Turen går till Åhus

Åhus ligger inte på Österlen, även om fastighetsmäklare m.fl. gärna töjer vår landsända ända upp till Blekinge. Det gör inte orten mindre intressant, men rätt ska vara rätt.                        

Redan på 1200-talet var Åhus en fullt utvecklad stad, vilket den gamla stadsmuren, som till delar finns kvar, vittnar om. Den danske kungen Christian IV fick för sig att anlägga Kristianstad 1614. Detta skapade naturligtvis en påtaglig uppförbacke för den gamla hamn- och handelsstaden Åhus. Efter att ha kört över gamla Åhus la Crille in backen och tog det på bakvägen också. Stadsrättigheterna drogs in med omedelbar verkan 1617. Varför vet jag inte kanske blandade han ihop det med Århus. Det blev halv revansch 1915 när det blev köping. Vid 1971 års kommunreform var det slut med städer, köpingar och municipalsamhällen. Ett stort antal geografilektioner där man pluggade in Sveriges städer fördelade per landskap, blev i ett en huj lika meningslöst som man upplevde dem. Allt blev kommuner och de ca 1000 kommunerna blev 277. Några har tillkommit. Åhus har kommit på grön kvist, med inflyttade rikemanslater vill man bilda egen kommun och slippa vara med att dela Kristianstads sociala merkostnader.

Hur som helst ligger Åhus en ungefärlig timmes bilresa från Hammenhög. Gästgivarinnan har en syster och svåger boende där. Vi åker dit, inte så ofta som man skulle kunna, men ibland. Nu är Åhus väl värt ett besök, även utan att hälsa på dem. Ett vackert ex-kommunalhus vid det lilla torget och en mäktig kyrka.

Det lilla samhället präglas av en tid som  flytt, läget vid Helge å, turism, mondän bosättning och Absolut. Det är en ganska lyckad blandning. Det är mer liv i den gamla köpingen än vissa av våra rikemansreservat på Österlen. Husen är välskötta i sammanhållna miljöer. Där finns både systembolag, matvaruaffärer, bageri, gallerier och naturligtvis massor av presentshoppar.

Vi förflyttade oss i de gamla gränderna ner mot ån. Den gamla brandstationen är ett exempel på välhållna/ välrenoverade hus.

I Åhus finns också ett gammalt gästis. Naturligtvis var vi tvungna att göra en ockulärbesiktning av en kollega.     

Det slog oss att det var så stort, så många rum. Detta hade skett genom successiva tillbyggnar. Det kan finnas goda kommersiella skäl till det, men jag har inte sett många exempel på att det lyckats utan att offra den genuina atmosfären. En glasad innegård ger många restaurangplatser, men lyfter knappast fram det geniuna. Vi provade inte restaurangen.

Med uppstoppade rävar, grisar och annan kuriosa återskapas viss atmosfär.
Sammantaget väcker det tankar för det fall vi kommer på att bygga ut. I så fall gäller det att aktivera den kreativa husarkitekten.

Längs med ån, på andra sidan än hamnen, finns ett radband av patriciervillor. Ny arkitektoniska monument sprängs in bland de gamla.

Svågern tycker att det ser förfärligt ut, men jag tycker att det är fint och skulle inte ha något emot att bo i ett sådant. Utsikten över utskeppningshamnen för det nyaste svenska nationalmonumen-tet Absolut är spännande. Att det numera är i fransk ägo gör ju inte upplevelsen mindre.

Vi avslutade vår promenad genom att gå till den gamla, naturligtvis nedlagda järnvägsstationen. Om man inte på annat sätt förstår järnvägens enorma betydelse som nationellt projekt, kan man  förstå det när man ser de gamla stationshusen.

Trots att Åhus var en ändhållplats på en blindtarm kostades det på ett storstilat stationshus. Om jag förstått det rätt är stilen nationalromantisk.

Idag inryms en leksasaffär för den burgna medelklassen i byggnaden. Den heter Percys och är en välsorterad butik som löser många heminrednings- och presentproblem. Men jag skulle komma till golvet. När Percys mannar shaktade bort 70 cm fyllnadsmaterial,ditlagt för att få upp höjden till lastkajen i hamnen, uppenbarade sig ett fantastiskt stengolv från 1913, då stationshuset var nytt och fungerade just som stationshus.