Under de sex år vi drivit Gästis har vi arbetat intensivt med att renovera Gästis i alla avseenden. Vi har haft filosofin att hålla kontakten med tider som gått. Men i takt med att tiderna och livsstilarna förändras måste också en institution som Gästis göra det. Det har varit litet segt att få igenom den nya mat vi har. Vi slåss mot en historia med vulgärt stora portioner, brun sås och potäter. En övergödd filmkomediehjälte från 40-50 talet, i form av Edward Persson och hans: "go mad, möen mat och mat i rättan tid" har svävat över oss som en förbannelse.
Vi tar naturligtvis ansvar för de "kulturella rätterna", som äggakaga, råka och silltallrik. I övrigt har vi totalt förnyat maten och gjort den attraktiv för alla de matturister som besöker Österlen och de som bor här och uppskattar modern matlagning från grunden och kvalificerade kombination av smaker. Även om jag talar i egen sak, men också åberopar ett stort antal gäster, inte minst våra stamgäster, så är vårt kök mycket duktigt på detta.
Min hypotes är att matjournalister är bekväma och konventionella. Om man skriver om det som alla andra skriver om är risken liten att man gör bort sig. Jag har till exempel en ständig diskussion med annonssäljaren till Magasinet Skåne. Hör här vad man tycker under rubriken: "ÄTA UTE. Redaktionen har valt ut de restauranger vi tycker är bäst just nu." Om Hammenhögs Gästis skriver de: "Stekt ungråka är fortfarande specialiteten, men här serveras även andra skånska klassiker." - Man undrar var de varit och ätit? De kunde ju åtminstone ladda ned menyn från webben för att konstatera hur fel de har. Riktigt dåligt tycker jag och tråkigt för köksmästare och kockar som lägger ned mycket fantasi och kunskap i att producera en modern meny med intressanta smakkombinationer, i sparsmakade presentationer. Citatet är inte hämtat ur det senaste numret, eftersom jag inte hade tillgång till det, men varför skulle de ha ändrat texten nu? Skulle de gjort det får jag väl skämmas en aning, men mer vara nöjd med att de äntligen ändrar. Annonssäljaren brukar tala om för mig att jag ska vara glad att vi får vara med. Ungefär som i det gamla "Ring så spelar vi" efter att ha dabbat sig på den enklaste frågan, "det var kul att få komma fram".
Ett annat av mina favoritteman är den beskäftige kåsören i Ystads Allehanda, som minsann alltsomoftast är både i Thailand och Spanien. Där drar han runt som en gastronomisk gamäng, världsvan och smaksäker. När han är hemma i "sin lilla stad" tillreder han de läckraste av måltider, eftersom det är för dyrt att gå på restaurang och han lagar bättre mat själv. Jo man tackar och bockar. Jag skulle kunna kontra med att Ystads Allehanda är för dyr och dessutom skriver jag bättre själv. Men det gör jag inte av det uppenbara skälet att alla förstår att jag läser Ystads Allehanda. Och ibland är kåsören riktigt spirituell, främst när jag tycker likadant.
Det var med stor glädje vi den 20 juni i Sydsvenskans söndagsmagasin kunde läsa ett sexsidigt reportage om maten på Gästis, Jonas tankar om mat och recept. Lisa Förare Winbladh hade skrivit. Hon är ung, kunnig, engagerad och skriver om nya företeelser hon springer upp. Hon är i hög grad en modern skribent, aktiv såväl i press som i sociala media.
Vi tar naturligtvis ansvar för de "kulturella rätterna", som äggakaga, råka och silltallrik. I övrigt har vi totalt förnyat maten och gjort den attraktiv för alla de matturister som besöker Österlen och de som bor här och uppskattar modern matlagning från grunden och kvalificerade kombination av smaker. Även om jag talar i egen sak, men också åberopar ett stort antal gäster, inte minst våra stamgäster, så är vårt kök mycket duktigt på detta.
Min hypotes är att matjournalister är bekväma och konventionella. Om man skriver om det som alla andra skriver om är risken liten att man gör bort sig. Jag har till exempel en ständig diskussion med annonssäljaren till Magasinet Skåne. Hör här vad man tycker under rubriken: "ÄTA UTE. Redaktionen har valt ut de restauranger vi tycker är bäst just nu." Om Hammenhögs Gästis skriver de: "Stekt ungråka är fortfarande specialiteten, men här serveras även andra skånska klassiker." - Man undrar var de varit och ätit? De kunde ju åtminstone ladda ned menyn från webben för att konstatera hur fel de har. Riktigt dåligt tycker jag och tråkigt för köksmästare och kockar som lägger ned mycket fantasi och kunskap i att producera en modern meny med intressanta smakkombinationer, i sparsmakade presentationer. Citatet är inte hämtat ur det senaste numret, eftersom jag inte hade tillgång till det, men varför skulle de ha ändrat texten nu? Skulle de gjort det får jag väl skämmas en aning, men mer vara nöjd med att de äntligen ändrar. Annonssäljaren brukar tala om för mig att jag ska vara glad att vi får vara med. Ungefär som i det gamla "Ring så spelar vi" efter att ha dabbat sig på den enklaste frågan, "det var kul att få komma fram".
Ett annat av mina favoritteman är den beskäftige kåsören i Ystads Allehanda, som minsann alltsomoftast är både i Thailand och Spanien. Där drar han runt som en gastronomisk gamäng, världsvan och smaksäker. När han är hemma i "sin lilla stad" tillreder han de läckraste av måltider, eftersom det är för dyrt att gå på restaurang och han lagar bättre mat själv. Jo man tackar och bockar. Jag skulle kunna kontra med att Ystads Allehanda är för dyr och dessutom skriver jag bättre själv. Men det gör jag inte av det uppenbara skälet att alla förstår att jag läser Ystads Allehanda. Och ibland är kåsören riktigt spirituell, främst när jag tycker likadant.
Det var med stor glädje vi den 20 juni i Sydsvenskans söndagsmagasin kunde läsa ett sexsidigt reportage om maten på Gästis, Jonas tankar om mat och recept. Lisa Förare Winbladh hade skrivit. Hon är ung, kunnig, engagerad och skriver om nya företeelser hon springer upp. Hon är i hög grad en modern skribent, aktiv såväl i press som i sociala media.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar