hårdvaran för adventorgien införskaffad.