Tragedi i Hammenhög

Natten till lördagen dog en ung människa i en olyckshändelse. En obegriplig slump ryckte bort en ung man som just trätt in i vuxenlivet. Det är sorg och förstämning i byn. Man vet inte vad man ska tänka, vad man ska göra, vad man ska säga. Naturligtvis tänker man på hans föräldrar, nära släktningar och vänner.

Allt smågnäll över förtretligheter i vardagslivet blir plötsligt mycket futtigt.

Destination Österlen.

Häromkvällen var det ett välbesökt möte på Autoseum. Bland de gamla bilarna hade ca 130 gamla företagare, de flesta av oss liksom bilarna väldigt mogna. Temat var ett destinationsbolag, dvs ett bolag med uppgift att utveckla destinationen Österlen. Det är ingen som helst tvekan om att vi i ett oreflekterat kollektivt grupptryck var mycket intresserade av att förlänga säsongen och öka antalet beökare med 50% på fem år.

Jag vore inte jag om jag inte hade synpunkter på showen. Av en obegriplig anledning hade en konsult från Åre flugits ned.  Inledningen av mötet var en timmes föreläsning om grundläggande marknadsföring. Dessutom fick vi vittnesmål, på nästan frikyrklig nivå, om Åres förträfflighet, vilket vi i olika sammanhang fått förut, av samma konsult. Dessvärre var genomgången av utvecklingen i Glasriket+Kalmar+Öland betydligt mer summarisk, trots att deras förhållanden är betydligt mer lika de som gäller här på Österlen. Snälla etablisemanget se oss som normalbegåvade ansvarstagande människor, som kan vårt jobb. Markandsföring är en del i företagarens jobb. Ska ni utbilda oss behöver ni inte varje gång börja på noll.

Det pedagogiska greppet att lägga ut gröna och röda lappar som vi på anmodan från föreläsaren skulle hålla upp för att bekräfta ett påstående maskerat till fråga, är inget jag trivs med. "Kan en destination vara ett varumärke?" Grön lapp i vädret! Den relevanta frågan till närvarande politiker, från tre kommuner, om de var beredda att lääga ned sina turistbyråer och låta dem uppgå i ett nytt destinationsbolag, ställdes aldrig. Men vi i näringen ska lyfta en grön lapp i vädret. Suck!

Man hade också bjudit in Pia Rajgård, vd för Tourism in Skåne, hon redogjorde för utvecklingen i Skåne på ett för mig väldigt övertygande sätt. Den nya satsningen på Internet-marknadsföringen och ett ökat nerifrånperspektiv känns väldigt bra. Jag såg också att min gamla käpphäst, satsning i Polen, är på väg.

Nu ska man ju försöka efterhärma vad andra gjort framgångsrikt. Åre arrangerade alpina VM. Med tanke på vädret ska vi kanske snabbt som tusan söka arrangerade av vinter-OS.  Eller åtminstone skulle vi kunna arrangera konståknings-VM och går inte det DM i curling. Vi har i Hammenhög en spolad bana.

Skämt å sido tror jag att det stora problemet är samspelet mellan kommunen och näringslivet. Politikernas tilltro och kunskap om besöksnäringens framtid och potential måste förbättras radikalt. Politikerna företräder medborgarna och måste våga ta ledarskapet när det gäller att ändra attityden mot företag i allmänhet och företag i besöksnäringen i synnerhet. Min kommun placerar sig på plats 259 i Svenskt Näringslivs kommunranking av företagsklimat, man rasade 18 platser i senaste mätning. Vi talar alltså inte om Gnosjöanda precis.

Skammen gör oss till människor.

I DN rescenserade Karin Johannisson en  bok av Johan Beck-Friis, psykiater och psykoanlytiker. "Den nakna skammen: grund för depression eller väg till ömsesidighet."

Alla har vi ett förhållande till skam, men få kan precisera det.

Skam, till skillnad från att skämmas, är en djupt rotad känsla av att inte inte vara älskad eller duga till.

Det är svårt för en person som lever i skam att förverkliga sig själv eller göra verkligt självständiga val. Livet hos en skamfilad person (en person som levt i skam länge) blir oftast tröstlöst - utan hopp eller förtröstan på framtiden. Detta för att skammen har förmågan att ideligen återkomma vilket gör att personen får känslan av att aldrig kunna komma vidare. Detta kan generera känslor som instängdhet, maktlöshet ensamhet etc.

Ett sätt att ta udden av skammen och långsamt börja förändra sitt liv är att tala om den, exempelvis med en psykolog. Det är en process som tar lång tid - det handlar om att ändra hela sin självbild.

Skamlöshet kan vara ett sätt att uttrycka/leva ut sin skam

Wikipedia.

Enligt Beck-Fries är skam ett regelsystem för mänskliga relationer. Skamlösheten är destruktiv eftersom den demonterar de mänskliga sammanhang vi är beroende av. Man kan lägga skam på sig själv genom att känna sig osedd, oälskad och o-lyckad.

Beck-Fries med lång erfarenhet av depressionsbehandling menar att skammen har en mycket stor betydelse för utveckling av depressioner. Skammens djupaste mening handlar om vårt beroende av andra. Det är skam som vi inte står ut med som kan göra oss skamlösa - eller deprimerade. Den vrede mot omvärlden och det självtvivel som ingår i depressionens innersta väsen är ofta skammen över att vara utestängd.

Beck-Fries menar att vi måste träna oss på skamkänsla. Dess mening är att påminna oss om vårt kollektiva beroende. Skamföråga och skamtolerans måste hållas vakna. Skammen tillhör vårt sociala och bilogiska jag. Därför kan antidepressiva medel hjälpa mot skamkänsla, eftersom de underlättar umgänget med andra.

Resonemangen är intressanta, tyvärr inser jag att jag inte kommer att läsa boken. Jag har ibland funderat över vår tids skamlöshet, giriga direktörer, lättviktiga mediakändisar, skvallerpress och delar av media. Känns det inte som balansen mellan skamtolerans och skamförmåga rubbats?

Lördagsmys på gästgivarens vis.

Panerade fläskfilémedaljonger serveras med potatis- och palsternacksstomp, till detta en hemgjord äppelchutny. Uppläggningen är väldigt viktig!

Riktigt sur blev Doris eftersom hon, i strid med sedvanerätten, híndrades från att kasta sig över det som hamnade på golvet

Sandhammaren.

När man talar om historiska kvinnliga mediaröster går kanske tankarna till Bang. Inte mina jag har tre favoriter

1. Börsnoteringarna.
2. Fröken Ur
3. Sjöväderrapporterna.

I synnerhet är sjöväderrapporterna en höjdare. En  sonor stämma tar oss runt vår kust, med litet fantasi och geografisk bildning kan man få en daglig snabbresa till sjöss runt vårt land. En av dessa välkända platser är Sandhammaren. Jag tänka att dagen notering lyder: "Sandhammaren, sydsydost 8 meter i sekunden, klart." En efter skånska förhållanden fantasisk vinterdag, 4- och solsken.

 En fyr och en sjöräddningsstation vittnar om att detta var lömska farvatten under segelfartygens tid. På skylten utanför det gamla båthuset finns utdrag från gamla sjöräddningsjournaler som vittnar om förslisningar och sjönöd.

Detta sommarens badparadis är ödsligt och man förvånas över att inte fler människor unnar sig denna unika naturupplevelse en en dag som denna. Entimmes promenad, eller strövande längs havet är för mig vad jag kan tänka mig att psykofarmaka är för den "själssjuke". Eventuella biverkningar, nedkylning, botas med en kopp kaffe och en kanelbulle.

Turen går till Åhus

Åhus ligger inte på Österlen, även om fastighetsmäklare m.fl. gärna töjer vår landsända ända upp till Blekinge. Det gör inte orten mindre intressant, men rätt ska vara rätt.                        

Redan på 1200-talet var Åhus en fullt utvecklad stad, vilket den gamla stadsmuren, som till delar finns kvar, vittnar om. Den danske kungen Christian IV fick för sig att anlägga Kristianstad 1614. Detta skapade naturligtvis en påtaglig uppförbacke för den gamla hamn- och handelsstaden Åhus. Efter att ha kört över gamla Åhus la Crille in backen och tog det på bakvägen också. Stadsrättigheterna drogs in med omedelbar verkan 1617. Varför vet jag inte kanske blandade han ihop det med Århus. Det blev halv revansch 1915 när det blev köping. Vid 1971 års kommunreform var det slut med städer, köpingar och municipalsamhällen. Ett stort antal geografilektioner där man pluggade in Sveriges städer fördelade per landskap, blev i ett en huj lika meningslöst som man upplevde dem. Allt blev kommuner och de ca 1000 kommunerna blev 277. Några har tillkommit. Åhus har kommit på grön kvist, med inflyttade rikemanslater vill man bilda egen kommun och slippa vara med att dela Kristianstads sociala merkostnader.

Hur som helst ligger Åhus en ungefärlig timmes bilresa från Hammenhög. Gästgivarinnan har en syster och svåger boende där. Vi åker dit, inte så ofta som man skulle kunna, men ibland. Nu är Åhus väl värt ett besök, även utan att hälsa på dem. Ett vackert ex-kommunalhus vid det lilla torget och en mäktig kyrka.

Det lilla samhället präglas av en tid som  flytt, läget vid Helge å, turism, mondän bosättning och Absolut. Det är en ganska lyckad blandning. Det är mer liv i den gamla köpingen än vissa av våra rikemansreservat på Österlen. Husen är välskötta i sammanhållna miljöer. Där finns både systembolag, matvaruaffärer, bageri, gallerier och naturligtvis massor av presentshoppar.

Vi förflyttade oss i de gamla gränderna ner mot ån. Den gamla brandstationen är ett exempel på välhållna/ välrenoverade hus.

I Åhus finns också ett gammalt gästis. Naturligtvis var vi tvungna att göra en ockulärbesiktning av en kollega.     

Det slog oss att det var så stort, så många rum. Detta hade skett genom successiva tillbyggnar. Det kan finnas goda kommersiella skäl till det, men jag har inte sett många exempel på att det lyckats utan att offra den genuina atmosfären. En glasad innegård ger många restaurangplatser, men lyfter knappast fram det geniuna. Vi provade inte restaurangen.

Med uppstoppade rävar, grisar och annan kuriosa återskapas viss atmosfär.
Sammantaget väcker det tankar för det fall vi kommer på att bygga ut. I så fall gäller det att aktivera den kreativa husarkitekten.

Längs med ån, på andra sidan än hamnen, finns ett radband av patriciervillor. Ny arkitektoniska monument sprängs in bland de gamla.

Svågern tycker att det ser förfärligt ut, men jag tycker att det är fint och skulle inte ha något emot att bo i ett sådant. Utsikten över utskeppningshamnen för det nyaste svenska nationalmonumen-tet Absolut är spännande. Att det numera är i fransk ägo gör ju inte upplevelsen mindre.

Vi avslutade vår promenad genom att gå till den gamla, naturligtvis nedlagda järnvägsstationen. Om man inte på annat sätt förstår järnvägens enorma betydelse som nationellt projekt, kan man  förstå det när man ser de gamla stationshusen.

Trots att Åhus var en ändhållplats på en blindtarm kostades det på ett storstilat stationshus. Om jag förstått det rätt är stilen nationalromantisk.

Idag inryms en leksasaffär för den burgna medelklassen i byggnaden. Den heter Percys och är en välsorterad butik som löser många heminrednings- och presentproblem. Men jag skulle komma till golvet. När Percys mannar shaktade bort 70 cm fyllnadsmaterial,ditlagt för att få upp höjden till lastkajen i hamnen, uppenbarade sig ett fantastiskt stengolv från 1913, då stationshuset var nytt och fungerade just som stationshus.

En önskan uppfylld.

Bland byggdamm och kakelflis har äntligen en efterlängtad high-tech-pryl kommit på plats. Vår pelletspanna har, som jag tidigare vittnat om, precis som andra pelletspannor den lilla olaten att ibland lägga av. På något sätt tycks den välja tillfälle när hotellet är fullbokat och med förtjuning nattetid. Eftersom ackumulatortankarna är på 1 500 liter upptäcker vi inte stoppet förrän vattentemperaturen är nere på 30-40 grader. Då tar det flera timmar att komma upp i komfortvärme på duschvatten och element. Dessutom är det jobbigt att övertyga varenda gäst om att vi lider av en systembegränsning.
Nu kan gästgivaren sitta iklädd nätbrynja i skönaste TV-fåtöljen med en pilsner på armlängds avstånd. Om pelletsbrännaren då fortsätter sin dåliga vana att lägga av kan den känna sig överlistad. Ty - då ringer larmet till den nätbrynjeklädde och säger: "Nu har pannjäveln slocknat igen!" Aha tänker gästgivare, går lugnt ut i pannrummet och startar den trilskande. Ingen märker något och jag tror att brännaren efterhand lär sig att det är ingen idé att konstra.

Så fick jag en egen vrå.

Som aktiebolag är man skyldig att spara varenda verifikation i tio år, i god ordning. För något år sedan ville man förändra bokföringslagen så att fem år skulle räcka. Det tyckte bl. a. riksåklagaren och dåvarande riksskatteverket var en dum idé. Därför gäller alltjämt tio år. Mycket papper blir det och mycket utrymme krävs. Nu är vi lyckligt lottade på så vis att krögarvillan är minst sagt stor för oss, gästgivarinnan, Doris och jag. Vi har försökt att inreda "arkivet" litet trivsamt. Från Mariedals loppis har vi köpt ett par välhållna gamla fåtöljer och ett vackert bord.

När vi röjde ut för att bygga om köket på Gästis, hittade vi under bråten ett fint bord. Mycket tidstypiskt 50/60-tal. En välhållen perstorpsplatta. En sådan pärla har man inte hjärta att kasta. Ny har jag en perfekt "bloggarplats" med utsikt genom fönstret på andra våningen. Chubby chic och bokföringslagen i skön förening.

Nådens sol lyser över Gästis.

Så dricks champagne mitt på blanka torsdagseftermiddagen. Dessförinnan har gubben dansat glädjedans på vardagsrumsgolvet. Man kan undra över denna otyglade uppsluppenhet. Jo i sin upphöjda visdom har EU beslutat att ta en del av de pengar man brandskattar vårt rike på och skicka dem till oss. Den skarpögde kan måhända läsa texten på skylten: "EU investerar i skånsk landsbygdsutveckling."
Tur att man röstade ja i EU-omröstningen. Även om jag har en reserverad hållning till utvecklingsbyråkrater, känns det som ett erkännade att vi fått ett rejält bidrag till våra tunga investeringar. Framförallt betyder det att likviditetsplaneringens smala stig blivit betydligt bredare. Vi kan nu göra mer och i snabbare takt än vi planerat.

Turen går till Örnahusen

Till alla kontorsråttor i Stockholm, Göteborg, Ljungby och andra pseudobosättningar skickar jag, mina damer och herrar, en videosnutt från havet.

Denna gång från Örnahusen som ligger mellan Kyhls strand och Skillinge. Du kan gå längs havet hela vägen från Kyhls strand till Skillinge.  Du kan gå mycket längre än så, men det är lagom och det är, som alla vet, en dygd att inte gå för långt.

Här finns ett pärlband av idylliska hus med den mest betagande havskontakten. Dessvärre är majoriteten numera ägda av delårsboende. De små lokala byggfirmorna har fullt upp att renoverar när husets herrar sliter för brödfödan på annan ort. Ofta mycket pietetsfullt men ibland med en perfektion som mördat husets själ.

Håll med om att denna fastighetsägare funnit den ultimata placeringen av toaletten. Här behövs inga proaktiva åtgärder för en trög mage, och ingen lektyr under processen. 15 meter till havet, bränningar och sjöfåglar längtar man efter en trög mage!

Jag har en särskild klockarkärlek till glasverandor. Här är ett särskilt förföriskt exempel. Utsikt över havet!

Man får lust att klä sig i yllekofta och röka pipa. Slå sig ned med en stor kopp te och dela sin uppmärksamhet mellan havet och ett klurigt korsord av Hans-Christian Nygård.

En bild till alla som besökt våra vita stränder endast sommartid. Vågorna har lagt snön som vore den nyspritsad grädde. Utanför ett litet band issörja.

Jag har hela livet haft en dröm när jag gått på stränder. Jag skulle så oändligt gärna vilja hitta en bärnsten. Jag ger aldrig upp.

                                                                        

Tid för annat.

Nu när ombyggnaden är startad, och den ordinarie verksamheten är satt ur spel,  hinner vi plötsligt med sådant, som vi tror att andra människor gör. I fredags var t. ex. på mellandagsrea hos Eckerlund. I Skåne är vi litet tröga men de gick lika bra med mellandagsrea efter mellandagarna. Både jag och gästgivarinnan hittade många basplagg. Jag köpte bl. a.ett par rutiga byxor. Det har jag inte haft sedan början på 70-talet.

Ett andra ärende, när vi ändå var i Tomelilla, var att köpa två nya kontorsstolar. Vi behövde en bra för längre arbetspass och en inte fullt lika exklusive för kortare administrativa punktinsatser, patiensläggning m. m.. Vi gick först till Kontorsvaruhuset.

Gästivarinnans ädlaste del fungerade som en magnet mot den dyraste stolen. Tempur och ett oändligt antal spakar och knappar. Att sedan provsitta de enklare stolarna var inget annat än slöseri med tid. Jag behövde litet tid föra att bearbeta informationen på prislappen. I ett försök att vara god konsumenter tog vi oss till Möbelhansson. Jag har sett att man böjat med stadsorientering. Skulle man vilja ta orienterinssporten ett steg till och börja med inomhusorientering är Möbelhansson i Tomelilla. Denna fantastiska affär är en fältövning i lokalsinne. Efterhand har tydligen rörelsen expanderat genom förvärv av grannhus. Nu består i princip hela östra Tomelilla av Möbelhansson.

Vi har kommit på att det finns en tämligen välbemannad servicedisk till höger om huvudentrén. Vi brukar gå dit och fråga efter något, så vet de i bästa fall att vi är där, och förhoppningsvis låser de inte och går hem. Vi hittade kontorsstolar. Flera som varken var billiga eller bra. Men en som var billig, knappt 600:-. Vi gick på avslut. När vi ändå hade plånboken framme köpte, för att förvara tidskrifter och Julius böcker, en taxfälla för en spottstyver. Den som inte förstår varför den kallas taxfälla, har aldrig sett en tax.

Åter till Kontorsvaruhuset, med bearbetad chock, gick vi även på direktavslut. Den var dyr som pocker. Men den stolen som skulle ersättas hade gått sönder i ryggstödet. Man ska också beakta att den var inköpt 1984, begagnad i en secondhand affär på Söder. Med denna bakgrund behöver stolanskaffningen inte ses som slöseri och ekonomiskt lättsinne.

Apropå ekonomiskt lättsinne, planerar vi att åka på en liten semesterresa. Vi åker inom landet, eftersom vi vill ha gästgivarhunden med, och vi tänkte prova var våra kollegor i weekendresebranschen har att erbjuda. Efter det ställer vi måhända kosan mot Västmanland. Där har både jag och Doris en syster i samma hushåll.

Gyllebosjön.

Jag har tidigare berättat att vi och Doris understundom kräver stimulans av andra miljöer än Hammenhög. Hunden är en fantastisk hjälp till vardagsaktivering. Dessutom brukor hon beskrivas som människans bästa vän och det talas om kravlös kärlek. Låt mig klargöra att detta gäller även Doris, men med reservationen i förhållande till matte. I relation till mig är det snarare fråga om kärlekslösa krav från hennes sida.  Denna ulv i terrierkläder utnyttjar mig skamlöst, för att få mat, bli promenerad, utsläppt i trädgården,klappad i ryggslutet och medtagen på bilturer. Det gör inget för min  kärlek är kravlös, även om jag är en aning svartsjuk när hon krumbuktar sig för gästgivarinnan och går perfekt okopplad vid hennes sida. Jeppe Strid och andra hundfascister får ryta på sina hundar med basröst. Det gör inte jag.

Denna strålande vinterdag bestämmer vi oss för att åka till Gyllebosjön som liggar ca en mil norr om Hammenhög. Kanske kan vi få se en långbensgroda. Nej - jag skojar jag har ingen aning om hur en långbensgroda ser ut. Men det finns sådan vi Gyllebo. Ett av skälen till att man gjort detta till naturreservat för ett par år sedan. Det reser naturligtvis genast frågan, vad är naturreservat?

Enligt Wikipedia:

Ett naturreservat är ett naturområde med stor betydelse för människan, flora, fauna eller är av intresse ur ett geologiskt perspektiv. Naturreservat är den mest effektiva och användbara skyddsformen för bevarande av större naturområden. De studeras ofta ingående av forskare och bevakas av naturvårdsgrupper.

Gyllebo är en idyllisk sjö omgiven av lövskog. När skogssuget sätter in är detta det naturliga målet. Sommartid finns det en badplats. (Ja den finns även vintertid fysiskt sett, men om den inte används för bad kan den väl inte kallas badplats?) Om vintern åkes skridsko. Vintersport i Skåne är en ytterst demokratisk företeelse; barn och vuxna är alla nybörjare. Sommartid kan man hyra en roddbåt och fiska.

Gästgivarinnan är mycket restriktiv med att beträda naturisar. Antingen ska det vara bottenfruset eller meddelat från sjöfartsverket att isbrytare assisterar sjöfarten. Inget av detta kunde visas så vi tog landvägen. Man kan gå runt sjön och vandringsleder är utmärkta. Ganska direkt kommer man till ett av mina favorithus. En röd liten stuga som ligger på en tomt som sluttar ned mot sjön.

