Skammen gör oss till människor.

I DN rescenserade Karin Johannisson en  bok av Johan Beck-Friis, psykiater och psykoanlytiker. "Den nakna skammen: grund för depression eller väg till ömsesidighet."

Alla har vi ett förhållande till skam, men få kan precisera det.

Skam, till skillnad från att skämmas, är en djupt rotad känsla av att inte inte vara älskad eller duga till.

Det är svårt för en person som lever i skam att förverkliga sig själv eller göra verkligt självständiga val. Livet hos en skamfilad person (en person som levt i skam länge) blir oftast tröstlöst - utan hopp eller förtröstan på framtiden. Detta för att skammen har förmågan att ideligen återkomma vilket gör att personen får känslan av att aldrig kunna komma vidare. Detta kan generera känslor som instängdhet, maktlöshet ensamhet etc.

Ett sätt att ta udden av skammen och långsamt börja förändra sitt liv är att tala om den, exempelvis med en psykolog. Det är en process som tar lång tid - det handlar om att ändra hela sin självbild.

Skamlöshet kan vara ett sätt att uttrycka/leva ut sin skam

Wikipedia.

Enligt Beck-Fries är skam ett regelsystem för mänskliga relationer. Skamlösheten är destruktiv eftersom den demonterar de mänskliga sammanhang vi är beroende av. Man kan lägga skam på sig själv genom att känna sig osedd, oälskad och o-lyckad.

Beck-Fries med lång erfarenhet av depressionsbehandling menar att skammen har en mycket stor betydelse för utveckling av depressioner. Skammens djupaste mening handlar om vårt beroende av andra. Det är skam som vi inte står ut med som kan göra oss skamlösa - eller deprimerade. Den vrede mot omvärlden och det självtvivel som ingår i depressionens innersta väsen är ofta skammen över att vara utestängd.

Beck-Fries menar att vi måste träna oss på skamkänsla. Dess mening är att påminna oss om vårt kollektiva beroende. Skamföråga och skamtolerans måste hållas vakna. Skammen tillhör vårt sociala och bilogiska jag. Därför kan antidepressiva medel hjälpa mot skamkänsla, eftersom de underlättar umgänget med andra.

Resonemangen är intressanta, tyvärr inser jag att jag inte kommer att läsa boken. Jag har ibland funderat över vår tids skamlöshet, giriga direktörer, lättviktiga mediakändisar, skvallerpress och delar av media. Känns det inte som balansen mellan skamtolerans och skamförmåga rubbats?