Pampigare är Gyllebo slott. Man ser det fint tvärs över sjön när inte bladverken skymmer. Här bor en knös som enligt Ystads Allehanda tjänar över 14 miljoner om året. Jag kommer ihåg att han hade en tvist med skattemyndigheten om huruvida han skulle få dra av kostnader för renovering av slottet. Kommer jag ihåg rätt fick han rätt. Grattis - och väl använda pengar!
Runt sjön finns rastplatser med grillar. Lämpligare sommartid, även om Doris fyndade en påse kvarglömda korvbröd. De drog hon i sig innan vi han skrika fy och loss, i falsett.

Det var flera grader kallt men en bäck porlade muntert,  och påminde om att det kommer en vår.
Faktum är att sedan vintersolståndet den 21 dec har den ljusa delen av dygnet ökat med 23 minuter. Fortsätt så!
Efter denna upplivande promenad var suget efter kaffebröd oemotståndligt. Norrmans Konditori i Gärsnäs ligger hyfsat på hemvägen. Jag gillar detta bageri och konditori. Det är inte det minsta turistigt, öppet året runt och goda bakverk. Dessutom säljer man Kvällsposten och den goda tidsskriften Traktor. Som inte är något mondänt livsstilsmagasin, utan handlar, förvånande no,  om just traktorer.

Vårt val föll på fastlagsbullar. Kärt barn har många namn, man hör ofta fettisdagsbulle eller semla. En variant är hetvägg, men det är väl närmast implementeringen. Man trycker ner bullen i het mjölk. Min favortit är karlsbaderbulle som fastlagsbulle.
Traditionellt ingår fastlagsbullen i uppladningen inför fastan, som ägde rum 40 dagar innan påsk. På tisdagen innan fastan, fettisdagen, ska man stoppa i sig fastlagsbullar så att man från onsdagen står sig 40 dagar - i fablernas värld. Det förstår ju alla att det är en kommersiell omöjlighet att bygga upp logistik för att kränga fastlagsbullar en säger en dag. I världens mest sekulariserade land äter vi fastlags bullar när vi vill. Och fasteinstitutet har närmas erövrats av New Age-rörelsen. Kanske det finns någon stinnbuksmassage med magknipshealing.

En plats i filmhistorien

Vad har dessa herrar gemensamt? Svaret är att samtliga har haft rollen som Wallander och filmat på Gästis. Jag har tidigare skrivit om inspelningarna med Brannagh respektive Henriksson. Det senaste, eller rättare första, tillskottet är Rolf Lassgård.

Jag har tidigare bloggat om såväl den engelska som den svenska versionen som spelats in under 2009. Häromdagen tittade vi på "Den vita lejoninnan" från 1996. Tre DVD för 99 kronor på COOP i Simrishamn är ibland svårt att motstå. Personligen tycker jag att Lassgårds Wallander är den bästa. Hans kombination av misantrop, operaälskare och överkonsument av alkohol ansluter till den bild man får i böckerna. Han är helt enkelt mer "rough" än sina senare kollegor.

Jag ska inte gå in på filmen. Det är slutscenerna som gör filmen. Plötsligt står Kurt i vår bar och dricker whisky. Det är hans egensinnige far som på gamla dar gifter sig med hemhjälpen, och bröllopsmiddagen är förlagd till Hammenhögs Gästis. Det är också en rejäl exponering av exteriören. För att understryka det skånska har men till och med släppt en flock gäss på gården. Avslutningsvis låter man kameran svepa ut över fälten på baksidan.

Ytterligare i filmen måste nämnas Boel Larsson som fortfarande bor och är verksam i byn, eller om man ska vara exakt i Vallby, en förort till Hammenhög. Hon spelar rysk torpedhustru som det går illa för. Boel har liksom Gästis medverkat i alla versioner.

Jonas, Anna och Julius har tagit några dagars välförtjänt semester och besöker bröderna i Stockholm. Jag måste därför visa ett par bilder hur det ser ut i "hans" kök.

Dags för renovering igen.

Åter sprider sig byggdammet över vårt Gästis. Denna gång är det köket som ska få en välbehövlig ansiktslyft. Enkelt uttryckt så är det hela ytskiktet som ska göras nytt. Naturligtvis får det kostsamma konsekvenser på el och vvs, så det är inte en liten investering vi lägger till de tidigare. Detta har varit eftersatt alldeles för länge. Jag gläder mig åt när miljöinspektören kommer på sitt årliga besök. För mitt inre öga kan jag se hur hon förstulet stryker bort en glädjetår ur ögonvrån.

Det är ofattbart hur mycket som packats ned i flyttkartonger, diskbackar och i stort sett alla lediga platser i buffématsalen. Dessutom passade vi på att inventera i samma process. Idrottsföreningens loppis har fått en omfattande donation av utrangerat porslin, glas och diverse. Det går ju inte att spara på allt, även om vi lagt undan "arkivex" av porslin. Fotbollsföreningen har nu en finansiell grund att börja marschen mot div 5, eller var de nu ligger i seriesystemen, damerna ligger högre, vet jag.

Det har blivit ett antal loggor under åren.

När vi är klara i mars skall vi ha kaklade väggar, nya hyllor, en ny ugn, nymålat, nya armaturer och ett skinande epoxygolv. Detta med golv är värt en liten utläggning. Det ska var slitstarkt utöver det vanliga. Inte för stumt med tanke på kockarnas arbetsmiljö. Halkfritt. Hygieniskt lätstädat. Ha fall. Dessutom vill man att det ska vara snyggt.

Först var vi inne på klinker. Det är snyggt och slitstarkt och kan fås ganska halkfritt. Men hygieniskt? Fogarna måste ju göras rent med tandborste - och den har vi till annat. Nästa tanke var linoleummatta. En modern sådan uppfyller de flesta kriterierna men är knepig att lägga med så mänga prång, som vi har. Dessutom går det hål i den om man tappar en kniv. Så kom då lösningen - Epoxy. Det är oerhört slitstarkt, som representanten sa: Man kan köra truck på det. Det är nu inget vi planerar. Vi har för små utrymmen att köra truck på. Den enda nackdelen är att det är stenhårt, liksom klinker. Moderna skor kompenserar detta, har det sagts oss.

Kakel är upphandlat. För den som renoverar själv, i våra trakter, kan jag rekommendera Flügger i Ystad. De är sakkunninga och har ett bra sortiment. Framförallt är de bra att göra affärer med.

Nya foton.

Mitt darrhänta foto av nattlig exteriör tagen med digital lådkamera fick inte godkänt av vår kanonfotograf Andreas. Jag försökte litet med att jag medvetet försökt skapa litet rörelse. Det är väl ingen konst att fotografera djupfrysta valrossar på Svalbard.

Det är väl bara att ge upp - han är fotograf, det är inte jag.

När han ändå hade linsskyddet av passade han på att ta en bild av julgranen.

Fina kort, Andreas! (Så säger man till en fotograf för att retas. Fotografer tar bilder - vi andra tar kort.)

Vi fick också en urtjusig almenacka med bilder från Ola Skinnarmos expedition genom Nordostpassagen. Andreas var med till Murmansk. Å andra sidan fick Andreas och Natalie litet surt kaffe och överbliven citrontarte från nyårsafton och, inte minst, möjlighet att komma från Borrby till pulsen Hammenhög.

Gå gärna in på Andreas hemsida och se hans fina kort från Svalbard och andra snöhögar.

Nyårsbal.

Efter julhelgen tog vi ett par dagars rekreation i Stockholm. Jag såg som min uppgift att leverera en tveksamt pedagogisk och politiskt mindre korrekt julklapp till Morris.

Varje 3,5-åring behöver en radiostyrd bil! Med detta vill jag inte ansluta mig till Pär Ströms antifeministiska korståg.

Den lille mottagaren hävdade skamlöst att det var precis vad han önskade sig. Jag kan, även om det inte var motivet bakom anskaffningsbeslutet, se ett visst pedagogiskt värde i att han lär sig att manovrera tingesten. Dock verkar vändradien något för stor för en mindre trea i Årsta. Det kommer väl en utomhussäsong?

Lille Tage, som ännu inte kommit till medvetande om julens materiella betydelse, har fått sitt livsbehov av mobiler och mjukisskor tilgodosett. Så småningom kommer han naturligtvis att efterfråga andra sorters mobiler och förhoppningsvis andra skor, men den tiden den sorgen.

Vi passade på att besöka Skansen. Det var bra att titta på djuren när inte bladverk skymde. Vi såg uttrarna, lodjur, vargar och till och med djärven. Tidigare när vi mer frekvent besökte Skansen, då sönerna var i rätt ålder, började man tvivla på att dessa djur verkligen fanns i respektive inhägnad. Annars tycker jag mest om de gamla husen. Man hade dukat upp ett relevant julbord i torp och herrgård. Det var också väldigt trevligt att man hade guide på plats i varje hus, som kunde berätta litet mer. Sammanfattningsvis kan man säga att julbordet var betydligt mer återhållsamt, och skinkan innehöll inte nitrit.

Åter i Hammenhög var det hög tid att sätta igång inför Nyårsfesten. Ett påtagligt bekymmer var att Eldhs Radio och TV inte kommit till tals med vår juke-box. Inte ens Eldhs svåger, som är juke-boxsamlare hade några uppslag. Lånsiktigt fick vi en adress i Åhus, men nu var det bara ett par dagar kvar till den utlovade juke-boxbalen.

Menyn var satt:

Vi hade fullt på rummen, några på Villa Pastora, några på Södergårda Östra, några från byn samt ytterligare några med okänt ursprung. Innalles 36 ätande gäster. Att två som beställt utan besked uteblev, är ett jäkla sätt, men i detta speciella fall gjorde det inget. Vi hade medvetet begränsat antalet eftersom det endast var vi i familjen som jobbade. Vi fick trots allt kalla fötter, angående vår möjlighet att klara detta med bra service. Gästgivarinnan fick då den ljusa idén att bjuda in Jonas svärföräldrar att fira nyår med oss. Javisst - Bibba i servicen och Peter i disken. De sa att det var kul, men vi får kanske skaffa nya vänner till nästa nyår.

Hur som helst blev det en väldigt lyckad nyårsfest. Maten var superb - Jonas är en trollkarl i köket. 34 snygga uppläggningar av 5 rätter (amusen inräknad), bra gjort av en man.

Dansen ordnade vi genom att låna två skivspelare som vi kopplade till mixern. Vi vittjade juke-boxen på dess innehåll. Siw Malmqvist, Little och Cliff Richard, Stones, Elvis, Beatles osv. En härlig mix från en tid som sägs ha varit bättre. Gästgivarinnan och köksmästaren turades om som DJ. Skumpa vid tolvslaget. Inget fyrverkeri - Doris är så frukansvärt skotträdd att vi riskerade en svekdebatt om vi så drog av en Kinapuff.

Se det var en fest som hette duga. Alla dansade och ingen flydde efterlämnande en sko vid tolvslaget. Däremot glömde två gäster sina högtidsdräkter. - De hänger bra här till nästa nyår.

Julaftonsblogg

Så fick vi en vit jul på Österlen. Glad för det är Doris, gästgivarehunden, nya dofter och med förtjusning sticker hon ner hela huvudet i snön. Vi har haft litet personligt julfirande i förskott, under helgen har vi gästgivaregården full av gäster, genom att gå på Vallby konsertförenings julkonsert i Vallby kyrka. Den blandning som erbjuds är njutbar och lättillgänglig. De gamla obligatorierna varvas med för mig okända stycken. Andreas Hanson ger trevliga, pedagogiska introduktioner till den musik som framförs. Även om församlingen sjöng en del kom den ärligt talat inte upp till den nivå som som kören och sångsolisterna levererade. Som förhärdad och övertygad ateist ser jag inte värdet i, att för egen del, lära mig de psalmer som ingår i den kristna kulten.

Vår egen kyrka, här i Hammenhög, är i vanliga fall litet småful. När den är fasadbelyst är den däremot riktigt fin. I vinterskrud är den riktigt vacker.

En granne chockerar mig och alla andra genom att exponera en knallrosa julgran i sin trädgård. Häftigt - men så gör man väl inte i Hammenhög? Eller?

Igår kväll kom våra julboende gäster. Dessbättre var väglaget inget problem. De fick en trerätters middag och kontakter mellan gästerna började knytas. Vi har inget särskilt program förutom maten. Det är inte vår uppgift att bygga jultraditioner tycker vi. Var och en har ju sina vanor - kanske kommer man till oss för att bryta dessa mönster.

Mitt på dagen sätter vi upp ett traditionellt julbord och har en del andra gäster förutom de boende.

På annandagen firar vi litet traditionell jul tillsammans med de delar av familjen som finns i Hammenhög. Dagen därpå reser jag och gästgivarinnan till Stockholm för att träffa våra storstadsförlorade söner och deras familjer - och naturligtvis barnbarnen Morris och nykomlingen Tage.

Närodlad tomte plåtad av Martina när hon var här och hjälpte till med julbordet.